Om bodilanjar

Jag är en ingenjör som gärna går på strövtåg i litteraturen. Jag drömmer om att hinna bygga mer med meccano, återskapa 50-talets landsbygd i mitt modelljärnvägslandskap och köra mer med min Citroen 2CV. Någon gång ska jag läsa Proust samt söka James Joyces spår i Trieste.

Herman

Herman Berger

Året är 1885. Platsen är Lübeck. I en liten lägenhet bor en ung svenska med sina tre barn. Den äldste är 5 år. Hennes make har precis övergett dem. ”Min far tröttnade på familjelivet” konstaterade äldste sonen Herman lakoniskt som vuxen. Det dröjde 17 år innan de sågs igen. Båda Hermans föräldrar,  Maria och Nils hade sökt sig till Tyskland för att komma ifrån svält och fattigdom i Sverige. Hon blev bondpiga och han fick arbete som tröskare och åkte från gård till gård med en ångtröskmaskin. De träffades på gården där hon arbetade, gifte sig och fick de tre barnen. Men så försvann Nils till sjöss. För den unga övergivna modern var den enda utvägen att ta sig hem till Sverige. Arbeta kunde hon inte göra med tre små barn att ta hand om och lägenheten fick hon inte behålla. När hon kom till Sverige var hon tvungen bosätta sig i makens hemförsamling för att få kommunalt fattigdomsstöd. Så därför kom familjen till Grödby utanför Bromölla istället för till hennes hemort Ringamåla i Blekinge. ”Stödet” bestod i att familjen fick flytta in i en gammal ensam gummas stuga och vårda henne mot att de fick bo där. Var femte vecka fick de 7 kronor kontant och ibland lyckades mamman få ett dagsverke hos någon bonde. ”En dag” har Herman berättat ”när jag var 7 och kom hem från skolan var stugan tom”. Gumman hade dött och mamman tvingats lämna den för att flytta in hos en annan sjuk gumma. I den stugan fick de dock bo kvar även efter gummans död.

Säkert var det en stor lättnad för familjen när både Herman och hans mor kunde börja arbeta på Ifö-verken och få varsin regelbunden lön. Herman var 16 när han fick börja skära lera till tegelstenar och hans mor körde vagnar med tegelstenar till ugnarna. Ganska snart fick Herman en ny arbetsuppgift; styrman på de pråmar som fraktade lera från Ivön till Bromölla. Ett förskräckligt jobb på höst och vinter när vågorna slog in i pråmen och som styrman blev han genomblöt. Inga kläder räckte för att hålla värmen.

Herman lämnade fabriksjobbet och begav sig till sin mors födelsebygd och lärde sig till målare och sedan blev det militärtjänst i Malmö i två år vid kavalleriförbandet Kronprinsens Husarer. En försommardag 1902 kom ett brev från hans mor att fadern kommit till Bromölla. ”Då hade han varit borta i 17 år, och jag hade ju ingen känsla för att det var min far, även om det var så. Men jag var ju nyfiken på gubben och begärde midsommarpermission och reste hem och hälsade på.”

*

Maj 2019. Jag sitter på ett kafé på Malmö Centralstation och läser intervjun som Folklivsarkivet i Lund gjorde med Herman 1949. Den maskinskrivna texten är på 31 sidor. Sidor som rymmer en kort biografi och en lång berättelse om arbetarnas villkor på fabriken. Det är i den texten Herman berättar om sin barndom och om sitt möte med sin far. Snart ska jag själv åka till Bromölla och träffa hans barnbarn Ina och Berit och få höra mer om Herman. Idag tar det en timme och 23 minuter att åka tåg den sträckan. Sommaren 1902 när Herman reste hem för att möta sin far var det en avsevärt längre resa att först ta sig till Hässleholm på Södra stambanan, sedan byta till Kristianstad och därifrån resa på den smalspåriga järnvägen till Bromölla. Kanske passerade han förbi där jag nu sitter på sin väg från garnisonen till tåget och tredjeklassvagnen? Mina tankar far och är tillbaka till Lübeck 1885. Hur tog sig Maria till Grödby med sina tre små barn? Båt hela vägen till Sölvesborg eller åkte hon först båt till Ystad eller Malmö och sedan tåg? Eller? Och vem betalade resan? Hade hon några besparingar? Det får vi nog aldrig veta, men väl föreställa oss hur det måste känts att resa ensam med tre små barn till en plats hon aldrig varit i och inte heller kände någon där.

Läser vidare i texten för att få veta något om mötet mellan far och son, men Herman beskriver inga detaljer eller känslor alls. Berättar att fadern flackat runt i världen, men kommit tillbaka till Hamburg med ett fartyg han arbetat på. Blev skadad i lastrummet och kom på sjukhus. När han lämnade sjukhuset hade fartyget redan seglat iväg. Alla hans tillhörigheter fanns kvar på båten och han var helt utblottad. Hans enda utväg blev att ta sig hem till Bromölla. ”Han såg ju ruskig ut när han kom, mest som en luffare”. Nils syster Gunilla tog hand om honom, gav honom kläder och tak över huvudet en vecka, men ”sen så tyckte mor att det var synd om honom, så han fick flytta hem till henne och så blev de ett par igen. Och han kunde flytande tyska så det var inte svårt för honom att få anställning på bruket.” Därefter försvinner både fader Nils och modern Maria ur Hermans berättelse. Nils lär ha lämnat Maria igen och flyttat iväg någon annanstans. Klart är att de inte är begravda tillsammans. Marias grav är intill sonens.

*

Efter militärtjänsten kom han tillbaka till Ifö-verken. ”Måste ha varit en skicklig arbetare” tänker jag lite stolt när jag hittar referenser till honom i boken ”Bromölla samhälle och industri vid Ivösjöns strand” (TBV 1986). Det är Herman man citerar och hans skiss får illustrera när tillverkningen av gasretorter ska förklaras. Retorter? Det är ett destillationskärl tillverkat av t ex chamottelera och som användes för att framställa stadsgas och koks. Första hälften av 1900-talet expanderade behovet av stadsgas i Sverige och det byggdes gasverk i många städer. Herman ansvarade för bränningen av retortrarna i ugnarna. Retortrarna byggdes varv för varv då de var för stora att göras i form. Hela processen var känslig, allt från uppbyggnaden till glaseringen och bränningen och Herman konstaterar att ”det var många hundrade som gick sönder. Vi är bara imponerade över att några höll.”

På lunchrasten kunde man gå upp till fabrikör Hermansens kök och köpa mjölk av pigorna. Det gjorde Herman och där träffade han hushållerskan Fredrikke Johansen. Så blev de två ett par och gifte sig i januari 1904. Valborgsmässoafton samma år föddes dottern Ester, min mormor. Det var alltså bråttom med giftemålet. Förmodligen var det hennes danska medlemskap som försenade vigseln. Det står i kyrkoböckerna att hon ”styrkt sin hinderslöshet genom trenne gånger i Post- och Inrikestidningar införd annons” och att hon dessutom ”förettet intyg från Danmark, att hon därstädes icke varit gift”. Fredrikke arbetade kvar i fabrikörsfamiljen efter att Ester fötts och familjen bodde i en lägenhet som ägdes av bruket. Men 1906 tog det slut med såväl bruksbostad som med hustruns anställning hos fabrikören. Herman engagerade sig i den nybildade fackföreningen och det tålde inte fabrikör Hermansen. Det var bara att flytta och när Fredrikke mötte sin gamle arbetsgivare så hälsade han inte på henne.

Familjen växte. Efter Ester föddes Erland, Ebba, Holger, Stig, Henry, Gunnar och Vega. Också hade man fosterbarn: Marianne, Rut, Allan och Kurth. Mellan Ester och yngsta barnet Vega skilde det 12 år. Under de åren måste även fosterdottern Marianne varit i familjen. På 20-talet kom sedan Rut till familjen och i början på 30-talet Allan och Kurth. Alla dessa barn, egna och andras, som de hade hand om under alla dessa år. När Kurth lämnade sina fosterföräldrar i början på 50-talet för att studera på Önnestad folkhögskola var Herman redan folkpensionär.

*

”Hur var din morfar? Kan du berätta något om honom?” Jag sitter i barnbarnet Inas uterum och dricker kaffe. Min moster Elsie är där, Inas kusin Berit och Inas dotter Kethy. Nu ska jag äntligen få lära känna honom, få veta något om personen, inte bara om husaren, fabriksarbetaren och fackföreningsmannen. Men ingen har så mycket att berätta om sin morfar. Visst träffade de sina morföräldrar, men de kom inte nära. ”En gång tog morfar med oss barn till stranden av Ivösjön och täljde sälgpipor åt oss” berättar Ina. ”Men det var enda gången jag minns han gjorde något med oss barn. ”Men generös och omtänksam var både han och Fredrikke” fortsätter hon. ”När hushållsgrisen vi hade dog så kom de cyklande med en stor låda på pakethållaren full av kött till oss”. Jag tänker på min egen farfar -morfar dog när jag bara var fyra – som levde tills jag var vuxen själv. Aldrig att vi talade med varandra, aldrig att han lekte med mig heller. Det var kanske så i den generationen. Inas morfar täljde i alla fall sälgpipor åt sina barnbarn. Min mamma berättade en gång ett annat minne: hur Herman alltid sjöng och var glad. ”Herman var en munter fyr, munter fyr” sjöng han för barnbarnen när han hjälpte till att måla om hos dottern Ester.

Närmare Herman kommer jag nog inte. En glad fyr som kunde tälja säljpipor var han. En duktig yrkesman som engagerade sig i sina medmänniskor såväl genom facklig kamp som genom att ta hand om fosterbarn. Men utan den 31 sidor långa intervjun 1949 hade han bara varit en not i släktforskningens personakter:

Husar, målare, lagerarbetare, porslinsarbetare Frans, Herman, Bertold Jönsson Berger. Född 1880-07-24 Lübeck Tyskland. Död 1959-02-09 Grödby 21:80, Ivetofta, Bromölla, Skåne

Nu har han ändå trätt fram för mig ur historien. Visat mig varifrån jag kommit, påmint mig om vilket gott liv jag själv har, gett mig möjlighet till fina möten med människor vars historia jag delar.

Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Telefontankar

-Tre sju noll fem ett

Jag kom av mig. När hörde jag någon svara med sitt telefonnummer senast? Måste ha varit för åratal sedan.

-Hallå?

– Förlåt. Det här är Bodil Anjar och jag…..

Efter samtalet satt jag och mindes – telefonnummer. 22244 hade min bästis Ulla. När jag ringde dit svarade oftast hennes mamma. Då skulle man presentera sig och artigt fråga om man fick prata med Ulla. Och luren räcktes då över. 62203 var numret till oss. I höstas sa jag upp det abonnemanget när mamma skulle flytta in på demensboende. Kändes lite vemodigt. Samtidigt sa jag upp vårt eget fasta eftersom det nästan bara var mamma som ringt på det.

När jag var barn minns jag att de vuxna skrattade åt Göte, en äldre släkting, för att han alltid kammade sig innan han svarade i sin telefon eller ringde. Men kanske var bara Göte 50 år före sin tid. Idag känns det många gånger som att man borde gjort som Göte när man svarar på ett FaceTime-samtal.

Tidevarv

En del ord bär vi med oss hela livet. Kurt Karlsson glömde inte sin skolavslutning där handlaren i byn sa till barnen att det inte räcker med kunskaperna från de sex skolåren utan att det alltid finns något nytt och intressant att lära sig. Han gjorde som handlaren sa och tecknade ner det han hört och lärt av människor han mött. I den här boken finns berättelser han skrev om sitt eget liv och om sin familj. Ett stycke 1900-tals historia som förtjänar att minnas och begrundas.

Kurt som var min far gick bort i december 2007 och jag har nu äntligen blivit färdig med redigering och publicering. En lång resa för mig, en resa i minnen, glädje och sorg. Men nu äntligen håller jag den i min hand.

Boken kan beställas direkt av mig på mail bodil.anjar@gmail.com. Den kostar 150 kr inkl porto.

 

 

Bilden kan innehålla: text

Fredrikkes grav

Äntligen hade jag hittat platsen. Efter att ha irrat runt en stund på kyrkogården stod jag framför graven. Min mormors föräldrars grav, Fredrikke och Herman Bergers. Två strävsamma, fattiga arbetare i Bromölla som nu vilar i de rikas del av kyrkogården.

När mormorsmor Fredrikke blev intervjuad av Landsarkivet i Lund 1949 var det första hon stolt berättar är att hon och maken Herman kommer att begravas i gravplatsen som hennes arbetsgivare vid sekelskiftet, ingenjör Hermansen, köpt åt sig och sin familj. ”Hermansen gick det dåligt för. Han slutade som en fattig man på ett Lasarett i Köpenhamn. Sin grav han hade köpt här fick han ingen användning för, och eftersom platsen redan är köpt en gång så ha de bestämt att jag och min man ska vila där, när vi slutar en gång, eftersom jag nu var hos dem i så pass många år och är närmast till det.”

 

img_2686

Det är Fredrikkes egna ord, fast översatta till svenska. Hon lärde sig inte tala svenska ordentligt utan blandade in danska ord och hade dansk betoning hela vuxenlivet i Sverige. Till Bromölla kom hon med som tjänsteflicka åt familjen Hermansen år 1901 då ingenjör Axel Hermansen köpte AB Ifö Kaolinbruk.

Fredrikke och Herman fick alltså platsen, men tog inte plats. Här skulle säkert varit en hög sten, ett staket med järnkätting, kanske buxbomhäck. Istället blev det en liten liggande sten mitt på en stor tom yta. Även efter jordelivet märks klasskillnaderna fastän de ligger i den förnämsta delen av kyrkogården. Eller kanske just därför blir det extra tydligt.

Vilka ”de” var som gav gravplatsen till Fredrikke och Herman framgår inte. Kanske kyrkorådet?  I en uppsats som Kaisa Persson skrivit under en kurs i Trädgårdshistoria på Alnarp 1999 berättar hon att den här delen av Ivetofta kyrkogård anlades runt år 1900 och välbeställda Bromöllabor erbjöds köpa gravplatser längs med ytterkanterna av kyrkogården. I mitten blev sedan mindre bemedlade begravda. Utifrån dåtidens klassperspektiv var det här Fredrikke och Herman hörde hemma. Men sett till deras liv och gärning förtjänar de både gravplatsen de fick och att bli hågkomna. Fredrikke med socialt patos som tog  hand om ett övergivet barn som fosterson och som såg till att ett begåvat barnbarn fick gå i realskolan, Herman som var med och drog igång en fackföreningsrörelse på Iföverken och som stred för sig och sina kamraters rätt till drägliga löner och arbetsvillkor. Ett engagemang som kostade Fredrikke jobbet för ingenjör Hermansen lät henne välja mellan anställningen och fästmannen. Även bostaden miste de.

Men efter ett långt liv tillsammans fick de vila ihop i Hermansens grav.

Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.