Farmors bokhylla

I farmors kök stod i ett hörn en frysbox och brummade. Frysboxen doldes under en duk och en vas blommor.  I ett annat hörn ett jättestort kylskåp. Yttermåtten var gigantiska alltså. För inuti var det riktigt litet. Men räckte till mjölk och pålägg. Bredvid vedspisen fanns en smal elektrisk spis med tre plattor. De moderna bekvämligheterna hade på 60-talet kommit till det lilla huset i skogskanten.

Ovanför frysboxen fanns en liten hylla för böcker. Säker inte mer än 40 cm lång. Men den rymde de böcker huset hade. Bibel, postilla, psalmbok och några häftade böcker med jakt- och fiskehistorier.

Och så fanns där kåserisamlingen Hasse Z:s bästa. Hur den kommit dit är en gåta för den enda som läste i den var jag. Men jag läste desto mer i den. Inte för att den var bra utan för att det var bästa tidsfördrivet för en ditsläpad tonåring.

Läser någon kåserier nuförtiden? Mer än jag? Tycker nog att Barbro Alvings ”Käringen mot strömmen” fortfarande håller. Men visst har Hasse Z  sina poänger. Ta det här lilla citatet ur första kåseriet i boken:

Asplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för 50 kronor. Med segel och allt. Jag bor bredvid Asplund, och Asplund bad mig hjälpa honom rigga på båten. Vi riggade på båten, d.v.s. vi satte 2 segel med olika namn samt en mast i mitten och satte alltihop i sjön. En erfaren sjöman skulle först ha satt båten i sjön och sedan riggat på den, men det har alltid legat något originellt över Asplund. Då båten kom i sjön sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blevo rätt överraskade och Asplund bad till Gud om en revolver och 22 kr för att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för 50 kr och som visste vad han gjorde.

247 sidor i den här stilen räddade många söndagseftermiddagar. Har dessutom till min glädje fått ärva boken som en viktig artefakt för mig kan den även nu förgylla en och annan söndag. Även om jag inte fnissar lika hejdlöst längre.

Joyces försvunna brev

När Ebba Atterbom dog 1961 hade hennes hyresvärd bråttom att få lägenheten tömd så han kunde hyra ut den snabbt igen. Det var synd för den 93-åriga damen översatte 1921  James Joyces verk  ”Ett porträtt av författaren som ung” till svenska och hade därför i sin ägo ett antal brev skrivna av James Joyce. De lär aldrig ha träffats, men brevväxlade under översättningsarbetet då Ebba Atterbom skickade listor till Joyce på ord och uttryck hon var osäker på för att få författarens förklaringar och förtydliganden.

James Joyce, som kunde såväl danska som norska var mycket fascinerad av Norden och väl bevandrad i såväl Ibsens verk som i isländsk sagotradition. I flera brev lär han avsiktligen missförstått Ebbas förnamn och kallat henne Edda. Hon fick också en plats i hans sista verk, ”Finnegans Wake”:

At Island Bridge she met her tide.

Attabom, attabom, attabombomboom!

The Fin had a flux and his Ebba a ride.

Attabom, attabom, attabombomboom!

Ebba var barnbarn till författaren Per Daniel Amadeus Atterbom och försörjde sig  framförallt som privatlärare i Italienska och som översättare av italienska verk till svenska och vice versa. Italienska hade hon lärt sig på egen hand när hon på 1890-talet följde med som sällskapsdam under en svensk familjs Italienvistelse.

Men som sagt: var försiktig med vad du slänger.

Kristina Lugn som tröst

De vackraste orden jag läst på länge är Kristina Lugns dikt om Erland Josephson. En dikt till tröst för oss alla som sörjer.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag

 

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

 

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

 

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn

 

En dag med en Dag i Dublin

Så var det äntligen dags att tillbringa en dag i Dublin. Hämtade nyöversättningen av”Ulysses” på OK/Q8 (sic!) igår och packade upp paketet från nätbokhandeln. Förutom ”Ulysses” hade jag också köpt boken av översättaren Erik Andersson, ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”.

Förmiddagen tillbringade jag i Erik Anderssons sällskap. Han är en minst lika lysande ciceron och inspiratör som Olof Lagercrantz (”Om James Joyces Odysseus”). Stärkt av detta sällskap tog jag mod till mig och öppnade den 792 sidor långa ”Ulysses”. Vilken läsning! Klockan är nu åtta på kvällen och jag har följt såväl Stephen Dedalus som Leopold Blooms förmiddag fram till klockan 11 i Dublin den 16 juni 1904. Vilken översättning! Läsningen flyter fram och med all respekt för Thomas Warburtons tidigare översättning så är detta ett av mina största läsupplevelser. Ibland har all intensiv Joyceläsning känts lite otacksam, men nu är kärleken verkligen besvarad. Tonsatta dikter av James Joyce (Chamber Music) i bakgrunden bidrar till euforin.

Du som ännu inte läst ”Ulysses” -köp ett ex av den vackra turkosa nyutgåvan, komplettera med Erik Anderssons bok och ett härligt läsäventyr ligger framför dig.

Vägen valde dig

Det är nu 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch i Kongo. Läser  i kväll hans postuma dagbok ”Vägmärken”.  Dagboken fanns i hans bostad i New York tillsammans med ett brev ställt till hans vän kabinettssekreterare Leif Belfrage. I brevet säger Hammarskjöld att dagboken får publiceras för att ge eftervärlden den ”enda riktiga profile som kan tecknas”.  Till mångas förvåning kom en ganska okänd sida av FN:s generalsekreterare fram:  intresset för mysticism och meditation.

Hammarskjölds gärning som generalsekreterare kan inte överskattas, men tillhör ändå samtidshistorien. Den utgivna dagboken är däremot en ständigt aktuell källa att begrunda och meditera över.

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”.

Var dag den första -.Var dag ett liv”.

När jag läser om Hammarskjölds liv och gärning och den stoicism och uppoffring han visade tänker jag att nedanstående dikt så väl summerar hans syn på liv och plikt och också kan vara tröst till oss vanliga dödliga som ibland kan tycka våra plikter tynger:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig-
och du ska tacka.

Mörbylånga bibliotek

Har haft en hektisk helg tillsammans med Karin Thunberg, Christine Falkenland och Nina Södergran. Vi får fortsätta och umgås under veckan för en deckargåta av Jan Mårtensson kom emellan. Vilken rikedom det är att läsa och höra om nya böcker under veckan och sedan på lördagen kunna cykla till biblioteket och hitta dem i hyllan med nyheter. Det är en fin skatteåterbäring,

Men kassler kommer jag aldrig kunna äta utan att känna Karin Thunbergs tristesskildring från 70-talet. Kasslergratäng med mjölstinn champinjonsås och ananasringar på toppen blir en metafor för ett trist äktenskap  (”En dag ska jag ta mig någon annanstans”).

Christine Falkenland såg jag på Babel i torsdags och tänk att boken Sfinx bara fanns att hämta. När den blir för tung tar jag diktsamlingen av Nina Södergren,  86 år ung, och läser:

Sjunga

som rödhaken i snön

bara för att dagen gryr

och man ännu andas