Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Telefontankar

-Tre sju noll fem ett

Jag kom av mig. När hörde jag någon svara med sitt telefonnummer senast? Måste ha varit för åratal sedan.

-Hallå?

– Förlåt. Det här är Bodil Anjar och jag…..

Efter samtalet satt jag och mindes – telefonnummer. 22244 hade min bästis Ulla. När jag ringde dit svarade oftast hennes mamma. Då skulle man presentera sig och artigt fråga om man fick prata med Ulla. Och luren räcktes då över. 62203 var numret till oss. I höstas sa jag upp det abonnemanget när mamma skulle flytta in på demensboende. Kändes lite vemodigt. Samtidigt sa jag upp vårt eget fasta eftersom det nästan bara var mamma som ringt på det.

När jag var barn minns jag att de vuxna skrattade åt Göte, en äldre släkting, för att han alltid kammade sig innan han svarade i sin telefon eller ringde. Men kanske var bara Göte 50 år före sin tid. Idag känns det många gånger som att man borde gjort som Göte när man svarar på ett FaceTime-samtal.

Tidevarv

En del ord bär vi med oss hela livet. Kurt Karlsson glömde inte sin skolavslutning där handlaren i byn sa till barnen att det inte räcker med kunskaperna från de sex skolåren utan att det alltid finns något nytt och intressant att lära sig. Han gjorde som handlaren sa och tecknade ner det han hört och lärt av människor han mött. I den här boken finns berättelser han skrev om sitt eget liv och om sin familj. Ett stycke 1900-tals historia som förtjänar att minnas och begrundas.

Kurt som var min far gick bort i december 2007 och jag har nu äntligen blivit färdig med redigering och publicering. En lång resa för mig, en resa i minnen, glädje och sorg. Men nu äntligen håller jag den i min hand.

Boken kan beställas direkt av mig på mail bodil.anjar@gmail.com. Den kostar 150 kr inkl porto.

 

 

Bilden kan innehålla: text

Fredrikkes grav

Äntligen hade jag hittat platsen. Efter att ha irrat runt en stund på kyrkogården stod jag framför graven. Min mormors föräldrars grav, Fredrikke och Herman Bergers. Två strävsamma, fattiga arbetare i Bromölla som nu vilar i de rikas del av kyrkogården.

När mormorsmor Fredrikke blev intervjuad av Landsarkivet i Lund 1949 var det första hon stolt berättar är att hon och maken Herman kommer att begravas i gravplatsen som hennes arbetsgivare vid sekelskiftet, ingenjör Hermansen, köpt åt sig och sin familj. ”Hermansen gick det dåligt för. Han slutade som en fattig man på ett Lasarett i Köpenhamn. Sin grav han hade köpt här fick han ingen användning för, och eftersom platsen redan är köpt en gång så ha de bestämt att jag och min man ska vila där, när vi slutar en gång, eftersom jag nu var hos dem i så pass många år och är närmast till det.”

 

img_2686

Det är Fredrikkes egna ord, fast översatta till svenska. Hon lärde sig inte tala svenska ordentligt utan blandade in danska ord och hade dansk betoning hela vuxenlivet i Sverige. Till Bromölla kom hon med som tjänsteflicka åt familjen Hermansen år 1901 då ingenjör Axel Hermansen köpte AB Ifö Kaolinbruk.

Fredrikke och Herman fick alltså platsen, men tog inte plats. Här skulle säkert varit en hög sten, ett staket med järnkätting, kanske buxbomhäck. Istället blev det en liten liggande sten mitt på en stor tom yta. Även efter jordelivet märks klasskillnaderna fastän de ligger i den förnämsta delen av kyrkogården. Eller kanske just därför blir det extra tydligt.

Vilka ”de” var som gav gravplatsen till Fredrikke och Herman framgår inte. Kanske kyrkorådet?  I en uppsats som Kaisa Persson skrivit under en kurs i Trädgårdshistoria på Alnarp 1999 berättar hon att den här delen av Ivetofta kyrkogård anlades runt år 1900 och välbeställda Bromöllabor erbjöds köpa gravplatser längs med ytterkanterna av kyrkogården. I mitten blev sedan mindre bemedlade begravda. Utifrån dåtidens klassperspektiv var det här Fredrikke och Herman hörde hemma. Men sett till deras liv och gärning förtjänar de både gravplatsen de fick och att bli hågkomna. Fredrikke med socialt patos som tog  hand om ett övergivet barn som fosterson och som såg till att ett begåvat barnbarn fick gå i realskolan, Herman som var med och drog igång en fackföreningsrörelse på Iföverken och som stred för sig och sina kamraters rätt till drägliga löner och arbetsvillkor. Ett engagemang som kostade Fredrikke jobbet för ingenjör Hermansen lät henne välja mellan anställningen och fästmannen. Även bostaden miste de.

Men efter ett långt liv tillsammans fick de vila ihop i Hermansens grav.

Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Pappa var kontrollassistent

Når jag gick i första klass lekte vi charader på roliga timmen. Vi skulle visa olika yrken och klassen skulle gissa. Jag visade min pappas jobb och ingen, inte ens fröken kunde lista ut vad jag försökte illustrera. Själv tyckte jag att jag spelade rollen bra. Låtsades ta på mig vit rock och gummihandskar, stack ner handen i en kylväska och tog upp en ampull, bökade in handen i en kos livmoder och öppnade ampullen med tjursperma.
Pappa var seminör och åkte runt till kobönder för att inseminera deras kor och kvigor. På lördagar hände det att jag fick åka med honom och därför lärde jag mig momenten ordentligt. Inget konstigt med det. Underligare att inte min lärarinna eller klasskamrater förstod.

Innan pappa gifte sig var han kontrollassistent och det hade varit svårare att spela upp som charad. Arbetet som kontrollassistent innebar att man hade ett distrikt där man regelbundet besökte gårdar med mjölkkor för att hjälpa till med att beräkna mjölkens fetthalt och optimera fodertilldelningen utifrån detta. Man skulle komma på eftermiddagen, vara med på kvällsmjölkningen och sedan på morgonmjölkningen. Det viktigaste redskapet var räknestickan och är det något jag förknippar pappa med så är det just en räknesticka på skrivbordet. Detta fantastiska hjälpmedel, med rötter från 1600-talet som användes fram till 1980-talet då elektroniska kalkylatorer konkurrerade ut dem.

 

Pappas distrikt låg i Simlångsdalen i mellersta Halland. Han trivdes mycket bra med jobbet och bevarade Simlångsdalen som en plats i sitt hjärta. Åtskilliga gånger läste han om hallandsförfattaren Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”.

Så här berättar han själv om arbetet som kontrollassistent:

I augusti 1953 flyttade jag österut in emot smålandsgränsen till det vackra och mångbesjungna Simlångsdalen. Som kontrollassistent stannade man ett dygn på varje gård och gårdarna stod för mat och husrum. De arbetsuppgifter som jag nu skulle göra var tämligen enkla och tog inte så lång tid att lära. En del av de gårdar jag besökte hade 10-15 kor och man var intresserad av att djuren skulle prestera så mycket som möjligt. Här på dessa gårdar kom mina kunskaper och erfarenheter väl till nytta och arbetsmässigt så var dessa gårdar både intressanta och givande att komma till.
När jag kom till gårdarna vid första besöket som en främling så blev jag nästan mottagen som en hedersgäst. Alla ville veta vem jag var och var jag kom ifrån och det var ovanligt lätt att bli bekant med dessa människor. Och fastän jag varje dag flyttade till en ny gård så kände jag mig ovanligt väl hemma här. I många fall bodde man här rätt så långt ifrån varandra men det var ändå en gemenskap dem emellan. Något av det gamla livet fanns kvar och levdes här. Man gjorde bl.a. julagillen för alla sina grannar och samma personer kunde träffas kväll efter kväll under julhelgen. Julmaten fanns på bordet överallt och efter maten spelades det ibland kort men man roades sig också med jullekar, sång, musik och historieberättande. Framåt midnatt när kaffet och alla julkakorna serverats var det dags att gå hem för de flesta skulle ju upp och mjölka sina kor. Men dessförinnan hade man bestämt vem som skulle ha gille kvällen därpå och även om det inte var en gård där man anlitade mina tjänster så nog blev jag inbjuden i alla fall.
På de här oftast små gårdarna så hade jag en lindrig arbetsdag. Jag var med ute i ladugården vid mjölkningen morgon och kväll och sen tog resten av mitt arbete med provning av mjölkens fetthalt och bokföring ett par timmar i anspråk. Jag som alltid varit van vid att slita hårt från morgon till kväll kunde ju inte sitta med armarna i kors, så jag deltog i allt arbete där man behövde min hjälp. Och man uppskattade min tjänstvillighet, så tillmötesgående hade inte mina förutvarande kollegor gjort.
På vintern så var de flesta bönderna här sysselsatta med arbete i sin skog. Då fick jag oftast tillbringa mina lediga timmar i köket för detta var oftast det enda rummet som var varmt på dagen. Men inte ens här behövde jag vara arbetslös. Fanns det barn i huset så passade och lekte jag med dem och jag var inte främmande för att hjälpa till med hushållsarbete. Så jag användes till olika sysslor, jag rullade köttbullar, skalade potatis och rensade lingon. Ja, ingenting fick en kontrollassistent vara främmande för om man ville ha en god kontakt och gemenskap med dem man arbetade för.
Ett par tillfällen av gemenskap men med rätt så olika karaktär kommer fram ur minnet. En lördagskväll var jag på gården Böshult men tog prover på en annan gård också. När mjölkningen var klar vid sju-tiden så frågade frun om jag ville ha kvällsmat nu eller när jag kom tillbaka. Vi kom överens om att jag nog var tillbaka vid åtta-tiden och att vi kunde äta då. Nu var det så att när jag kom till gården Lillared där ägaren Joel var ungkarl så låg han på sin soffa och sov. Han ville inte gå ut just då för först ville han höra den gamla dansmusiken i radion. Jag fick ju foga mig i detta och det fanns ytterligare en soVa i rummet och ingen av oss hörde någon dansmusik för vi sov så gott i ett par timmar. Jag vaknade och lyckades få ut den sömniga Joel till mjölkningen och vid elva-tiden på kvällen var jag äntligen tillbaka i Böshult. De satt uppe och väntade och var oroliga för de trodde förstås att en olycka hänt.
Denna Joel hade en broder som ofta kom till gården. Han var synskadad men kunde ändå sköta hushållsarbetet. En gång när jag när jag skulle sova där så hade han bäddat en säng till mig och när jag kröp ner så upptäckte jag att det var bäddat med två stora nymanglade linnedukar istället för lakan. Det gick förstås bra att sova så också.
Till Edvin i Moshult var det alltid trevligt att komma. Frun Barbro sjöng och spelade orgel för mig då och då under någon paus i arbetet. Edvin läste ofta dikter högt. En vårdag när jag var där så kom en släkting till dem på besök. På kvällen följdes vi åt in i skogen till en plats där det tidigare legat en gård. Här satt vi på resterna av stengrunden och njöt av det fina vårvädret och fågelsången. Edvin läste en vårdikt och släktingen bjöd oss på en vårsång. Nu är det din tur, sa Edvin till mig och något om våren kom jag inte på så istället läste jag utantill hela Erik Gustav Geijers Odalbonden för dem. Detta imponerade mycket på dessa lyrikintresserade herrar och jag aktade mig noga för att berätta att jag tränat in den kvällen före.