Om bodilanjar

Jag är en ingenjör som gärna går på strövtåg i litteraturen. Jag drömmer om att hinna bygga mer med meccano, återskapa 50-talets landsbygd i mitt modelljärnvägslandskap och köra mer med min Citroen 2CV. Någon gång ska jag läsa Proust samt söka James Joyces spår i Trieste.

Fredrikke

Så stod den lilla familjen tillsammans med sin barnflicka i nybyggarsamhället Bromölla. De hade kommit från Köpenhamn, troligen med häst och vagn, och nu skulle ett nytt liv starta, i ett nytt land. Axel drömde om att bygga ett industriimperium och Birthe om att starta ett sanatorium. Deras liv och karriärer blev inte som de tänkte om den första dagen i det nya landet. Vad drömde barnflickan Fredrikke om när hon stod där och förmodligen höll lille Otto i famnen? Kanske drömde hon om att få åka tillbaka till familjen i Danmark? Till alla syskon och vänner? Hon hade knappast drömt om att behöva leva och arbeta i ett annat land, men som tjänsteflicka var det bara att följa med, en del av flyttlasset helt enkelt.

Ungdomsporträtt av Fredrikke.

Fredrikke anade knappast att hon tre år senare skulle arbeta åt herrskapet med ett eget barn i famnen och med en make som var industriarbetare i Axels företag och att hon skulle bo och leva i Sverige hela sitt liv.

Men nu är det 1901 och familjen Hermansen gör sig hemmastadda i den nya bostaden. Det är säkert det finaste huset i Bromölla, men ändå långt ifrån den standard de haft i Danmark. Men nu är man nybyggare i ett samhälle fullt med möjligheter. 

Fredrikke kommer att arbeta nära frun, både eftersom hon är Ottos barnflicka, men säkert också för att de har språket och den danska kulturen gemensamt. Birthe lär Fredrikke elementär sjukvård och Fredrikke är så intresserad och läraktig och hon drömmer om att utbilda sig till barnmorska. Den ambitionen stödde Birthe, men Fredrikke blev inte antagen. Ingenjör Axel Hermansen å sin sida ville skicka Fredrikke på matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn, men det tackade hon nej till. Här var det kärleken som avgjorde. Hon hade precis träffat Herman och kunde inte tänka sig resa iväg.

Men 13 resor till Köpenhamn gjorde Birthe och Fredrikke tillsammans. Birthe behövde göra inköp och träffa sin släkt och kanske hann Fredrikke också med att besöka sina föräldrar som flyttat från Viborg till Köpenhamn. 

Hemma i Bromölla hade man pigor för städning och på Fredrikkes lott var förutom barnpassning att laga och planera maten samt göra inköpen. Varje onsdag och fredag åkte hon in till Kristianstad för att handla. Hennes hushållskassa var på 200 kronor i månaden. Förutom Otto och herrskapet fick hon servera mat till ingenjör Hermansens affärsbesök och till drängarna på en av de bondgårdar fru Hermansen köpt. Hon påpekar själv att makarna Hermansen var mycket nöjda med maten. Fästmannen, som sedan blev maken Herman, var dock mycket upprörd över att drängarna klagar på hennes mat. De danska recepten faller dem inte i smaken.

Men det är vardagsmaten hon ansvarar för. Det societetsliv som framförallt ingenjör Hermansen introducerar i Bromölla regisserades och arrangerades av makarnas ständige gäst, Einar Penders. Förutom att vara kock på bjudningar såg han också till att vinkällaren var full av champagner från den vingård han var agent för. En minnesvärd fest var när en ny fabriksdel invigdes i augusti 1904, ”Stora slammeriet” . Såväl landshövding som bankdirektören var på plats och en särskild festlokal byggdes i en park. 

Men även de anställda bjöds på fester. Båtar smyckade med björkris tog personalen till Ivön där man serverade mat och dryck.

Einar Peders vistelse i familjen fick ett förskräckligt slut. Fredrikke berättar själv om händelsen:

Jag gick upp med kaffe till honom varje morgon. Så kom jag en dag som vanligt och hade med mig min lilla Ester. Vi gick in först och frågade om han ville ha sitt kaffe. Det ville han först ha om en halvtimme, sade han. När jag var därinne så lade jag märke till att han hade lagt fram en del böcker och skrivit anvisningar om vart de skulle skickas. Så jag kunde inte låta bli att fråga honom varför han skrev det när han kunde göra det själv. Det ska ni inte fundera över, svarade han. Men jag borde ju ha förstått. När jag kom upp en halvtimme senare, så öppnade jag dörren och fann honom liggande död på golvet. Och fastän det är så många år sedan det hände så kan jag än idag inte öppna en dörr utan att det far genom min hjärna: vad ska jag finna därinne?

”Min lilla Ester”. Det är min mormor. Hon föddes 1904 så Peders självmord måste ha skett därefter.

Fredrikke arbetade kvar hos familjen Hermansen även efter giftemålet med Herman. De hade träffats i köket där Herman och andra arbetare kunde komma och köpa mjölk. Tycke uppstod och i januari 1904 gifte de sig och flyttade ihop i en lägenhet i en av Hermansens gårdar – Tiansgården. De skulle gift sig tidigare, för det var bråttom då Fredrikke var gravid, men hennes danska medborgarskap fördröjde hindersprövning och först efter annons i Post- och Inrikestidning kunde det konstateras att inga hinder för äktenskap förelågs. 

Fredrikke fortsatte arbeta hos herrskapet fram till 1906. Då hände två avgörande saker: Fru Hermansen köpte Ingelstad Herrgård söder om Växjö och började tillbringa allt mer tid där och arbetarna på bruket bildade till ingenjörs Hermansens stora ilska en fackförening. Herman var inte med på första mötet då hans kamrater var osäkra på vad han stod i frågan med en fru som arbetade åt Hermansen. Men dagen efter sökte han upp styrelsen och anmälde sig. Det tog inte lång tid innan ryktet nådde Hermansen och han konfronterade Fredrikke. Herman berättar:

En dag kom han till min hustru och sade: ”jag höre at Fredrikke vaert ude at agitere”. ”Det har jag inte alls”, sa hon, ”jag har mina åsikter men dem håller jag mig hemma med och springer inte ute och agiterar”. 

Men det slutade med att Fredrikke fick lämna sin tjänst och makarna Berger fick hitta en lägenhet som inte ägdes av bruket. Ett hårt slag för Fredrikke som in på skinnet fick känna att hon bara varit en utbytbar tjänsteflicka i familjen, inget mer. Att leva i samma lilla samhälle gjorde ju att möten blev oundvikliga.

”Sen mötte jag disponenten ibland utan att han hälsade på mig, och det var ju tråkigt efter att jag hade varit där i familjen så länge.”

Det blev ett förändrat liv nu. Från att haft en fot i herrskapsfolkets liv och leverne blev hon nu en vanlig fabriksarbetarehustru. Dessutom en kvinna som talade svårbegriplig danska vilket kanske inte gjorde umgänget med de andra fruarna lättare. Men två saker gjorde henne lite speciell. För det första var hon ju kunnig i sjukvård, upplärd som hon blivit av läkaren Birthe Hermansen och hon tog hand om en hel del enklare sjukvårdsfall hemma i köket. För det andra var hon uppe i Ingelstad på herrgården vid två tillfällen och hade ögonvittnesskildringar därifrån att berätta. För även efter att ingenjör Hermansen också lämnat Bromölla måste det ha gått historier om familjens fortsatta öde. I Landsarkivets intervju med Fredrikke 1947 och i en bandad intervju 1950 har Fredrikke mycket att berätta om Hermansens tid i Ingelstad. Får dock erkänna att min mormorsmor verkar ha gjort sina egna tolkningar och kryddat berättelserna med en hel del osanningar. Det mesta till ingenjörens nackdel. Honom verkar hon ha haft ett livslångt agg till.

Sysslor i det egna hemmet lär inte saknats. 1906 hade Fredrikke och Herman två barn, min mormor Ester och lillebror Erland. Sedan fick de ytterligare fem barn och hade också periodvis fosterbarn.

I slutet på 20-talet när de äldsta barnen hade flyttat och bildat egna familjer åkte Fredrikke till ett barnhem i Kristianstad för att hämta ett fosterbarn till, Allan. Men när hon kom till barnhemmet var det en liten parvel som högg henne i kjolarna och vägrade släppa. Fredrikke veknade och kom hem med både Allan och Kurth. Två nya småbarn att fostra för det 50-åriga paret. 

Jag tror att Kurth blev ett barn som verkligen stod Fredrikke och Herman nära och han blev som deras son, men längtan efter att få kontakt med sina riktiga rötter släppte inte honom. Jag fick aldrig lära känna Kurth, som gick bort 2007, men har haft förmånen att träffa hans hustru Svea och hört vad hon berättat om Kurths uppväxt i det Bergerska hemmet. En märklig händelse som han berättat för sin hustru var att när han var riktigt liten och lekte i trädgården kom en man förbi, tittade på honom och gav honom en slant. När han sprang in och visade slanten för Fredrikke sa hon ”Det var din far”. Var mötet uppgjort för att fadern i smyg skulle få se sin son? Kurth fick aldrig veta. Nästa möte med fadern lämnade en livslång bitterhet. Kurth åkte i smyg i tonåren till Eslöv där han visste fadern arbetade som bagare. Han sökte upp fadern och blev tillsagd gå tillbaka till stationen och vänta där. Sent omsider, när fadern slutat sitt arbete, kom han och bjöd på lite mat och lämnade några sedlar samt gav en brysk uppmaning till sonen att aldrig mer söka upp honom. Bagaren hade en ny familj som inte visste om att han sedan tidigare hade en son. Kurth hade han fått som ung med en ung kvinna och igen av dem var beredda att gifta sig och ta hand om sonen. Kurth blev därför barnhemsbarn. 

Hela släkten samlad framför Fredrikkes och Hermans hus på Hermnans 70-årsdag. Hagberts i Bromölla förevigade dagen.

Fredrikkes ålderdom blev dyster när hon gled in i svår demens, men förhoppningsvis hann hon glädjas åt att Kurth fick chansen göra en klassresa och läsa vidare på först Önnestads folkhögskola och sedan på Lunds universitet för att bli socionom.

Jag var bara fyra år när Fredrikke gick bort, men ibland talades det om henne och hemma hos min mormor Ester gick man aldrig ut i trädgården; man gick ut i haven. ”Det är för att Esters mor Fredrikke pratade danska” sa de vuxna. Sedan beklagade sig mina föräldrar över att det var så svårt att begripa vad hon sa. ”Synd”, sa de, ”hon hade säkert haft mycket att berätta”. Det var ju tur att personalchefen på Ifö-verken var insiktsfull nog att se till att hennes och många andras berättelser blev nedtecknade. 1950 gjorde någon en bandad intervju med Fredrikke och Herman och den fördes senare över på ett kassettband som jag fick för något år sedan. Det var med viss bävan jag började lyssna och hade en reservplan på att be några danska vänner hjälpa till att tolka hennes svårbegripliga danska. Men det var inga problem att förstå vad Fredrikke sa. Var det så att ovanan vid ett främmande språk som gjorde att hennes barnbarn inte förstod henne? Nu sitter jag vid skrivbordet och hör Fredrikkes och Hermans röster, 70 år efter att intervjun gjordes, jag hör deras berättelser, får ytterligare pusselbitar till deras liv, känner närheten fast det är 60 år sedan de lämnade jordelivet.

Mormor Ester

När jag var riktigt liten trodde jag att alla flaggade för mormor på hennes födelsedag. Mormor fyllde år på valborgsmässoafton och när vi åkte dit i vår Peugeot 404 sa alltid pappa ”titta där flaggar man för Ester, och där, och där…). Och pappor har ju alltid rätt. Inte kunde det väl vara för kronprinsen?

Så kom vi fram efter de många milen från Halland till stationssamhället Håkanryd vid Ryssbergets fot alldeles på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Mormor Ester stod på varandan och väntade. Den lilla stugan blev full av gäster. De sex barnen med familjer och kusin Valter, ungkarlen som alltid kom cyklande. Det bjöds på spettkaka och mördegstårta med smörkräm och en röd hallonglasyr. Päronsoda och sockerdricka till oss kusiner. Du sa aldrig så mycket, sprang mellan kök och sal, men kändes så glad. Jag inbillar mig att det här var din rikedom, din bekräftelse. När du började höra sämre ville du inte fråga om utan sa ”visst”, ett bra litet småord som oftast blev rätt i sammanhanget. Dessutom lärde vi oss att det betydde att du inte hört.

Rikedom och bekräftelse fick du annars inte mycket av i ditt liv. Född i fattigt hem, levt som fattig. Den lilla änkepensionen 1962 när du var 57 år fick dig att känna dig rik och trygg. Inga ojämna inkomster från potatisplockning eller betgallring utan en månadsavi i ditt namn, fru Ester Nilsson. ”Fru” är en titel som leder tanken fel. Du var mor till sex barn, arbetade på byns stora gård när de behövde arbetskraft och vevade ner järnvägsbommarna när sista kvällståget skulle komma. Stationsföreståndaren fick för lång arbetsdag så du fick några timmar av SJ för detta.

När du gifte dig med Albin flyttade du de sju kilometrarna från Bromölla till Håkanryd. Albin cyklade till Bromölla för jobbet på Ifö-verket. När du skulle tvätta tog han smutstvätten på cykeln och sedan kom du efter på dagen med barnen och tvättade hemma hos din mor som bodde nära Ivösjön där du kunde skölja tvätten. Du flyttade nog till ensamhet också. När du fött första barnet kom svärmor på besök och tittade ner i korgen där han låg. ”Rödhåriga ungar har vi aldrig haft i släkten förr” lär vara det enda hon sa. Det blev sex barn i familjen, tre pojkar och tre flickor. Den äldste, Yngve, flyttade aldrig ifrån dig. Han dog tre dagar efter dig.

Och inte visste jag att du arbetat i Köpenhamn som ung! Jag och många med mig trodde nog att semesterresorna du gjorde med oss på 60-talet var första gången du såg världen utanför hemtrakterna. Du satt i mitten i baksätet för att inte jag och lillebror skulle bråka för mycket. Mutade oss med hårda karameller. Tillsammans upptäckte vi Öland, Gotland, Dalarna och Norge. Bodde först i tält sedan husvagn och vandrarhem.

Men så fick jag en låda med foton av min kusin och där låg också ett kollegieblocksark med anteckningar. En liten intervju av mormor Ester som förmodligen äldsta dottern Anna gjort. Att barnarbete inte ligger mer än två, tre generation bakåt i Sverige är uppenbart när man läser texten. Passade barn på somrarna från det du var 11 år. Efter konfirmationen plats hos en bonde. tog tåg dit och behövde gå upp halv 4. Mjölkade och gjorde pigsysslor hela dagen och kom hem vid 8 på kvällen. Till Köpenhamn kom du som 16-åring för att sköta hushållet hos moster Laura. Din mor Fredrikke kom från Danmark, men ni hade aldrig varit på besök hos hennes släkt. Hade inte haft råd till resan. Moster Laura bodde utanför Köpenhamn och var sömmerska. Det blev ingen lön, men mat och bostad under något år. Efter några år i Bromölla som hembiträde reste du till Köpenhamn igen. Städade och skötte hemmet åt en byggmästare, men såg aldrig något i staden. Du kände ingen och lämnade aldrig byggmästarens hem.

Valborgsmässokväll i Håkanryd. Efter kaffet brukade mamma och pappa och jag gå en promenad till bokskogen, till hagarna där det växte gullvivor och backsippor. Säkert för att njuta av den vackra våren, men också för lite andrum när samtalen i stugan blev högljudda och ibland övergick till käbbel och gräl. Kanske bra att mormor inte alltid hörde. Barnens höjdpunkt var valborgsmässoelden. Morbror Yngve tände på ett stort risbål alldeles bakom uthuset. Hans systrar skrek i högan sky över att det var för nära huset, för mycket fotogen på brasan och var fanns vattenspannarna? Yngve brydde sig inte, det här var säkert hans höjdpunkt denna dag, han bara skrattade. Kanske hade han spetsat sin päronsoda med något starkt? Det var ju helgkväll.

Valborg på Öland 2020. Mormor finns inte längre, bara fina moster Elsie är kvar av syskonskaran. I denna underliga tid blir det inga valborgsbål, men en utflykt till en bokskog och kanske ett glas päronsoda.

Ingenjör Hermansen

Hvis jeg ikke har modtaget noget andet for mine penge, har jeg en meget pen utsikt”

Det är greve Christian Lerche av Lerchenborg som yttrade dessa ord när han stod på fabriksområdet och tittade ut över Ivösjön och såg Ivöklack, urbergskullen som reser sig 130 meter upp över sjön. Och en vacker utsikt var det enda som blev kvar av det finansiella vågspelet han gav sig in i under de 8 år som svågern Axel Hermansen drev Ifö-verken. Och ett högt pris fick greve Lerche betala förutom de 2-3 miljoner i lån och borgenskapsförbindelser han förlorade. Efter bolagets konkurs blev hela hans fideikommiss Lerchenborg på Själland satt under förmyndarskap.

Den ödesdigra vänskapen mellan ingenjör Axel Hermansen och greve Lerche tog sin början med att Axel gifter sig med Birthe de Falsen Zytphen-Adeler som är storasyster till Greve Lerches hustru Anna.

Det är en gedigen teknisk bakgrund som Axel har vid det laget. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han först i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men hans ambitioner var större än så. Först fick han ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar i Newcastle och Leeds och sedan arbetade han med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk. Efter en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.

Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Hade stora visioner men svårt att bryta ner detta till realistiska planer. Och var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna? 

1901 köper Axel och greve Lerche tillsammans Ifö Kaolinfabrik i den lilla skånska orten Bromölla .Ifö Kaolinfabrik var då ett företag med ett 50-tal anställda och med en liten tillverkning av eldfast tegel och bränd kalk. Råvarorna kom från Ivöklack där bolaget bröt såväl kalk som kaolin, porslinslera. De nya ägarna hade stora expansionsplaner där Hermansen stod för visionerna och det tekniska kunnandet och greve Lerche för finansieringen.

Ingenjör Hermansen på sitt kontor. Foto Bromölla Industrimuseum

Hermansen hade goda kunskaper i ugnsteknik och utvecklade företaget från en producent av kalkprodukter och eldfast tegel till att erbjuda effektiva ugnar till främst gasverk och glasindustri. En viktig produkt var retorterna. Retort är ett slutet destillationskärl som användes för att hetta upp stenkol så att gas och koks bildades. Den energirika gasen användes sedan framför allt som stadsgas för uppvärmning, spisar och gatubelysning. Koksen användes främst i industrin. Från början tillverkades retorterna av gjutjärn, men då kunde man bara hetta upp till runt 800 grader. Genom att istället tillverka dem av chamotte kunde man öka förbränningstemperaturen och därmed verkningsgraden. Chamotte är en lera som skapas genom att redan bränd lera krossas, sorteras efter kornens storlek och blandas med obränd lera. Sedan torkas chamotten och bränns.

Förutom att använda chamotte i retorterna uppfann Hermansen en speciell chamotteformsten med kanaler där luftströmmar och gasströmmar gick olika vägar vilket innebar att luften förvärmdes och förbränningstemperaturen kunde öka ytterligare. Dessutom blev hela ugnskonstruktionen kompakt. 

Förutsättningarna var alltså mycket goda. Med Hermansens tekniska kunnande, med hans känsla för var ugnarna kunde ha en stor marknad. Europas växande städer hade ökande behov av stadsgas och i svensk glasbruksindustrin behövdes effektivare ugnar.  Men ändå gick det snett. 

Tidigt insåg Hermansen att det behövdes mer kapital än vad svågern kunde bidra med och ett aktiebolag bildades den 23 januari 1903. Mötet hölls på Frimurarhotellet i Kristianstad. Bolagsnamnet blev Ifö Kaolin & Charmottefabriks AB och ett 20-tal personer hade tecknat aktier. Totalt gavs det ut 821 aktier á 1000 kronor. Majoriteten av aktierna köptes av Hermansen och greve Lerche, 310 respektive 300 aktier.

En storsatsning på att marknadsföra bolaget och dess produkter gjordes. Man ställde ut på en industrimässa i juni 1903 i Helsingborg, men kanske blev inte uppmärksamheten den önskade. Åtminstone Borås tidning skrev mycket lite om produkterna, men desto mer om den fest bolaget arrangerade för pressfolket. Signaturen R.W. berättar under rubriken ”Om publicisternas ihjälfestande” att:

Till idag hade tidningsmännen af styrelsen för Ifö Kaolin- och chamotte-fabriksaktiebolag mottagit inbjudning till middag å Marienlyst. Afresan skedde med ångfärjan kl. 3,57 till Helsingör, varifrån färden gick i vagnar ut till det storartade etablissementet, som i sitt slag är enastående i Norden. Här serverades nu vid ett festligt dekorerade bord en utsökt dinér, vid hvilken naturligtvis stämningen höjdes med både allvarliga och skämtsamma tal. Efteråt följde ett nachspiel, som räcker ännu då dess rader sammanrafsas.

Om bolagets värden får vi tala en annan gång. Festattentaten lämna en stackars referent högst få minuter övriga för hans egentliga uppgift.

Det man egentligen ville kommunicera med sin monter var produktsortimentet med de avancerade retortugnarna och med olika kvaliteter av eldfast tegel och kalk.

De närmaste två åren skedde en våldsam expansion i Bromölla. Ett nytt slammeri byggdes, arbetarbostäder och tjänstemannabostäder uppfördes och en ugn för kalkbränning uppfördes. Redan tidigare hade man påbörjat ett bygge av ett stickspår på drygt en kilometer från fabrik till järnvägsstation. 

*

Det är en strålande försommardag. Redan klockan nio på morgonen är det hett  mellan  husen  på  Skrufs  glasbruk.  Inne  i  hyttan  är  det  ännu  varmare.  Ugnarna brinner,  glasbruksarbetarna utför  sina  nästan  koreografiska  rörelser  för  att tillsammans  skapa  de  vackra  glasföremålen  signerade  formgivaren  Carina  Seth Andersson. Ett skådespel där var och en har sin givna roll i ett perfekt samspel. 

Detta  samarbete  i  hyttan  aldrig  upphör  att  fascinera  mig.  Det  är  en  dimension mer än bara yrkesskicklighet som gör denna hantverksmässiga process så unik. Men det här besöket i hyttan är inte för att beundra glasbruksarbetet utan för att se  vad  som  finns  under  hyttans golv,  nere  i  glasbrukets  källare.  Där  nere  ska  den första ugnen som Axel Hermansen levererade till en kund finnas. Dessutom den enda bevarade glasbruksugnen av alla han sålde. Och kanske är ugnsteglet med dess inbyggda luftkanaler brända av min mormorsfar Herman Berger. Det är inte belagt, men ändå ganska troligt då han var en skicklig tegelbrännare. Kent Elm, brukets ägare, går före ner för de smala trapporna till hyttans källare. Så står vi framför ugnen, den som jag tidigare bara sett som en ritning. Det är en märklig känsla  att  se  ugnen  i  verkligheten,  se  teglet,  luftkanalerna,  luckorna  framför eldstaden  och  utloppet  till  skorstenen.  Kanske  var  Axel  Hermansen  här  nere sommaren 1906 och såg på när den danske muraren Nielsen murade upp ugnen efter  Hermansens  konstruktion  och  ritning.  Vad  som  är  belagt  är  att  ingenjör Hermansen personligen besökte Skrufs glasbruk detta år och sålde in sin ugn till disponent  Gustaf  Lundin  och  aktiebolagets  styrelse.  Skruf  hade  en  nästan  ny vedugn som revs för att ge plats åt den nya med bättre prestanda.

Rester av Hermansenugnen i Skrufs glasbruk. Foto Urban Anjar

Kanske hade Axel varit på Skruf tidigare. Sommaren 1904 gjorde han tillsammans med en representant från företaget Bröderna Edstrand i Malmö, generalagent för Ifö-bolagets produkter, en två veckor lång resa med häst och vagn till de småländska glasbruken för att presentera de nya ugnarna. Kusk var Karl Johan Svensson och han berättar senare om att de reste under stark sommarhetta upp 12 mil per dag för att besöka sina potentiella kunder. 

Det är ingen slump att glasbruken ligger i skogarna. Oerhörda mängder ved gick åt  för  att  elda  ugnarna  och  tillgången  till  och  priset  på  ved  var  avgörande  för brukens   lönsamhet.  Skrufs   tidigare   disponent   Celander   beskrivs   som   en egensinnig och vrång man mot såväl arbetare som leverantörer. Det slutade med att  färre  och  färre  bönder  ville  leverera  ved  till  glasbruket  och  1903  tvingades man stänga hyttan på grund av vedbrist. Celander fick sluta och Gustaf Lundin blev  den  nye  disponenten.  Kanske  var  det  därför  som  bruket  bestämde  sig för att  köpa  en  ugn  från  Ifö-verken.  Hermansens  ugn  hade  en  mycket högre verkningsgrad och därmed gick det åt mindre ved. 10 kubikmeter ved gav 150  –  200  kg  glas  i  traditionella  ugnar  och  i  en  Hermansenugn  kunde  man producera över 400 kg glas på samma mängd ved. Bygget av den nya ugnen gick snabbt, men konstruktionen var inte rätt. Ugnen blev inte tillräckligt varm. De luftkanaler som fanns i teglet var för få och för smala. 

Den  fick  rivas  och  i  oktober  1906  fick  Per  Olsson  från  Bromölla  komma  och bygga upp en ny ugn med fler och bredare luftkanaler. Den nya ugnen blev varm, alltför varm. Efter 8 dagars drift smälte bänkarna ner som deglarna stod på och glasmassan  rann  ner  i  ugnen.  Det  var  bara  att  riva  och  man  fick  börja  om  med ännu   en   förändrad   ugnskonstruktion.   Per   Olsson   har   själv   berättat   om processen: 

 I  oktober  kom  jag  till  Skrufs  glasbruk  och  skulle  bygga  den  andra försöksugnen.  Jag  fick  undervisning  av  en  glasmålare  från  Hovmantorp,  kallad Vasa-Nisse. En dansk ingenjör, som hette Severin, fick ett tips av Vasa-Nisse om hur  man  skulle  göra  och  till  slut  blev  den  tredje  ugnen  bra  och  sedan  ville  alla glasbruk i Småland ha glasugnar av den sorten.

Tredje   ugnen  blev alltså  precis   som   det   var   tänkt.   Men   tre   ugnsbyggen   och   långa produktionsstopp  var  förödande  för  glasbrukets  ekonomi  och  1908  gick  Skrufs glasbruk i konkurs.

*

Den  29  januari  1909  avgick  ingenjör  Hermansen  som  verkställande  direktör  för Ifö Kaolin- & Chamottefabriksaktiebolag. Den 2 april gick bolaget i konkurs. Men  konceptet  Hermansenugn  var  fortsatt  framgångsrikt.  Ugnar  levererades  till ett 30-tal glasbruk i Småland och de var i drift fram till 50-talet när de ersattes av gasolugnar. Själv flyttade nu Axel Hermansen upp till hustruns herrgård i Ingelstad. I huvudbyggnaden inrättade han kontor och några kilometer bort, intill Torsjön och jnära ärnvägsstationen, byggdes en experimentverkstad. Kontakten med sitt gamla företag fortsatte dock och de ugnar han konstruerade och sålde på marknaden tillverkades i Bromölla. 

Annons i Svenska Dagbladet 1919

På kontoret arbetade fyra till fem ingenjörer och ritare samt en kontorist. De pendlade från Växjö med järnvägen till Ingelstad station och gick sedan sista biten. I experimentverkstaden eller försöksanstalten som den också kallades murade man upp Hermansens modeller och testade dem. Sedan revs de och nya bygdes. När en modell var godkänd och såld så skickade man med både murare och ingenjörer för att på plats hos kunden bygga upp den korrekt. I Bryssel hade bolaget sitt huvudkontor och sedan fanns det försäljningskontor i ett stort antal europeiska huvudstäder. Störst och mest framgångsrikt var bolaget i början på 20-talet även om Axel lär ha sagt att:

Mina kontor blir större och större och rikare och rikare och jag blir fattigare och fattigare.

Men som ingenjör skördade han stora framgångar. 1919 publicerade Värmetekniska föreningen hans skrift ”Några synpunkter rörande Sveriges bränslefråga” och 1920 var han gästföreläsare på Chalmers och höll en föreläsningsserie om ugnstekniker för främst järnindustrin. 

Kanske var det här som han yrkesmässigt och privat nådde höjdpunkten i sitt liv. Boende på en herrgård, ett stort sällskapsliv, ett framgångsrikt företag, även om ekonomin tydligen lämnade en del att önska, och ett erkännande i akademiska och tekniska kretsar. Men så tappade såväl  hans företag som många andra det försprång man internationellt fick alldeles efter första världskriget när Europas industri låg i ruiner och behövdes byggas upp. Och så dog hustrun, Birthe, år 1923 bara 55 år gammal. Hon dog inte i Ingelstad utan i Hornbaek i Danmark. Var det oväntat och var Axel där? Några år senare gifte han om sig med en fransyska. De reste i privat järnvägsvagn från Paris till Ingelstad, men livet på landet, även om det var en herrgård hon kom till, passade inte den nya hustrun och hon försvann snabbt ur hans liv.

Så började motgångarna. 1928 gjorde han en ödesdiger affär genom att köpa aktiemajoriteten i företaget A/S Kronborg i Helsingör för att utveckla detta till ett glasbruk för fönstertillverkning. Han köpte också glasbruk i såväl Sverige som Finland och Rumänien. Förutsättningarna var bra. Alla företagen var lönsamma, men Hermansen började experimentera med tillverkningstekniker i A/S Kronoborg och vinsterna åts snabbt upp och det blev konkurs. 1930 brann mangårdsbyggnaden på Ingelstad Herrgård ner till grunden. Hermansen själv var i Danmark, men en tillfällig besökare med uppdrag att katalogisera husets bibliotek somnade med en vattenkokare påslagen på skrivbordet.  Det fanns slangar på plats för släckningsarbete, men ingen som hittade kranarna för att sätta på vattnet och leda släckningsarbetet. Helfrid Roos, husa på Ingelstad var på plats och berättar om när Hermansen kom dagen efter:

Han kom långsamt gående uppför allén och såg på det brinnande huset. ”Här hade jag massor av dyrbara tavlor och smycken” sade han. Han vände sig till oss: ”Gott att ni lever”. Gråtande gick han därifrån. Han återvände aldrig till Sverige.

*

Den 1 augusti 1933 avled Axel Hermansen i Plejelt på Norra Själland, en dryg mil från Helsingör. Fyra dagar senare publiceras hans dödsannons i Svenska Dagbladet. Den är på danska och som sörjande står Börnene och systern Villa Jespersen. Han begravs den 6 augusti i Köpenhamn. Barnen är förutom sonen Otto också Yngve som är Axels son utom äktenskapet. Det är Yngve som är med på bouppteckningen i Växjö senare under hösten. Jag har en kopia av det två-sidiga protokollet som finns i original på Landsarkivet i Vadstena. Det är en sorglig läsning. På tillgångssidan några aktier till ett sammanlagt värde på 1819:50 kronor och på skuldsidan 96788:30 kr. Här finns en stor skuld till Yngve Hermansen redovisad: 38312:72 kr. I dagens penningvärde motsvarar det över en miljon kronor. Det var säkert tufft för Yngve med yrkestiteln kontorist att bära.

*

Mormorsmor Fredrikke hade ju inte mycket sympatier för Axel Hermansen, men husan på Ingelstad hade inget ont att säga om vare sig Axel eller Birthe. Själv känner jag nästan en sorg när jag skrivit färdigt berättelsen om hans liv. Så lätt att det kunde gått honom väl. Om inte… Tänk om han och hustrun arbetat tillsammans. Hennes sinne för affärer och ekonomi i kombination med hans tekniska och sociala förmåga skulle vara en stark konstellation. Kanske blev också detta att han var utlänning ett hinder. 1918 försöker Axel Hermansen få tillstånd att köpa mark i Norge i västra Blekinge för att bryta kaolinlera där. Det hela avstyrks av kommerskollegium då ”en dansk ägares anses bli en konkurrent till svenska fabriker”. Det hjälpte inte att ha bott i Sverige i 17 år och lagt grunden till en industri i Bromölla som trots konkurs kunde starta om och växa och utvecklas. Det hjälpte inte heller att han var mer en kosmopolit än dansk. Under hela sin karriär hade han rört sig i Europa och Ryssland för teknologi har inga gränser. Men i Sverige var en dansk ingenjör ett affärshot och protektionismen segrade. 

Hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig

Tänk om han lärt sig den.

Släktens baronessa

Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott på Själland. Foto Kirstine Fryd

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Slottskyrkan på Dragsholm. Foto Ida Ejdrup Nielsen

Mannen vid hennes sida framme vid altaret, var förvisso långt ifrån hennes kretsar och släkt. Han stod för det moderna samhället, för ingenjörskonst och industrialism och för ett samhälle där kunskap och framåtanda kunde föra människor långt. Vi vet inte var de träffades, kanske i Köpenhamn där Birthe arbetade som läkare på en egen mottagning, kanske redan under studietiden i Lund där Axel studerade tekniska ämnen samtidigt och Birthe ägnade sig åt medicinstudier? 

Inte heller vet vi inte vad man tänkte och viskade om i kyrkbänkarna denna januaridag.  Såg man det som en opposition mot familjen och mot hennes uppväxt och de förväntade kraven på hur en baronessa skulle uppföra sig och leva sitt liv?  Eller såg man Axel Hermansen som en framtidens man? Eller som en skojare som ville åt släktens pengar? Den enda frågan vi kan få svar på är att Axel fick åtminstone en nära vän inom släkten, Greve Lerche, Birthes lillasyster Annas make.  Däremot hälsade föräldrarna aldrig på sin dotter i hennes och Axels hem.

Efter bröllopet levde paret Hermansen visserligen parallella liv och gjorde parallella karriärer, men personligheterna och drivkrafterna verkade de dela. Och det var Birthe som blev den framgångsrika av de två.

Efter bröllopet bosatte sig de först i Köpenhamn där sonen Otto föddes. Men snart började de planera för en flytt till Bromölla i Skåne. Det är oklart hur makarna kom i kontakt med företaget Ifö Kaolinbruk i Bromölla, men såväl grundaren Dr Nielsen som den tekniske ledaren Tideman var danskar så kanske korsades deras vägar i Köpenhamn. 1901 köpte Axel företaget och familjen lämnade Köpenhamn. Birthes plan var att starta ett sanatorium i en barrskog nära Bromölla där luften och miljön ansågs vara sund och läkande.

Hon var övertygad om att hon med sin bakgrund skulle kunna arbeta som läkare även i Sverige Men trots att den danska prinsessan, och sedemera drottningen av England, Alexandra, hjälpte henne genom att lägga ett gott ord för henne till svenske kungen Oskar den förste så fick hon ingen svensk legitimation. Detta bakslag hindrade inte paret att flytta till Bromölla och en barnflicka anställdes i Köpenhamn för att följa med till den nya bostadsorten. Barnflickan var Fredrikke, min mormorsmor.

De kom till ett nybyggarsamhälle där mycket ännu saknades. En ögonvittnesskildring är från Louise Fischer som flyttade dit tillsammans med make och barn från Tyskland, lockade till ett bättre arbete och liv.

Men när vi kom hit och såg hur det såg ut hade vi helst velat låta bli att lasta ur våra möbler och vända om igen. Det fanns ju ingenting, inga vägar, ingen belysning och inga affärer eller hus….Vi hade inga toaletter första vintern, så vi fick sätta oss nere bland buskarna. Det var det värsta av alltsammans, när vi kom hit. Hemma i Freinwalde hade vi ju haft vattenklosett…När vi skulle hämta vatten fick vi gå långa vägar och kliva i långa stövlar över de leriga lyckorna.

Men Birte och Axel flyttade in i ett bättre hus.  De tog över den tjänstebostad som brukets förre ägare Dr Nielsen hade haft. Bostaden låg i ett hus som ursprungligen varit ett badhus i Kristianstad och som Dr Nielsen köpte på 1890-talet och låtit montera ner och byggas upp i Bromölla. Förutom bostad var även brukskontoret inrymt i huset.

Familjen Hermansens bostad i Bromölla. Foto från Ifö Industrimuseum

Birthe hade en egen privat förmögenhet och satsade inget av den i makens projekt utan när hon tvingades lägga ner planerna på ett sanatorium ägnade hon sig istället åt lantbruk och skogsbruk. I Bromölla arrenderade hon en gård som sköttes av ett par drängar under hennes arbetsledning. Där hade hon 6 kor och 4 hästar. Sedan köpte hon ett sågverk några mil norrut och lät också uppföra en såg i Bromölla efter en kraftig storm 1902 när det fanns mycket virke att ta vara på.

I Bromölla titulerades hon doktor Hermansen och de flesta trodde nog att hon var veterinär då hon hade ett stort kunnande och intresse för djur och djurskötsel. Min mormorsmor Fredrikke hade stora sympatier för sin arbetsgivare fru Hermansen. Men knappast för maken. 

Fru Hermansen fick lida mycket. Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare, och då var det hon som fick sitta emellan. Han hade en sekreterare på sina resor och en hemma, och sen kom frun som nummer tre. Men har de bara något här i världen så lyfter folk på hatten för dem.”

Fredrikke beskriver Birthe som enkel och flärdfri. Gick klädd i gråa långa klänningar och var inte rädd av sig utan manhaftig i sitt uppträdande. Men, tillägger Fredrikke:

 ”ett litet rart ansikte det hade hon i alla fall.”

I Bromölla fanns i början på 1900-talet ingen läkare utan akuta fall hamnade i familjen Hermansens kök. Birthe lärde därför upp Fredrikke i enklare sjukvård så att hon själv skulle slippa ta hand om alla. Det mest dramatiska som kvinnorna klarade av tillsammans i köket var när en karl kallad Änge-Nissen blev svårt knivhuggen i ett slagsmål och bars in med sju knivstick i ryggen och en skada på halspulsådern. Birthe hejdade blodflödet i halsen och förband alla skador och sedan fick Fredrikke med hjälp av sin fästman Herman  och två andra karlar åka med Änge-Nissen i häst och vagn till doktor Assarsson i Sölvesborg för ytterligare hjälp. Det blev en dramatisk resa de 10 kilometrarna över Ryssberget då förövarna två gånger försökte hindra vagnsfärden med stenar på vägen för att komma åt Änge-Nissen igen. Kusken lyckades med piskan skydda passagerarna och komma förbi hindren så man kom fram till Sölvesborg. 

Birthe hade god hand om hästar och red och körde gärna själv. 1904 var det en stor brand i fabriken och slammeriet blev totalförstört. En imponerad fabriksarbetare, Martin Isaksson, berättade senare om att 

Fru Hermansen var en ruter kvinna. Hon tyckte inte det gick som det skulle med släckningsarbetet, så hon flög upp i vagnen, fick tömmarna och körde vatten hela kvällen så länge branden pågick.” 

En gång gick det dock illa när hon köpt två nya hästar och skulle ut och provrida. Maken blev orolig och avrådde, men hon gav sig av upp mot Näsum, några mil norr om Bromölla. Redan efter ett par kilometer blev hon avkastad. En förbipasserande erbjöd sig hjälpa henne upp på hästen, men såg inte att det var en kvinna utan titulerade henne artigt med Herrn. Det blev en god historia hon skrattade gott åt senare. Dock spred sig ryktet om att hon blivit avkastad och Axel blev orolig, lät spänna för en vagn och gav sig av efter henne. Och tur var det för i Näsum hade hon blivit avkastad för andra gången och nu slagit sig rejält. 

Karl Johan Svensson var Birthes närmaste man och han var såväl kusk åt henne och åt bruket som ansvarig för hennes bondgård.

När jag var kusk så hade jag en särskild uniform, syrtut och hög hatt; det ”hållde” bolaget. Jag var inne i Kristianstad och beställde syrtuten hos en skräddare, och han skaffade knappar med Ifö-vrkens initialer på. Vid sidan av hatten satt en stjärna, det kallas visst kokard. Det var en gul blomma i den. Och så hade jag stövlar med gula skaft och handskar, vita på sommaren och bruna på vintern.

Karl Johan var en av de som arbetade närmast Birthe. Han var arbetsledare åt de anställda drängarna och planerade deras arbete. Förutom vara kusk köpte han såväl hästar som vagnar och utrustning åt henne. Som kusk tillbringade han mycket tid med henne och de gjorde ofta resor tillsammans till  Kristianstad när hon behövde fördriva tiden eller göra några inköp.

Men skillnaden mellan herrskap och tjänstefolk var tydligt. Över 40 år efter att Karl Johan varit Birthes närmaste man berättar han i Landsarkivets intervju om en inköpsresa till Köpenhamn han gjorde åt henne:

Jag trivdes bra med Hermansens, men snåla var de. Vi kan ju ta ett exempel. När jag reste till Köpenhamn med hästarna, fick jag pengar till biljett och så jag kunde ligga och äta i Köpenhamn. När jag kom hem hade jag dessutom förstört 1 krona av hennes pengar, för Mina egna räckte inte till. Då, när jag skulle ha min lön gången därpå, så gick hon själv till kontoret och hämtade den och drog av sin krona.

Även om Birthe bodde i ett nybyggarsamhälle långt ifrån större städer hade hon nära kontakt med framförallt lillasyster Anna som ofta kom på besök. Annas make, Greve Lerche var en av maken Axels kompanjoner och finansiärer så kontakterna var naturliga. Många andra vänner kom också på besök och festerna var många.  Regelbundet gav sig också Birthe sig iväg till Danmark.

För de andra inflyttade var det inte lika lätt. Louise Fischer, som kom från Tyskland tillsammans med make och barn för vad de trodde ett bättre liv hade inte möjlighet återvända på besök till hembygdens Freischwald förrän efter 10 år.

Men hos familjen Hermansen var det mycket kalas och umgänge. I våra släktmyter har vi alltid tänkt oss att Fredrikke var kokerskan som lagade maten på festerna, men nu när jag läst på så var det främst vardagsmaten och arbetarnas mat hon lagade. Till festerna var det främst familjens ständige gäst Einar Penders som var kock. Han var agent för en champagnefirma så förutom maten stod han också för dryckesval och drycker. Fredrikke berättar själv att hon hade chans till att få en utbildning i finare matlagning, men tackade nej. Axel ville skicka henne på fransk matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn. Fästmannen var viktigare. 

Det kostade för det första 400 kronor bara för att få vara där och lära sig, och sen gick jag ju och hade mina tankar hos Herman här och då ville jag inte ge mig iväg, för jag hade ju inte kunnat stanna och göra nytta för mig sen.

Om kusken Karl Johan upplevde herrskapet som snåla så hade Fredrikke en helt annan bild av Birthe. Fredrikke fick 200 kronor i månaden av Axel för att handla mat för till hushållet, men Birthe brukade sticka till henne extra. De båda kvinnorna åkte ofta till Köpenhamn tillsammans, sammanlagt tretton resor hann Fredrikke vara med på under sina 3 år hos Birthe.

1904 lämnar Birthe Bromölla och köper herrgården Ingelstad söder om Växjö för 165000 kronor. Det motsvarar ca 9 miljoner i dagens penningvärde. Sedan satsade hon lika mycket pengar på att rusta upp gården. Gården drevs med hjälp av 60 statare, en rättare och en inspektor. Det här måste ha varit ett mycket stort steg för henne. Det handlar om nästan en tio-dubbling av verksamheten jämfört med vad hon drivit i Bromölla. Ett bakslag var säkert också att två av hennes närmaste medarbetare, kusken Karl Johan och kokerskan och barnflickan Fredrikke vägrade följa med henne till Ingelstad. Men lite hjälp av dem fick hon ändå . Karl John bistod henne vid köp av nya hästar och grisar och Fredrikke var uppe vid två tillfällen och hjälpte till att laga mat. Den ena gången var nyårsafton 1906 då Birthe ställer till med en stor fest för gårdens 65 anställda.

Det är försommaren 2019. Jag står på gårdsplanen till Ingelstads herrgård tillsammans med hembygdsföreningens ordförande Kenneth Svensson. Vi försöker föreställa oss hur det såg ut i början på 1900-talet. Det är inte helt lätt då huvudbyggnaden från 1794 brann i början på 30-talet. Idag är den uppbyggda huvudbyggnaden helt annorlunda och hela gården är numera ett naturbruksgymnasium. Det är lättare tänka sig tillbaka när vi vandrar ut mot ägorna, tittar på en gammal lada, på åkrarna och skogsbrynet längre bort. Här red Birthe runt och inspekterade och gav order. Under sig hade hon en inspektor, en rättare, en fördräng och en ladugårdskarl samt alla statare och torpare. I anslutning till huvudbyggnaden hittar vi en bit stenmur; kanske grunden till tidigare herrgårdens flyglar. Vi sätter oss på stenmuren och även om det är tyst och helt lugnt på platsen när skolan nu har sommarlov går det ändå att tänka sig allt liv och rörelse som måste varit här för 100 år sedan. Det är inte heller svårt att förstå hur tufft det måste varit för Birthe när hennes första stora nysatsning misslyckades.

Ingelstads Herrgård efter återuppbyggnad och renoveringar. Foto Urban Anjar
Lada på Ingelstad. Foto Urban Anjar

Hon hade beslutat sig för en stor svinproduktion och köpte med hjälp från kusken Karl Johan i Bromölla in 75 suggor och några hundra kultingar. Men hon missbedömde gårdens förmåga att producera foder till grisarna så hon fick abrupt lägga ner den verksamheten. Men bortsett från det misslyckandet blev hennes jordbruk framgångsrikt och de vittnesmål som finns kvar visar en stor respekt och beundran för ”doktorn”. 

På Lantmäteriet finns digitala kopior på de några handlingar rörande Ingelstads herrgård vid tiden runt år 1904. Det känns som om man är händelserna mycket nära när man ser de vackra handskrivna dokumenten. Det framgår tydligt att köparen enbart är fru Birthe Hermansen, född baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler.

I fyra år bodde hon ensam i Ingelstad medan maken ledde sitt företag i Bromölla. Var sonen Otto befann sig är lite oklart, men förmodligen kvar i Bromölla till åtminstone 1906 då Fredrikke slutade sitt arbete hos Hermansens. 

De var bägge måna om att skapa goda relationer i bygden. Smålandsposten rapporterar 1905 om hur godtemplarföreningen tågar med sin musikkår i spetsen upp till herrgården för att tacka för gåvan i form av en tomt till bygget av ett ordenshus. Efter musik och tacktal rapporterar reportern att paret Hermansen bjöd på förfriskningar i trädgården. Vid ett annat tillfälle skriver Svenska Dagbladet om en musikstund på Furulidens Sanatorium i Ingelstad:

”…den kända sångerskan och pianisten fru Hanka Petzold jämte en ny stjärna i tonernas värld fröken Kjerulf från Köpenhamn voro vänliga nog att besöka sanatoriet och under ett par timmar förströ de sjuka med sång och musik…. De båda damerna ha någon tid vistats på Ingelstads gård, vars ägarinna är en väninna till fru Perzold.”

1909 kom kraschen i Bromölla. Hermansens företag gick i konkurs och Axel Hermansen lämnade Bromölla och flyttade upp till Ingelstad.

Makarna skulle nu samsas under samma tak och på samma plats driva sina verksamheter. Axel startade upp ett ingenjörskontor för att konstruera och prova nya modelller på ugnar till glasbruk och Birthe fortsatte driva och utveckla jordbruket.

Nu började också en stor ombyggnad av herrgården och det är inte svårt gissa vem av makarna som drev detta. Huvudbyggnaden utökades med ett tavelgalleri, en inomhustennisbana med åskådarläktare och ett 33 meter högt utsiktstorn. Vattenklosetter installerades och man lät bygga en bastu och ett badrum. Husan Helfrid Roos berättar i sina minnen att vatten- och avloppssystemet var en födelsedagspresent till Birthe från hennes danska släkt.  Nu började också de överdådiga festerna. Så här berättar husan om en av dessa:

Middagen började med soppa. Efter soppan följde så smörgåsbord och huvudrätt – kött med grönsaker och sås. Sedan kom en fiskrätt. Efterrätten bestod av rödgröt med flöde. Till varje rätt serverades ett passande vin…Vi var sex servitriser, som bar omkring de stora faten. Gästerna samlades i salongen. När det var färdigt att gå till bords, reste sig ingenjören och klappade i händerna. Husan öppnade dubbeldörrarna till matsalen. Alla tågade in. Herrarna bar frack och damerna långklänning. Vi stod på parad, svartklädda med vita serveringsförkläden. Servisen var det kunglige danske porslinet…Dukar och servetter var från fru doktors hem på Dragsholms slott i Danmark. Över det invävda monogrammet satt en adelskrona.

Men hur gick det för sonen Otto? Han nämns av husan i hennes minnesteckning;

”Herr Otto tog studenten i Danmark och det var mycket festligt när han kom tillbaka efter examen. Vid portarna var en ärebåge rest och från den gick girlander ända fram till stora huset”. 

Vid det laget hade Otto två halvsyskon, ingenjörens söner Yngve och Ove. Yngves mor blev psykiskt sjuk och Birthe såg till att pojken fick komma till Ingelstad och uppfostras där. Ni läste rätt! Birthe tog hand om Yngve. Drygt 100 år senare studsar vi för det händelseförloppet. Men vi vet egentligen ingenting om Birthe och Axel och deras äktenskap. I husans berättelse står det att Yngve hade guvernant först och sedan informator samt att han fick en högre utbildning i Danmark. Både husan Helfrid Roos och Fredrikke berättar att Otto var klen och hade astma. Därför, berättar Helfrid:

vistades han i Arabien och Afrika under vintrarna. 

Sedan upphör alla spår efter Otto. Men han hade en liten förmögenhet så någon materiell nöd gick det inte på honom. När hans morfar kammerherre Frederik Georg de Falsen Zytphen-Adeler gick bort 1908 blev dottern Birthe arvslös på grund av  fideikomissbestämmelserna, men efter en rättslig process fick Otto ett större arv. 

Otto, han var en slubbert precis som sin far” 

konstaterade mormorsmor Fredrikke krasst. Slubbert är ett danskt uttryck för en slyngel. Under somrarna när Otto var hemma på Ingelstads gård for han ofta till Teleborgs slott utanför Växjö där han kunde få tala arabiska med herrskapet där skriver husan i sina minnen. 

Tala arabiska? På Teleborgs slott? En märklig kommentar i husans text som hon skriver som självklar. Jag börjar läsa om Teleborgs slott, men det tar ett tag innan jag förstår varför arabiska talades där. Men vi tar det från början.

Teleborgs slott utanför Växjö. Foto Ludwig Sörmlind

Teleborgs slott ligger alltså söder om Växjö och när man ser det så tänker man närmast på en tysk riddarborg. Men slottet är från år 1900 och byggdes av greve Gustav Fredrik Bonde af Björnö som en bröllopsgåva till sin andra hustru, den 24 år yngre Anna Koskull. Äktenskapet var lite skandalomsusat då greven från början var Anna Koskulls förmyndare. Äktenskapslyckan blev kort, greven avled redan 1909 och hustrun åtta år senare. En brorson tog över och 1922 hyrde han ut slottet till Elsa Kjellander, en lärarinna från Norrköping. Elsa startade tillsammans med sin make en flickpension där språk, litteratur och gott uppförande stod på schemat. Maken hette Abdulla el Kirsch och var ursprungligen från Etiopien. Det var alltså därför Otto kom i kontakt med såväl språket som den arabiska kulturen. Stackars Abdullah vande sig aldrig vide det nordiska klimatet och hade ständigt på sig en rock av kamelpäls. 1931 flyttade han till Kairo och Elsa la ner flickpensionen på Teleborg och startade istället om i Nynäshamn.

Kanske träffades Otto och Abdullah i Kairo senare under Ottos alla resor? 

Otto blev ganska snart moderlös. Birthe dog redan 1923, bara 54 år gammal. Det enda jag vet om detta är att hon dog i Hornbaek och begravdes i familjegraven på Dragsholm. 54 händelserika år började och slutade i Danmark.

Lär mig du skog, att vissna glad

”Är du säker på att jag inte ska följa dig till stationen?” Kära lilla mamma, där stod du framåtlutad och höll i rullatorn och tittade på mig när jag tog på kappa och stövlar. 17 minuter tar det i min takt att gå från äldreboendet till stationen i Laholm. Nu var det 20 minuter kvar till tåget. ”Det behövs inte, stanna du inne och gå och titta på TV”. ”Hej då älskling. Var rädd om dig” sa mamma och verkade väldigt glad. Vi kramade om varandra, jag stannade vid ytterdörren och vinkade. Mamma kastade en slängkyss och vände sedan rullatorn och körde mot dagrummet. När jag stressade mot stationen i den kyliga januarikvällen rann tårarna längs kinderna. I tacksamhet över hur bra hon hade det på demensboendet, i glädje över hur bra hon mådde när livet bara består av ett nu och då oron för framtiden och ältandet av det förflutna är borta. Men också stora sorgetårar över att ha förlorat den mamma hon en gång var.

Åtta dagar senare kom fler tårar. Då ringde man mig och sa att hennes  hjärta inte hade orkat längre.

De månader mamma hann bo på demensboendet Tangon var nog de bästa hon upplevt sedan hon blev änka 11 år tidigare. God omsorg och omtanke gjorde både henne och vi anhöriga trygga och lyckliga.

En trygghet och lycka som mammas mormor Fredrikke inte fick uppleva. Jag håller två bilder i min hand som ramar in hennes sista år i livet. Den ena från maken Hermans 70-årsdag 1950 när hela deras familj är samlad utanför deras hus. Den andra bilden är  programmet som trycktes upp till hennes begravning 1962.  Familjebilden med alla barn, barnbarn och ingifta visar i det av fotografen frusna ögonblicket upp en stor och lycklig familj framför det egna hemmet. Kanske var det inte alls så, kanske var det gräl och osämja mellan många på bilden. Mer eller mindre tydligt utsagt i släktberättelserna tyder nog på att det var så, men just då, i den stunden är det lycka och glädje som anas i bilden.

12 år senare är det jordfästning för änkefru Fredrikke Berger. Ett pampigt program fanns upptryckt.

Men de tolv åren mellan bilderna blev tunga för Fredrikke och Herman. De kunde inte bo kvar i huset utan fick flytta in till dottern Ebba i Håkanryd någon halvmil bort. Där hjälptes Ebba och Herman åt att ta hand om den allt mer dementa Fredrikke. När Herman gått bort 1959 hade precis Bromölla fått sitt nya ålderdomshem invigt. Fredrikke fick en plats och barnen kunde andas ut. Men glädjen varade en vecka. Sedan meddelade man att ålderdomshemmet inte kunde ta hand om Fredrikke. Hon var allt för vårdkrävande. Då blev det inskrivning på Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund.

”Det var hemskt att besöka henne. En del på avdelningen var fastbundna i sängarna, andra vankade runt och bara skrek eller satt passiva på en stol och vaggade fram och tillbaka”. Alla som berättar för mig om sina besök på sjukhuset är ännu idag berörda och minnena fortfarande svåra. Det var tunga år för alla. Ingen ålderdom man önskade att  någon skulle uppleva, men det fanns inget alternativ för Fredrikke. Hem till Bromölla kom hon först i en kista. Men hade det varit i början på 50-talet hade hon troligen begravts på sjukhusets kyrkogård. Begravts utan namn, under ett järnkors med bara journalnummer och kön M eller K inristat.

Nu kom hon hem, ett program trycktes upp och jag ser att första psalmen man sjöng under akten är ”Lär mig, du skog, att vissna glad (Lær mig, o Skov, at visne glad)” skriven av dansken Adam Oehenschläger. Jag läser den sakta för mig själv:

Lär mig du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Änkefru Fredrikke Berger fick sedan sin sista vila bredvid sin make i den förnäma gravplatsen ärvd efter ingenjör Hermansen. Ett värdigt slut på ett innehållsrikt liv. Hennes år på Sankt Lars känns fortfarande tunga för oss som hört berättelserna därifrån. Själv är jag inget ögonvittne, var bara fyra år när Fredrikke gick bort och förstod först som vuxen att mars1962 var en tung månad för min mamma. Först dog hennes far, min morfar och Fredrikkes svärson i början på månaden och sedan strax efter dog Fredrikke. Dessutom var mamma gravid i sjunde månaden. Mina suddiga barndomsminnen är att jag minns att mamma hade hatt med flor och att hon kom hem från en av begravningarna och berättade att en moster sagt till henne att ”hon var lika smal som alltid”. Antingen satt klänningen hårt eller var graviditetsmagen väldigt liten. Av någon anledning var detta något mamma var lite stolt över.

Ska jag försöka följa spåren i Lund och se om jag får veta mer om Fredrikke? Förstår snart att det gamla mentalsjukhuset är rivet och att ett bostadsområde är uppfört i den gamla parken. Jag läser om mentalsjukhuset, tittar på bilder på internet. De flesta bilder känns tillrättalagda, sjuksköterskor i strikta uniformer, bilder från utflykter, promenader i parken och bilder från måltider. Men här och var skymtar vardagen och det verkliga livet fram. Badkar för medicinska långbad i upp till en vecka, sängar med spännband oändliga kaklade sjukhuskorridorer och stora patientsalar. Bestämmer mig för att jag sett och vet tillräckligt om de sista åren. Fredrikke ska minnas som den hon var när hon levde i Bromölla.

Åter till Strömsnäsbruk

I början på nittiotalet arbetade jag ofta i Tallinn. På fredagarna strax innan taxin till flygplatsen skulle komma brukade jag springa in i en lite lyxigare livsmedelsaffär och köpa en burk svart kaviar och en flaska rysk champagne. Det här blev verkligen en glamorös inledning på inägget, men det var så att kaviaren kostade runt 5 dollar burken och den sötsliskiga champagnen var ännu billigare.

När barnen somnat på lördagskvällen brukade vi bjuda grannarna på den ryska kaviaren och champagnen. Tydligen lite väl ofta för grannarna tröttnade på kaviarsmaken och erbjöd sig laga andra smårätter till lördagsumgänget.

I

I Dubai några år senare öppnade en kollega en burk iransk kaviar från minibaren och tänkte bjuda mig och chefen på något gott på kvällen. Men min smålänning till chef såg minibarspriserna. ”Bertil, för helvete, burken kostar 50 dollar. Vi får gå ut och köpa en likadan och ställa tillbaka”. Lasses ord var lag och vi gick ut i den becksvarta kvällen. Gata upp och gata ner och in i varenda livsmedelsaffär. Vi såg och vred på många burkar iransk kaviar, men ingen av den sorten som fanns i minibaren. Till sist hittade vi den. 25 dollar! I triumf köpte Lasse den och vi återvände till hotellet för att lägga den oöppnade i minibaren och kalasa på den öppnade.

Vad har detta med Strömsnäsbruk att göra? Trodde inte att jag skulle skriva mer om samhället vid Lagans strand strax norr om Markaryd utan var färdig med ämnet redan 2007 https://bodilanjar.com/2007/07/29/har-ni-varit-i-stromsnasbruk/. Men så läste jag Dagens Industris helgbilaga i morse och vad har det nedlagda pappersbruket i Strömsnäsbruk blivit?

Jo, där producerar företaget Arctic Roe of Scandinavia svart kaviar. Man har byggt stora bassänger för sibirisk stör och flyger in experter från Lettland med jämna mellanrum som mjölkar ut den exklusiva rommen ur fisken. 20000 kronor kilot är konsumentpriset för den svarta kaviaren från Strömsnäsbruk.

Det finns nog ingen outlet eller fabriksförsäljning i Strömsnäsbruk av den småländska svarta kaviaren, men det var 25 år sedan jag öppnade en burk senast. 50 gram? 500 kronor. Visst kan det vara värt 500 kronor att återuppleva klicket när locket lossar, den kyliga, syrliga doften, känslan när man lyfter de klibbiga svarta kornen med en sked och smakexplosionen i munnen när kornen landar i gommen. Det här blir första nyårslöftet.

En servis dukad med drömmar

Det är tidigt 30-tal. En lördag. En ung kvinna cyklar de 26 kilometerna från byn Kornhult i Hallands skogsbygder till staden Laholm. Det är tredje lördagen hon cyklar in till staden. Målet är detsamma varje gång. Hon ska till Bejves bosättningsaffär. Den här lördagen köper hon porslinet. Efter många månaders sparande från piglönen så är det så dags att bli ägare till matservisen från Karlskrona porslinsfabrik. Hela 60 delar består den av. Hon får hjälp att surra fast den tunga lådan på pakethållaren, men vågar inte cykla utan leder cykeln hem. Det är över midnatt när hon äntligen kommer fram till föräldrahemmet och kan packa upp det egna finporslinet, porslinet med guldkant.

I november 1978 är min mamma på auktion i Kornhult. Hon ser en vacker matservis som hon inte kan motstå. Vid hennes bud på 750 kronor slår auktionisten och servisen är hennes. En gammal kvinna kommer fram till mamma. Det är hon som säljer lösöret på en auktion. Snart ska hon flytta in på ålderdomshemmet. Hon orkar inte bo kvar på den lilla skogsgården längre och måste göra sig av med de flesta ägodelarna för rummet hon ska till är litet och redan möblerat med institutionsmöbler.

-Såg att ni köpte servisen.

-Ja säger mamma. Den är så vacker och jag kommer duka med den när vi har fester. Snart är det jul och då blir det första gången i mitt hem.

-Så roligt, säger den gamla kvinnan. Så roligt att den kommer användas. Ni förstår, jag har aldrig använt den så den är som ny. Det blev inte så. Jag gifte mig inte utan bodde här med bror min och vi hade aldrig gäster. Jo, en gång tog jag några tallrikar från den då vi hade folk i trösket och vardagsporslinet inte räckte till.

November 2019. Jag och min bror delar upp mamma och pappas hem. Bägge är borta och nu ska huset tömmas. Vi hittar mammas anteckningsbok där hon noga skrivit upp var och när hon köpt de saker som betydde mycket för henne.

Vi läser noteringen om porslinet och minns historien hon berättade för oss om mötet med kvinnan som ägt servisen. Vi minns att mamma verkligen såg till att servisen kom till användning. I nästan 40 år användes porslinet på födelsedagar, storhelger och andra kalas. Nu står den i Malmstensskåpet och vi tar fram den och ställer alla delar på bordet. Tittar på varandra.

-Jag har redan en finservis.

-Jag kommer aldrig använda den. Går inte att diska i maskin.

Med en suck av vemod packas servisen ner i en låda och ställs i hörnet bland allt annat som ska säljas eller bortskänkas.

Ibsen och jag

Först en bekännelse. Jag har stulit en bok. Göran Lindströms ”Att läsa Dramatik”. Till mitt försvar: 1. Det fanns en hel klassuppsättning i materielrummet på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 2. Brottet är nog preskriberat då det ägde rum för över 40 år sedan.  3. Boken finns kvar i min bokhylla och är välskött utan hundöron eller kaffefläckar och kan återlämnas om så önskas. 4. Jag behövde boken så förtvivlat väl.

IMG_4410

Jag skriver detta med risk att bli kontaktad av Sannarpsgymnasiets nuvarande rektor och tvingad få stå till svars för att årskullarna efter mig har varit svaga i ämnet litteraturhistoria, delkurs dramatik. En kodbok för att förstå och njuta av att läsa dramatik har fattats i materielrummet.

Det var inte lätt att älska ämnet litteraturhistoria på 70-talet när alla författare som ansågs vara värda att nämna var män och då de få kvinnor som behandlades var manhaftiga eller hysteriska och som inte skrev om allmängiltiga frågor (=manliga frågor) utan om ”bara” kvinnors liv. Men Henrik Ibsen blev min fyrbåk i mörkret och vilsenheten. Manlig författare visserligen och han skrev dramatik som kräver en del av läsaren för att tränga in i texten. Men det sistnämnda  hade jag ju löst genom att evighetslåna Göran Lindströms bok. Viktigast med Henrik Ibsen var för mig de fantastiska kvinnorna i hans pjäser: Nora, Hedvig, Hilde, Hedda, Maja, Ella, Solveig.

Henrik Ibsen levde mellan 1828-1906. En helt annan tid alltså, men de relationer, känslor, problem han skildrade i pjäserna är lika viktiga och intressanta idag. Inte minst visas det i höstens spännande litterära projekt där de tre författarna Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren valt varsin av Ibsens kvinnor och skrivit en roman om sin kvinna. Kvinnorna har lyfts från scenen och från dramatiktexten och fått en ny projektionsyta i tid och rum. Vigdis Hjorth har till och med bytt kön på Hedda Gabler och gjort henne till nutidsmannen Henrik. Merete Pryds Helle har låtit Nora i ”Ett Dockhem” komma till insikt om livets villkor som omyndigförklarad kvinna och konsekvenserna av detta under fördjupade scener från äktenskapet med Torvald.  Hilde från ”Frun från havet” och  ”Byggmästare Solness” förflyttas av Klas Östergren till Berlin och får berätta sin historia på en psykiatrikers soffa.

Det är mycket Ibsen i år för i somras kom Karl-Ove Knausgårds roman om Solveig från ”Peer Gynt”. ”Fuglene under himmelen” är en vacker skildring av en medelålders kvinnas slitningar mellan sin gamla mor, sitt yrke och sin dotter.

IMG_4351.JPG

Alla romaner och skådespel är en sådan fantastisk läsning och då jag inte vill uppmana till bokstöld så rekommenderar jag närmaste bibliotek. Ibsens samtliga pjäser finns utgivna av Norstedts 2008 i översättning av Klas Östergren. De tre nya romanerna kom samtidigt och på de tre språken i Norge, Danmark och Sverige för några veckor sedan. Knausgårds finns nu också i svensk översättning.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/jjfocokc7nn2auzzf93p/Hilde_av_Klas_-stergren.jpg

Min läsning av Vigdis Hjorts ”Henrik” blev till en början lätt förvirrad då jag rört ihop Hedda med Hedvig och trodde den underliggande pjäsen var ”Vildanden” istället för ”Hedda Gabler”. Mina amatörmässiga försök att få ihop roman med pjäs hade inte givit något högt svenskabetyg på Sannarpsgymnasiet. Inte ens med Göran Lindströms hjälp. Men när jag plötsligt förstod felet och började om och tänkte rätt blev allt så mycket lättare och mer begripligt.

Stephen Farran-Lee på Natur & Kultur: jag är redo att ta mig an Hedvig från ”Vildanden”. Har en del intressanta vinklingar mot ”Hedda Gabler” också.

Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)