Kategoriarkiv: natur

En magisk plats

Publicerad den av
Svara

Det var i orkidéernas tid. Två unga studenter från Linköping vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av  Sankte Pers nycklar och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Den prestegifyllda och lite lätt elitistiska norska floran av Lid och den svenska klassikern Krok & Almquist. Fast studentskan hade också packat ner en bildflora i smyg. Efter några timmars botaniserande på Alvaret såg de bort mot väster där ett kyrktorn och några uppstickande tak avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Vickleby alvar, foto författaren

Det var också i syrenernas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande syrendoft omkring sig, och kom ner till Vickleby Bygata med  Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De vågade sig inte in på området utan gick vidare söderut längs bygatan i Vickleby. Längre bort låg en affär som tyvärr hade hunnit stänga. Försiktigt satte de sig på affärstrappan och drömde. Drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats där en unik natur möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och pojkvännen, som nu blivit min make, och jag flyttade in i gamla affären i Vickleby.

För Siv och Carl Malmsten var säkert Vickleby också en magisk plats. De kom en vårdag 1957 till Vickleby för att titta på en gård som kanske kunde passa till att bli en skola. Efter flera tidigare skolprojekt visste de nu vad de sökte. Det skulle inte bara vara byggnader lämpliga för hantverksutbildning. De hade ett helhetstänkande om att de studerande skulle kunna bo, äta och leva i en gemenskap. Verkstäderna skulle kunna vara öppna dygnet runt alla dagar i veckan. De hade också två andra viktiga krav på platsen. Det ena var att skolan skulle omges av en trädgård så att man kunde odla grönsaker till skolans kök och där blomsterrabatter skulle bidra till inspiration och till platsens skönhet. Det andra kravet var att det skulle vara nära till en inspirerande naturmiljö.

Gården de bestämde sig för att köpa uppfyllde med råge alla deras önskemål och de kunde snart starta såväl sommarkurser som helårsutbildningar i möbelsnickeri, textil och keramik.

Capellagården, foto Urban Anjar

Även Carl von Linné var förtjust i dalgången där Vickleby ligger. Han berättar i sina noteringar från sin öländska resa i juni 1741 om att: ”Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin ser, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa; de bestodo av lind, hassel och ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar eller mossa; här och där såg man de härligaste ängar av åkerfält.” Nu är dalgången till största delen uppodlad, men i naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man fortfarande uppleva den miljö som Linné uppskattade så mycket. Han har också skrivit en rekommendation om att ” En som blivit trött vid denna världens ostadiga sinnelag och söker undandra sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare reträtt.”

 Linné var utsänd av svenska riksdagen för att kartlägga rikets tillgångar i form av främst outnyttjade naturtillgångar, men det hindrar inte att reseskildringen från den Öländska resan är en fantastisk och njutbar berättelse om vårt landskap. Även om han har ett starkt sinne för florans och faunans skönhet trots sitt egentliga ekonomiska uppdrag så var han inte speciellt imponerad av Alvaret. Kanske var alvarmarken ändå alltför mager för att passa in i hans intresse.

Men Alvarets botaniska särart och rikedom blev under 1900-talet uppmärksammad av den tidens stora botanister och Sten Selander tillbringar mycket tid på Öland och vid sidan om Lappmarken blir Alvaret en plats som han inte bara beskriver vetenskapligt utan också poetiskt.

I en av de första broschyrerna för Ölands Konstnatt under Skördefesten fanns ett citat som jag tänkt på många gånger. Det var en gammal öländsk kvinna som på frågan vad hon tyckte om konstnatten entusiastiskt hade svarat att ”jag visste inte att jag bodde på en sådan här vacker plats förrän konstnärerna kom hit och berättade det”.

Det kan vara så med magiska platser. Även om vi njuter av att vara där blir upplevelsen ännu starkare ju mer vi kan avkoda naturen och kulturhistorien kring platsen.

Laga Ni Äta Vi

Publicerad den av
1

”Laga Ni Äta Vi”. Oumbärlig kunskap att ha med sig hela livet? Får medge att dotterns sambo med rötter i Norrland blev lite chockad när han första gången stod vid Lagans strand. Var detta den stora flod han lärt sig namnet på  i fjärde klass i skolan i Jokkmokk? Värre blev det förra helgen när vi åkte i Viskans dalgång från Varberg till Borås. Han hade nog väntat sig något större med tanke på den möda man lagt i skolan på att barnen skulle kunna Hallands floder utantill. Själv kan jag inte Norrlands älvar för vi hann inte så långt i Geografi i årskurs 4 innan det blev sommarlov.

Men jag kan kraftverken i Lagan från smålandsgränsen till kusten: Majenfors, Bassalt, Knäred Övre, Knärde Nedre, Skogaby, Karsefors och Laholm. Viktig kunskap som inpräntades i årskurs 3 i halländska skolor under 60-talet när vi läste om vårt eget landskap. Jag lärde mig också att det i Oskarström finns en jutefabrik och en katolsk kyrka för många industriarbetare var invandrade från sydeuropa. Idag är jutefabriken nedlagd, men katolska församlingen finns kvar. Kanske inte så anmärkningsvärt längre så att det måste inpräntas i varje 9-årig hallännings minne.

Det är inte så att jag dagligdags går och tänker på hallands floder eller ordningen på kraftverken, men  boken ”Electricitetens högborgar” som handlar om vattenkraftverken i Lagan var naturligtvis oemotståndlig när jag såg den i bokhandeln i Laholm. Skriven av Ida Dicksson, Lena Knutsson Udd och Bengt Spade och utgiven av Länsstyrelsen i Halland 2015. En fantastisk bok att fördjupa sig i: arkitektur, industrihistoria, teknik och natur. Mitt i läsningen och fascinationen inför bilderna av den tempelliknande maskinhallen i  Karsefors med vackert kakel i fönstersmygarna, kryssvalv i taket och schackrutigt klinkersgolv kommer en annan bild upp.

En bild som jag sett i en hembygdstidning för många år sedan. En stenmur och ett äppleträd alldeles intill en idyllisk sjöstrand. Idyllen var från Hjörneredssjörna uppströms Karsefors. Ett konstgjort sjösystem skapat som vattenresevoar till kraftverket på 20-talet. En hel by dränktes för den idustriella utvecklingens skull. Människor som bott där i generationer tvingades sälja sina gårdar, ofta till underpriser, och flytta. ”Vi gick ofta tillbaka på söndagarna” berättade en gammal kvinna som var född i byn Hjörnered. ”Bara en stenmur och ett äppleträd återstod. Vi satt där en stund, grät en skvätt och tänkte tillbaka på hur fint vi hade haft det”. Och så visade hon det gamla svartvita fotografiet.

Det är ett privilegium att tillhöra de som har en hembygd kvar. Inte bara i hjärtat och minnet utan också en hembygd möjlig att besöka. En hembygd som inte är dränkt av ett dammbygge, sönderbombad, riven eller i en krigszon.

Laga Ni Äta Vi….

 

Det var inte bättre förr

Publicerad den av
Svara

Satt i trädgården hela eftermiddagen idag och läste. Vårsolen sken och där det var lä var det riktigt varmt och skönt. Bäst att passa på att njuta av dessa härliga vårdagar för sommaren 2010 blir förmodligen kall. 1783 hade vulkanen Hekla på Island ett utbrott som (hittills) är det största i historisk tid. Den sommaren låg en kall och fuktig dimma över Europa och på många platser blev det svår hungersnöd och ohälsa på grund av den giftiga dimman. En fjärdedel av Islands befolkning dog som följd av vulkanutbrottet och enbart i England beräknades 20000 ha omkommit.

Den svenske astronomen Peter Nilsson skriver i sin bok ”Den gamla byn” om sin hembygd, Möcklehult utanför Växjö och där blir katastrofen till kött och blod och greppbar i sin kuslighet. Redan året före, 1782, hade skörden varit dålig och sedan kom katastrofen 1783 då skörden så gott som helt uteblev. Våren 1784 fanns det inget att äta i byn och inte heller något utsäde.

Ett nyttigt och skrämmande perspektiv i en tid när krigsrubriker möter oss om att varken sockerärter eller ananas når våra grönsaksdiskar och att John Cleese var tvungen åka taxi mellan Oslo och Bryssel.

Den blomstertid nu kommer

Publicerad den av
Svara

Såg årets första blåsippa i helgen. Och vårlöken var på god väg. Än är det bara välkända vänner som blommar i markerna, men snart kommer explosionen av blomsterprakt i lundar och på alvaret och därmed nöjet och umaningen att examinera de nya / bortglömda arterna. I väntan på detta läser jag Alf Henrikssons dikt från 1966:

Somliga sagor ger tidsfördriv

och somliga dikter är stora,

men den skönaste bok jag ägt i mit liv

var nog Krok&Almquists flora.

Där blommade markerna året runt

och doftade dag och natt.

Det var annat än dagens politiska strunt

och dötrista samhällsdebatt.

Envar sin egen kartograf

Publicerad den av
1

Numera går vi inte enbart promenader utan vi karterar samtidigt. Det innebär att maken rundar postlådor och busshållplatsskyltar, går in några meter på alla framvägar och traskar runt kvarnar och enbusksnår medan jag ler ett fånigt ”han är faktiskt nykter”-leende till alla förbipasserande.

Väl hemma pustar jag ut framför brasan och gläds åt mina 5000 steg, medan maken som säkert gått 50% fler steg sätter sig framför datorn och skapar kartbilder. Se mer om detta på hans blogg.

En idealisk hobby. Jag får lite motion, maken mer motion och efter promenaderna kan jag sitta och läsa t ex nobelpristagaren Elinor Ostroms bok ”Allmänningen som samhällsinstitution” och glädjas åt att det finns en tredje väg för oss människor att skapa hållbara strukturer. Vi behöver inte bara välja mellan privatisering och statlig reglering. Vi kan göra saker tillsammans utan ekonomiska vinstintressen  bara av viljan och insikten om värdet av att skapa gemensamma resurser.

Kartor för fritt utnyttjande kan vara en sådan gemensam resurs. Mer om detta på siten www.openstreetmap.org.

I Heidenstams sällskap

Publicerad den av
Svara

”Tag allt som är mitt och mitt kan bli

men lämna min yppersta gåva

att kunna njuta och lova

där annan går kallt förbi”

Det var en välfunnen diktstrof som mamma citerade när vi njöt av helgens fantastiska blomsterprakt: blåsippor, vitsippor, svalört, backsippor och vårlök. Och i luften flöjtade tofsviporna. Och snart, snart blommar gullviva och våradonis.

När man själv saknar ord är det inte dumt att ta en skald till hjälp.

Agnellväder

Publicerad den av
Svara

Idag ligger molnen regntunga över Laholmsslätten. Färgskalan ute är enhetlig: allt är grått. Det är som en grå filt över landskapet. Vanliga landmärken som Ysby kyrktorn och Hallandsås kan bara skymtas med god fantasi.

Det är lätt att den grå filten även lägger sig över själen. Då har jag ett mantra att rabbla:  Agnellväder. Halmstadkonstnären Olle Agnell är en mästare att återge det gråa landskapet. Och när jag ser hans bilder på näthinnan ger den konstnärliga dimensionen ett försonande skimmer över det gråa. Det är ju vackert. Titta gärna själva på denna sajt. Där finns också mycket annat att njuta av.

Fara runt som en tätting

Publicerad den av
Svara

Nu har sidensvansarna anlänt till oss och innebörden i begreppet ”fara runt som en tätting” blir väldigt tydligt när man ser flockarna av ordningen Tätting kasta sig från det ena rönnbärsträdet till det andra. Det här är definitivt en av mina favoritfåglar och ett riktigt fint vintertecken om uttrycket tillåtes.

I Rosenbergs klassiska bok ”Fåglar i Sverige” beskrivs mycket målande skådespelet:

Sidensvansflockarna tycka om att sitta i höga träd och härifrån flyga de då och då ned i rönnar, nyponbuskar, enar o. dyl. för att proppa sig fulla med bär. Trots sin annars makliga och fridsamma läggning utvecklar sidensvansarna under skaffningen en viss iver, flaxar från gren till gren och rycker till sig bär”…lätet är ett fint s i i r r r, som från en liten elektrisk ringklocka.