Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så sr han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Maja gården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Jag vill till Kocs

”Kocs är en ort i provinsen Komárom-Esztergom i nordvästra Ungern. Den ligger ca 10 km sydväst om Tata och ca 75 km väst om Budapest. År 2004 hade Kocs 2 716 invånare. Känt för vagntillverkning” (Wikipedia)

Lyssnade på ett föredrag av professor Lars Lindqvist igår och lärde mig att ordet coach  kommer just av namnet på orten där man 1400-talet hade en duktig vagnmakare som kunde tillverka mycket komfortabla vagnar för persontransporter. Orten gav sedan namn åt hästdragna vagnar och tyskans kutsche, franskans coche samt engelskans coach stammar alltså från ortsnamnet.

Sedan blev det engelska coach också generellt en metafor för såväl handledare inom idrott som inom engelska skolväsendet. Och idag så coachar vi människor såväl inom företag som inom personlig utveckling och jobbsökande.

Men allt började i alltså i Kocs för mer än 500 år sedan och nu när jag ibland känner mig sliten som ledare och coach efter snart  25 år som chef kanske en resa till platsen där det hela började skulle ge lite näring och energi? Om inte annat iallafall miljöombyte.

Nya kyrkbacken

Fram till 1900-talet var det personliga mötet mellan människor på kyrkbacken, på torget eller på marknaden den viktigaste källan till information och mänskliga kontakter. Så kom massmedia och plötsligt kunde information och budskap spridas mycket effektivare.

Men nu är vi tillbaka på marknadsplatsen. Fast det fysiska mötet är utbytt mot det digitala torget. Allt fler av oss finns på Facebook och knyter personliga kontakter och 3 miljoner svenskar har redan konto på Facebook. Och i världen finns det 400 miljoner människor med konto.

55 minuter om dagen tillbringar vi på Facebook och det är min ålderskategori 50+ som växer snabbast. Själv gläds jag åt nyupptagna kontakter med mina amerikanska sysslingar. 30 år sedan vi sågs och nu möts vi nästan dagligen.

Igår var jag på ett seminarium om Facebook ur mer kommersiell synvinkel och lärde mig en del om marknadsföring med hjälp av Facebook. Ser ännu inte nyttan för mig som sysslar med Business to Business, men för företag som vänder sig till konsumentmarknaden är det en fantastisk möjlighet – och hot om man inte lär sig hantera sina kunder rätt.

Själv ska jag absolut besöka Gustos kaffebar i Växjö när jag är där nästa gång. Sök efter ”gustokaffe” på Facebook så förstår ni varför.

Visst går det framåt

Har just kommit hem efter att hållit ett föredrag om ”Gröna jobb – Miljöteknikbranschen i Sverige”. Det var en  intresserad publik och det kom spännande frågor och synpunkter. Jag började med nedanstående bild från tidningen Östgöten 1983 Fröet – en kooperativ affär då det var en nyhet att man sålde ekologiska produkter. Det var dessutom nödvändigt att göra det i ideell form för de etablerade butikerna såg ingen marknad  i detta.

Så visst har det hänt mycket både på livsmedelsfronten och i den industriella miljöteknikbranschen. Frågan är bara om det går tillräckligt fort. Men vi svenskar kan glädja oss åt att vi bara på den industriella sidan sysselsätter 47000 anställda i 6500 företag och att den totala omsättningen är 135 miljarder. Det är bra siffror och bättre kan det bli.

Saltå Kvarn

Alla företags våta dröm är att ha ett starkt positivt varumärke som sätter fart och håller liv i tillväxten. Svårt och mödosamt att lyckas med, och sedan oerhört lätt att förlora om man inte lever upp till förväntningarna. Tänk bara på Tiger Woods som var ett vandrande varumärke och hur företagen som hade reklamkontrakt med honom reagerade.

Idag städar jag skafferiet vilket är välbehövligt. Inte världens roligaste syssla, men det finns inbyggda belöningar. Hittade en chokladbit nyss. Och några cashewnötter i en påse. När jag sorterar in torrvarorna igen gläds jag åt de fina förpackningarna från Saltå Kvarn.

Vacker förpackning, kravmärkt innehåll, företag med engagemang och samhällsansvar….Listan kan göras lång på varför jag köper produkter som är bra mycket dyrare än alternativet.

Och så är Saltå kvarn den enda produkthemsida jag regelbundet läser. Deras VD har till och med en egen blogg. Och den är riktigt välskriven. Följ den gärna. Den ger dels intressanta vinklingar på livsmedelsdebatten, dels god inblick i företaget.