Carl Magnus

Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.

Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.

”Äsch” säger Carl Magnus. ”Jag var inte alls med på alla dessa utställningar. Förmodligen är det Jörgens mammas gästbok som Jörgen Nash la fram på utställningarna för i den hade jag en gång skrivit en hälsning och ritat en bild. Ibland tänkte jag när jag såg en affisch på stan att fasiken inte är jag med på på den utställningen! Men lät det bero för det är ju så att den konstnärliga friheten inte har några moraliska gränser, eller…”

60 år tillbaka i tiden. Den unge pojken Carl Magnus drömmer om att bli konstnär, nej han vet att han ska bli konstnär. Hans far, kantorn, vill att sonen ska bli organist, men det är otänkbart för Carl Magnus. Aldrig att han tänker möta en publik direkt. Nej, mötet ska ske genom konsten, tavlorna och skulpturerna.

Den 19-årige ynglingen upptäcker att vid faderns lilla skogsställe 6 mil från hemmet i Getinge finns en granngård där en dansk konstnär bor. Han vågar sig dit för att träffa kontnären Jörgen Nash som köpt gården och Carl Magnus konstnärsdröm blir verkligen. Han flyttar dit, utan att ha avslutat studierna på läroverket, och blir Jörgen Nashs assistent. Gården Drakabygget är ännu inte ett konstnärskollektiv. Förutom Carl Magnus bor här bara Jörgen Nash, hans hustru Katja och deras barn samt till och från Nashs bror, Asger Jorn och den danske filmaren Jens Jörgen Thorsen. ”Jörgen Nash hade inget körkort så jag var hans chaufför när han skulle någonstans och det skulle han ofta” berättar Carl Magnus. ”Han satt i baksätet och drack rödvinet Estremadura. 3,75 kronor flaskan, billigt även på den tiden, och sjöng danska visor medan jag körde dit vi skulle.” Klart att pappa kantorn blev orolig för sin unge son, hans bostad och umgänge och ringde ibland Jörgen Nash för att höra hur det är på Drakabygget. ”Arne, jeg kan love dig at han ikke drikker meget alkohol da han er mere interesseret i piger” lugnar Jörgen Nash fadern. Om han nu blir något lugnare av detta. Men sonen står fast vid sina planer. Det är konstnär han ska blir och han får en strålande debut i Halmstad med att bli antagen till Höstsalongen där alla hans tavlor såldes. Redan innan dess hade Axel Olson i Halmstadgruppen både uppmuntrat honom och köpt en tavla.

Den lilla gården Drakabygget skulle bli ett självförsörjande konstnärskollektiv, men om Jörgen Nash var någon vidare bonde eller inte är väl oklart. ”Minns en gång att vi körde ut en kärra med gödsel till åkrarna, men vi pratade så mycket medan vi arbetade att det tog hela dagen innan kärran var tom” berättar Carl Magnus. Dålig ekonomi hade man på Drakabygget och delvis berodde det på hustrun Katjas stora hästintresse och många och kanske dåliga hästaffärer.

De kallade sig Bauhaus Situationisterna, konstnärerna runt Drakabygget. I definitionen låg att man ägnade sig åt olika former av aktivism och provokationer. Vare sig det är Jörgen Nash eller inte som utförde handlingen är nog det avsågade huvudet på ”Den lille havsfrue” den händelse som mest förknippas med Nash och som han utnyttjade till fullo. ” Jeg er vor tids Shakespeare, han brugte Fjerpen (gåspennan), jeg fjernskriver” sa han en gång om sin förmåga att skapa rubriker.

Redan tidigt föll misstankarna på att det var Nash som låg bakom och när han skulle hälsa på sin vän Viktor Andreasen, författarinnan Tove Ditlevsens make, i Köpenhamn så stod mordrotelns chef (!) och väntade vid färjeläget. ”Det var ingen blodsudgydelse, jeg lover!” sa Jörgen Nash. Efter ett resultatlöst förhör var Nash inte sen med att med Andreasens hjälp kalla dit pressen och även se till att han såväl bjöds på restaurang som att de fick hotellboende.

Ganska tidigt lämnade Carl Magnus Drakabygget. Han fick ett erbjudande om att få bo och arbeta på slottet Hjälmsjöborg i närheten. Hyran var bara 100 kr om året så han flyttade dit. Nästa bostad blev med fru och barn i byn Bus utanför Hörby och efter några år flyttade han in till Lund.

Det gick bra för Jörgen Nashs assistent. Carl Magnus har varit gästprofessor i Berlin på Hochschule der Künste, huvudlärare i skulptur på Valands konsthögskola i Göteborg och professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan, Stockholm. Listan på hans offentliga uppdrag och på museer han är representerad på är lång. Enligt min mening blev assistenten mer uppmärksammad och erkänd som konstnär än läromästaren Jörgen Nash . Men karriären började på Drakabygget och det har Carl Magnus med i sitt CV:

….
1963-66 Bauhaus Situationist, Drakabygget, Örkelljunga
…..

På tåget hem bläddrar jag i den boken Ricercare som jag fick av Carl Magnus. Ser en bild på honom och Jörgen Nash i vattnet bredvid skulpturen ”Den lille havsfrue”. Huvudet är på plats. Inser att jag borde frågat mer om statyn och om Jörgen Nash verkligen var den skyldige. Eller om Carl Magnus till och med bistod vid avsågningen? Ska jag maila och fråga? Slår bort tanken lika fort som den kommit. Det är en fråga Carl Magnus aldrig kommer svara på. Huvudets öde kommer förbli en gåta.

Äntligen kom jag till Drakabygget

”Jag är säker på att huvudet finns här på Drakabygget”. Det är vår guide Niclas Moreno som är så tvärsäker. Det är en junidag 2021 och maken och jag har kommit till Drakabygget för att få en visning av platsen där Jörgen Nashs konstnärskollektiv verkade från 1960 och 40 år framåt.

Jag är uppvuxen 2 mil härifrån och kollektivet på Drakabygget och vad de gjorde blev en fascinerande del av min barndom. Men först nu kom jag dit.

Niklas Moreno i Drakabyggets galleri

Huvudet Niclas talar om är från bronsstatyn ”den lille havsfruen” av Edvard Eriksen. Statyn som sedan 1913 funnits på en sten vid vattenbrynet i Köpenhamns hamn. Huvudet på statyn sågades av och försvann den 25 april 1964 och har aldrig återfunnits. Efter några år tog Jörgen Nash på sig skulden och i en intervju 1969 hävdar han att ”mordet” är hans främsta konstverk. Han menar att konstverket är själva publiciteten runt händelsen där nyheten blev spridd till 22 länder. Ingen dålig genomslagskraft på den tiden. Det var inte heller dåligt för dansk turistnäring. Det kostade 25000 kronor att gjuta nytt huvud och sätta det på plats, Medan turistchefen i Köpenhamn uppskattade att alla skriverier bidrog till en rekordökning av turismen till Köpenhamn Värd ca 30 miljoner. ”Men jag fick inte ett enda öre” sa Jörgen Nash. Misstankarna mot honom var starka och han blev förhörd av dansk polis åtskilliga gånger. En gång hävdade han att huvudet var nergrävt i gödselstacken på Drakabygget, men trots idogt grävande av poliser med glada åskådare runt sig fann man inget huvud. De som beställde en bok av Jörgen Nash där han skulle avslöja allt han visste om dådet blev nog besvikna. Boken bestod bara av tomma sidor.

Men Nicklas Moreno är säker. Förr eller senare kommer han hitta huvudet. Han hävdar nämligen att han hittat beviset för att det verkligen var Jörgen Nash som med en bågfil sågat av huvudet. Vi ska få se beviset lovar han och så tar han fram en stor kakburk i plåt. Det är en sådan där dyr kakburk man kan köpa som souvenir och där ett turistmotiv finns tryckt på burken. I det här fallet är det statyn ”den lille havsfruen” som är avbildad på locket. Med huvud. Niclas öppnar locket och visar oss innehållet: tre små miniatyrer av statyn ligger där. Miniatyrer som finns i alla souvenirbutiker i Köpenhamn. Men de här tre saknar alla huvud. ”Jörgen måste ha tränat” tror Nicklas. ”Räknat på hur lång tid det tar att såga av dem och sedan räknat ut tiden för det verkliga huvudet” Vi är inte helt övertygade, men håller med honom ändå. Man vill ju gärna tro det och varför förstöra en god hypotes? Men var det verkligen Jörgen Nash som gjorde dådet? I en intervju 1989 tar han tillbaka bekännelsen och hävdar att det var en norrman han känner som gjorde det. Men vem norrmanen var vill han inte berätta.

Den första lilla happeningen i Sverige gjorde Jörgen Nash redan 1944. Som motståndsman under kriget blev han spårad av Gestapo och flydde från Danmark över sundet från Snekkersten till Barsebäck och hamnade på en förläggning i Diö i Småland. Men Stockholm lockade och han skrev brev till svenska författare och kulturpersonligheter och vädjade om hjälp att få komma dit. Bara en svarade – Gunnar Ekelöf som han erbjöd Nash boende i sitt hem i Stockholm. En dag stod de i en kö på ett konditori och det var dödstyst i lokalen. Ingen sa något. ” Jag kan få alla att börja prata” viskade Nash till Ekelöf. ”Hurdå?” Han tog fram en tändsticksask, lånade ett askfat från ett bord och tände alla stickor i asken på en gång. Flamman och sprakandet fick alla kunder att förskräckt rygga tillbaka och sedan börja upprört prata med varandra. ”Aktionspoesi” kallade Nash denna lilla happening.

Denna första lilla happening följdes av många och stora. Kanske var ”mordet på den lille havsfrue” sant eller inte den största.

En magisk plats

Det var i orkidéernas tid. Två unga studenter från Linköping vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av  Sankte Pers nycklar och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Den prestegifyllda och lite lätt elitistiska norska floran av Lid och den svenska klassikern Krok & Almquist. Fast studentskan hade också packat ner en bildflora i smyg. Efter några timmars botaniserande på Alvaret såg de bort mot väster där ett kyrktorn och några uppstickande tak avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Vickleby alvar, foto författaren

Det var också i syrenernas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande syrendoft omkring sig, och kom ner till Vickleby Bygata med  Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De vågade sig inte in på området utan gick vidare söderut längs bygatan i Vickleby. Längre bort låg en affär som tyvärr hade hunnit stänga. Försiktigt satte de sig på affärstrappan och drömde. Drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats där en unik natur möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och pojkvännen, som nu blivit min make, och jag flyttade in i gamla affären i Vickleby.

För Siv och Carl Malmsten var säkert Vickleby också en magisk plats. De kom en vårdag 1957 till Vickleby för att titta på en gård som kanske kunde passa till att bli en skola. Efter flera tidigare skolprojekt visste de nu vad de sökte. Det skulle inte bara vara byggnader lämpliga för hantverksutbildning. De hade ett helhetstänkande om att de studerande skulle kunna bo, äta och leva i en gemenskap. Verkstäderna skulle kunna vara öppna dygnet runt alla dagar i veckan. De hade också två andra viktiga krav på platsen. Det ena var att skolan skulle omges av en trädgård så att man kunde odla grönsaker till skolans kök och där blomsterrabatter skulle bidra till inspiration och till platsens skönhet. Det andra kravet var att det skulle vara nära till en inspirerande naturmiljö.

Gården de bestämde sig för att köpa uppfyllde med råge alla deras önskemål och de kunde snart starta såväl sommarkurser som helårsutbildningar i möbelsnickeri, textil och keramik.

Capellagården, foto Urban Anjar

Även Carl von Linné var förtjust i dalgången där Vickleby ligger. Han berättar i sina noteringar från sin öländska resa i juni 1741 om att: ”Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin ser, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa; de bestodo av lind, hassel och ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar eller mossa; här och där såg man de härligaste ängar av åkerfält.” Nu är dalgången till största delen uppodlad, men i naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man fortfarande uppleva den miljö som Linné uppskattade så mycket. Han har också skrivit en rekommendation om att ” En som blivit trött vid denna världens ostadiga sinnelag och söker undandra sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare reträtt.”

 Linné var utsänd av svenska riksdagen för att kartlägga rikets tillgångar i form av främst outnyttjade naturtillgångar, men det hindrar inte att reseskildringen från den Öländska resan är en fantastisk och njutbar berättelse om vårt landskap. Även om han har ett starkt sinne för florans och faunans skönhet trots sitt egentliga ekonomiska uppdrag så var han inte speciellt imponerad av Alvaret. Kanske var alvarmarken ändå alltför mager för att passa in i hans intresse.

Men Alvarets botaniska särart och rikedom blev under 1900-talet uppmärksammad av den tidens stora botanister och Sten Selander tillbringar mycket tid på Öland och vid sidan om Lappmarken blir Alvaret en plats som han inte bara beskriver vetenskapligt utan också poetiskt.

I en av de första broschyrerna för Ölands Konstnatt under Skördefesten fanns ett citat som jag tänkt på många gånger. Det var en gammal öländsk kvinna som på frågan vad hon tyckte om konstnatten entusiastiskt hade svarat att ”jag visste inte att jag bodde på en sådan här vacker plats förrän konstnärerna kom hit och berättade det”.

Det kan vara så med magiska platser. Även om vi njuter av att vara där blir upplevelsen ännu starkare ju mer vi kan avkoda naturen och kulturhistorien kring platsen.

Barndop

En ljuvlig sommardag i den gamla medeltidskyrkan i Vickleby blev yngsta barnbarnet Hans Herman döpt. Storebror slog kullerbyttor på mattan och körde leksaksbilen på altarringen. Högtiden inramades med barnaglädje och även huvudpersonen var på soligt humör.

Det blev ingen konkurrens mellan släkterna om vilken dopklänning Hans Herman skulle bära. Min var sydd för halländska barndop, det vill säga för spädbarn. Passade inte alls en 10 månaders gosse. I det Schartauanska Halland skulle barnen döpas snabbt. Tre veckor var i längsta laget. Det var inte heller alltid så att barnets föräldrar följde med till kyrkan utan faddrarna, gudföräldrarna gick med barnet till kyrkan själva. Långt ifrån den fest vi blev inbjudna till idag.

Min farfar som var född i Slöinge 1903 berättade många gånger om ett tidigt barndomsminne från när hans kusin Judith skulle döpas. Han stod i fönstret och såg sina farföräldrar, som var faddrar, komma med Judith i famnen påväg till kyrkan. Men han förstod inte förrän som vuxen varför de inte gick landsvägen utan istället tvärs över åkrarna. De skämdes och ville inte möta någon på väg till kyrkan. Judiths mamma hade kommit hem till föräldrarna och varit gravid. Barnets far var troligen arbetsgivaren eller sonen i det hem i Göteborg där hon arbetat.

Vem borde känna skam över detta? I alla fall inte de som gjorde det hela livet och som pekades ut och påmindes om detta av omgivningen: Judith, hennes mor och hennes morföräldrar. Men så blev det och så grymt var det.

Men nu är det Hans Hermans glädjedag och må ingen trångsynt moralism förmörka ditt liv. För säkerhets skull läste jag Kristina Lugns dikt för dig:

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna

Morfar Albin

En kusin till mig skickar några bilder på gamla tidningsurklipp som hon hittat i sin mors lådor. Där finns dödsannonsen över min morfar Albin Nilsson. Han gick bort när jag bara var 4 år så min enda suddiga minnesbild av honom är en gammal man som hasade sig fram med hjälp av två grova käppar.

Nu ser jag att han var född samma datum som jag: 27 maj. Känns märkligt nog som om vi har något extra band oss emellan. Jag kommer tänka på honom på mina födelsedagar åtminstone.

Men vem var han? Hittar bara ett enda foto i mitt familjealbum där han är med. Tagen på min dopdag. Hittar också en liten berättelse om honom som min mamma skrivit:

Om min far Albin Nilsson. Skrivit 6 feb.2011 av Rut Karlsson:

Han föddes i ett litet hus i Håkanryd. Hans föräldrar hade en liten åker, förmodligen en hushållsgris och höns. Tidigt blev han dräng i Grödby på en gård, där min mor var piga. De gifte sig och flyttade in hos fars mor, det var säkert trångt och jobbigt.

Far tog arbete i Bromölla på Iföverken. Det var en stor industri som tillverkade sanitetsporslin, handfat, toalettstolar och stora elproppar till elledningar. Far jobbade inte som drejare utan körde regaler till de stora murade ugnarna. Det var ett tungt jobb.

Han fick gå upp tidigt och cyklade sedan i ur och skur till Bromölla. Vintrarna var nog värst, för man hade inte så bra kläder som nu. Hemkommen väntade arbete.

Alltid denna ved ! Som alla andra hade vi vedspis. ”Finrummet användes inte. Det var trångt. Storasyster Anna och jag låg i en kökssoffa. När mina bröder Yngve och Axel växt upp gjordes ett rum i uthuset till dem. De jobbade också i Bromölla. Ett tag åkte de tåg upp till Volvo i Olofström. Anna jobbade också på Iföverken.

Om ved: Far cyklade till Ynde, där bodde en skogvaktare, som skötte skogen på Ryssberget. Den tillhörde greven på Trolle-Ljungby. Far fick då ett område där man huggit ner träd. Han fick ta hand om smärre grenar som de lämnat. På söndagarna fick pojkarna följa med. De sågade grenar i lämplig längd, tog bort smågrenar. Lånade häst och vagn och körde hem veden. Lastade av och sedan skulle veden sågas för hand, klyvas för hand, huggas till ved. Det blev rejäla stackar. Far ritade upp en stor cirkel på vedbacken. Vi barn bar dit veden far lavade upp första ringen osv, sedan högre och högre, fyllde den i mitten och till sist stod där en fin vedstack. Den torkade till nästa sommar. Då fick alla bära in veden i korgar till uthuset. Stickor i fingrarna , inga handskar! Far lavade upp den torra veden, bra att ha till vintern.

Fars kropp orkade inte med det tunga slitet. Han gick till företagsläkaren för att få förtidspension, men fick inte. Han gick med två käppar och hade mycket värk.De sista åren fick han städa fabriksgolv!

De sista åren låg han mest. Han dog hemma på gården. Alldeles utsliten.

Käre morfar. Ett tungt liv fick du. Alla dina syskon, även din tvillingbror Algot for till Amerika. Kanske fick de bättre liv än du. Men du valde, eller tvingades välja, stanna och ta hand om dina föräldrar. Gifte dig med Ester först när du var en bit över 30 och hon flyttade in i ditt föräldrahem.

Den enda bilden av dig som jag hittar i mitt album. Tagen på mitt dop i Ivetofta kyrka i juni 1958. Du och mormor Ester var mina gudföräldrar.

Alltid denna ved!

Ska tänka på dig med ömhet inte bara på vår gemensamma födelsedag utan också när jag för trivselns skull tänder en brasa. Med ved färdighuggen och hitkörd.

Årets valborg

”Alla dessa dagar / som kom och gick / inte visste jag det var livet”. Stig Johanssons dikt är oftast alltid aktuell i vår stressiga tid när dagar blir veckor som blir månader, som blir… Men vissa dagar blir ändå fyrbåkar i ens liv och får oss att stanna upp och minnas. Valborg är för mig en sådan dag. Min mormor Ester fyllde år och hela Sverige flaggade för henne. En tradition på hennes födelsedag var att vi gick i bokskogen bakom huset och njöt av den skira grönskan samt vandrade ut i hagarna för att hitta fältsippor, mosippor och gullvivor.

Pandemins skugga och osäkerhet präglade oss alla förra årets valborg, privat tyngdes jag av ett cancerbesked och vissheten om att behandlingen skulle starta direkt efter helgen. I år ligger cancern och cancerbehandlingen bakom mig och det finns mer hopp om att pandemin ändå snart kan vara om inte besegrad så begränsad så vi kan börja umgås igen. Det blir ingen samling vid elden detta år heller, men en bokskog ska jag leta upp och en hage med fältsippor och gullvivor.

Även 2020 var en valborg med en skugga över samhället. Askmolnet från Island gav en påminnelse om vår bräckliga civilisation. Kanske snabbt glömt, väl snabbt?

https://bodilanjar.com/2020/04/30/mormor-ester/

https://bodilanjar.com/2010/04/30/tal-till-varen/

Rut

Rut Karlsson (född Nilsson) 3 januari 1933 – 11 januari 2019

Mitt bland orkidéerna vid Möckelmossen på södra Öland står hon med blicken fäst mot marken. Det är den 20 maj 1982 och jag tror min mamma, Rut, är mycket lycklig i den stunden.

Jag har hennes anteckningsbok framför mig och läser att det är S:t Pers Nycklar som blommade vid sidan av majvivor, ölandstok, grusbräcka och älväxing. Allt är noga uppskrivet i boken och de flesta växternas latinska namn är också angivna. Jag ser henne framför mig, hon har säkert en axelväska med floror och lupp och en sjalett på huvudet. Min pappa Kurt som mer är intresserad av landskapet och miljön som helhet har säkert gått iväg en bit med ryggsäcken packad med termos och smörgåsar. Men för Rut är det här mer än en hobby. Det är en intellektuell stimulans och en möjlighet få umgås  med likasinnade som delar hennes passion för botanik. Säkert var det en hel grupp från södra Halland som hade åkt till Öland denna helg i maj för att botanisera. De var en grupp hängivna amatörer som hon tillhörde och här blev klasskillnader och yrken ointressanta. Det viktiga var det gemensamma intresset. Folkskolläraren, lantbrukaren och snickaren blev bemötta med respekt av professorerna i Lund när de hjälpte till med inventeringar. Amatörernas insatser var viktiga för forskningen.

I slutet på juni samma år åkte Rut upp till Kvikkjokk på en botanikresa där inventeringsjobb varvades med kvällsföreläsningar och gemensamma artbestämningar. Jag förstår av noteringarna i anteckningsboken hur hon njöt av att vara en del av arbetet med att ta fram en Lapplandsflora. Här finns många utropstecken i texterna och noggranna anteckningar från kvällsföreläsningar av arrangörerna.

När hon och maken Kurt blev äldre och kanske bekvämare tog intresset för trädgård och trädgårdsväxter över. De byggde upp en fin trädgård och hämtade inspiration till den från många resor till besöksträdgårdar både i Sverige och utomlands. Kurt som var lantbrukare kunde både anlägga och sköta trädgården rationellt och Rut hade haft sommarjobb i en handelsträdgård i Harplinge i mellersta Halland en sommar i början på 50-talet.. Där fanns 200 drivbänkar, ett växthus och 5 tunnland tobaksodling att ta hand om. Så förutom intresset för botanik och trädgård hade hon en hel del praktiska kunskaper också med sig från början. Den gemensamma trädgården de hade på sin gård i södra Halland visade de gärna upp och i 10 års tid så hade de en öppen visning varje sommar med en entré som oavkortat gick till Rädda Barnen, en organisation de kände varmt för. Runt en kvarts miljon blev det totala bidraget och den möjligheten  de genom trädgården hade att skänka pengar gladde dem mycket.

Bekräftelserna på hennes kunskaper och förmågor både i sina hobbyer och i sin yrkesverksamhet var viktiga för henne. För hon bar en stor osäkerhet och lite låg självkänsla, något som många klassresenärer får med sig i bagaget. För klassresenär var hon och hon hade gärna rest längre på sin utbildningsresa än till en folkskollärarexamen, men den möjligheten gavs inte. Därför var botaniken såväl en kompensation som en intellektuell utmaning.

Hon föddes 1933 i Håkanryd, vid Ryssbergets fot, på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Ett fattigt hem med en far som var fabriksarbetare på Ifö-verken och en mor som försökte jobba extra hos bönderna i trakten när möjlighet gavs. De var sex syskon, tre pojkar och tre flickor. Rut utmärkte sig i skolan och fick hoppa över en klass i lågstadiet. När folkskolan var klar var hennes dröm att få gå realskolan i Sölvesborg, men det tyckte inte familjen att man hade råd till eller att det var något för en arbetardotter att satsa på. Men folkskolläraren kom cyklande en kväll till Håkanryd och talade med hennes far om att en sådan läsbegåvad flicka borde få chansen. Dessutom berättade han att det fanns studiestöd att söka för begåvade barn från fattiga familjer och att Rut säkert skulle få ett sådant. Fadern lät sig övertalas, men något studiestöd fick de inte trots hans låga lön. Bönderna deklarerade nämligen inte någon inkomst på den tiden så pengarna gick till bondbarnen från välbärgade hem. Den orättvisan retade dock upp pappa Albin så att han bestämde sig för att Rut skulle få gå på realskolan trots allt. En omständighet som också underlättade var att Håkanryd var ett stationssamhälle på järnvägslinjen Älmhult-Sölvesborg så det var lätt att ta sig till skolan. Efter realskolexamen fanns det för fattiga flickor främst två utbildningar att välja på: seminariet för folkskollärare och lågstadielärare eller sjuksköterskeutbildningen. Rut drömde om att bli folkskollärare och närmaste seminarium fanns i Kristianstad.

1947 startade folkskoleseminariet i Kristianstad. Där fanns en två-årig utbildning för de som hade studentexamen och en fyraårig utbildning för de som hade realexamen. Rut sökte direkt efter realskoleexamen till den fyra-åriga utbildningen och kom in. Möjligheten att få gå på läroverk och ta studentexamen var ekonomiskt otänkbart och även den här kortare vägen var inte självklar. Äldste brodern Yngve som hade fast jobb på Ifö-verken fick gå i borgen för ett lån åt henne och säkert stack mor Ester åt henne allt hon kunde avvara. Även om den 4-åriga utbildningen säkert samlade många unga från andra fattiga familjer har mamma berättat att hon många gånger kände sig utanför. Undervisningen var schemalagd 8-16 under 6 dagar i veckan, även lördagar. På lördagarna avslutade de flesta klasskamraterna veckan med att gå på kafé, men en sådan utsvävning var otänkbar. Hon och en väninna i samma belägenhet köpte gårdagens bullar som torkats till skorpor på ett bageri och gick hem till någon av deras inackorderingsrum och kokte te och åt skorpor.

Hela livet talade Rut om den fantastiska utbildningen och de hängivna lärarna. Som folkskollärare skulle man undervisa i alla ämnen för elever ifrån årskurs 4 upptill årskurs 7 eller 8. På schemat fanns 14 olika ämnen och då inte bara de teoretiska som engelska, svenska, matematik och historia utan också gymnastik, hemkunskap, textilslöjd och trädgårdskunskap. Det var nog bara ett fel med skolan; den tog slut för tidigt för Rut. 21 år gammal tog Rut examen och hösten 1954 fick hon sin första tjänst i Hebergs stationssamhälle i mellersta Halland.

Rut var stolt över sin utbildning och sin examen, även om hennes sista år i skolan förmörkades av att hon hade svårt att hantera krav och ifrågasättande från föräldrar och barn samt den nedmontering av skolans auktoritet hon upplevde. 40 år tidigare under hennes första år som lärare  i Heberg neg mammorna för henne och hennes klädval och hattar bildade mode i det lilla samhället. På kalasen var det bara storbondens fru och prästfrun som pratade med henne. De andra vågade inte. En märklig situation för en kvinna som själv kommit från arbetarklassen. Till den tiden längtade hon inte tillbaka till utan mer till 60- och 70-talets skola där skolan var en auktoritet och det fanns goda resurser att stötta såväl lärare som elever.

Något ”Chronschough-komplex” upplevde hon nog aldrig utan det drabbade nog mer manliga folkskollärare som kände sig underlägsna ämneslärare med akademiska examina. Kvinnliga folkskollärare hade kanske nog med kampen att få lika lön som sina manliga kollegor och rätt till lika bra tjänstebostäder!

(Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.)

Vad drömde den fräkniga 14-åringen, som senare blev min mamma, om när hon satt på rälsbussen mellan Håkanryd och Sölvesborg på sin första bildningsresa?

Drömde hon om ett yrke och att kunna försörja sig själv? Den drömmen gick i uppfyllelse.

Drömde hon om att bli gift och ha barn? Den drömmen gick också i uppfyllelse. På hennes sommarjobb i handelsträdgården träffade hon Kurt som var hennes livs kärlek. I 55 år var de tillsammans innan han gick bort. Två barn fick de, jag och min bror, och när vi barn skulle läsa vidare behövdes det inte några ekonomiska uppoffringar från föräldrar eller släkt utan välfärdsstatens studiemedelssystem gjorde det möjligt finansiera akademiska studier.

Drömde hon om att resa? Det hon fick uppleva av världen under sitt 87-åriga liv fanns nog inte ens i hennes djärvaste flickdrömmar. Hon hann besöka 28 länder och kanske viktigast av allt var att genom många amerikaresor lärde hon känna sina kusiner i USA.

Vad du än drömde om, mamma, så fick du ett långt och hoppas jag lyckligt liv under de årtionden då Sverige gick från ett fattigt land till en välfärdsstat.


[1] [1]Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.

Fredrikke

Så stod den lilla familjen tillsammans med sin barnflicka i nybyggarsamhället Bromölla. De hade kommit från Köpenhamn, troligen med häst och vagn, och nu skulle ett nytt liv starta, i ett nytt land. Axel drömde om att bygga ett industriimperium och Birthe om att starta ett sanatorium. Deras liv och karriärer blev inte som de tänkte om den första dagen i det nya landet. Vad drömde barnflickan Fredrikke om när hon stod där och förmodligen höll lille Otto i famnen? Kanske drömde hon om att få åka tillbaka till familjen i Danmark? Till alla syskon och vänner? Hon hade knappast drömt om att behöva leva och arbeta i ett annat land, men som tjänsteflicka var det bara att följa med, en del av flyttlasset helt enkelt.

Ungdomsporträtt av Fredrikke.

Fredrikke anade knappast att hon tre år senare skulle arbeta åt herrskapet med ett eget barn i famnen och med en make som var industriarbetare i Axels företag och att hon skulle bo och leva i Sverige hela sitt liv.

Men nu är det 1901 och familjen Hermansen gör sig hemmastadda i den nya bostaden. Det är säkert det finaste huset i Bromölla, men ändå långt ifrån den standard de haft i Danmark. Men nu är man nybyggare i ett samhälle fullt med möjligheter. 

Fredrikke kommer att arbeta nära frun, både eftersom hon är Ottos barnflicka, men säkert också för att de har språket och den danska kulturen gemensamt. Birthe lär Fredrikke elementär sjukvård och Fredrikke är så intresserad och läraktig och hon drömmer om att utbilda sig till barnmorska. Den ambitionen stödde Birthe, men Fredrikke blev inte antagen. Ingenjör Axel Hermansen å sin sida ville skicka Fredrikke på matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn, men det tackade hon nej till. Här var det kärleken som avgjorde. Hon hade precis träffat Herman och kunde inte tänka sig resa iväg.

Men 13 resor till Köpenhamn gjorde Birthe och Fredrikke tillsammans. Birthe behövde göra inköp och träffa sin släkt och kanske hann Fredrikke också med att besöka sina föräldrar som flyttat från Viborg till Köpenhamn. 

Hemma i Bromölla hade man pigor för städning och på Fredrikkes lott var förutom barnpassning att laga och planera maten samt göra inköpen. Varje onsdag och fredag åkte hon in till Kristianstad för att handla. Hennes hushållskassa var på 200 kronor i månaden. Förutom Otto och herrskapet fick hon servera mat till ingenjör Hermansens affärsbesök och till drängarna på en av de bondgårdar fru Hermansen köpt. Hon påpekar själv att makarna Hermansen var mycket nöjda med maten. Fästmannen, som sedan blev maken Herman, var dock mycket upprörd över att drängarna klagar på hennes mat. De danska recepten faller dem inte i smaken.

Men det är vardagsmaten hon ansvarar för. Det societetsliv som framförallt ingenjör Hermansen introducerar i Bromölla regisserades och arrangerades av makarnas ständige gäst, Einar Penders. Förutom att vara kock på bjudningar såg han också till att vinkällaren var full av champagner från den vingård han var agent för. En minnesvärd fest var när en ny fabriksdel invigdes i augusti 1904, ”Stora slammeriet” . Såväl landshövding som bankdirektören var på plats och en särskild festlokal byggdes i en park. 

Men även de anställda bjöds på fester. Båtar smyckade med björkris tog personalen till Ivön där man serverade mat och dryck.

Einar Peders vistelse i familjen fick ett förskräckligt slut. Fredrikke berättar själv om händelsen:

Jag gick upp med kaffe till honom varje morgon. Så kom jag en dag som vanligt och hade med mig min lilla Ester. Vi gick in först och frågade om han ville ha sitt kaffe. Det ville han först ha om en halvtimme, sade han. När jag var därinne så lade jag märke till att han hade lagt fram en del böcker och skrivit anvisningar om vart de skulle skickas. Så jag kunde inte låta bli att fråga honom varför han skrev det när han kunde göra det själv. Det ska ni inte fundera över, svarade han. Men jag borde ju ha förstått. När jag kom upp en halvtimme senare, så öppnade jag dörren och fann honom liggande död på golvet. Och fastän det är så många år sedan det hände så kan jag än idag inte öppna en dörr utan att det far genom min hjärna: vad ska jag finna därinne?

”Min lilla Ester”. Det är min mormor. Hon föddes 1904 så Peders självmord måste ha skett därefter.

Fredrikke arbetade kvar hos familjen Hermansen även efter giftemålet med Herman. De hade träffats i köket där Herman och andra arbetare kunde komma och köpa mjölk. Tycke uppstod och i januari 1904 gifte de sig och flyttade ihop i en lägenhet i en av Hermansens gårdar – Tiansgården. De skulle gift sig tidigare, för det var bråttom då Fredrikke var gravid, men hennes danska medborgarskap fördröjde hindersprövning och först efter annons i Post- och Inrikestidning kunde det konstateras att inga hinder för äktenskap förelågs. 

Fredrikke fortsatte arbeta hos herrskapet fram till 1906. Då hände två avgörande saker: Fru Hermansen köpte Ingelstad Herrgård söder om Växjö och började tillbringa allt mer tid där och arbetarna på bruket bildade till ingenjörs Hermansens stora ilska en fackförening. Herman var inte med på första mötet då hans kamrater var osäkra på vad han stod i frågan med en fru som arbetade åt Hermansen. Men dagen efter sökte han upp styrelsen och anmälde sig. Det tog inte lång tid innan ryktet nådde Hermansen och han konfronterade Fredrikke. Herman berättar:

En dag kom han till min hustru och sade: ”jag höre at Fredrikke vaert ude at agitere”. ”Det har jag inte alls”, sa hon, ”jag har mina åsikter men dem håller jag mig hemma med och springer inte ute och agiterar”. 

Men det slutade med att Fredrikke fick lämna sin tjänst och makarna Berger fick hitta en lägenhet som inte ägdes av bruket. Ett hårt slag för Fredrikke som in på skinnet fick känna att hon bara varit en utbytbar tjänsteflicka i familjen, inget mer. Att leva i samma lilla samhälle gjorde ju att möten blev oundvikliga.

”Sen mötte jag disponenten ibland utan att han hälsade på mig, och det var ju tråkigt efter att jag hade varit där i familjen så länge.”

Det blev ett förändrat liv nu. Från att haft en fot i herrskapsfolkets liv och leverne blev hon nu en vanlig fabriksarbetarehustru. Dessutom en kvinna som talade svårbegriplig danska vilket kanske inte gjorde umgänget med de andra fruarna lättare. Men två saker gjorde henne lite speciell. För det första var hon ju kunnig i sjukvård, upplärd som hon blivit av läkaren Birthe Hermansen och hon tog hand om en hel del enklare sjukvårdsfall hemma i köket. För det andra var hon uppe i Ingelstad på herrgården vid två tillfällen och hade ögonvittnesskildringar därifrån att berätta. För även efter att ingenjör Hermansen också lämnat Bromölla måste det ha gått historier om familjens fortsatta öde. I Landsarkivets intervju med Fredrikke 1947 och i en bandad intervju 1950 har Fredrikke mycket att berätta om Hermansens tid i Ingelstad. Får dock erkänna att min mormorsmor verkar ha gjort sina egna tolkningar och kryddat berättelserna med en hel del osanningar. Det mesta till ingenjörens nackdel. Honom verkar hon ha haft ett livslångt agg till.

Sysslor i det egna hemmet lär inte saknats. 1906 hade Fredrikke och Herman två barn, min mormor Ester och lillebror Erland. Sedan fick de ytterligare fem barn och hade också periodvis fosterbarn.

I slutet på 20-talet när de äldsta barnen hade flyttat och bildat egna familjer åkte Fredrikke till ett barnhem i Kristianstad för att hämta ett fosterbarn till, Allan. Men när hon kom till barnhemmet var det en liten parvel som högg henne i kjolarna och vägrade släppa. Fredrikke veknade och kom hem med både Allan och Kurth. Två nya småbarn att fostra för det 50-åriga paret. 

Jag tror att Kurth blev ett barn som verkligen stod Fredrikke och Herman nära och han blev som deras son, men längtan efter att få kontakt med sina riktiga rötter släppte inte honom. Jag fick aldrig lära känna Kurth, som gick bort 2007, men har haft förmånen att träffa hans hustru Svea och hört vad hon berättat om Kurths uppväxt i det Bergerska hemmet. En märklig händelse som han berättat för sin hustru var att när han var riktigt liten och lekte i trädgården kom en man förbi, tittade på honom och gav honom en slant. När han sprang in och visade slanten för Fredrikke sa hon ”Det var din far”. Var mötet uppgjort för att fadern i smyg skulle få se sin son? Kurth fick aldrig veta. Nästa möte med fadern lämnade en livslång bitterhet. Kurth åkte i smyg i tonåren till Eslöv där han visste fadern arbetade som bagare. Han sökte upp fadern och blev tillsagd gå tillbaka till stationen och vänta där. Sent omsider, när fadern slutat sitt arbete, kom han och bjöd på lite mat och lämnade några sedlar samt gav en brysk uppmaning till sonen att aldrig mer söka upp honom. Bagaren hade en ny familj som inte visste om att han sedan tidigare hade en son. Kurth hade han fått som ung med en ung kvinna och igen av dem var beredda att gifta sig och ta hand om sonen. Kurth blev därför barnhemsbarn. 

Hela släkten samlad framför Fredrikkes och Hermans hus på Hermnans 70-årsdag. Hagberts i Bromölla förevigade dagen.

Fredrikkes ålderdom blev dyster när hon gled in i svår demens, men förhoppningsvis hann hon glädjas åt att Kurth fick chansen göra en klassresa och läsa vidare på först Önnestads folkhögskola och sedan på Lunds universitet för att bli socionom.

Jag var bara fyra år när Fredrikke gick bort, men ibland talades det om henne och hemma hos min mormor Ester gick man aldrig ut i trädgården; man gick ut i haven. ”Det är för att Esters mor Fredrikke pratade danska” sa de vuxna. Sedan beklagade sig mina föräldrar över att det var så svårt att begripa vad hon sa. ”Synd”, sa de, ”hon hade säkert haft mycket att berätta”. Det var ju tur att personalchefen på Ifö-verken var insiktsfull nog att se till att hennes och många andras berättelser blev nedtecknade. 1950 gjorde någon en bandad intervju med Fredrikke och Herman och den fördes senare över på ett kassettband som jag fick för något år sedan. Det var med viss bävan jag började lyssna och hade en reservplan på att be några danska vänner hjälpa till att tolka hennes svårbegripliga danska. Men det var inga problem att förstå vad Fredrikke sa. Var det så att ovanan vid ett främmande språk som gjorde att hennes barnbarn inte förstod henne? Nu sitter jag vid skrivbordet och hör Fredrikkes och Hermans röster, 70 år efter att intervjun gjordes, jag hör deras berättelser, får ytterligare pusselbitar till deras liv, känner närheten fast det är 60 år sedan de lämnade jordelivet.

Mormor Ester

När jag var riktigt liten trodde jag att alla flaggade för mormor på hennes födelsedag. Mormor fyllde år på valborgsmässoafton och när vi åkte dit i vår Peugeot 404 sa alltid pappa ”titta där flaggar man för Ester, och där, och där…). Och pappor har ju alltid rätt. Inte kunde det väl vara för kronprinsen?

Så kom vi fram efter de många milen från Halland till stationssamhället Håkanryd vid Ryssbergets fot alldeles på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Mormor Ester stod på varandan och väntade. Den lilla stugan blev full av gäster. De sex barnen med familjer och kusin Valter, ungkarlen som alltid kom cyklande. Det bjöds på spettkaka och mördegstårta med smörkräm och en röd hallonglasyr. Päronsoda och sockerdricka till oss kusiner. Du sa aldrig så mycket, sprang mellan kök och sal, men kändes så glad. Jag inbillar mig att det här var din rikedom, din bekräftelse. När du började höra sämre ville du inte fråga om utan sa ”visst”, ett bra litet småord som oftast blev rätt i sammanhanget. Dessutom lärde vi oss att det betydde att du inte hört.

Rikedom och bekräftelse fick du annars inte mycket av i ditt liv. Född i fattigt hem, levt som fattig. Den lilla änkepensionen 1962 när du var 57 år fick dig att känna dig rik och trygg. Inga ojämna inkomster från potatisplockning eller betgallring utan en månadsavi i ditt namn, fru Ester Nilsson. ”Fru” är en titel som leder tanken fel. Du var mor till sex barn, arbetade på byns stora gård när de behövde arbetskraft och vevade ner järnvägsbommarna när sista kvällståget skulle komma. Stationsföreståndaren fick för lång arbetsdag så du fick några timmar av SJ för detta.

När du gifte dig med Albin flyttade du de sju kilometrarna från Bromölla till Håkanryd. Albin cyklade till Bromölla för jobbet på Ifö-verket. När du skulle tvätta tog han smutstvätten på cykeln och sedan kom du efter på dagen med barnen och tvättade hemma hos din mor som bodde nära Ivösjön där du kunde skölja tvätten. Du flyttade nog till ensamhet också. När du fött första barnet kom svärmor på besök och tittade ner i korgen där han låg. ”Rödhåriga ungar har vi aldrig haft i släkten förr” lär vara det enda hon sa. Det blev sex barn i familjen, tre pojkar och tre flickor. Den äldste, Yngve, flyttade aldrig ifrån dig. Han dog tre dagar efter dig.

Och inte visste jag att du arbetat i Köpenhamn som ung! Jag och många med mig trodde nog att semesterresorna du gjorde med oss på 60-talet var första gången du såg världen utanför hemtrakterna. Du satt i mitten i baksätet för att inte jag och lillebror skulle bråka för mycket. Mutade oss med hårda karameller. Tillsammans upptäckte vi Öland, Gotland, Dalarna och Norge. Bodde först i tält sedan husvagn och vandrarhem.

Men så fick jag en låda med foton av min kusin och där låg också ett kollegieblocksark med anteckningar. En liten intervju av mormor Ester som förmodligen äldsta dottern Anna gjort. Att barnarbete inte ligger mer än två, tre generation bakåt i Sverige är uppenbart när man läser texten. Passade barn på somrarna från det du var 11 år. Efter konfirmationen plats hos en bonde. tog tåg dit och behövde gå upp halv 4. Mjölkade och gjorde pigsysslor hela dagen och kom hem vid 8 på kvällen. Till Köpenhamn kom du som 16-åring för att sköta hushållet hos moster Laura. Din mor Fredrikke kom från Danmark, men ni hade aldrig varit på besök hos hennes släkt. Hade inte haft råd till resan. Moster Laura bodde utanför Köpenhamn och var sömmerska. Det blev ingen lön, men mat och bostad under något år. Efter några år i Bromölla som hembiträde reste du till Köpenhamn igen. Städade och skötte hemmet åt en byggmästare, men såg aldrig något i staden. Du kände ingen och lämnade aldrig byggmästarens hem.

Valborgsmässokväll i Håkanryd. Efter kaffet brukade mamma och pappa och jag gå en promenad till bokskogen, till hagarna där det växte gullvivor och backsippor. Säkert för att njuta av den vackra våren, men också för lite andrum när samtalen i stugan blev högljudda och ibland övergick till käbbel och gräl. Kanske bra att mormor inte alltid hörde. Barnens höjdpunkt var valborgsmässoelden. Morbror Yngve tände på ett stort risbål alldeles bakom uthuset. Hans systrar skrek i högan sky över att det var för nära huset, för mycket fotogen på brasan och var fanns vattenspannarna? Yngve brydde sig inte, det här var säkert hans höjdpunkt denna dag, han bara skrattade. Kanske hade han spetsat sin päronsoda med något starkt? Det var ju helgkväll.

Valborg på Öland 2020. Mormor finns inte längre, bara fina moster Elsie är kvar av syskonskaran. I denna underliga tid blir det inga valborgsbål, men en utflykt till en bokskog och kanske ett glas päronsoda.

Ingenjör Hermansen

Hvis jeg ikke har modtaget noget andet for mine penge, har jeg en meget pen utsikt”

Det är greve Christian Lerche av Lerchenborg som yttrade dessa ord när han stod på fabriksområdet och tittade ut över Ivösjön och såg Ivöklack, urbergskullen som reser sig 130 meter upp över sjön. Och en vacker utsikt var det enda som blev kvar av det finansiella vågspelet han gav sig in i under de 8 år som svågern Axel Hermansen drev Ifö-verken. Och ett högt pris fick greve Lerche betala förutom de 2-3 miljoner i lån och borgenskapsförbindelser han förlorade. Efter bolagets konkurs blev hela hans fideikommiss Lerchenborg på Själland satt under förmyndarskap.

Den ödesdigra vänskapen mellan ingenjör Axel Hermansen och greve Lerche tog sin början med att Axel gifter sig med Birthe de Falsen Zytphen-Adeler som är storasyster till Greve Lerches hustru Anna.

Det är en gedigen teknisk bakgrund som Axel har vid det laget. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han först i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men hans ambitioner var större än så. Först fick han ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar i Newcastle och Leeds och sedan arbetade han med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk. Efter en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.

Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Hade stora visioner men svårt att bryta ner detta till realistiska planer. Och var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna? 

1901 köper Axel och greve Lerche tillsammans Ifö Kaolinfabrik i den lilla skånska orten Bromölla .Ifö Kaolinfabrik var då ett företag med ett 50-tal anställda och med en liten tillverkning av eldfast tegel och bränd kalk. Råvarorna kom från Ivöklack där bolaget bröt såväl kalk som kaolin, porslinslera. De nya ägarna hade stora expansionsplaner där Hermansen stod för visionerna och det tekniska kunnandet och greve Lerche för finansieringen.

Ingenjör Hermansen på sitt kontor. Foto Bromölla Industrimuseum

Hermansen hade goda kunskaper i ugnsteknik och utvecklade företaget från en producent av kalkprodukter och eldfast tegel till att erbjuda effektiva ugnar till främst gasverk och glasindustri. En viktig produkt var retorterna. Retort är ett slutet destillationskärl som användes för att hetta upp stenkol så att gas och koks bildades. Den energirika gasen användes sedan framför allt som stadsgas för uppvärmning, spisar och gatubelysning. Koksen användes främst i industrin. Från början tillverkades retorterna av gjutjärn, men då kunde man bara hetta upp till runt 800 grader. Genom att istället tillverka dem av chamotte kunde man öka förbränningstemperaturen och därmed verkningsgraden. Chamotte är en lera som skapas genom att redan bränd lera krossas, sorteras efter kornens storlek och blandas med obränd lera. Sedan torkas chamotten och bränns.

Förutom att använda chamotte i retorterna uppfann Hermansen en speciell chamotteformsten med kanaler där luftströmmar och gasströmmar gick olika vägar vilket innebar att luften förvärmdes och förbränningstemperaturen kunde öka ytterligare. Dessutom blev hela ugnskonstruktionen kompakt. 

Förutsättningarna var alltså mycket goda. Med Hermansens tekniska kunnande, med hans känsla för var ugnarna kunde ha en stor marknad. Europas växande städer hade ökande behov av stadsgas och i svensk glasbruksindustrin behövdes effektivare ugnar.  Men ändå gick det snett. 

Tidigt insåg Hermansen att det behövdes mer kapital än vad svågern kunde bidra med och ett aktiebolag bildades den 23 januari 1903. Mötet hölls på Frimurarhotellet i Kristianstad. Bolagsnamnet blev Ifö Kaolin & Charmottefabriks AB och ett 20-tal personer hade tecknat aktier. Totalt gavs det ut 821 aktier á 1000 kronor. Majoriteten av aktierna köptes av Hermansen och greve Lerche, 310 respektive 300 aktier.

En storsatsning på att marknadsföra bolaget och dess produkter gjordes. Man ställde ut på en industrimässa i juni 1903 i Helsingborg, men kanske blev inte uppmärksamheten den önskade. Åtminstone Borås tidning skrev mycket lite om produkterna, men desto mer om den fest bolaget arrangerade för pressfolket. Signaturen R.W. berättar under rubriken ”Om publicisternas ihjälfestande” att:

Till idag hade tidningsmännen af styrelsen för Ifö Kaolin- och chamotte-fabriksaktiebolag mottagit inbjudning till middag å Marienlyst. Afresan skedde med ångfärjan kl. 3,57 till Helsingör, varifrån färden gick i vagnar ut till det storartade etablissementet, som i sitt slag är enastående i Norden. Här serverades nu vid ett festligt dekorerade bord en utsökt dinér, vid hvilken naturligtvis stämningen höjdes med både allvarliga och skämtsamma tal. Efteråt följde ett nachspiel, som räcker ännu då dess rader sammanrafsas.

Om bolagets värden får vi tala en annan gång. Festattentaten lämna en stackars referent högst få minuter övriga för hans egentliga uppgift.

Det man egentligen ville kommunicera med sin monter var produktsortimentet med de avancerade retortugnarna och med olika kvaliteter av eldfast tegel och kalk.

De närmaste två åren skedde en våldsam expansion i Bromölla. Ett nytt slammeri byggdes, arbetarbostäder och tjänstemannabostäder uppfördes och en ugn för kalkbränning uppfördes. Redan tidigare hade man påbörjat ett bygge av ett stickspår på drygt en kilometer från fabrik till järnvägsstation. 

*

Det är en strålande försommardag. Redan klockan nio på morgonen är det hett  mellan  husen  på  Skrufs  glasbruk.  Inne  i  hyttan  är  det  ännu  varmare.  Ugnarna brinner,  glasbruksarbetarna utför  sina  nästan  koreografiska  rörelser  för  att tillsammans  skapa  de  vackra  glasföremålen  signerade  formgivaren  Carina  Seth Andersson. Ett skådespel där var och en har sin givna roll i ett perfekt samspel. 

Detta  samarbete  i  hyttan  aldrig  upphör  att  fascinera  mig.  Det  är  en  dimension mer än bara yrkesskicklighet som gör denna hantverksmässiga process så unik. Men det här besöket i hyttan är inte för att beundra glasbruksarbetet utan för att se  vad  som  finns  under  hyttans golv,  nere  i  glasbrukets  källare.  Där  nere  ska  den första ugnen som Axel Hermansen levererade till en kund finnas. Dessutom den enda bevarade glasbruksugnen av alla han sålde. Och kanske är ugnsteglet med dess inbyggda luftkanaler brända av min mormorsfar Herman Berger. Det är inte belagt, men ändå ganska troligt då han var en skicklig tegelbrännare. Kent Elm, brukets ägare, går före ner för de smala trapporna till hyttans källare. Så står vi framför ugnen, den som jag tidigare bara sett som en ritning. Det är en märklig känsla  att  se  ugnen  i  verkligheten,  se  teglet,  luftkanalerna,  luckorna  framför eldstaden  och  utloppet  till  skorstenen.  Kanske  var  Axel  Hermansen  här  nere sommaren 1906 och såg på när den danske muraren Nielsen murade upp ugnen efter  Hermansens  konstruktion  och  ritning.  Vad  som  är  belagt  är  att  ingenjör Hermansen personligen besökte Skrufs glasbruk detta år och sålde in sin ugn till disponent  Gustaf  Lundin  och  aktiebolagets  styrelse.  Skruf  hade  en  nästan  ny vedugn som revs för att ge plats åt den nya med bättre prestanda.

Rester av Hermansenugnen i Skrufs glasbruk. Foto Urban Anjar

Kanske hade Axel varit på Skruf tidigare. Sommaren 1904 gjorde han tillsammans med en representant från företaget Bröderna Edstrand i Malmö, generalagent för Ifö-bolagets produkter, en två veckor lång resa med häst och vagn till de småländska glasbruken för att presentera de nya ugnarna. Kusk var Karl Johan Svensson och han berättar senare om att de reste under stark sommarhetta upp 12 mil per dag för att besöka sina potentiella kunder. 

Det är ingen slump att glasbruken ligger i skogarna. Oerhörda mängder ved gick åt  för  att  elda  ugnarna  och  tillgången  till  och  priset  på  ved  var  avgörande  för brukens   lönsamhet.  Skrufs   tidigare   disponent   Celander   beskrivs   som   en egensinnig och vrång man mot såväl arbetare som leverantörer. Det slutade med att  färre  och  färre  bönder  ville  leverera  ved  till  glasbruket  och  1903  tvingades man stänga hyttan på grund av vedbrist. Celander fick sluta och Gustaf Lundin blev  den  nye  disponenten.  Kanske  var  det  därför  som  bruket  bestämde  sig för att  köpa  en  ugn  från  Ifö-verken.  Hermansens  ugn  hade  en  mycket högre verkningsgrad och därmed gick det åt mindre ved. 10 kubikmeter ved gav 150  –  200  kg  glas  i  traditionella  ugnar  och  i  en  Hermansenugn  kunde  man producera över 400 kg glas på samma mängd ved. Bygget av den nya ugnen gick snabbt, men konstruktionen var inte rätt. Ugnen blev inte tillräckligt varm. De luftkanaler som fanns i teglet var för få och för smala. 

Den  fick  rivas  och  i  oktober  1906  fick  Per  Olsson  från  Bromölla  komma  och bygga upp en ny ugn med fler och bredare luftkanaler. Den nya ugnen blev varm, alltför varm. Efter 8 dagars drift smälte bänkarna ner som deglarna stod på och glasmassan  rann  ner  i  ugnen.  Det  var  bara  att  riva  och  man  fick  börja  om  med ännu   en   förändrad   ugnskonstruktion.   Per   Olsson   har   själv   berättat   om processen: 

 I  oktober  kom  jag  till  Skrufs  glasbruk  och  skulle  bygga  den  andra försöksugnen.  Jag  fick  undervisning  av  en  glasmålare  från  Hovmantorp,  kallad Vasa-Nisse. En dansk ingenjör, som hette Severin, fick ett tips av Vasa-Nisse om hur  man  skulle  göra  och  till  slut  blev  den  tredje  ugnen  bra  och  sedan  ville  alla glasbruk i Småland ha glasugnar av den sorten.

Tredje   ugnen  blev alltså  precis   som   det   var   tänkt.   Men   tre   ugnsbyggen   och   långa produktionsstopp  var  förödande  för  glasbrukets  ekonomi  och  1908  gick  Skrufs glasbruk i konkurs.

*

Den  29  januari  1909  avgick  ingenjör  Hermansen  som  verkställande  direktör  för Ifö Kaolin- & Chamottefabriksaktiebolag. Den 2 april gick bolaget i konkurs. Men  konceptet  Hermansenugn  var  fortsatt  framgångsrikt.  Ugnar  levererades  till ett 30-tal glasbruk i Småland och de var i drift fram till 50-talet när de ersattes av gasolugnar. Själv flyttade nu Axel Hermansen upp till hustruns herrgård i Ingelstad. I huvudbyggnaden inrättade han kontor och några kilometer bort, intill Torsjön och jnära ärnvägsstationen, byggdes en experimentverkstad. Kontakten med sitt gamla företag fortsatte dock och de ugnar han konstruerade och sålde på marknaden tillverkades i Bromölla. 

Annons i Svenska Dagbladet 1919

På kontoret arbetade fyra till fem ingenjörer och ritare samt en kontorist. De pendlade från Växjö med järnvägen till Ingelstad station och gick sedan sista biten. I experimentverkstaden eller försöksanstalten som den också kallades murade man upp Hermansens modeller och testade dem. Sedan revs de och nya bygdes. När en modell var godkänd och såld så skickade man med både murare och ingenjörer för att på plats hos kunden bygga upp den korrekt. I Bryssel hade bolaget sitt huvudkontor och sedan fanns det försäljningskontor i ett stort antal europeiska huvudstäder. Störst och mest framgångsrikt var bolaget i början på 20-talet även om Axel lär ha sagt att:

Mina kontor blir större och större och rikare och rikare och jag blir fattigare och fattigare.

Men som ingenjör skördade han stora framgångar. 1919 publicerade Värmetekniska föreningen hans skrift ”Några synpunkter rörande Sveriges bränslefråga” och 1920 var han gästföreläsare på Chalmers och höll en föreläsningsserie om ugnstekniker för främst järnindustrin. 

Kanske var det här som han yrkesmässigt och privat nådde höjdpunkten i sitt liv. Boende på en herrgård, ett stort sällskapsliv, ett framgångsrikt företag, även om ekonomin tydligen lämnade en del att önska, och ett erkännande i akademiska och tekniska kretsar. Men så tappade såväl  hans företag som många andra det försprång man internationellt fick alldeles efter första världskriget när Europas industri låg i ruiner och behövdes byggas upp. Och så dog hustrun, Birthe, år 1923 bara 55 år gammal. Hon dog inte i Ingelstad utan i Hornbaek i Danmark. Var det oväntat och var Axel där? Några år senare gifte han om sig med en fransyska. De reste i privat järnvägsvagn från Paris till Ingelstad, men livet på landet, även om det var en herrgård hon kom till, passade inte den nya hustrun och hon försvann snabbt ur hans liv.

Så började motgångarna. 1928 gjorde han en ödesdiger affär genom att köpa aktiemajoriteten i företaget A/S Kronborg i Helsingör för att utveckla detta till ett glasbruk för fönstertillverkning. Han köpte också glasbruk i såväl Sverige som Finland och Rumänien. Förutsättningarna var bra. Alla företagen var lönsamma, men Hermansen började experimentera med tillverkningstekniker i A/S Kronoborg och vinsterna åts snabbt upp och det blev konkurs. 1930 brann mangårdsbyggnaden på Ingelstad Herrgård ner till grunden. Hermansen själv var i Danmark, men en tillfällig besökare med uppdrag att katalogisera husets bibliotek somnade med en vattenkokare påslagen på skrivbordet.  Det fanns slangar på plats för släckningsarbete, men ingen som hittade kranarna för att sätta på vattnet och leda släckningsarbetet. Helfrid Roos, husa på Ingelstad var på plats och berättar om när Hermansen kom dagen efter:

Han kom långsamt gående uppför allén och såg på det brinnande huset. ”Här hade jag massor av dyrbara tavlor och smycken” sade han. Han vände sig till oss: ”Gott att ni lever”. Gråtande gick han därifrån. Han återvände aldrig till Sverige.

*

Den 1 augusti 1933 avled Axel Hermansen i Plejelt på Norra Själland, en dryg mil från Helsingör. Fyra dagar senare publiceras hans dödsannons i Svenska Dagbladet. Den är på danska och som sörjande står Börnene och systern Villa Jespersen. Han begravs den 6 augusti i Köpenhamn. Barnen är förutom sonen Otto också Yngve som är Axels son utom äktenskapet. Det är Yngve som är med på bouppteckningen i Växjö senare under hösten. Jag har en kopia av det två-sidiga protokollet som finns i original på Landsarkivet i Vadstena. Det är en sorglig läsning. På tillgångssidan några aktier till ett sammanlagt värde på 1819:50 kronor och på skuldsidan 96788:30 kr. Här finns en stor skuld till Yngve Hermansen redovisad: 38312:72 kr. I dagens penningvärde motsvarar det över en miljon kronor. Det var säkert tufft för Yngve med yrkestiteln kontorist att bära.

*

Mormorsmor Fredrikke hade ju inte mycket sympatier för Axel Hermansen, men husan på Ingelstad hade inget ont att säga om vare sig Axel eller Birthe. Själv känner jag nästan en sorg när jag skrivit färdigt berättelsen om hans liv. Så lätt att det kunde gått honom väl. Om inte… Tänk om han och hustrun arbetat tillsammans. Hennes sinne för affärer och ekonomi i kombination med hans tekniska och sociala förmåga skulle vara en stark konstellation. Kanske blev också detta att han var utlänning ett hinder. 1918 försöker Axel Hermansen få tillstånd att köpa mark i Norge i västra Blekinge för att bryta kaolinlera där. Det hela avstyrks av kommerskollegium då ”en dansk ägares anses bli en konkurrent till svenska fabriker”. Det hjälpte inte att ha bott i Sverige i 17 år och lagt grunden till en industri i Bromölla som trots konkurs kunde starta om och växa och utvecklas. Det hjälpte inte heller att han var mer en kosmopolit än dansk. Under hela sin karriär hade han rört sig i Europa och Ryssland för teknologi har inga gränser. Men i Sverige var en dansk ingenjör ett affärshot och protektionismen segrade. 

Hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig

Tänk om han lärt sig den.