En hummer på diskbänken

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Svart svan ett nytt kryss

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.

Tankar om Pehr Osbeck

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.

Boktitelpoem

Läste om konstnären Nina Katchadourian och hennes projekt ”Sorted books”. Det går ut på att välja böcker ur en bokhylla med titlar som bildar ett poem. Hennes projekt redovisas på http://www.ninakatchadourian.com/languagetranslation/sortedbooks.php

Mitt första försök i genren blev så här:

På ängen med en bok

Grönskan

Fåglarna

Nära trädet

Det varma kvällsljuset

Så länge ljuset räcker

boktitelpoesi

(Tack Kurt Bergengren, Lennart Sjögren, Lars Gustafsson, Thomas Bjerkman, Stellan Mörner och Jan Mårtenson)

En dag i Hjalmar Gullbergs bibliotek

Allt var upplagt för en dag med stora läsupplevelser. På ett litet antikvariat i Malmö fyndade jag en liten bok om Hjalmar Gullberg, utgiven av FIB:s lyrikklubb 1955 och en lyrikbok av poeten Jan Mårtenson, ”En fläkt av liv i Malmö”. I väskan låg redan Jaques Werups ”Du har funnits här”.
Jag visste precis var den bästa platsen för att sitta och läsa skulle vara. Hade suttit och läst där för några år sedan. Högst upp på Malmö Stadsbibliotek finns ett rum inrett som Hjalmar Gullbergs bibliotek. Ett tidsdokment med bågnande bokhyllor med litteratr som företräder tiden fram till 1960.
Full av förväntan tog jag hissen till fjärde våningen och öppnade dörren som skulle kasta mig mer än 50 år tillbaka i tiden.
Men minnesbild och verklighet stämde inte. Fram till jag kom in i rummet hade jag precis vetat hur det skulle se ut. Väl där insåg jag hur fel jag hade, Visserligen fanns böckerna där, fast inlåsta i moderna bokskåp med glasdörrar. Och rummet för övrigt – ett ovanligt trist sammanträdesrum.
Tänk så fel man kan minnas. Plötsligt minns jag att jag upplevde samma besvikelse förra gången jag var där. Mitt minne var inte verkligheten utan bilden jag skapade redan vid förra besöket.
Tittade på bokryggarna för att få lite stämning med mig och tog sedan hissen ner, gick ut ur byggnaden och satte mig på första bästa fik och började läsa. Tre koppar och tre timmar senare gick jag ut därifrån efter en härlig bokupplevelse.

45 årigt mysterium löst

Jag vet att nedanstående dikt är helt fel för den underbara vårmånad vi nu är i, men jag blev så glad att jag hittat den. Projekt Runeberg är verkligen fantastiskt. Som 10-åring stod jag i Ysby Bygdegård på luciadagens kväll och deklamerade en av verserna: ”Befrielsens suck från lättade bröst…”. Ha aldrig återfunnit den så jag har kunnat läsa om dikten i sin helhet. Min omgivning har aldrig uppskattat att jag deklamerat detta brottstycke. Återstår att se om den uppskattar när jag läser dikten i sin helhet. Bra att jag hittade den redan nu i maj. Ska jag kunna den utantill den 13 december är det bäst att börja träna. Förmågan att lära sig saker utantill är inte alls i klass med vad den var för 45 år sedan.

Författaren till dikten är Daniel Fallström och boken finns inscannad i projekt Runebergs fina databas. Bra att veta om ni väl läsa fler av Fallströms dikter…

 

 

Legend.

Se, stjärnorna flamma i frost klart blå
som tända facklor i natten,
men svarta furuskogarna stå
vid älfvarnas mörka vatten.

Det lyser i kyrkan. Hvar julenatt,
när byarna rundt om sofva,
de döda stiga ur grafvarna att
den födde förlossaren lofva.

Men allt är tystnad. Ej tonar sång,
och ingen ringare sätter
de stumma klockor med repet i gång
i stjärnklara julenätter

På knä kring altarets röda rund
i hvita svepningar ligga
alla de döda i midnattsstund
och försoning vid korset tigga.

Då träder för strålande altare fram
ett barn, och när orgeln brusar:
se, Guds eget heliga dyra lamm!
en suck genom hvalfven susar —

befrielsens suck från lättade bröst,
som ro ej funnit i mullen,
men våndats och kvidit, när storm om höst
strött lindarnes löf kring kullen.

Så brusar orgeln ett ljust ackord,
och bort församlingen svinner,
den sjunker tillbaka i kyrkogård,
men julnattens stjärna brinner.

Den str&lar öfver de lefvandes hus,
den lyser öfver de döde
och kastar genom tidernas brus
från Gud sitt skimrande flöde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb

Den andre Jan Mårtenson

Jag medger gärna att jag är svag för deckarförfattaren Jan Mårtenson och nog läst alla han skrivit. Är lite vag för de är många; uppåt 40 vid det här laget. Snart tangerar den flitige diplomaten Mårtenson Maria Langs produktion. Ett annat skäl för vagheten är att de är förströelse för stunden och åtminstone jag glömmer intrigen så fort jag lagt ifrån mig boken.
Hans namne däremot, journalisten Jan Mårtenson, har texter och budskskap som sitter i minnet. Redan som tonåring läste jag hans diktsamling ”Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx” från 1973. En titel som väl karakteriserar hans dikter; humor, professionalism och politik.

Några smakprov (citerade från hemsidan
http://www.janmartenson.net/):

Hållplats

Jag väntar i 40 minuter
vid hållplatsen.
Mitt emot
försöker missionsförbundarna
sätta upp
ett plakat
om Gud och julmarknad.

Plakatet ramlar ner.
Bussen dröjer.

Missionsförbundarna tar fram
spett och spade.

Bussen dröjer.
Plakatet ramlar ner.

Och jag tänkte:
Gud måste vara
på ett strålande humör
som en så vacker dag
kan jävlas
med dessa sina minsta.

Kortdistansdikt till Lennart Strandberg

Vad är väl 100 meter i Berlin
mot 10,3 rader av Ferlin…

Varning!

Alla ni som hatar Utlänningar,
åk inte till Jugoslavien.
Där vimlar det av dem!
I lördags hittade jag ett fantastiskt antikvariat på Geijersgatan i Göteborg: Faust antikvariat. Bara namnet! Där fanns en mycket välsorterad lyrikhylla så nu är min egen bokhylla kompletterad med två nya Mårtensondiktsamlingar: Mellan oss (1969) och Närmare (1972). Bägge var recensionsexemplar och fulla med understrykningar och kommentarer i marginalerna. Fick därför rabatt, men för mig höjde det värdet. Spännande följa föregående läsare på det här sättet.

Den här strofen ur Mellan oss tycker recensenten påminner om Tranströmer:

Jag vill ta ett häftigt språng
Rakt in i folkvimlet.
Men människorna i denna stad
(om de ens funnits)
är ansiktslösa.
Och alla klockor
saknar visare,
Tiden har gått vilse
I sig själv.

Som glad amatör kan man väl inte göra annat än nicka instämmande.