Mörbylånga bibliotek

Har haft en hektisk helg tillsammans med Karin Thunberg, Christine Falkenland och Nina Södergran. Vi får fortsätta och umgås under veckan för en deckargåta av Jan Mårtensson kom emellan. Vilken rikedom det är att läsa och höra om nya böcker under veckan och sedan på lördagen kunna cykla till biblioteket och hitta dem i hyllan med nyheter. Det är en fin skatteåterbäring,

Men kassler kommer jag aldrig kunna äta utan att känna Karin Thunbergs tristesskildring från 70-talet. Kasslergratäng med mjölstinn champinjonsås och ananasringar på toppen blir en metafor för ett trist äktenskap  (”En dag ska jag ta mig någon annanstans”).

Christine Falkenland såg jag på Babel i torsdags och tänk att boken Sfinx bara fanns att hämta. När den blir för tung tar jag diktsamlingen av Nina Södergren,  86 år ung, och läser:

Sjunga

som rödhaken i snön

bara för att dagen gryr

och man ännu andas

Hela bollen ska ligga still

En eftermiddag

blev jag världsmästare

sjutton gånger

Jag är inte speciellt fotbollsintresserad, men det är svårt att inte fascineras av spelet och av kopplingarna till livet när jag läser Bengt Cidden Andersson. Denne fine poet, vars penna stannade är han alltför ung drabbades av en stroke.

”Hela bollen ska ligga still” är titeln på en av hans diktsamlingar och är ett citat från vad en fotbollsdomare i affekt skrek när spelarna var alltför ivriga efter avblåsning.

En gång

gjorde jag matchens enda mål.

Motståndaren vann.

Trots idiotförklaring

var jag lycklig.

För det var en vacker lobb!

Sömnlös

”Redaktör Knut Toring hade en längre tid lidit av svår sömnlöshet”.

Så börjar Vilhelm Mobergs roman Sömnlös från 1937. Mitt exemplar är Bra Böckers utgåva från 1974. Då var jag 16 år gammal och detta blev den roman av Moberg som betytt mest för mig. Lite märkligt kan jag tycka idag. Som tonåring  kan jag knappast känt igen mig i den medelålders  mannens existentiella bekymmer och längtan.  Eller anade jag de existentiella frågorna om var vi hör hemma som drabbar så många av oss och som får oss att också ligga sömnlösa?

Idag läste jag Malin Ullgren artikel i DN om Knut Toring (finns tyvärr inte i nätupplagan) under vinjetten Omläsningen. Och jag är inte ensam om att tycka att romantriologin där Sömnlös ingår (jämte Sänkt sedebetyg och Giv oss jorden) är bland det bästa och universiella som Moberg skrivit. Även Ullgren läste triologin som tonåring på 70-talet och har vårdat böckerna ömt sedan dess.

Den har inte tryckts i nyutgåva sedan dess, men finns på antikvariat.

Senast jag läste om böckerna var 2007 och då skrev jag i bloggen även om Saljes Kjell Loväng. Inte lika stor litteratur, men med samma existentiella längtan till en hembygd.

Tidigare blogginlägg: https://bodilanjar.wordpress.com/2007/11/12/kjell-lovang-och-knut-toring/

Mitt liv med Olof

1980 började jag mitt liv med Olof Lagercrantz. Fick hans Strindbergbiografi i julklapp och sedan dess har få  författare betytt mer för mig. Hans författarbiografier om James Joyce, Agnes von Krusenstierna, Stig Dagerman och Gunnar Ekelöf och många andra har lotsat in mig i nya världar och nya bekantskaper. Han har varit min ciceron i Dublin där jag med boken ”Om James Joyce” vandrade i Ulysseus fotspår. I somras stod jag på kyrkogården i Älvkarleby för att besöka Stig Dagermans grav. Olofs biografi låg i packningen.

Oblygt har jag klivit in i hans liv genom att läsa hans dagböcker och dikter. Sömnlösa nätter har jag suttit och läst vad han skrivit och tänkt att mycket av dessa texter var hans terapi att skriva under tunga arbetsår. Min terapi är att  ha hans böcker som sällskap i läsfåtöljen.

Nästa vecka  skulle han fyllt 100. Jag minns hans 90-årsdag. . Då levde han fortfarande och den fina vänboken ”Vårt behov av Olof” kom ut. Den ska jag läsa om i helgen tillsammans med DN:s kulturbilaga som idag är helt ägnad åt Olof Lagercrantz. Minns också när jag hörde på radio den 23 juli 2002 att han avlidit. Satt i bilen utanför Linneryd i Småland och kände mig väldigt sorgsen.

Det är författaren Olof Lagercrantz jag känner. Opinionsbildaren, kulturkritikern  och journalisten Olof Lagercrantz vet jag mycket lite om. Känner inte heller personen mer än som biografiska data.. Var för ung när han var DN:s  chefredaktör. Förstår dock att han var omstridd och den väne mannen i fluga hade en skarp tunga och en skarp penna. Vet inte riktigt om jag vill bli vän med även den Olof. Men ska i alla fall läsa samlingen av artiklar som finns utgivna i boken ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”.

Det sista ordet ger jag poeten Lagercrantz:

En blödande ros

Finns en blödande ros

I världens stora trädgård.

Bryt den åt mig,

kära mäster.

Jag vet ett hjärta

i otakt med hela världen.

Jag vet ett bröst

i pansar tvingat in.

Där fäster jag rosen

och allt blir bra.

Visst blir allting bra.

Så blev våra liv

Min far var en passionerad hembygdsforskare och han intresserade sig särskilt för hur ”vanligt folks” liv hade gestaltats sig. Han lyfte fram berättelser från fattigsverige;  berättelser som många av de han intervjuade aldrig tidigare beräättat för någon. Inte ens för de egna barnen.

Dessa berättelser återgav han i otaliga föredrag och  i artiklar i olika hembygdstidningar och -böcker. Dock drömde han om att de även skulle komma i bokform. Inte för sin egen del, utan för att minnena och förståelsen för hur livet gestaltade sig för de flesta under tidigt 1900-tal skulle bevaras. Drömmen gick inte i uppfyllelse under hans levnad, men i december 2009, 2 år efter hans död, kom boken ”Så blev våra liv” ut.

Jag har nu köpt in restupplagan från förlaget och säljer den för 50 kr + porto. Hör av er med adress så skickar jag den.

Jag har tidigare skrivit om min pappa, Kurt Karlsson, i blogginlägget ”till minne av min far” den 13 januari 2008.

Heja Bamse

Det var många år sedan jag läste eller köpte serietidningen Bamse. Men nu är det dags. I oktobernumret finns en  21 år gammal serie av den framlidne grundaren till tidningen, Rune Andreasson som jag vill läsa. Han lämnade efter sig en hel del material där allt ännu inte är publicerat.

Vuxenmobbning och trafikvett är temat och serien är skriven som en pendang till en gammal Magnus Uggla låt där sångaren drömmer om att han kör över ”blåklädda pissfitter” som lappar hans bil.

Serien handlar om parkeringsvakten Mård-Lisa som känner sig  mobbad och när artisten Uggel-Guggel hånar henne i en låt blir trakasserierna allt värre. Mård-Lisa bryter samman och slutar sitt jobb. Till slut är olyckan framme och Uggel-Guggels egna barn drabbas av en olycka till följd av en felparkerad bil. Allt går dock bra, och opinionen svänger  och invånarna demonstrerar för Mård-Lisa och Uggel-Guggel säger förlåt.

I seriernas värld slutar allt gott.