Ännu lite mer 60-tals nostalgi.  Jag läste i dagens GP en artikel av Per Nordangård som bland annat handlade om Enid Blyton. Hon skulle fyllt 110 år i år och enligt artikeln är hon världens 5:e mest spridde författare, före Shakespeare men efter Agatha Christie och Jules Verne. De övriga två var förvånande nog Walt Disney och Vladimir Lenin. Mer än 400 miljoner Blytonböcker är sålda och de finns på 90 språk. Hur ligger Astrid Lindgen till i den statistiken? Men det är ju 10 år kvar innan hon blir 110 år. Läste också i artikeln att det snart kommer en film om hur fem-böckernas hjältar Julian, Dick, Anne och Georgina (förlåt, George menar jag) lever som vuxna. Härligt. Den premiären ska jag inte missa. I väntan på filmen läste jag i eftermiddags om min gamla ”Fem i fara” från 1960.  Man får ha ett nostalgifilter på sig för att klara förlegade könsroller, rasism, överklassfasoner mm. Men för övrigt är det en härlig tidsresa tillbaks till barndomen. Och visst drömmer vi alla om att hyra in oss hos en Fru Jones:

I vardagsrummet brann en stor brasa, och frukostbordet var dukat. Men av mat fanns bara bröd, smör och hemgjord marmelad och en kolossal bringare med kall, oskummad mjölj.

Fru Jones kom in nästan omedelbart, och hon strålade mot dem. – God morgon på er allihop, sade hon… Vad skulle ni vilja ha till frukost då? Skinka och ägg eller hemgjord fläskkorv eller köttpastejer eller…

Jag bläddrar i mina nostalgiböcker ikväll. Tänker då på biblioteksfilialen i hembyn Ysby. Där satt skolläraren Oscar Andersson varje tisdagkväll. Det var knappast någon rusning dit, men en och annan bokslukande unge fann sina läsupplevelser här. Det var mitten på 60-talet, men de flesta böcker var bra mycket äldre. Dessutom var kvalitetstribban på åtminstone ungdomsböckerna  låg. Jag kunde alltså få njuta av B Wahlströms böcker med gröna, röda och oranga ryggar. Tack vare detta har jag flugit mycket Spitfire och gått många terminer på den engelska internatskolan Singleton. Samt naturligtvis följt Tintin under hans äventyr. Som vuxen har jag köpt mina barndoms favoritböcker på antikvariat och återskapat lite av känslan från biblioteksfilialen. Ber nu om ursäkt för att jag slutar skriva, men en härlig cricketmatch väntar på Singletons  välskötta grönytor.

En snötung vinterkväll, den första februari 1916 kom Verner von Heidenstam till Mössebergs sanatorium.… Jag satt i hallen vid tidningsbordet, då han steg in

Så börjar Kate Bang sin bok ”Vägen till Övralid” Det är en fantastisk skildring av det vänskaps- och kärleksförhållande(?) som varade i 20 år. Kate var en ung danska med två barn, 5 och 3 år gamla. Verner var 32 år äldre och Kates barn kom att kalla honom ”bedstefar”.

Jag köpte boken för många år sedan på ett antikvariat och blev väldigt fascinerad av den vackra skildringen av Kates och Verners liv tillsammans.

Först nu har jag äntligen fått mer om Kate och om varför hon lämnade Verner tre år före hans död.

Per I Gedin har skrivit en mycket intressant bok om Verner von Heidenstam; ”Ett liv” och där visar han hur sanningen ibland överträffar dikten.

När Kate träffade Verner 1916 var hon skild och hade skandalöst haft en relation med ex-makens affärskompanjon. Hon var ekonomiskt välbeställd, men de första åren tillsammans med Verner fruktade hon hela tiden att förlora vårdnaden om sina barn. Därför vistades hon långa tider i Danmark med barnen för att vara nära deras far och släkt.

Tiden med Verner verkade vara ett härligt liv med byggandet av Övralid som livsprojekt, långa resor i Europa, läs- och arbetskvällar på Övralid och utflykter med barnen.

När Verner på ålderns höst blev dement började några ”vänner” regissera hans liv, manövrera bort Kate, göra henne arvlös, försöka få en försoning mellan Verner och hans första hustru, göra om Övralid mm.

De lyckades väl, men Kate fäller inga hårda ord över detta utan låter oss bara ana att det inte är frivilligt hon är i Danmark när telegrammet ”Lugnt och stilla slutade Verner” anlände.

När jag var ung på 70-talet slukade jag många av Alice Lyttkens böcker. Tvivlar på att hon läses idag och är inte själv säker på att omläsningar håller. Får erkänna att jag däremot ofta bidrar till att sprida en vandringssägen (?) om henne:  Hon var barnsligt stolt över alla de dedicerade böcker hon fått av författarkollegor. En dag tröttnade en av hennes vänner och skrev i smyg i hennes bibel dedikationen ”Till min Alice från Gud”.

Idag skrev Johan Svedjedal på DN:s kultursidor om en brevväxling mellan Ingemar Hedenius och Knut Jaensson där Hedenkius 1947 broderar ut historien om dedikationerna. I de n versionen är det inte bara bibeln som blir utsatt utan i Shakespeares verk står det ”To my little Alice with best wishes from William”. Bellman hälsar med ”Min egen hjärtans lilla sockerpulla” osv. Elakt men kul.

Själv känner jag mig lite elak just niu, men tycker mest det är kul. Alice blir ju åtminstone hågkommen och kanske ska jag ta ut en av hennes böcker ur bokhyllan. Tänk om där står: ”Till en taskig bloggare från Alice”.

Det är skönt att ha snälla storasystrar! Så tyckte nog Harald Wägner som 1920 hade fått en son, Giovanni, med en italienska. Paret hade inte lust att leva ett liv tillsammans och dela föräldraskapet och ingen av dem ville ta hand om sonen. Haralds syster Elin blev övertalad att bli fostermor. Hennes äktenskap med John Landqvist höll på att upplösas och som skilsmässoorsak hade de angett ”barnlöshet”. Det var kanske därför hon var möjlig att övertala? Vanni, som han kom att kallas, var femton månader gammal när han 1921 kom i Elin Wägners vård. Först bodde mor och son i Stockholm, sedan på Fugelstadsgruppens Tammsvik och 1927 flyttade de till Berg i Småland, Elin Wägners barndomssocken.

Jag besökte Wägners hem, Lilla Björka i Berg, i fjol tillsammans med några vänner, och vi visste inget om fostersonen utan blev överraskade av att hitta ett pojkrum med Bigglesböcker och modellflyg på övervåningen. Vår guide berättade då att Elin Wägner hade en fosterson som bott på Lilla Björka och som främst tagits hand om av hembiträdet Linnéa.

Vår nyfikenhet väcktes och våra efterforskningar ledde till Elin Wägner-sällskapets medlemsblad nummer 45 från april 2005. Där berättas hela historien om fostersonen, som sedermera blev civilingenjör, och där finns också en intervju med hans änka Devy från Älmeboda (Vanni själv dog 1975).

Devy berättade i intervjun följande:

Jag träffade Vanni på hotellet i Växjö där det var dans. Vanni var lång och stilig, VI förälskade oss och bröllopet firades i Stockholm med lunch på Sturehof.Jag hade utbildat sig i materiallära för konfektion, gjorde mönster och ritade och sydde modeller. En gång fick jag handspunnet garn av Elin som frågade om jag ville åta sig att sticka en kofta. Veckan efter körde jag ner till Lilla Björka och lämnade koftan. Elin blev förvånad för att det gick så fort, men jag svarade: ”Måste skynda mig på innan garnet tog slut!” ”Det var enda gången jag hörde Elin skratta!”

-Den här pojken heter Nils Holgersson så jag tänkte det passar att du tar hand om honom

Stackars Selma. Ensamstående folkskollärarinna i Falun som tack vare succén med boken ”Nils Holgerssons underbara resa” hade börjat planera att köpa tillbaka sitt älskade Mårbacka blev plötsligt fostermamma till en liten sju-åring.

Det var en inflytelserik godsägarfru utanför Falun som kommit på den geniala idén att på detta sätt lösa den akuta krisen med fattigdom och svält hos en av godsets barnrika torparfamiljer, familjen Holgersson. Istället för att höja dagsverkesersättningen eller något sådant kostsamt tog hon helt sonika sju-årige Nils ur syskonskaran och krävde att lärarinnan skulle ta hand om honom.

Selma vågade inte säga mot även om barn inte riktigt passade in i hennes liv. Nils fick fostras av först hennes hushållerska i Falun och senare av kökspersonalen på Mårbacka. Sin fostermor kallade han fru Lagerlöf. Han ansågs som busig och vild (konstigt?) och for på 20-talet till Chicago och blev så småningom byggmästare. Återvände på 30-talet till Sverige och bildade familj.

Det sägs att när Mårbacka i slutet på 40-talet öppnades för allmänheten var Nils en av besökarna första dagen. Han betalade en biljett, gick in och smet upp på vinden och hämtade ett gammalt dragspel, sa till de förbluffade guiderna att ”detta är mitt och därför tar jag med mig det” och försvann ut.

Allt detta och mer därtill står att läsa i Urshults hembygdsbok 2006. Den litterära kopplingen till Urshults socken i södra Småland är glasklar; Nils gifte sig med en kvinna därifrån och bodde i trakten några år.

 Har ni som jag läst deckare under de regniga sommardagarna? Förutom att titta på Foyle´s war, Morden i Misomer och Miss Marple?

Nedanstående lilla brev innehåller de engelska deckare jag läst i sommar. Hittar ni titlarna?

Kära vänner 

Har samvetskval för att jag inte skrivit tidigare. Resan gick dock bra – kom 12.30 från Croydon och tog

sista bussen till Woodstock. Det är en ovanligt torr sommar här till skillnad från i fjol när det var rena

syndafallet. Jag ser fram emot kamratfesten ikväll.

Det lär bli såväl mysteriespel som vernissage med de nio målarna.  Ursäkta en riktig sömntuta,

men nu måste jag sluta.  Bodil