Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Jag ägde nästan en matta av Judith Johansson

Kvart över ett idag trodde jag att ett stycke hembygd skulle ligga under soffbordet. Jag hade vunnit budgivningen på nätauktionen. Nu skulle en matta från Judith Johanssons vävateljé i Knäred pryda mitt hem. Men…jag hade missat det finstilta: trots högsta bud nådde jag inte upp till en ”lägsta godtagna pris”. Mattan gick tillbaka till ägaren. Snopet. Hembygdens matta får komma till Öland en annan gång.
Vävateljén i Knäred grundades 1938 av Judith Johansson och hennes make John. 1986 togs företaget över av dottern Britt-Mari Glyssbo. Runt 500 mattor hann Judith designa, mattor för hem, offentliga miljöer och kyrkorum. Främst var det röllakan, men på 50-talet kom också mattor i linnerya. Naturen var den stora inspirationskällan och kanske därför blir hennes mattor extra laddade för mig. Södra Hallands natur tolkad och vävd av en konstnär.
Jag intalar mig att detta är ett sunt ha-begär. Detta att omge sig med föremål som är laddade av minnen, historia och skapade och tolkade av konstnärer eller konsthantverkare.
I väntan på att Knäredsnaturen ska pryda mitt golv tänker jag köpa boken ”JJ Så vävdes ett livsverk” av Torsten Andersson.

Det är roligast i köket

 

Tänk så kloka mina fastrar är. De som drygade ut hushållskassan med att hjälpa till i köket på kalas. Bröllop, födelsedagar och begravningar. De kunde köken utan och innan i alla bygdegårdar i trakten. Visste när man behövde ta med egna torkhanddukar och var propparna gick om för många plattor var på samtidigt. De dukade, serverade och diskade till långt in på småtimmarna. Trötta fötter, svettrosor underarmarna, fettstänk i håret. Vant föste de ut överförfriskade festdeltagare som skulle in i köket och klappa om ”töserna”. Långt efter midnatt kom värden in i köket med en sedelbunt i fickan. Ibland betalt på öret, ibland extra lön för mödan. ”Tack töser!”

”Töser”, fnös de, ”vi är väl käringar vid det här laget”.

Jag minns skratten, skämten, allvaret och de goda samtalen medan man torkade disken. Den gemenskapen runt diskbaljan bär jag med mig i minnet. För där kunde en riktig tös, en blyg tonåring som inte trivdes ute i den rökiga och bullriga festlokalen och inte blev uppbjuden på dans få vara delaktig. Få smita in i kökets värme, ta en handduk, torka tallrikar och känna sig sedd. Få lyssna och delta i deras samtal och hoppas att en dag få bli så klok som de var.

Farmor

Farmor hade tur. Hon hade tur när hon blev bortauktionerad. Hon kom till en bra familj. Hennes älskade syster hade inte samma tur. Hon dog ett år senare i lunginflammation. Då hade hon legat och hackat tänder i kökssoffan i ett utkylt kök en hel vinter. Elda i spisen fick hon inte göra på kvällen eller natten. Först på morgonen fick hon lägga i vedpinnar så att spisen var varm när familjen kom in i köket.

Jag hade tur. 51 år senare än farmor föddes jag in i det Sverige som inte längre var fattigdomens och orättvisornas land utan ett land fylld av framtidstro och välfärdsbygge. Allt var möjligt. Mina föräldrar hade både TV, hembiträde och bil. Och nu 1958 också ett efterlängtat och planerat barn.

Farmor hade drömt om att ha två barn, en pojke och en flicka. Det blev en familj med åtta barn. Farmor höll noga koll på alla  unga kvinnor i byn och kommenterade gärna om första barnet kom till världen väl fort, men hon lämnade rummet och slog igen dörren hårt efter sig när min far en gång i vuxen ålder dristade sig till  att säga att hon själv varit snabb mellan bröllopsnatt och förlossning. Åtta barn, födda mellan 1927 och 1948. Den förste när hon var ung, bara drygt 20, den siste när kroppen och sinnet började bli gammalt. Då hade de äldsta barnen för länge sedan flyttat hemifrån.

Det finns inte många bilder av farmor, men märkligt nog finns ett foto bevarad från 1940 där hon står tillsammans med sina fem äldsta barn. Fotografen är okänd och ingen vet varför bilden togs. Alla är dessutom arbetsklädda, inte finklädda på bilden. Barnarbete var en självklarhet så visst behövde pojkarna overaller.  Hur skulle annars familjen klara sig? Farfar låg inkallad under kriget och alla händer behövdes för att hålla svälten borta. Riktigt räckte det egna arbetet inte till utan grannarna stack till familjen matpaket. På bilden har farmor  förkläde över klänningen och naturligtvis ett huckle för att dölja håret. Hon var ju en gift kvinna.

 

Amanda med sina barn 1940

När farmor fyllde femtio kom kyrkoherde Cervin cyklande och uppvaktade henne med en inslagen present. Det var ett stort ögonblick i hennes liv. En strävsam schartauansk kvinna som gick till kyrkan varje söndag blev här sedd. Tänk att Hjalmar Cervin i egen person kom på hennes uppvaktning. Och presenten – ett inramat fotografi av honom. Så fantastiskt. Prästporträttet hängde i sovrummet resten av hennes liv. Hon var så stolt. Nu hänger Hjalmar i mitt arbetsrum och tittar på mig. Ibland tittar jag på honom och tänker att det är skönt att du håller på ordning på mig och påminner mig om varifrån jag kommit.

Köket var din självklara plats inomhus. Här tror jag du trivdes bäst. Få gå mellan skafferi, spis och bänk i egen takt. Du jobbade gärna medan familj och gäster satt bänkade runt köksbordet. När det var kalas och gästerna satt i finrummet satt du aldrig vid matbordet. Du gick fram och tillbaka med mat och dryck och åt själv i all hast sittande vid skärbrädan i köket. Därifrån såg du in i finrummet och kunde snabbt resa dig om det behövdes.

Du ville inte gärna åka hemifrån. Ja till kyrkan på söndagar åkte du, men helst inte någon annanstans. Kanske var det så att för dig som förlorade föräldrar och  barndomshem vid sju års ålder så är den egna stugan så viktig och så full av trygghet att du helst inte ville lämna den. Jag önskar att vi förstått det när du levde och inte visat vår besvikelse så ofta över att du aldrig ville komma och hälsa på utan alltid skyllde på att du var trött när något barn eller barnbarn fyllde år.

Vi stod inte varandra nära när du levde, jag var bara ett av de 22 barnbarnen. Men ju äldre jag själv blir desto mer nyfiken blir jag på vem du var Jag minns ditt kök, jag minns dofterna i köket, bonaden på väggen, de grova hemvävda handdukarna, utsikten över gårdsplan och åker. Det gör inte mina barn och det kommer inte mina barnbarn göra. Men jag vill föra berättelsen om ditt liv vidare till dem och säga att vi alltid måste fortsätta arbeta för en värld där ingen fryser ihjäl ensam i en kökssoffa.

 

Tankar vid Torslunda Hembygdsgård den 6 juni 2017

En förkortad version av det tal jag höll på nationaldagsfirandet i Torslunda hembygdsgård

En hembygdsgård bär en bygds, en sockens historia och är en källa till kunskap och en plattform för oss och kommande generationer som är med och skapar framtidens hembygd.

Nationen Sverige är ett lapptäcke av olika hembygder: geografiska, mentala och historiska. Och en del av rutorna bär på platser och minnen från andra delar av vår jord. Ett lapptäcke i ständig förändring där nya rutor sys dit och mönstret förändras.

Nationaldagen kan vara en lämplig dag att reflektera över våra egna lapptäcken, våra mentala och fysiska hembygder: vår barndoms stigar, platser vi bott på, platsen vi bor på, släktens historia, kollektiva och personliga minnen.

Idag skrev Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför borde vi inte vara rädda för våra rötter” bland annat det här:

Hur märks det i mitt liv att min mormor föddes som statare? När jag kokar rabarber eller stryker örngott tänker jag på henne, nej, tänker är fel ord, hennes händer finns i mina. Också saker vi glömt eller aldrig varit med om kan eka för oss långt efteråt. Finns det inte fortfarande en ­obearbetad fantomsmärta i folkkroppen efter utvandringsvågen till USA?

I lapptäcket Sverige finns idag många andra smärtor vi tillsammans måste hjälpa till att lindra. Många i Sverige idag bär minnen av krig och svält, minnen av flykt över hav och land. Och vi lyckligt lottade som sluppit dessa upplevelser behöver komma ihåg detta, se parallellen i vår egen historia och bjuda in till gemenskap.

Låt oss gå tillbaks till statarlängan, rabarberna och örngotten eller vad det är som väcker minnen om våra egna liv och historia. Vår egen Madeleinekaka, namnet på den kaka som var utgångspunkten för den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. En kaka som gav upphov till en svit på sju böcker

Själv kan jag ibland reflektera över hur det märks i mitt liv att min far också föddes i en statarlänga, blev bonde, men att hans passion och engagemang var kultur och hembygdsrörelsen. Sådana här tankar och reflektioner har vi säkert alla och som sagt, det här är en bra dag att låta dem utvecklas.

Numera märks det tydligt i mitt liv att jag vid sidan av min man också lever tätt intill en annan man, Carl Malmsten. Ja, jag har aldrig träffat honom, men han finns mycket påtagligt i väggarna på min arbetsplats Capellagården.

Carl Malmsten kom till Vickleby 1957, grundade Capellagården och förändrade en hel by och kanske hela södra Öland genom den injektion och energi han gav kulturlivet då som nu.

Han lämnade sin hembygd som var Bergshamra vid Brunnsviken i Norra Stockholm vid 69 års ålder, för att tillsammans med hustrun Siv bygga en skola på Södra Öland. Han bodde här långa tider, förlorade sitt hjärta till Öland, fick sista vilan på Vickleby kyrkogård.

Han sökte och fann en plats där han kunde förverkliga sin vision:

  • En plats där man kunde odla sin egen mat, njuta av sin egen trädgårds skönhet
  • En plats där man kunde bo, äta, leva, arbeta i gemenskap
  • En plats för möten, goda samtal och för att lära känna nya människor
  • En plats för inspiration, kreativitet i en miljö med vacker natur och mycket kultur

Idag är utmaningen, för oss som verkar på Capellagården, men också för Vickleby och resten av Södra Öland att förvalta hans arv och tolka hans filosofi i vår tid.

Tolka i vår tid… Ja det gäller hela vårt nationella och kulturella arv också. Att vi förmår tolka det i vår tid. Och hur gör vi det: ja låt oss göra som Carl: skapa möjligheter för de goda samtalen, för gemenskap mellan människor, för görandet och skapandet och för att få gemensamma upplevelser.

 

 

 

 

Bror Blixen fyllde aldrig 60

Det är en fascinerande man, han som en gång skrev att ”även jag hade en farm i Afrika”. Det är alltså Karen Blixens make åren 1914-1925. Hans fullständiga namn var, om man ska vara korrekt, Bror Fredrik von Blixen-Finecke.

Jag läste en del om honom för ett tio-tal år sedan. Framförallt Björn Fontanders spännande biografi, men läste också om hans tredje hustru, Eva Dickson. Svensk äventyrerska och rallyförare och den första kvinnan som korsade Sahara med bil. Hennes egen bok  En Eva i Sahara från 1936 finns att ladda ner från Universitetsbiblioteket i Göteborg.

Nu är det en sak som jag framförallt minns av vad jag läst, En sak som börjar bli påtaglig för mig själv. På lördag fyller jag 59. När Bror Blixen fyllde det så ställde han till en stor fest. ”För säkerhets skull”. Klokt av honom. För knappt tre månader före sin 60-årsdag, den 4 mars 1946, omkom han i en bilolycka. Framtiden är inte given. Bror Blixen har lärt mig ta vara på 59-års dagen. Det blir inte en stor fest, men väl en trevlig resa till Wanås.