Mormor Ester

När jag var riktigt liten trodde jag att alla flaggade för mormor på hennes födelsedag. Mormor fyllde år på valborgsmässoafton och när vi åkte dit i vår Peugeot 404 sa alltid pappa ”titta där flaggar man för Ester, och där, och där…). Och pappor har ju alltid rätt. Inte kunde det väl vara för kronprinsen?

Så kom vi fram efter de många milen från Halland till stationssamhället Håkanryd vid Ryssbergets fot alldeles på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Mormor Ester stod på varandan och väntade. Den lilla stugan blev full av gäster. De sex barnen med familjer och kusin Valter, ungkarlen som alltid kom cyklande. Det bjöds på spettkaka och mördegstårta med smörkräm och en röd hallonglasyr. Päronsoda och sockerdricka till oss kusiner. Du sa aldrig så mycket, sprang mellan kök och sal, men kändes så glad. Jag inbillar mig att det här var din rikedom, din bekräftelse. När du började höra sämre ville du inte fråga om utan sa ”visst”, ett bra litet småord som oftast blev rätt i sammanhanget. Dessutom lärde vi oss att det betydde att du inte hört.

Rikedom och bekräftelse fick du annars inte mycket av i ditt liv. Född i fattigt hem, levt som fattig. Den lilla änkepensionen 1962 när du var 57 år fick dig att känna dig rik och trygg. Inga ojämna inkomster från potatisplockning eller betgallring utan en månadsavi i ditt namn, fru Ester Nilsson. ”Fru” är en titel som leder tanken fel. Du var mor till sex barn, arbetade på byns stora gård när de behövde arbetskraft och vevade ner järnvägsbommarna när sista kvällståget skulle komma. Stationsföreståndaren fick för lång arbetsdag så du fick några timmar av SJ för detta.

När du gifte dig med Albin flyttade du de sju kilometrarna från Bromölla till Håkanryd. Albin cyklade till Bromölla för jobbet på Ifö-verket. När du skulle tvätta tog han smutstvätten på cykeln och sedan kom du efter på dagen med barnen och tvättade hemma hos din mor som bodde nära Ivösjön där du kunde skölja tvätten. Du flyttade nog till ensamhet också. När du fött första barnet kom svärmor på besök och tittade ner i korgen där han låg. ”Rödhåriga ungar har vi aldrig haft i släkten förr” lär vara det enda hon sa. Det blev sex barn i familjen, tre pojkar och tre flickor. Den äldste, Yngve, flyttade aldrig ifrån dig. Han dog tre dagar efter dig.

Och inte visste jag att du arbetat i Köpenhamn som ung! Jag och många med mig trodde nog att semesterresorna du gjorde med oss på 60-talet var första gången du såg världen utanför hemtrakterna. Du satt i mitten i baksätet för att inte jag och lillebror skulle bråka för mycket. Mutade oss med hårda karameller. Tillsammans upptäckte vi Öland, Gotland, Dalarna och Norge. Bodde först i tält sedan husvagn och vandrarhem.

Men så fick jag en låda med foton av min kusin och där låg också ett kollegieblocksark med anteckningar. En liten intervju av mormor Ester som förmodligen äldsta dottern Anna gjort. Att barnarbete inte ligger mer än två, tre generation bakåt i Sverige är uppenbart när man läser texten. Passade barn på somrarna från det du var 11 år. Efter konfirmationen plats hos en bonde. tog tåg dit och behövde gå upp halv 4. Mjölkade och gjorde pigsysslor hela dagen och kom hem vid 8 på kvällen. Till Köpenhamn kom du som 16-åring för att sköta hushållet hos moster Laura. Din mor Fredrikke kom från Danmark, men ni hade aldrig varit på besök hos hennes släkt. Hade inte haft råd till resan. Moster Laura bodde utanför Köpenhamn och var sömmerska. Det blev ingen lön, men mat och bostad under något år. Efter några år i Bromölla som hembiträde reste du till Köpenhamn igen. Städade och skötte hemmet åt en byggmästare, men såg aldrig något i staden. Du kände ingen och lämnade aldrig byggmästarens hem.

Valborgsmässokväll i Håkanryd. Efter kaffet brukade mamma och pappa och jag gå en promenad till bokskogen, till hagarna där det växte gullvivor och backsippor. Säkert för att njuta av den vackra våren, men också för lite andrum när samtalen i stugan blev högljudda och ibland övergick till käbbel och gräl. Kanske bra att mormor inte alltid hörde. Barnens höjdpunkt var valborgsmässoelden. Morbror Yngve tände på ett stort risbål alldeles bakom uthuset. Hans systrar skrek i högan sky över att det var för nära huset, för mycket fotogen på brasan och var fanns vattenspannarna? Yngve brydde sig inte, det här var säkert hans höjdpunkt denna dag, han bara skrattade. Kanske hade han spetsat sin päronsoda med något starkt? Det var ju helgkväll.

Valborg på Öland 2020. Mormor finns inte längre, bara fina moster Elsie är kvar av syskonskaran. I denna underliga tid blir det inga valborgsbål, men en utflykt till en bokskog och kanske ett glas päronsoda.

Ingenjör Hermansen

Hvis jeg ikke har modtaget noget andet for mine penge, har jeg en meget pen utsikt”

Det är greve Christian Lerche av Lerchenborg som yttrade dessa ord när han stod på fabriksområdet och tittade ut över Ivösjön och såg Ivöklack, urbergskullen som reser sig 130 meter upp över sjön. Och en vacker utsikt var det enda som blev kvar av det finansiella vågspelet han gav sig in i under de 8 år som svågern Axel Hermansen drev Ifö-verken. Och ett högt pris fick greve Lerche betala förutom de 2-3 miljoner i lån och borgenskapsförbindelser han förlorade. Efter bolagets konkurs blev hela hans fideikommiss Lerchenborg på Själland satt under förmyndarskap.

Den ödesdigra vänskapen mellan ingenjör Axel Hermansen och greve Lerche tog sin början med att Axel gifter sig med Birthe de Falsen Zytphen-Adeler som är storasyster till Greve Lerches hustru Anna.

Det är en gedigen teknisk bakgrund som Axel har vid det laget. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han först i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men hans ambitioner var större än så. Först fick han ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar i Newcastle och Leeds och sedan arbetade han med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk. Efter en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.

Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Hade stora visioner men svårt att bryta ner detta till realistiska planer. Och var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna? 

1901 köper Axel och greve Lerche tillsammans Ifö Kaolinfabrik i den lilla skånska orten Bromölla .Ifö Kaolinfabrik var då ett företag med ett 50-tal anställda och med en liten tillverkning av eldfast tegel och bränd kalk. Råvarorna kom från Ivöklack där bolaget bröt såväl kalk som kaolin, porslinslera. De nya ägarna hade stora expansionsplaner där Hermansen stod för visionerna och det tekniska kunnandet och greve Lerche för finansieringen.

Ingenjör Hermansen på sitt kontor. Foto Bromölla Industrimuseum

Hermansen hade goda kunskaper i ugnsteknik och utvecklade företaget från en producent av kalkprodukter och eldfast tegel till att erbjuda effektiva ugnar till främst gasverk och glasindustri. En viktig produkt var retorterna. Retort är ett slutet destillationskärl som användes för att hetta upp stenkol så att gas och koks bildades. Den energirika gasen användes sedan framför allt som stadsgas för uppvärmning, spisar och gatubelysning. Koksen användes främst i industrin. Från början tillverkades retorterna av gjutjärn, men då kunde man bara hetta upp till runt 800 grader. Genom att istället tillverka dem av chamotte kunde man öka förbränningstemperaturen och därmed verkningsgraden. Chamotte är en lera som skapas genom att redan bränd lera krossas, sorteras efter kornens storlek och blandas med obränd lera. Sedan torkas chamotten och bränns.

Förutom att använda chamotte i retorterna uppfann Hermansen en speciell chamotteformsten med kanaler där luftströmmar och gasströmmar gick olika vägar vilket innebar att luften förvärmdes och förbränningstemperaturen kunde öka ytterligare. Dessutom blev hela ugnskonstruktionen kompakt. 

Förutsättningarna var alltså mycket goda. Med Hermansens tekniska kunnande, med hans känsla för var ugnarna kunde ha en stor marknad. Europas växande städer hade ökande behov av stadsgas och i svensk glasbruksindustrin behövdes effektivare ugnar.  Men ändå gick det snett. 

Tidigt insåg Hermansen att det behövdes mer kapital än vad svågern kunde bidra med och ett aktiebolag bildades den 23 januari 1903. Mötet hölls på Frimurarhotellet i Kristianstad. Bolagsnamnet blev Ifö Kaolin & Charmottefabriks AB och ett 20-tal personer hade tecknat aktier. Totalt gavs det ut 821 aktier á 1000 kronor. Majoriteten av aktierna köptes av Hermansen och greve Lerche, 310 respektive 300 aktier.

En storsatsning på att marknadsföra bolaget och dess produkter gjordes. Man ställde ut på en industrimässa i juni 1903 i Helsingborg, men kanske blev inte uppmärksamheten den önskade. Åtminstone Borås tidning skrev mycket lite om produkterna, men desto mer om den fest bolaget arrangerade för pressfolket. Signaturen R.W. berättar under rubriken ”Om publicisternas ihjälfestande” att:

Till idag hade tidningsmännen af styrelsen för Ifö Kaolin- och chamotte-fabriksaktiebolag mottagit inbjudning till middag å Marienlyst. Afresan skedde med ångfärjan kl. 3,57 till Helsingör, varifrån färden gick i vagnar ut till det storartade etablissementet, som i sitt slag är enastående i Norden. Här serverades nu vid ett festligt dekorerade bord en utsökt dinér, vid hvilken naturligtvis stämningen höjdes med både allvarliga och skämtsamma tal. Efteråt följde ett nachspiel, som räcker ännu då dess rader sammanrafsas.

Om bolagets värden får vi tala en annan gång. Festattentaten lämna en stackars referent högst få minuter övriga för hans egentliga uppgift.

Det man egentligen ville kommunicera med sin monter var produktsortimentet med de avancerade retortugnarna och med olika kvaliteter av eldfast tegel och kalk.

De närmaste två åren skedde en våldsam expansion i Bromölla. Ett nytt slammeri byggdes, arbetarbostäder och tjänstemannabostäder uppfördes och en ugn för kalkbränning uppfördes. Redan tidigare hade man påbörjat ett bygge av ett stickspår på drygt en kilometer från fabrik till järnvägsstation. 

*

Det är en strålande försommardag. Redan klockan nio på morgonen är det hett  mellan  husen  på  Skrufs  glasbruk.  Inne  i  hyttan  är  det  ännu  varmare.  Ugnarna brinner,  glasbruksarbetarna utför  sina  nästan  koreografiska  rörelser  för  att tillsammans  skapa  de  vackra  glasföremålen  signerade  formgivaren  Carina  Seth Andersson. Ett skådespel där var och en har sin givna roll i ett perfekt samspel. 

Detta  samarbete  i  hyttan  aldrig  upphör  att  fascinera  mig.  Det  är  en  dimension mer än bara yrkesskicklighet som gör denna hantverksmässiga process så unik. Men det här besöket i hyttan är inte för att beundra glasbruksarbetet utan för att se  vad  som  finns  under  hyttans golv,  nere  i  glasbrukets  källare.  Där  nere  ska  den första ugnen som Axel Hermansen levererade till en kund finnas. Dessutom den enda bevarade glasbruksugnen av alla han sålde. Och kanske är ugnsteglet med dess inbyggda luftkanaler brända av min mormorsfar Herman Berger. Det är inte belagt, men ändå ganska troligt då han var en skicklig tegelbrännare. Kent Elm, brukets ägare, går före ner för de smala trapporna till hyttans källare. Så står vi framför ugnen, den som jag tidigare bara sett som en ritning. Det är en märklig känsla  att  se  ugnen  i  verkligheten,  se  teglet,  luftkanalerna,  luckorna  framför eldstaden  och  utloppet  till  skorstenen.  Kanske  var  Axel  Hermansen  här  nere sommaren 1906 och såg på när den danske muraren Nielsen murade upp ugnen efter  Hermansens  konstruktion  och  ritning.  Vad  som  är  belagt  är  att  ingenjör Hermansen personligen besökte Skrufs glasbruk detta år och sålde in sin ugn till disponent  Gustaf  Lundin  och  aktiebolagets  styrelse.  Skruf  hade  en  nästan  ny vedugn som revs för att ge plats åt den nya med bättre prestanda.

Rester av Hermansenugnen i Skrufs glasbruk. Foto Urban Anjar

Kanske hade Axel varit på Skruf tidigare. Sommaren 1904 gjorde han tillsammans med en representant från företaget Bröderna Edstrand i Malmö, generalagent för Ifö-bolagets produkter, en två veckor lång resa med häst och vagn till de småländska glasbruken för att presentera de nya ugnarna. Kusk var Karl Johan Svensson och han berättar senare om att de reste under stark sommarhetta upp 12 mil per dag för att besöka sina potentiella kunder. 

Det är ingen slump att glasbruken ligger i skogarna. Oerhörda mängder ved gick åt  för  att  elda  ugnarna  och  tillgången  till  och  priset  på  ved  var  avgörande  för brukens   lönsamhet.  Skrufs   tidigare   disponent   Celander   beskrivs   som   en egensinnig och vrång man mot såväl arbetare som leverantörer. Det slutade med att  färre  och  färre  bönder  ville  leverera  ved  till  glasbruket  och  1903  tvingades man stänga hyttan på grund av vedbrist. Celander fick sluta och Gustaf Lundin blev  den  nye  disponenten.  Kanske  var  det  därför  som  bruket  bestämde  sig för att  köpa  en  ugn  från  Ifö-verken.  Hermansens  ugn  hade  en  mycket högre verkningsgrad och därmed gick det åt mindre ved. 10 kubikmeter ved gav 150  –  200  kg  glas  i  traditionella  ugnar  och  i  en  Hermansenugn  kunde  man producera över 400 kg glas på samma mängd ved. Bygget av den nya ugnen gick snabbt, men konstruktionen var inte rätt. Ugnen blev inte tillräckligt varm. De luftkanaler som fanns i teglet var för få och för smala. 

Den  fick  rivas  och  i  oktober  1906  fick  Per  Olsson  från  Bromölla  komma  och bygga upp en ny ugn med fler och bredare luftkanaler. Den nya ugnen blev varm, alltför varm. Efter 8 dagars drift smälte bänkarna ner som deglarna stod på och glasmassan  rann  ner  i  ugnen.  Det  var  bara  att  riva  och  man  fick  börja  om  med ännu   en   förändrad   ugnskonstruktion.   Per   Olsson   har   själv   berättat   om processen: 

 I  oktober  kom  jag  till  Skrufs  glasbruk  och  skulle  bygga  den  andra försöksugnen.  Jag  fick  undervisning  av  en  glasmålare  från  Hovmantorp,  kallad Vasa-Nisse. En dansk ingenjör, som hette Severin, fick ett tips av Vasa-Nisse om hur  man  skulle  göra  och  till  slut  blev  den  tredje  ugnen  bra  och  sedan  ville  alla glasbruk i Småland ha glasugnar av den sorten.

Tredje   ugnen  blev alltså  precis   som   det   var   tänkt.   Men   tre   ugnsbyggen   och   långa produktionsstopp  var  förödande  för  glasbrukets  ekonomi  och  1908  gick  Skrufs glasbruk i konkurs.

*

Den  29  januari  1909  avgick  ingenjör  Hermansen  som  verkställande  direktör  för Ifö Kaolin- & Chamottefabriksaktiebolag. Den 2 april gick bolaget i konkurs. Men  konceptet  Hermansenugn  var  fortsatt  framgångsrikt.  Ugnar  levererades  till ett 30-tal glasbruk i Småland och de var i drift fram till 50-talet när de ersattes av gasolugnar. Själv flyttade nu Axel Hermansen upp till hustruns herrgård i Ingelstad. I huvudbyggnaden inrättade han kontor och några kilometer bort, intill Torsjön och jnära ärnvägsstationen, byggdes en experimentverkstad. Kontakten med sitt gamla företag fortsatte dock och de ugnar han konstruerade och sålde på marknaden tillverkades i Bromölla. 

Annons i Svenska Dagbladet 1919

På kontoret arbetade fyra till fem ingenjörer och ritare samt en kontorist. De pendlade från Växjö med järnvägen till Ingelstad station och gick sedan sista biten. I experimentverkstaden eller försöksanstalten som den också kallades murade man upp Hermansens modeller och testade dem. Sedan revs de och nya bygdes. När en modell var godkänd och såld så skickade man med både murare och ingenjörer för att på plats hos kunden bygga upp den korrekt. I Bryssel hade bolaget sitt huvudkontor och sedan fanns det försäljningskontor i ett stort antal europeiska huvudstäder. Störst och mest framgångsrikt var bolaget i början på 20-talet även om Axel lär ha sagt att:

Mina kontor blir större och större och rikare och rikare och jag blir fattigare och fattigare.

Men som ingenjör skördade han stora framgångar. 1919 publicerade Värmetekniska föreningen hans skrift ”Några synpunkter rörande Sveriges bränslefråga” och 1920 var han gästföreläsare på Chalmers och höll en föreläsningsserie om ugnstekniker för främst järnindustrin. 

Kanske var det här som han yrkesmässigt och privat nådde höjdpunkten i sitt liv. Boende på en herrgård, ett stort sällskapsliv, ett framgångsrikt företag, även om ekonomin tydligen lämnade en del att önska, och ett erkännande i akademiska och tekniska kretsar. Men så tappade såväl  hans företag som många andra det försprång man internationellt fick alldeles efter första världskriget när Europas industri låg i ruiner och behövdes byggas upp. Och så dog hustrun, Birthe, år 1923 bara 55 år gammal. Hon dog inte i Ingelstad utan i Hornbaek i Danmark. Var det oväntat och var Axel där? Några år senare gifte han om sig med en fransyska. De reste i privat järnvägsvagn från Paris till Ingelstad, men livet på landet, även om det var en herrgård hon kom till, passade inte den nya hustrun och hon försvann snabbt ur hans liv.

Så började motgångarna. 1928 gjorde han en ödesdiger affär genom att köpa aktiemajoriteten i företaget A/S Kronborg i Helsingör för att utveckla detta till ett glasbruk för fönstertillverkning. Han köpte också glasbruk i såväl Sverige som Finland och Rumänien. Förutsättningarna var bra. Alla företagen var lönsamma, men Hermansen började experimentera med tillverkningstekniker i A/S Kronoborg och vinsterna åts snabbt upp och det blev konkurs. 1930 brann mangårdsbyggnaden på Ingelstad Herrgård ner till grunden. Hermansen själv var i Danmark, men en tillfällig besökare med uppdrag att katalogisera husets bibliotek somnade med en vattenkokare påslagen på skrivbordet.  Det fanns slangar på plats för släckningsarbete, men ingen som hittade kranarna för att sätta på vattnet och leda släckningsarbetet. Helfrid Roos, husa på Ingelstad var på plats och berättar om när Hermansen kom dagen efter:

Han kom långsamt gående uppför allén och såg på det brinnande huset. ”Här hade jag massor av dyrbara tavlor och smycken” sade han. Han vände sig till oss: ”Gott att ni lever”. Gråtande gick han därifrån. Han återvände aldrig till Sverige.

*

Den 1 augusti 1933 avled Axel Hermansen i Plejelt på Norra Själland, en dryg mil från Helsingör. Fyra dagar senare publiceras hans dödsannons i Svenska Dagbladet. Den är på danska och som sörjande står Börnene och systern Villa Jespersen. Han begravs den 6 augusti i Köpenhamn. Barnen är förutom sonen Otto också Yngve som är Axels son utom äktenskapet. Det är Yngve som är med på bouppteckningen i Växjö senare under hösten. Jag har en kopia av det två-sidiga protokollet som finns i original på Landsarkivet i Vadstena. Det är en sorglig läsning. På tillgångssidan några aktier till ett sammanlagt värde på 1819:50 kronor och på skuldsidan 96788:30 kr. Här finns en stor skuld till Yngve Hermansen redovisad: 38312:72 kr. I dagens penningvärde motsvarar det över en miljon kronor. Det var säkert tufft för Yngve med yrkestiteln kontorist att bära.

*

Mormorsmor Fredrikke hade ju inte mycket sympatier för Axel Hermansen, men husan på Ingelstad hade inget ont att säga om vare sig Axel eller Birthe. Själv känner jag nästan en sorg när jag skrivit färdigt berättelsen om hans liv. Så lätt att det kunde gått honom väl. Om inte… Tänk om han och hustrun arbetat tillsammans. Hennes sinne för affärer och ekonomi i kombination med hans tekniska och sociala förmåga skulle vara en stark konstellation. Kanske blev också detta att han var utlänning ett hinder. 1918 försöker Axel Hermansen få tillstånd att köpa mark i Norge i västra Blekinge för att bryta kaolinlera där. Det hela avstyrks av kommerskollegium då ”en dansk ägares anses bli en konkurrent till svenska fabriker”. Det hjälpte inte att ha bott i Sverige i 17 år och lagt grunden till en industri i Bromölla som trots konkurs kunde starta om och växa och utvecklas. Det hjälpte inte heller att han var mer en kosmopolit än dansk. Under hela sin karriär hade han rört sig i Europa och Ryssland för teknologi har inga gränser. Men i Sverige var en dansk ingenjör ett affärshot och protektionismen segrade. 

Hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig

Tänk om han lärt sig den.

Släktens baronessa

Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott på Själland. Foto Kirstine Fryd

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Lär mig du skog, att vissna glad

”Är du säker på att jag inte ska följa dig till stationen?” Kära lilla mamma, där stod du framåtlutad och höll i rullatorn och tittade på mig när jag tog på kappa och stövlar. 17 minuter tar det i min takt att gå från äldreboendet till stationen i Laholm. Nu var det 20 minuter kvar till tåget. ”Det behövs inte, stanna du inne och gå och titta på TV”. ”Hej då älskling. Var rädd om dig” sa mamma och verkade väldigt glad. Vi kramade om varandra, jag stannade vid ytterdörren och vinkade. Mamma kastade en slängkyss och vände sedan rullatorn och körde mot dagrummet. När jag stressade mot stationen i den kyliga januarikvällen rann tårarna längs kinderna. I tacksamhet över hur bra hon hade det på demensboendet, i glädje över hur bra hon mådde när livet bara består av ett nu och då oron för framtiden och ältandet av det förflutna är borta. Men också stora sorgetårar över att ha förlorat den mamma hon en gång var.

Åtta dagar senare kom fler tårar. Då ringde man mig och sa att hennes  hjärta inte hade orkat längre.

De månader mamma hann bo på demensboendet Tangon var nog de bästa hon upplevt sedan hon blev änka 11 år tidigare. God omsorg och omtanke gjorde både henne och vi anhöriga trygga och lyckliga.

En trygghet och lycka som mammas mormor Fredrikke inte fick uppleva. Jag håller två bilder i min hand som ramar in hennes sista år i livet. Den ena från maken Hermans 70-årsdag 1950 när hela deras familj är samlad utanför deras hus. Den andra bilden är  programmet som trycktes upp till hennes begravning 1962.  Familjebilden med alla barn, barnbarn och ingifta visar i det av fotografen frusna ögonblicket upp en stor och lycklig familj framför det egna hemmet. Kanske var det inte alls så, kanske var det gräl och osämja mellan många på bilden. Mer eller mindre tydligt utsagt i släktberättelserna tyder nog på att det var så, men just då, i den stunden är det lycka och glädje som anas i bilden.

12 år senare är det jordfästning för änkefru Fredrikke Berger. Ett pampigt program fanns upptryckt.

Men de tolv åren mellan bilderna blev tunga för Fredrikke och Herman. De kunde inte bo kvar i huset utan fick flytta in till dottern Ebba i Håkanryd någon halvmil bort. Där hjälptes Ebba och Herman åt att ta hand om den allt mer dementa Fredrikke. När Herman gått bort 1959 hade precis Bromölla fått sitt nya ålderdomshem invigt. Fredrikke fick en plats och barnen kunde andas ut. Men glädjen varade en vecka. Sedan meddelade man att ålderdomshemmet inte kunde ta hand om Fredrikke. Hon var allt för vårdkrävande. Då blev det inskrivning på Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund.

”Det var hemskt att besöka henne. En del på avdelningen var fastbundna i sängarna, andra vankade runt och bara skrek eller satt passiva på en stol och vaggade fram och tillbaka”. Alla som berättar för mig om sina besök på sjukhuset är ännu idag berörda och minnena fortfarande svåra. Det var tunga år för alla. Ingen ålderdom man önskade att  någon skulle uppleva, men det fanns inget alternativ för Fredrikke. Hem till Bromölla kom hon först i en kista. Men hade det varit i början på 50-talet hade hon troligen begravts på sjukhusets kyrkogård. Begravts utan namn, under ett järnkors med bara journalnummer och kön M eller K inristat.

Nu kom hon hem, ett program trycktes upp och jag ser att första psalmen man sjöng under akten är ”Lär mig, du skog, att vissna glad (Lær mig, o Skov, at visne glad)” skriven av dansken Adam Oehenschläger. Jag läser den sakta för mig själv:

Lär mig du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Änkefru Fredrikke Berger fick sedan sin sista vila bredvid sin make i den förnäma gravplatsen ärvd efter ingenjör Hermansen. Ett värdigt slut på ett innehållsrikt liv. Hennes år på Sankt Lars känns fortfarande tunga för oss som hört berättelserna därifrån. Själv är jag inget ögonvittne, var bara fyra år när Fredrikke gick bort och förstod först som vuxen att mars1962 var en tung månad för min mamma. Först dog hennes far, min morfar och Fredrikkes svärson i början på månaden och sedan strax efter dog Fredrikke. Dessutom var mamma gravid i sjunde månaden. Mina suddiga barndomsminnen är att jag minns att mamma hade hatt med flor och att hon kom hem från en av begravningarna och berättade att en moster sagt till henne att ”hon var lika smal som alltid”. Antingen satt klänningen hårt eller var graviditetsmagen väldigt liten. Av någon anledning var detta något mamma var lite stolt över.

Ska jag försöka följa spåren i Lund och se om jag får veta mer om Fredrikke? Förstår snart att det gamla mentalsjukhuset är rivet och att ett bostadsområde är uppfört i den gamla parken. Jag läser om mentalsjukhuset, tittar på bilder på internet. De flesta bilder känns tillrättalagda, sjuksköterskor i strikta uniformer, bilder från utflykter, promenader i parken och bilder från måltider. Men här och var skymtar vardagen och det verkliga livet fram. Badkar för medicinska långbad i upp till en vecka, sängar med spännband oändliga kaklade sjukhuskorridorer och stora patientsalar. Bestämmer mig för att jag sett och vet tillräckligt om de sista åren. Fredrikke ska minnas som den hon var när hon levde i Bromölla.

Åter till Strömsnäsbruk

I början på nittiotalet arbetade jag ofta i Tallinn. På fredagarna strax innan taxin till flygplatsen skulle komma brukade jag springa in i en lite lyxigare livsmedelsaffär och köpa en burk svart kaviar och en flaska rysk champagne. Det här blev verkligen en glamorös inledning på inägget, men det var så att kaviaren kostade runt 5 dollar burken och den sötsliskiga champagnen var ännu billigare.

När barnen somnat på lördagskvällen brukade vi bjuda grannarna på den ryska kaviaren och champagnen. Tydligen lite väl ofta för grannarna tröttnade på kaviarsmaken och erbjöd sig laga andra smårätter till lördagsumgänget.

I

I Dubai några år senare öppnade en kollega en burk iransk kaviar från minibaren och tänkte bjuda mig och chefen på något gott på kvällen. Men min smålänning till chef såg minibarspriserna. ”Bertil, för helvete, burken kostar 50 dollar. Vi får gå ut och köpa en likadan och ställa tillbaka”. Lasses ord var lag och vi gick ut i den becksvarta kvällen. Gata upp och gata ner och in i varenda livsmedelsaffär. Vi såg och vred på många burkar iransk kaviar, men ingen av den sorten som fanns i minibaren. Till sist hittade vi den. 25 dollar! I triumf köpte Lasse den och vi återvände till hotellet för att lägga den oöppnade i minibaren och kalasa på den öppnade.

Vad har detta med Strömsnäsbruk att göra? Trodde inte att jag skulle skriva mer om samhället vid Lagans strand strax norr om Markaryd utan var färdig med ämnet redan 2007 https://bodilanjar.com/2007/07/29/har-ni-varit-i-stromsnasbruk/. Men så läste jag Dagens Industris helgbilaga i morse och vad har det nedlagda pappersbruket i Strömsnäsbruk blivit?

Jo, där producerar företaget Arctic Roe of Scandinavia svart kaviar. Man har byggt stora bassänger för sibirisk stör och flyger in experter från Lettland med jämna mellanrum som mjölkar ut den exklusiva rommen ur fisken. 20000 kronor kilot är konsumentpriset för den svarta kaviaren från Strömsnäsbruk.

Det finns nog ingen outlet eller fabriksförsäljning i Strömsnäsbruk av den småländska svarta kaviaren, men det var 25 år sedan jag öppnade en burk senast. 50 gram? 500 kronor. Visst kan det vara värt 500 kronor att återuppleva klicket när locket lossar, den kyliga, syrliga doften, känslan när man lyfter de klibbiga svarta kornen med en sked och smakexplosionen i munnen när kornen landar i gommen. Det här blir första nyårslöftet.

En servis dukad med drömmar

Det är tidigt 30-tal. En lördag. En ung kvinna cyklar de 26 kilometerna från byn Kornhult i Hallands skogsbygder till staden Laholm. Det är tredje lördagen hon cyklar in till staden. Målet är detsamma varje gång. Hon ska till Bejves bosättningsaffär. Den här lördagen köper hon porslinet. Efter många månaders sparande från piglönen så är det så dags att bli ägare till matservisen från Karlskrona porslinsfabrik. Hela 60 delar består den av. Hon får hjälp att surra fast den tunga lådan på pakethållaren, men vågar inte cykla utan leder cykeln hem. Det är över midnatt när hon äntligen kommer fram till föräldrahemmet och kan packa upp det egna finporslinet, porslinet med guldkant.

I november 1978 är min mamma på auktion i Kornhult. Hon ser en vacker matservis som hon inte kan motstå. Vid hennes bud på 750 kronor slår auktionisten och servisen är hennes. En gammal kvinna kommer fram till mamma. Det är hon som säljer lösöret på en auktion. Snart ska hon flytta in på ålderdomshemmet. Hon orkar inte bo kvar på den lilla skogsgården längre och måste göra sig av med de flesta ägodelarna för rummet hon ska till är litet och redan möblerat med institutionsmöbler.

-Såg att ni köpte servisen.

-Ja säger mamma. Den är så vacker och jag kommer duka med den när vi har fester. Snart är det jul och då blir det första gången i mitt hem.

-Så roligt, säger den gamla kvinnan. Så roligt att den kommer användas. Ni förstår, jag har aldrig använt den så den är som ny. Det blev inte så. Jag gifte mig inte utan bodde här med bror min och vi hade aldrig gäster. Jo, en gång tog jag några tallrikar från den då vi hade folk i trösket och vardagsporslinet inte räckte till.

November 2019. Jag och min bror delar upp mamma och pappas hem. Bägge är borta och nu ska huset tömmas. Vi hittar mammas anteckningsbok där hon noga skrivit upp var och när hon köpt de saker som betydde mycket för henne.

Vi läser noteringen om porslinet och minns historien hon berättade för oss om mötet med kvinnan som ägt servisen. Vi minns att mamma verkligen såg till att servisen kom till användning. I nästan 40 år användes porslinet på födelsedagar, storhelger och andra kalas. Nu står den i Malmstensskåpet och vi tar fram den och ställer alla delar på bordet. Tittar på varandra.

-Jag har redan en finservis.

-Jag kommer aldrig använda den. Går inte att diska i maskin.

Med en suck av vemod packas servisen ner i en låda och ställs i hörnet bland allt annat som ska säljas eller bortskänkas.

Ibsen och jag

Först en bekännelse. Jag har stulit en bok. Göran Lindströms ”Att läsa Dramatik”. Till mitt försvar: 1. Det fanns en hel klassuppsättning i materielrummet på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 2. Brottet är nog preskriberat då det ägde rum för över 40 år sedan.  3. Boken finns kvar i min bokhylla och är välskött utan hundöron eller kaffefläckar och kan återlämnas om så önskas. 4. Jag behövde boken så förtvivlat väl.

IMG_4410

Jag skriver detta med risk att bli kontaktad av Sannarpsgymnasiets nuvarande rektor och tvingad få stå till svars för att årskullarna efter mig har varit svaga i ämnet litteraturhistoria, delkurs dramatik. En kodbok för att förstå och njuta av att läsa dramatik har fattats i materielrummet.

Det var inte lätt att älska ämnet litteraturhistoria på 70-talet när alla författare som ansågs vara värda att nämna var män och då de få kvinnor som behandlades var manhaftiga eller hysteriska och som inte skrev om allmängiltiga frågor (=manliga frågor) utan om ”bara” kvinnors liv. Men Henrik Ibsen blev min fyrbåk i mörkret och vilsenheten. Manlig författare visserligen och han skrev dramatik som kräver en del av läsaren för att tränga in i texten. Men det sistnämnda  hade jag ju löst genom att evighetslåna Göran Lindströms bok. Viktigast med Henrik Ibsen var för mig de fantastiska kvinnorna i hans pjäser: Nora, Hedvig, Hilde, Hedda, Maja, Ella, Solveig.

Henrik Ibsen levde mellan 1828-1906. En helt annan tid alltså, men de relationer, känslor, problem han skildrade i pjäserna är lika viktiga och intressanta idag. Inte minst visas det i höstens spännande litterära projekt där de tre författarna Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren valt varsin av Ibsens kvinnor och skrivit en roman om sin kvinna. Kvinnorna har lyfts från scenen och från dramatiktexten och fått en ny projektionsyta i tid och rum. Vigdis Hjorth har till och med bytt kön på Hedda Gabler och gjort henne till nutidsmannen Henrik. Merete Pryds Helle har låtit Nora i ”Ett Dockhem” komma till insikt om livets villkor som omyndigförklarad kvinna och konsekvenserna av detta under fördjupade scener från äktenskapet med Torvald.  Hilde från ”Frun från havet” och  ”Byggmästare Solness” förflyttas av Klas Östergren till Berlin och får berätta sin historia på en psykiatrikers soffa.

Det är mycket Ibsen i år för i somras kom Karl-Ove Knausgårds roman om Solveig från ”Peer Gynt”. ”Fuglene under himmelen” är en vacker skildring av en medelålders kvinnas slitningar mellan sin gamla mor, sitt yrke och sin dotter.

IMG_4351.JPG

Alla romaner och skådespel är en sådan fantastisk läsning och då jag inte vill uppmana till bokstöld så rekommenderar jag närmaste bibliotek. Ibsens samtliga pjäser finns utgivna av Norstedts 2008 i översättning av Klas Östergren. De tre nya romanerna kom samtidigt och på de tre språken i Norge, Danmark och Sverige för några veckor sedan. Knausgårds finns nu också i svensk översättning.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/jjfocokc7nn2auzzf93p/Hilde_av_Klas_-stergren.jpg

Min läsning av Vigdis Hjorts ”Henrik” blev till en början lätt förvirrad då jag rört ihop Hedda med Hedvig och trodde den underliggande pjäsen var ”Vildanden” istället för ”Hedda Gabler”. Mina amatörmässiga försök att få ihop roman med pjäs hade inte givit något högt svenskabetyg på Sannarpsgymnasiet. Inte ens med Göran Lindströms hjälp. Men när jag plötsligt förstod felet och började om och tänkte rätt blev allt så mycket lättare och mer begripligt.

Stephen Farran-Lee på Natur & Kultur: jag är redo att ta mig an Hedvig från ”Vildanden”. Har en del intressanta vinklingar mot ”Hedda Gabler” också.

Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer