Tal på Ölands museum / Himmelsberga

Det är för 45 år sedan. Men då som nu, i orkidéernas tid. Två unga studenter vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av Sankte Pers nycklar, och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Efter några timmars såg de bort mot väster såg ett kyrktorn, en rad kvarnar och några uppstickande tak som avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Det var också i syrenernas och rosornas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande blomdoft omkring oss, och kom ner till Vickleby Bygata med Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De gick vidare söderut längs bygatan och drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats med fantastisk natur som möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och maken och jag flyttade till Vickleby. Vi fick en ny hembygd.

För mig är nationen Sverige ett antal hembygder, unika för var och en av oss. Ett lapptäcke hembygdslappar som representerar våra personliga platser de som är viktiga för oss. Alla våra lapptäcken är omgivna av en blågul bård som binder samman hembygderna till nationen, till Sverige, vårt land som vi idag ska fira.

En del av oss har många lappar i täcket, en del har lappar från främmande länder. Andra har en enda stor lapp. Platsen där man alltid bott och alltid vill bo. Men oavsett hur våra lapptäcken ser ut rymmer de minnen och känslor. Vi kan vandra i tankarna mellan de olika lapparna eller mellan de olika tiderna som finns i en lapp.

På engelska finns de båda uttrycken somewherse och anywheres. En del av oss har lätt att finna oss till rätta var vi än hamnar i livet. Anywheres. Andra bär en längtan till en speciell hembygd kanske hela livet. Somewheres. Själv är jag en typisk somewhere som ofta tittar på mitt lapptäcke och ibland längtar till barndomens lapp hur fantastiskt det än är att få bo och leva här på Öland.

Två som lämnade vårt land var Vilhelm Mobergs romanpersoner Kristina och Karl-Oskar. Lämnade ett land som då var fattigt, orättvist och odemokratiskt. I verkligheten var det över en miljon människor som for till Amerika och hoppades på ett bättre liv och en framtid där. I Mobergs gestaltning så längtade Kristina hela tiden tillbaka till sin hembygd. Och fast Karl-Oskar verkade vara en typisk anywhere så slutar ändå romansviten med hur han i slutet på sitt liv sitter och tittat på en karta över Ljuder socken i Småland och minns sin barndom, ungdom och hembygd och längtar dit.

Vi som bor innanför den blågula bården och som har hembygder någon annanstans i Sverige ska vara tacksamma och glada att det oftast bara är en cykeltur, bilresa eller tågresa dit för att besöka platsen där vi en gång bodde. Alla har ju inte den möjligheten. Många har hembygder ligger utanför den blågula bården och lappen är minnena från en plats som man inte kan besöka. I dag på Sveriges nationaldag hålls medborgarskapsceremonier överallt i Sverige där nya medborgare välkomnas till vårt land. Kanske ett sätt att få en plats i Sverige att kännas som en ny hembygd.

1983 blev 6 juni vår nationaldag och inte enbart svenska flaggans dag och år 2005 blev det en röd dag i almanackan. Som många av oss minns blev i stället annandag pingst en arbetsdag. Nåväl även om 6 juni ibland kan infalla på en helg var det ju i alla fall ett relativt jämnt byte. Annat var det 1772 då Gustav III avskaffade 21 helgdagar! ”Den stora helgdöden” kallades beslutet. Då försvann tredjedag och fjärdedag pingst. För att inte tala om tredjedag och fjärdedag påsk och jul och många fler. Gångdagarna, som försvann, borde vi kanske i folkhälsans namn införa igen. De var de tre vardagarna mellan Bönsöndagen och Kristi himmelfärdsdagen. Då gick allmogen i procession runt hela socknen i tre dagar för att be för god skörd och att slippa drabbas av katastrofer.

När nationaldagen skulle införas var vi många som tyckte att midsommarafton skulle kunna vara en bättre dag. Att vi idag firar att Gustav Vasa valdes till kung just den 6 juni kändes kanske inte så angeläget, men numera tänker jag så här: vi har fått en underbar försommardag ledig och uppmärksammad, en dag då vi får chans att, komma samman på sådana här fantastiska platser som Himmelsberga. En dag att glädjas åt orkideer, rosor och syrener. En dag som är början på juni, de ljusa dagarnas och korta nätternas tid. Eller med nobelpristagaren Harry Martinsons ord:

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav. 

Och midsommarafton har vi ju ändå kvar att fira.

Låt oss nu i dag glädjas åt naturens skönhet, åt att vi ännu ett år är i orkideernas tid, glädjad åt de ljusa sommarkvällarna, åt fred och frihet i vårt land, åt våra lapptäcken och känna stolthet över den blågula bården runt om.