Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer

Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Jag ägde nästan en matta av Judith Johansson

Kvart över ett idag trodde jag att ett stycke hembygd skulle ligga under soffbordet. Jag hade vunnit budgivningen på nätauktionen. Nu skulle en matta från Judith Johanssons vävateljé i Knäred pryda mitt hem. Men…jag hade missat det finstilta: trots högsta bud nådde jag inte upp till en ”lägsta godtagna pris”. Mattan gick tillbaka till ägaren. Snopet. Hembygdens matta får komma till Öland en annan gång.
Vävateljén i Knäred grundades 1938 av Judith Johansson och hennes make John. 1986 togs företaget över av dottern Britt-Mari Glyssbo. Runt 500 mattor hann Judith designa, mattor för hem, offentliga miljöer och kyrkorum. Främst var det röllakan, men på 50-talet kom också mattor i linnerya. Naturen var den stora inspirationskällan och kanske därför blir hennes mattor extra laddade för mig. Södra Hallands natur tolkad och vävd av en konstnär.
Jag intalar mig att detta är ett sunt ha-begär. Detta att omge sig med föremål som är laddade av minnen, historia och skapade och tolkade av konstnärer eller konsthantverkare.
I väntan på att Knäredsnaturen ska pryda mitt golv tänker jag köpa boken ”JJ Så vävdes ett livsverk” av Torsten Andersson.

Det är roligast i köket

 

Tänk så kloka mina fastrar är. De som drygade ut hushållskassan med att hjälpa till i köket på kalas. Bröllop, födelsedagar och begravningar. De kunde köken utan och innan i alla bygdegårdar i trakten. Visste när man behövde ta med egna torkhanddukar och var propparna gick om för många plattor var på samtidigt. De dukade, serverade och diskade till långt in på småtimmarna. Trötta fötter, svettrosor underarmarna, fettstänk i håret. Vant föste de ut överförfriskade festdeltagare som skulle in i köket och klappa om ”töserna”. Långt efter midnatt kom värden in i köket med en sedelbunt i fickan. Ibland betalt på öret, ibland extra lön för mödan. ”Tack töser!”

”Töser”, fnös de, ”vi är väl käringar vid det här laget”.

Jag minns skratten, skämten, allvaret och de goda samtalen medan man torkade disken. Den gemenskapen runt diskbaljan bär jag med mig i minnet. För där kunde en riktig tös, en blyg tonåring som inte trivdes ute i den rökiga och bullriga festlokalen och inte blev uppbjuden på dans få vara delaktig. Få smita in i kökets värme, ta en handduk, torka tallrikar och känna sig sedd. Få lyssna och delta i deras samtal och hoppas att en dag få bli så klok som de var.

Farmor

Farmor hade tur. Hon hade tur när hon blev bortauktionerad. Hon kom till en bra familj. Hennes älskade syster hade inte samma tur. Hon dog ett år senare i lunginflammation. Då hade hon legat och hackat tänder i kökssoffan i ett utkylt kök en hel vinter. Elda i spisen fick hon inte göra på kvällen eller natten. Först på morgonen fick hon lägga i vedpinnar så att spisen var varm när familjen kom in i köket.

Jag hade tur. 51 år senare än farmor föddes jag in i det Sverige som inte längre var fattigdomens och orättvisornas land utan ett land fylld av framtidstro och välfärdsbygge. Allt var möjligt. Mina föräldrar hade både TV, hembiträde och bil. Och nu 1958 också ett efterlängtat och planerat barn.

Farmor hade drömt om att ha två barn, en pojke och en flicka. Det blev en familj med åtta barn. Farmor höll noga koll på alla  unga kvinnor i byn och kommenterade gärna om första barnet kom till världen väl fort, men hon lämnade rummet och slog igen dörren hårt efter sig när min far en gång i vuxen ålder dristade sig till  att säga att hon själv varit snabb mellan bröllopsnatt och förlossning. Åtta barn, födda mellan 1927 och 1948. Den förste när hon var ung, bara drygt 20, den siste när kroppen och sinnet började bli gammalt. Då hade de äldsta barnen för länge sedan flyttat hemifrån.

Det finns inte många bilder av farmor, men märkligt nog finns ett foto bevarad från 1940 där hon står tillsammans med sina fem äldsta barn. Fotografen är okänd och ingen vet varför bilden togs. Alla är dessutom arbetsklädda, inte finklädda på bilden. Barnarbete var en självklarhet så visst behövde pojkarna overaller.  Hur skulle annars familjen klara sig? Farfar låg inkallad under kriget och alla händer behövdes för att hålla svälten borta. Riktigt räckte det egna arbetet inte till utan grannarna stack till familjen matpaket. På bilden har farmor  förkläde över klänningen och naturligtvis ett huckle för att dölja håret. Hon var ju en gift kvinna.

 

Amanda med sina barn 1940

När farmor fyllde femtio kom kyrkoherde Cervin cyklande och uppvaktade henne med en inslagen present. Det var ett stort ögonblick i hennes liv. En strävsam schartauansk kvinna som gick till kyrkan varje söndag blev här sedd. Tänk att Hjalmar Cervin i egen person kom på hennes uppvaktning. Och presenten – ett inramat fotografi av honom. Så fantastiskt. Prästporträttet hängde i sovrummet resten av hennes liv. Hon var så stolt. Nu hänger Hjalmar i mitt arbetsrum och tittar på mig. Ibland tittar jag på honom och tänker att det är skönt att du håller på ordning på mig och påminner mig om varifrån jag kommit.

Köket var din självklara plats inomhus. Här tror jag du trivdes bäst. Få gå mellan skafferi, spis och bänk i egen takt. Du jobbade gärna medan familj och gäster satt bänkade runt köksbordet. När det var kalas och gästerna satt i finrummet satt du aldrig vid matbordet. Du gick fram och tillbaka med mat och dryck och åt själv i all hast sittande vid skärbrädan i köket. Därifrån såg du in i finrummet och kunde snabbt resa dig om det behövdes.

Du ville inte gärna åka hemifrån. Ja till kyrkan på söndagar åkte du, men helst inte någon annanstans. Kanske var det så att för dig som förlorade föräldrar och  barndomshem vid sju års ålder så är den egna stugan så viktig och så full av trygghet att du helst inte ville lämna den. Jag önskar att vi förstått det när du levde och inte visat vår besvikelse så ofta över att du aldrig ville komma och hälsa på utan alltid skyllde på att du var trött när något barn eller barnbarn fyllde år.

Vi stod inte varandra nära när du levde, jag var bara ett av de 22 barnbarnen. Men ju äldre jag själv blir desto mer nyfiken blir jag på vem du var Jag minns ditt kök, jag minns dofterna i köket, bonaden på väggen, de grova hemvävda handdukarna, utsikten över gårdsplan och åker. Det gör inte mina barn och det kommer inte mina barnbarn göra. Men jag vill föra berättelsen om ditt liv vidare till dem och säga att vi alltid måste fortsätta arbeta för en värld där ingen fryser ihjäl ensam i en kökssoffa.