Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.