Henrik Pryds Beck

Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.

Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.

Fortsätt läsa

Carl Magnus

Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.

Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.

Fortsätt läsa

Äntligen kom jag till Drakabygget

”Jag är säker på att huvudet finns här på Drakabygget”. Det är vår guide Niclas Moreno som är så tvärsäker. Det är en junidag 2021 och maken och jag har kommit till Drakabygget för att få en visning av platsen där Jörgen Nashs konstnärskollektiv verkade från 1960 och 40 år framåt.

Jag är uppvuxen 2 mil härifrån och kollektivet på Drakabygget och vad de gjorde blev en fascinerande del av min barndom. Men först nu kom jag dit.

Niklas Moreno i Drakabyggets galleri

Huvudet Niclas talar om är från bronsstatyn ”den lille havsfruen” av Edvard Eriksen. Statyn som sedan 1913 funnits på en sten vid vattenbrynet i Köpenhamns hamn. Huvudet på statyn sågades av och försvann den 25 april 1964 och har aldrig återfunnits. Efter några år tog Jörgen Nash på sig skulden och i en intervju 1969 hävdar han att ”mordet” är hans främsta konstverk. Han menar att konstverket är själva publiciteten runt händelsen där nyheten blev spridd till 22 länder. Ingen dålig genomslagskraft på den tiden. Det var inte heller dåligt för dansk turistnäring. Det kostade 25000 kronor att gjuta nytt huvud och sätta det på plats, Medan turistchefen i Köpenhamn uppskattade att alla skriverier bidrog till en rekordökning av turismen till Köpenhamn Värd ca 30 miljoner. ”Men jag fick inte ett enda öre” sa Jörgen Nash. Misstankarna mot honom var starka och han blev förhörd av dansk polis åtskilliga gånger. En gång hävdade han att huvudet var nergrävt i gödselstacken på Drakabygget, men trots idogt grävande av poliser med glada åskådare runt sig fann man inget huvud. De som beställde en bok av Jörgen Nash där han skulle avslöja allt han visste om dådet blev nog besvikna. Boken bestod bara av tomma sidor.

Men Nicklas Moreno är säker. Förr eller senare kommer han hitta huvudet. Han hävdar nämligen att han hittat beviset för att det verkligen var Jörgen Nash som med en bågfil sågat av huvudet. Vi ska få se beviset lovar han och så tar han fram en stor kakburk i plåt. Det är en sådan där dyr kakburk man kan köpa som souvenir och där ett turistmotiv finns tryckt på burken. I det här fallet är det statyn ”den lille havsfruen” som är avbildad på locket. Med huvud. Niclas öppnar locket och visar oss innehållet: tre små miniatyrer av statyn ligger där. Miniatyrer som finns i alla souvenirbutiker i Köpenhamn. Men de här tre saknar alla huvud. ”Jörgen måste ha tränat” tror Nicklas. ”Räknat på hur lång tid det tar att såga av dem och sedan räknat ut tiden för det verkliga huvudet” Vi är inte helt övertygade, men håller med honom ändå. Man vill ju gärna tro det och varför förstöra en god hypotes? Men var det verkligen Jörgen Nash som gjorde dådet? I en intervju 1989 tar han tillbaka bekännelsen och hävdar att det var en norrman han känner som gjorde det. Men vem norrmanen var vill han inte berätta.

Den första lilla happeningen i Sverige gjorde Jörgen Nash redan 1944. Som motståndsman under kriget blev han spårad av Gestapo och flydde från Danmark över sundet från Snekkersten till Barsebäck och hamnade på en förläggning i Diö i Småland. Men Stockholm lockade och han skrev brev till svenska författare och kulturpersonligheter och vädjade om hjälp att få komma dit. Bara en svarade – Gunnar Ekelöf som han erbjöd Nash boende i sitt hem i Stockholm. En dag stod de i en kö på ett konditori och det var dödstyst i lokalen. Ingen sa något. ” Jag kan få alla att börja prata” viskade Nash till Ekelöf. ”Hurdå?” Han tog fram en tändsticksask, lånade ett askfat från ett bord och tände alla stickor i asken på en gång. Flamman och sprakandet fick alla kunder att förskräckt rygga tillbaka och sedan börja upprört prata med varandra. ”Aktionspoesi” kallade Nash denna lilla happening.

Denna första lilla happening följdes av många och stora. Kanske var ”mordet på den lille havsfrue” sant eller inte den största.