Det är skönt att ha snälla storasystrar! Så tyckte nog Harald Wägner som 1920 hade fått en son, Giovanni, med en italienska. Paret hade inte lust att leva ett liv tillsammans och dela föräldraskapet och ingen av dem ville ta hand om sonen. Haralds syster Elin blev övertalad att bli fostermor. Hennes äktenskap med John Landqvist höll på att upplösas och som skilsmässoorsak hade de angett ”barnlöshet”. Det var kanske därför hon var möjlig att övertala? Vanni, som han kom att kallas, var femton månader gammal när han 1921 kom i Elin Wägners vård. Först bodde mor och son i Stockholm, sedan på Fugelstadsgruppens Tammsvik och 1927 flyttade de till Berg i Småland, Elin Wägners barndomssocken.

Jag besökte Wägners hem, Lilla Björka i Berg, i fjol tillsammans med några vänner, och vi visste inget om fostersonen utan blev överraskade av att hitta ett pojkrum med Bigglesböcker och modellflyg på övervåningen. Vår guide berättade då att Elin Wägner hade en fosterson som bott på Lilla Björka och som främst tagits hand om av hembiträdet Linnéa.

Vår nyfikenhet väcktes och våra efterforskningar ledde till Elin Wägner-sällskapets medlemsblad nummer 45 från april 2005. Där berättas hela historien om fostersonen, som sedermera blev civilingenjör, och där finns också en intervju med hans änka Devy från Älmeboda (Vanni själv dog 1975).

Devy berättade i intervjun följande:

Jag träffade Vanni på hotellet i Växjö där det var dans. Vanni var lång och stilig, VI förälskade oss och bröllopet firades i Stockholm med lunch på Sturehof.Jag hade utbildat sig i materiallära för konfektion, gjorde mönster och ritade och sydde modeller. En gång fick jag handspunnet garn av Elin som frågade om jag ville åta sig att sticka en kofta. Veckan efter körde jag ner till Lilla Björka och lämnade koftan. Elin blev förvånad för att det gick så fort, men jag svarade: ”Måste skynda mig på innan garnet tog slut!” ”Det var enda gången jag hörde Elin skratta!”