Kategoriarkiv: litteratur

Ibsen och jag

Publicerad den av
Svara

Först en bekännelse. Jag har stulit en bok. Göran Lindströms ”Att läsa Dramatik”. Till mitt försvar: 1. Det fanns en hel klassuppsättning i materielrummet på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 2. Brottet är nog preskriberat då det ägde rum för över 40 år sedan.  3. Boken finns kvar i min bokhylla och är välskött utan hundöron eller kaffefläckar och kan återlämnas om så önskas. 4. Jag behövde boken så förtvivlat väl.

IMG_4410

Jag skriver detta med risk att bli kontaktad av Sannarpsgymnasiets nuvarande rektor och tvingad få stå till svars för att årskullarna efter mig har varit svaga i ämnet litteraturhistoria, delkurs dramatik. En kodbok för att förstå och njuta av att läsa dramatik har fattats i materielrummet.

Det var inte lätt att älska ämnet litteraturhistoria på 70-talet när alla författare som ansågs vara värda att nämna var män och då de få kvinnor som behandlades var manhaftiga eller hysteriska och som inte skrev om allmängiltiga frågor (=manliga frågor) utan om ”bara” kvinnors liv. Men Henrik Ibsen blev min fyrbåk i mörkret och vilsenheten. Manlig författare visserligen och han skrev dramatik som kräver en del av läsaren för att tränga in i texten. Men det sistnämnda  hade jag ju löst genom att evighetslåna Göran Lindströms bok. Viktigast med Henrik Ibsen var för mig de fantastiska kvinnorna i hans pjäser: Nora, Hedvig, Hilde, Hedda, Maja, Ella, Solveig.

Henrik Ibsen levde mellan 1828-1906. En helt annan tid alltså, men de relationer, känslor, problem han skildrade i pjäserna är lika viktiga och intressanta idag. Inte minst visas det i höstens spännande litterära projekt där de tre författarna Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren valt varsin av Ibsens kvinnor och skrivit en roman om sin kvinna. Kvinnorna har lyfts från scenen och från dramatiktexten och fått en ny projektionsyta i tid och rum. Vigdis Hjorth har till och med bytt kön på Hedda Gabler och gjort henne till nutidsmannen Henrik. Merete Pryds Helle har låtit Nora i ”Ett Dockhem” komma till insikt om livets villkor som omyndigförklarad kvinna och konsekvenserna av detta under fördjupade scener från äktenskapet med Torvald.  Hilde från ”Frun från havet” och  ”Byggmästare Solness” förflyttas av Klas Östergren till Berlin och får berätta sin historia på en psykiatrikers soffa.

Det är mycket Ibsen i år för i somras kom Karl-Ove Knausgårds roman om Solveig från ”Peer Gynt”. ”Fuglene under himmelen” är en vacker skildring av en medelålders kvinnas slitningar mellan sin gamla mor, sitt yrke och sin dotter.

IMG_4351.JPG

Alla romaner och skådespel är en sådan fantastisk läsning och då jag inte vill uppmana till bokstöld så rekommenderar jag närmaste bibliotek. Ibsens samtliga pjäser finns utgivna av Norstedts 2008 i översättning av Klas Östergren. De tre nya romanerna kom samtidigt och på de tre språken i Norge, Danmark och Sverige för några veckor sedan. Knausgårds finns nu också i svensk översättning.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/jjfocokc7nn2auzzf93p/Hilde_av_Klas_-stergren.jpg

Min läsning av Vigdis Hjorts ”Henrik” blev till en början lätt förvirrad då jag rört ihop Hedda med Hedvig och trodde den underliggande pjäsen var ”Vildanden” istället för ”Hedda Gabler”. Mina amatörmässiga försök att få ihop roman med pjäs hade inte givit något högt svenskabetyg på Sannarpsgymnasiet. Inte ens med Göran Lindströms hjälp. Men när jag plötsligt förstod felet och började om och tänkte rätt blev allt så mycket lättare och mer begripligt.

Stephen Farran-Lee på Natur & Kultur: jag är redo att ta mig an Hedvig från ”Vildanden”. Har en del intressanta vinklingar mot ”Hedda Gabler” också.

Den romantiska ananasen

Publicerad den av
Svara

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Fortsätt läsa →

Jag är boksynt

Publicerad den av
Svara

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

Publicerad den av
1

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Bror Blixen fyllde aldrig 60

Publicerad den av
Svara

Det är en fascinerande man, han som en gång skrev att ”även jag hade en farm i Afrika”. Det är alltså Karen Blixens make åren 1914-1925. Hans fullständiga namn var, om man ska vara korrekt, Bror Fredrik von Blixen-Finecke.

Jag läste en del om honom för ett tio-tal år sedan. Framförallt Björn Fontanders spännande biografi, men läste också om hans tredje hustru, Eva Dickson. Svensk äventyrerska och rallyförare och den första kvinnan som korsade Sahara med bil. Hennes egen bok  En Eva i Sahara från 1936 finns att ladda ner från Universitetsbiblioteket i Göteborg.

Nu är det en sak som jag framförallt minns av vad jag läst, En sak som börjar bli påtaglig för mig själv. På lördag fyller jag 59. När Bror Blixen fyllde det så ställde han till en stor fest. ”För säkerhets skull”. Klokt av honom. För knappt tre månader före sin 60-årsdag, den 4 mars 1946, omkom han i en bilolycka. Framtiden är inte given. Bror Blixen har lärt mig ta vara på 59-års dagen. Det blir inte en stor fest, men väl en trevlig resa till Wanås.

 

 

Tack för allt Jacques Werup!

Publicerad den av
Svara

LP-skivan ”Kärlek mellan krigen” snurrar på skivspelaren. ”Tack för Allt /Tack för en vacker dag /Tack för allt välbehag, /Tack för allt smått och stort./Nu är det gjort” sjunger Jacques Werup. Ja, tack för allt; du har följt mig sedan 1983 när jag packade upp en samlingsvolym av dina dikter från ett bokpaket från förlaget Bra Lyrik. En stark läsupplevelse där det kändes som om dikterna beskrev mitt barndomslandskap och min flytt till staden. Dikternas precisa geografi: Österlen och Malmö gick lätt att överföra till Laholmsslätten och Linköping. Tyckte jag då och tycker jag än idag då jag läser om boken:

Tristessen, ödsligheten, tidens gång, längtan bort, längtan dit, kärleken  – och samma grundton  vare sig den geografiska myllan är land eller stad.

Samma år kom skivan med sånger  och musik av Jaques Werup och Rolf Sesam. Werups baksidestext känns skrämmande aktuell idag, eller kanske hoppfull idag:

”Våra drömmar är hotade från alla håll. Kärleken är ett undantagstillstånd. Avspänningen påminner om stillheten före en urladdning. Ondskan före godheten. Kriget finns inuti freden. Hatet är kärlekens ena sida. Allt hör ihop, blandas och upplöses. Historien drabbar oss medan vi sköter vårt, livet, bagatellerna. Också under katastroferna småpratar folk, ammar, leker med husdjuren, dansar. Krigets eller kärlekens ansikte: banalt och sammansatt.”

Jag kände inte personen Jacques Werup, men författaren Jacques Werup är viktig i mitt liv och det är med vemod jag läser minnesartiklarna om honom i dagens tidningar när han i veckan gått bort. Jag inser att jag missat hans sista bok som är en personlig essä om diktarnas och dikternas betydelse för oss människor. Du har funnits här heter den och är Werups personliga urval vilka hans följeslagare varit.

Jag ställer tillbaka boken från 1983, ”Mellan rotfrukt och måne” i hyllan. Tänker att snart får den sällskap av ”Du har funnits här”. 

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
(Envoi 1980)

De som gick köksvägen

Publicerad den av
Svara

IMG_0019Som tonåring läste jag med stor förtjusning den norska författarinnan Sigrid Boos roman ”Vi som går köksvägen”. Det häftade exemplaret jag hittade i mammas bokhylla blev till slut helt sönderläst. I vuxen ålder har jag köpt ett nytt exemplar, den här gången inbunden. Utgiven på Saxon och Linströms förlag 1942. Omläsningen är förbryllande: vad i berättelsen fångade en tonåring på 70-talet? Boken beskriver i kåserande stil hur en överklassflicka genom ett förhastat vad med fästmannen tar plats som tjänsteflicka in cognito under ett år. Hon som till en början varken kan koka kaffe eller laga kalvfrikassé. I romanen är allt glatt och lustigt.

Glatt och lustigt är inte de epitet man skulle sätta på Ester Blenda Nordströms reportagebok ”En piga bland pigor”. Något tidigare, det medges, den är från 1914. Men  ändå.

Samma upplägg – men på riktigt. Journalisten Nordström tar plats som bondpiga på en gård i Sörmland och ger en skakande skildring av hur pigorna på gårdarna hade det. Reportageboken blev en bestseller och fick tryckas i 15 upplagor. Varför vet vi så lite om denna pionjärkvinna? Nu vet i alla fall jag att Günter Wallraff inte var först. Den här typen av arbetssätt bör med rätta kallas ”nordströmande” inte ”wallraffande”.

Kanske var hon också en inspiration till Astrid Lindgren? För Ester Blenda Nordström gav på 20-talet ut en ungdomsbok som hette ”En rackarunge” och det är svårt att inte tänka på både Emil och Pippi när man läser om rackarungen Ann-Maries alla upptåg.  Knappast en högläsningsbok för dagens barn för såväl språk som handling är väl gammaldags, men jag har läst den med stort nöje. Fast med tanke på min ungdoms förtjusning i ”Vi som går köksvägen” säger det kanske mer om mig än om bokens kvaliteter.

 

En hummer på diskbänken

Publicerad den av
Svara

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Svart svan ett nytt kryss

Publicerad den av
Svara

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.

Tankar om Pehr Osbeck

Publicerad den av
Svara

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

”Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.