Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer

Det är roligast i köket

 

Tänk så kloka mina fastrar är. De som drygade ut hushållskassan med att hjälpa till i köket på kalas. Bröllop, födelsedagar och begravningar. De kunde köken utan och innan i alla bygdegårdar i trakten. Visste när man behövde ta med egna torkhanddukar och var propparna gick om för många plattor var på samtidigt. De dukade, serverade och diskade till långt in på småtimmarna. Trötta fötter, svettrosor underarmarna, fettstänk i håret. Vant föste de ut överförfriskade festdeltagare som skulle in i köket och klappa om ”töserna”. Långt efter midnatt kom värden in i köket med en sedelbunt i fickan. Ibland betalt på öret, ibland extra lön för mödan. ”Tack töser!”

”Töser”, fnös de, ”vi är väl käringar vid det här laget”.

Jag minns skratten, skämten, allvaret och de goda samtalen medan man torkade disken. Den gemenskapen runt diskbaljan bär jag med mig i minnet. För där kunde en riktig tös, en blyg tonåring som inte trivdes ute i den rökiga och bullriga festlokalen och inte blev uppbjuden på dans få vara delaktig. Få smita in i kökets värme, ta en handduk, torka tallrikar och känna sig sedd. Få lyssna och delta i deras samtal och hoppas att en dag få bli så klok som de var.

En hummer på diskbänken

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Vad ska vi äta idag?

I kväll åt vi blinier med gräddfil, lök och ishavsrom. Det är ju helgkväll och skäl till lite lyx.
Lyx och lyx. Kommer man skratta åt vår meny om 50 år? Jag slog upp mammas ”Husmoderns köksalmanack” årgång 1966. Då i min barndom åt vi lutfisk på trettondagen. Efterrätten var äpplekaka med vaniljsås. Inte precis vad jag skulle planerat i år.
Husmoderns köksalmanack var hemmets sambandscentral. Här skrev mamma instruktioner och matsedlar till hembiträdet. Varje dag fanns det ett färdigt förslag med recept tryckt i boken om den egna fantasin skulle tryta.”Evas kaviarlåda med kokta ägg” var redaktionens förslag, men vi åt som sagt lutfisk.

För Er som vill testa kaviarlåda är receptet följande:

Skiva kokt potatis och lägg i en form. Öppna en burk kaviar (Kalles?) och bred över. Stek gul lök och lägg på. Lägg sedan på ett lager skivad potatis till, häll över lite gräddmjölk och ett lite riven ost. Gratinera.