Henrik Pryds Beck

Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.

Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.

Fortsätt läsa

Carl Magnus

Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.

Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.

”Äsch” säger Carl Magnus. ”Jag var inte alls med på alla dessa utställningar. Förmodligen är det Jörgens mammas gästbok som Jörgen Nash la fram på utställningarna för i den hade jag en gång skrivit en hälsning och ritat en bild. Ibland tänkte jag när jag såg en affisch på stan att fasiken inte är jag med på på den utställningen! Men lät det bero för det är ju så att den konstnärliga friheten inte har några moraliska gränser, eller…”

60 år tillbaka i tiden. Den unge pojken Carl Magnus drömmer om att bli konstnär, nej han vet att han ska bli konstnär. Hans far, kantorn, vill att sonen ska bli organist, men det är otänkbart för Carl Magnus. Aldrig att han tänker möta en publik direkt. Nej, mötet ska ske genom konsten, tavlorna och skulpturerna.

Den 19-årige ynglingen upptäcker att vid faderns lilla skogsställe 6 mil från hemmet i Getinge finns en granngård där en dansk konstnär bor. Han vågar sig dit för att träffa kontnären Jörgen Nash som köpt gården och Carl Magnus konstnärsdröm blir verkligen. Han flyttar dit, utan att ha avslutat studierna på läroverket, och blir Jörgen Nashs assistent. Gården Drakabygget är ännu inte ett konstnärskollektiv. Förutom Carl Magnus bor här bara Jörgen Nash, hans hustru Katja och deras barn samt till och från Nashs bror, Asger Jorn och den danske filmaren Jens Jörgen Thorsen. ”Jörgen Nash hade inget körkort så jag var hans chaufför när han skulle någonstans och det skulle han ofta” berättar Carl Magnus. ”Han satt i baksätet och drack rödvinet Estremadura. 3,75 kronor flaskan, billigt även på den tiden, och sjöng danska visor medan jag körde dit vi skulle.” Klart att pappa kantorn blev orolig för sin unge son, hans bostad och umgänge och ringde ibland Jörgen Nash för att höra hur det är på Drakabygget. ”Arne, jeg kan love dig at han ikke drikker meget alkohol da han er mere interesseret i piger” lugnar Jörgen Nash fadern. Om han nu blir något lugnare av detta. Men sonen står fast vid sina planer. Det är konstnär han ska blir och han får en strålande debut i Halmstad med att bli antagen till Höstsalongen där alla hans tavlor såldes. Redan innan dess hade Axel Olson i Halmstadgruppen både uppmuntrat honom och köpt en tavla.

Den lilla gården Drakabygget skulle bli ett självförsörjande konstnärskollektiv, men om Jörgen Nash var någon vidare bonde eller inte är väl oklart. ”Minns en gång att vi körde ut en kärra med gödsel till åkrarna, men vi pratade så mycket medan vi arbetade att det tog hela dagen innan kärran var tom” berättar Carl Magnus. Dålig ekonomi hade man på Drakabygget och delvis berodde det på hustrun Katjas stora hästintresse och många och kanske dåliga hästaffärer.

De kallade sig Bauhaus Situationisterna, konstnärerna runt Drakabygget. I definitionen låg att man ägnade sig åt olika former av aktivism och provokationer. Vare sig det är Jörgen Nash eller inte som utförde handlingen är nog det avsågade huvudet på ”Den lille havsfrue” den händelse som mest förknippas med Nash och som han utnyttjade till fullo. ” Jeg er vor tids Shakespeare, han brugte Fjerpen (gåspennan), jeg fjernskriver” sa han en gång om sin förmåga att skapa rubriker.

Redan tidigt föll misstankarna på att det var Nash som låg bakom och när han skulle hälsa på sin vän Viktor Andreasen, författarinnan Tove Ditlevsens make, i Köpenhamn så stod mordrotelns chef (!) och väntade vid färjeläget. ”Det var ingen blodsudgydelse, jeg lover!” sa Jörgen Nash. Efter ett resultatlöst förhör var Nash inte sen med att med Andreasens hjälp kalla dit pressen och även se till att han såväl bjöds på restaurang som att de fick hotellboende.

Ganska tidigt lämnade Carl Magnus Drakabygget. Han fick ett erbjudande om att få bo och arbeta på slottet Hjälmsjöborg i närheten. Hyran var bara 100 kr om året så han flyttade dit. Nästa bostad blev med fru och barn i byn Bus utanför Hörby och efter några år flyttade han in till Lund.

Det gick bra för Jörgen Nashs assistent. Carl Magnus har varit gästprofessor i Berlin på Hochschule der Künste, huvudlärare i skulptur på Valands konsthögskola i Göteborg och professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan, Stockholm. Listan på hans offentliga uppdrag och på museer han är representerad på är lång. Enligt min mening blev assistenten mer uppmärksammad och erkänd som konstnär än läromästaren Jörgen Nash . Men karriären började på Drakabygget och det har Carl Magnus med i sitt CV:

….
1963-66 Bauhaus Situationist, Drakabygget, Örkelljunga
…..

På tåget hem bläddrar jag i den boken Ricercare som jag fick av Carl Magnus. Ser en bild på honom och Jörgen Nash i vattnet bredvid skulpturen ”Den lille havsfrue”. Huvudet är på plats. Inser att jag borde frågat mer om statyn och om Jörgen Nash verkligen var den skyldige. Eller om Carl Magnus till och med bistod vid avsågningen? Ska jag maila och fråga? Slår bort tanken lika fort som den kommit. Det är en fråga Carl Magnus aldrig kommer svara på. Huvudets öde kommer förbli en gåta.

Äntligen kom jag till Drakabygget

”Jag är säker på att huvudet finns här på Drakabygget”. Det är vår guide Niclas Moreno som är så tvärsäker. Det är en junidag 2021 och maken och jag har kommit till Drakabygget för att få en visning av platsen där Jörgen Nashs konstnärskollektiv verkade från 1960 och 40 år framåt.

Jag är uppvuxen 2 mil härifrån och kollektivet på Drakabygget och vad de gjorde blev en fascinerande del av min barndom. Men först nu kom jag dit.

Niklas Moreno i Drakabyggets galleri

Huvudet Niclas talar om är från bronsstatyn ”den lille havsfruen” av Edvard Eriksen. Statyn som sedan 1913 funnits på en sten vid vattenbrynet i Köpenhamns hamn. Huvudet på statyn sågades av och försvann den 25 april 1964 och har aldrig återfunnits. Efter några år tog Jörgen Nash på sig skulden och i en intervju 1969 hävdar han att ”mordet” är hans främsta konstverk. Han menar att konstverket är själva publiciteten runt händelsen där nyheten blev spridd till 22 länder. Ingen dålig genomslagskraft på den tiden. Det var inte heller dåligt för dansk turistnäring. Det kostade 25000 kronor att gjuta nytt huvud och sätta det på plats, Medan turistchefen i Köpenhamn uppskattade att alla skriverier bidrog till en rekordökning av turismen till Köpenhamn Värd ca 30 miljoner. ”Men jag fick inte ett enda öre” sa Jörgen Nash. Misstankarna mot honom var starka och han blev förhörd av dansk polis åtskilliga gånger. En gång hävdade han att huvudet var nergrävt i gödselstacken på Drakabygget, men trots idogt grävande av poliser med glada åskådare runt sig fann man inget huvud. De som beställde en bok av Jörgen Nash där han skulle avslöja allt han visste om dådet blev nog besvikna. Boken bestod bara av tomma sidor.

Men Nicklas Moreno är säker. Förr eller senare kommer han hitta huvudet. Han hävdar nämligen att han hittat beviset för att det verkligen var Jörgen Nash som med en bågfil sågat av huvudet. Vi ska få se beviset lovar han och så tar han fram en stor kakburk i plåt. Det är en sådan där dyr kakburk man kan köpa som souvenir och där ett turistmotiv finns tryckt på burken. I det här fallet är det statyn ”den lille havsfruen” som är avbildad på locket. Med huvud. Niclas öppnar locket och visar oss innehållet: tre små miniatyrer av statyn ligger där. Miniatyrer som finns i alla souvenirbutiker i Köpenhamn. Men de här tre saknar alla huvud. ”Jörgen måste ha tränat” tror Nicklas. ”Räknat på hur lång tid det tar att såga av dem och sedan räknat ut tiden för det verkliga huvudet” Vi är inte helt övertygade, men håller med honom ändå. Man vill ju gärna tro det och varför förstöra en god hypotes? Men var det verkligen Jörgen Nash som gjorde dådet? I en intervju 1989 tar han tillbaka bekännelsen och hävdar att det var en norrman han känner som gjorde det. Men vem norrmanen var vill han inte berätta.

Den första lilla happeningen i Sverige gjorde Jörgen Nash redan 1944. Som motståndsman under kriget blev han spårad av Gestapo och flydde från Danmark över sundet från Snekkersten till Barsebäck och hamnade på en förläggning i Diö i Småland. Men Stockholm lockade och han skrev brev till svenska författare och kulturpersonligheter och vädjade om hjälp att få komma dit. Bara en svarade – Gunnar Ekelöf som han erbjöd Nash boende i sitt hem i Stockholm. En dag stod de i en kö på ett konditori och det var dödstyst i lokalen. Ingen sa något. ” Jag kan få alla att börja prata” viskade Nash till Ekelöf. ”Hurdå?” Han tog fram en tändsticksask, lånade ett askfat från ett bord och tände alla stickor i asken på en gång. Flamman och sprakandet fick alla kunder att förskräckt rygga tillbaka och sedan börja upprört prata med varandra. ”Aktionspoesi” kallade Nash denna lilla happening.

Denna första lilla happening följdes av många och stora. Kanske var ”mordet på den lille havsfrue” sant eller inte den största.