Äntligen är den färdig. Projektet går nu in i en ny spännande fas. Det är dags att berätta om boken.
Det är en lång resa som nu är över. Det började med att jag hittade Landsarkivets intervju med min mormorsmor Fredrikke där hon berättade att hon ärvt en gravplats. Det kan ni läsa mer om på sidan Bromölla.
Det har varit en lång skrivprocess där jag fått krypa i källaren på Skrufs glasbruk för att se den enda av Hermansenugnarna från Bromölla som finns kvar uppe i Glasriket, leta efter lertaget på Ivön, vandra på markerna runt Ingelstads herrgård och fått många andra fina upplevelser. Inte minst har jag mött många trevliga människor längs vägen till boken.
Men nu är som sagt boken klar och det muntliga berättandet får ta vid.
Det är tyst och stilla på Drakabygget denna augustidag. Vid första anblicken ser det ut som vilken skogsgård som helst här i Örkelljungatrakten. Men kanske är mangårdsbyggnaden lite väl blå i färgen för att vara på en vanlig gård och de ingjutna flaskbottnarna, emaljbitarna och porslinsskärvorna i cementtrappan hör inte heller till det vanligaste. Men det är framför allt den stora graffittiliknande målningen i det öppna vagnslidret som signalerar att här är det inte en vilken gammal bondgård som helst, här har något annat också funnits.
Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.
Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.
Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.
Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.
”Jag är säker på att huvudet finns här på Drakabygget”. Det är vår guide Niclas Moreno som är så tvärsäker. Det är en junidag 2021 och maken och jag har kommit till Drakabygget för att få en visning av platsen där Jörgen Nashs konstnärskollektiv verkade från 1960 och 40 år framåt.
Jag är uppvuxen 2 mil härifrån och kollektivet på Drakabygget och vad de gjorde blev en fascinerande del av min barndom. Men först nu kom jag dit.
Niklas Moreno i Drakabyggets galleri
Huvudet Niclas talar om är från bronsstatyn ”den lille havsfruen” av Edvard Eriksen. Statyn som sedan 1913 funnits på en sten vid vattenbrynet i Köpenhamns hamn. Huvudet på statyn sågades av och försvann den 25 april 1964 och har aldrig återfunnits. Efter några år tog Jörgen Nash på sig skulden och i en intervju 1969 hävdar han att ”mordet” är hans främsta konstverk. Han menar att konstverket är själva publiciteten runt händelsen där nyheten blev spridd till 22 länder. Ingen dålig genomslagskraft på den tiden. Det var inte heller dåligt för dansk turistnäring. Det kostade 25000 kronor att gjuta nytt huvud och sätta det på plats, Medan turistchefen i Köpenhamn uppskattade att alla skriverier bidrog till en rekordökning av turismen till Köpenhamn Värd ca 30 miljoner. ”Men jag fick inte ett enda öre” sa Jörgen Nash. Misstankarna mot honom var starka och han blev förhörd av dansk polis åtskilliga gånger. En gång hävdade han att huvudet var nergrävt i gödselstacken på Drakabygget, men trots idogt grävande av poliser med glada åskådare runt sig fann man inget huvud. De som beställde en bok av Jörgen Nash där han skulle avslöja allt han visste om dådet blev nog besvikna. Boken bestod bara av tomma sidor.
Men Nicklas Moreno är säker. Förr eller senare kommer han hitta huvudet. Han hävdar nämligen att han hittat beviset för att det verkligen var Jörgen Nash som med en bågfil sågat av huvudet. Vi ska få se beviset lovar han och så tar han fram en stor kakburk i plåt. Det är en sådan där dyr kakburk man kan köpa som souvenir och där ett turistmotiv finns tryckt på burken. I det här fallet är det statyn ”den lille havsfruen” som är avbildad på locket. Med huvud. Niclas öppnar locket och visar oss innehållet: tre små miniatyrer av statyn ligger där. Miniatyrer som finns i alla souvenirbutiker i Köpenhamn. Men de här tre saknar alla huvud. ”Jörgen måste ha tränat” tror Nicklas. ”Räknat på hur lång tid det tar att såga av dem och sedan räknat ut tiden för det verkliga huvudet” Vi är inte helt övertygade, men håller med honom ändå. Man vill ju gärna tro det och varför förstöra en god hypotes? Men var det verkligen Jörgen Nash som gjorde dådet? I en intervju 1989 tar han tillbaka bekännelsen och hävdar att det var en norrman han känner som gjorde det. Men vem norrmanen var vill han inte berätta.
Den första lilla happeningen i Sverige gjorde Jörgen Nash redan 1944. Som motståndsman under kriget blev han spårad av Gestapo och flydde från Danmark över sundet från Snekkersten till Barsebäck och hamnade på en förläggning i Diö i Småland. Men Stockholm lockade och han skrev brev till svenska författare och kulturpersonligheter och vädjade om hjälp att få komma dit. Bara en svarade – Gunnar Ekelöf som han erbjöd Nash boende i sitt hem i Stockholm. En dag stod de i en kö på ett konditori och det var dödstyst i lokalen. Ingen sa något. ” Jag kan få alla att börja prata” viskade Nash till Ekelöf. ”Hurdå?” Han tog fram en tändsticksask, lånade ett askfat från ett bord och tände alla stickor i asken på en gång. Flamman och sprakandet fick alla kunder att förskräckt rygga tillbaka och sedan börja upprört prata med varandra. ”Aktionspoesi” kallade Nash denna lilla happening.
Denna första lilla happening följdes av många och stora. Kanske var ”mordet på den lille havsfrue” sant eller inte den största.
Det var i orkidéernas tid. Två unga studenter från Linköping vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av Sankte Pers nycklar och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Den prestegifyllda och lite lätt elitistiska norska floran av Lid och den svenska klassikern Krok & Almquist. Fast studentskan hade också packat ner en bildflora i smyg. Efter några timmars botaniserande på Alvaret såg de bort mot väster där ett kyrktorn och några uppstickande tak avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.
Vickleby alvar, foto författaren
Det var också i syrenernas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande syrendoft omkring sig, och kom ner till Vickleby Bygata med Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.
De vågade sig inte in på området utan gick vidare söderut längs bygatan i Vickleby. Längre bort låg en affär som tyvärr hade hunnit stänga. Försiktigt satte de sig på affärstrappan och drömde. Drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats där en unik natur möter historia och kultur. En magisk plats.
Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och pojkvännen, som nu blivit min make, och jag flyttade in i gamla affären i Vickleby.
För Siv och Carl Malmsten var säkert Vickleby också en magisk plats. De kom en vårdag 1957 till Vickleby för att titta på en gård som kanske kunde passa till att bli en skola. Efter flera tidigare skolprojekt visste de nu vad de sökte. Det skulle inte bara vara byggnader lämpliga för hantverksutbildning. De hade ett helhetstänkande om att de studerande skulle kunna bo, äta och leva i en gemenskap. Verkstäderna skulle kunna vara öppna dygnet runt alla dagar i veckan. De hade också två andra viktiga krav på platsen. Det ena var att skolan skulle omges av en trädgård så att man kunde odla grönsaker till skolans kök och där blomsterrabatter skulle bidra till inspiration och till platsens skönhet. Det andra kravet var att det skulle vara nära till en inspirerande naturmiljö.
Gården de bestämde sig för att köpa uppfyllde med råge alla deras önskemål och de kunde snart starta såväl sommarkurser som helårsutbildningar i möbelsnickeri, textil och keramik.
Capellagården, foto Urban Anjar
Även Carl von Linné var förtjust i dalgången där Vickleby ligger. Han berättar i sina noteringar från sin öländska resa i juni 1741 om att: ”Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin ser, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa; de bestodo av lind, hassel och ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar eller mossa; här och där såg man de härligaste ängar av åkerfält.” Nu är dalgången till största delen uppodlad, men i naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man fortfarande uppleva den miljö som Linné uppskattade så mycket. Han har också skrivit en rekommendation om att ” En som blivit trött vid denna världens ostadiga sinnelag och söker undandra sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare reträtt.”
Linné var utsänd av svenska riksdagen för att kartlägga rikets tillgångar i form av främst outnyttjade naturtillgångar, men det hindrar inte att reseskildringen från den Öländska resan är en fantastisk och njutbar berättelse om vårt landskap. Även om han har ett starkt sinne för florans och faunans skönhet trots sitt egentliga ekonomiska uppdrag så var han inte speciellt imponerad av Alvaret. Kanske var alvarmarken ändå alltför mager för att passa in i hans intresse.
Men Alvarets botaniska särart och rikedom blev under 1900-talet uppmärksammad av den tidens stora botanister och Sten Selander tillbringar mycket tid på Öland och vid sidan om Lappmarken blir Alvaret en plats som han inte bara beskriver vetenskapligt utan också poetiskt.
I en av de första broschyrerna för Ölands Konstnatt under Skördefesten fanns ett citat som jag tänkt på många gånger. Det var en gammal öländsk kvinna som på frågan vad hon tyckte om konstnatten entusiastiskt hade svarat att ”jag visste inte att jag bodde på en sådan här vacker plats förrän konstnärerna kom hit och berättade det”.
Det kan vara så med magiska platser. Även om vi njuter av att vara där blir upplevelsen ännu starkare ju mer vi kan avkoda naturen och kulturhistorien kring platsen.
En ljuvlig sommardag i den gamla medeltidskyrkan i Vickleby blev yngsta barnbarnet Hans Herman döpt. Storebror slog kullerbyttor på mattan och körde leksaksbilen på altarringen. Högtiden inramades med barnaglädje och även huvudpersonen var på soligt humör.
Det blev ingen konkurrens mellan släkterna om vilken dopklänning Hans Herman skulle bära. Min var sydd för halländska barndop, det vill säga för spädbarn. Passade inte alls en 10 månaders gosse. I det Schartauanska Halland skulle barnen döpas snabbt. Tre veckor var i längsta laget. Det var inte heller alltid så att barnets föräldrar följde med till kyrkan utan faddrarna, gudföräldrarna gick med barnet till kyrkan själva. Långt ifrån den fest vi blev inbjudna till idag.
Min farfar som var född i Slöinge 1903 berättade många gånger om ett tidigt barndomsminne från när hans kusin Judith skulle döpas. Han stod i fönstret och såg sina farföräldrar, som var faddrar, komma med Judith i famnen påväg till kyrkan. Men han förstod inte förrän som vuxen varför de inte gick landsvägen utan istället tvärs över åkrarna. De skämdes och ville inte möta någon på väg till kyrkan. Judiths mamma hade kommit hem till föräldrarna och varit gravid. Barnets far var troligen arbetsgivaren eller sonen i det hem i Göteborg där hon arbetat.
Vem borde känna skam över detta? I alla fall inte de som gjorde det hela livet och som pekades ut och påmindes om detta av omgivningen: Judith, hennes mor och hennes morföräldrar. Men så blev det och så grymt var det.
Men nu är det Hans Hermans glädjedag och må ingen trångsynt moralism förmörka ditt liv. För säkerhets skull läste jag Kristina Lugns dikt för dig:
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna
En kusin till mig skickar några bilder på gamla tidningsurklipp som hon hittat i sin mors lådor. Där finns dödsannonsen över min morfar Albin Nilsson. Han gick bort när jag bara var 4 år så min enda suddiga minnesbild av honom är en gammal man som hasade sig fram med hjälp av två grova käppar.
Nu ser jag att han var född samma datum som jag: 27 maj. Känns märkligt nog som om vi har något extra band oss emellan. Jag kommer tänka på honom på mina födelsedagar åtminstone.
Men vem var han? Hittar bara ett enda foto i mitt familjealbum där han är med. Tagen på min dopdag. Hittar också en liten berättelse om honom som min mamma skrivit:
Om min far Albin Nilsson. Skrivit 6 feb.2011 av Rut Karlsson:
Han föddes i ett litet hus i Håkanryd. Hans föräldrar hade en liten åker, förmodligen en hushållsgris och höns. Tidigt blev han dräng i Grödby på en gård, där min mor var piga. De gifte sig och flyttade in hos fars mor, det var säkert trångt och jobbigt.
Far tog arbete i Bromölla på Iföverken. Det var en stor industri som tillverkade sanitetsporslin, handfat, toalettstolar och stora elproppar till elledningar. Far jobbade inte som drejare utan körde regaler till de stora murade ugnarna. Det var ett tungt jobb.
Han fick gå upp tidigt och cyklade sedan i ur och skur till Bromölla. Vintrarna var nog värst, för man hade inte så bra kläder som nu. Hemkommen väntade arbete.
Alltid denna ved ! Som alla andra hade vi vedspis. ”Finrummet användes inte. Det var trångt. Storasyster Anna och jag låg i en kökssoffa. När mina bröder Yngve och Axel växt upp gjordes ett rum i uthuset till dem. De jobbade också i Bromölla. Ett tag åkte de tåg upp till Volvo i Olofström. Anna jobbade också på Iföverken.
Om ved: Far cyklade till Ynde, där bodde en skogvaktare, som skötte skogen på Ryssberget. Den tillhörde greven på Trolle-Ljungby. Far fick då ett område där man huggit ner träd. Han fick ta hand om smärre grenar som de lämnat. På söndagarna fick pojkarna följa med. De sågade grenar i lämplig längd, tog bort smågrenar. Lånade häst och vagn och körde hem veden. Lastade av och sedan skulle veden sågas för hand, klyvas för hand, huggas till ved. Det blev rejäla stackar. Far ritade upp en stor cirkel på vedbacken. Vi barn bar dit veden far lavade upp första ringen osv, sedan högre och högre, fyllde den i mitten och till sist stod där en fin vedstack. Den torkade till nästa sommar. Då fick alla bära in veden i korgar till uthuset. Stickor i fingrarna , inga handskar! Far lavade upp den torra veden, bra att ha till vintern.
Fars kropp orkade inte med det tunga slitet. Han gick till företagsläkaren för att få förtidspension, men fick inte. Han gick med två käppar och hade mycket värk.De sista åren fick han städa fabriksgolv!
De sista åren låg han mest. Han dog hemma på gården. Alldeles utsliten.
Käre morfar. Ett tungt liv fick du. Alla dina syskon, även din tvillingbror Algot for till Amerika. Kanske fick de bättre liv än du. Men du valde, eller tvingades välja, stanna och ta hand om dina föräldrar. Gifte dig med Ester först när du var en bit över 30 och hon flyttade in i ditt föräldrahem.
Den enda bilden av dig som jag hittar i mitt album. Tagen på mitt dop i Ivetofta kyrka i juni 1958. Du och mormor Ester var mina gudföräldrar.
Alltid denna ved!
Ska tänka på dig med ömhet inte bara på vår gemensamma födelsedag utan också när jag för trivselns skull tänder en brasa. Med ved färdighuggen och hitkörd.
”Alla dessa dagar / som kom och gick / inte visste jag det var livet”. Stig Johanssons dikt är oftast alltid aktuell i vår stressiga tid när dagar blir veckor som blir månader, som blir… Men vissa dagar blir ändå fyrbåkar i ens liv och får oss att stanna upp och minnas. Valborg är för mig en sådan dag. Min mormor Ester fyllde år och hela Sverige flaggade för henne. En tradition på hennes födelsedag var att vi gick i bokskogen bakom huset och njöt av den skira grönskan samt vandrade ut i hagarna för att hitta fältsippor, mosippor och gullvivor.
Pandemins skugga och osäkerhet präglade oss alla förra årets valborg, privat tyngdes jag av ett cancerbesked och vissheten om att behandlingen skulle starta direkt efter helgen. I år ligger cancern och cancerbehandlingen bakom mig och det finns mer hopp om att pandemin ändå snart kan vara om inte besegrad så begränsad så vi kan börja umgås igen. Det blir ingen samling vid elden detta år heller, men en bokskog ska jag leta upp och en hage med fältsippor och gullvivor.
Även 2020 var en valborg med en skugga över samhället. Askmolnet från Island gav en påminnelse om vår bräckliga civilisation. Kanske snabbt glömt, väl snabbt?
Rut Karlsson (född Nilsson) 3 januari 1933 – 11 januari 2019
Mitt bland orkidéerna vid Möckelmossen på södra Öland står hon med blicken fäst mot marken. Det är den 20 maj 1982 och jag tror min mamma, Rut, är mycket lycklig i den stunden.
Jag har hennes anteckningsbok framför mig och läser att det är S:t Pers Nycklar som blommade vid sidan av majvivor, ölandstok, grusbräcka och älväxing. Allt är noga uppskrivet i boken och de flesta växternas latinska namn är också angivna. Jag ser henne framför mig, hon har säkert en axelväska med floror och lupp och en sjalett på huvudet. Min pappa Kurt som mer är intresserad av landskapet och miljön som helhet har säkert gått iväg en bit med ryggsäcken packad med termos och smörgåsar. Men för Rut är det här mer än en hobby. Det är en intellektuell stimulans och en möjlighet få umgås med likasinnade som delar hennes passion för botanik. Säkert var det en hel grupp från södra Halland som hade åkt till Öland denna helg i maj för att botanisera. De var en grupp hängivna amatörer som hon tillhörde och här blev klasskillnader och yrken ointressanta. Det viktiga var det gemensamma intresset. Folkskolläraren, lantbrukaren och snickaren blev bemötta med respekt av professorerna i Lund när de hjälpte till med inventeringar. Amatörernas insatser var viktiga för forskningen.
I slutet på juni samma år åkte Rut upp till Kvikkjokk på en botanikresa där inventeringsjobb varvades med kvällsföreläsningar och gemensamma artbestämningar. Jag förstår av noteringarna i anteckningsboken hur hon njöt av att vara en del av arbetet med att ta fram en Lapplandsflora. Här finns många utropstecken i texterna och noggranna anteckningar från kvällsföreläsningar av arrangörerna.
När hon och maken Kurt blev äldre och kanske bekvämare tog intresset för trädgård och trädgårdsväxter över. De byggde upp en fin trädgård och hämtade inspiration till den från många resor till besöksträdgårdar både i Sverige och utomlands. Kurt som var lantbrukare kunde både anlägga och sköta trädgården rationellt och Rut hade haft sommarjobb i en handelsträdgård i Harplinge i mellersta Halland en sommar i början på 50-talet.. Där fanns 200 drivbänkar, ett växthus och 5 tunnland tobaksodling att ta hand om. Så förutom intresset för botanik och trädgård hade hon en hel del praktiska kunskaper också med sig från början. Den gemensamma trädgården de hade på sin gård i södra Halland visade de gärna upp och i 10 års tid så hade de en öppen visning varje sommar med en entré som oavkortat gick till Rädda Barnen, en organisation de kände varmt för. Runt en kvarts miljon blev det totala bidraget och den möjligheten de genom trädgården hade att skänka pengar gladde dem mycket.
Bekräftelserna på hennes kunskaper och förmågor både i sina hobbyer och i sin yrkesverksamhet var viktiga för henne. För hon bar en stor osäkerhet och lite låg självkänsla, något som många klassresenärer får med sig i bagaget. För klassresenär var hon och hon hade gärna rest längre på sin utbildningsresa än till en folkskollärarexamen, men den möjligheten gavs inte. Därför var botaniken såväl en kompensation som en intellektuell utmaning.
Hon föddes 1933 i Håkanryd, vid Ryssbergets fot, på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Ett fattigt hem med en far som var fabriksarbetare på Ifö-verken och en mor som försökte jobba extra hos bönderna i trakten när möjlighet gavs. De var sex syskon, tre pojkar och tre flickor. Rut utmärkte sig i skolan och fick hoppa över en klass i lågstadiet. När folkskolan var klar var hennes dröm att få gå realskolan i Sölvesborg, men det tyckte inte familjen att man hade råd till eller att det var något för en arbetardotter att satsa på. Men folkskolläraren kom cyklande en kväll till Håkanryd och talade med hennes far om att en sådan läsbegåvad flicka borde få chansen. Dessutom berättade han att det fanns studiestöd att söka för begåvade barn från fattiga familjer och att Rut säkert skulle få ett sådant. Fadern lät sig övertalas, men något studiestöd fick de inte trots hans låga lön. Bönderna deklarerade nämligen inte någon inkomst på den tiden så pengarna gick till bondbarnen från välbärgade hem. Den orättvisan retade dock upp pappa Albin så att han bestämde sig för att Rut skulle få gå på realskolan trots allt. En omständighet som också underlättade var att Håkanryd var ett stationssamhälle på järnvägslinjen Älmhult-Sölvesborg så det var lätt att ta sig till skolan. Efter realskolexamen fanns det för fattiga flickor främst två utbildningar att välja på: seminariet för folkskollärare och lågstadielärare eller sjuksköterskeutbildningen. Rut drömde om att bli folkskollärare och närmaste seminarium fanns i Kristianstad.
1947 startade folkskoleseminariet i Kristianstad. Där fanns en två-årig utbildning för de som hade studentexamen och en fyraårig utbildning för de som hade realexamen. Rut sökte direkt efter realskoleexamen till den fyra-åriga utbildningen och kom in. Möjligheten att få gå på läroverk och ta studentexamen var ekonomiskt otänkbart och även den här kortare vägen var inte självklar. Äldste brodern Yngve som hade fast jobb på Ifö-verken fick gå i borgen för ett lån åt henne och säkert stack mor Ester åt henne allt hon kunde avvara. Även om den 4-åriga utbildningen säkert samlade många unga från andra fattiga familjer har mamma berättat att hon många gånger kände sig utanför. Undervisningen var schemalagd 8-16 under 6 dagar i veckan, även lördagar. På lördagarna avslutade de flesta klasskamraterna veckan med att gå på kafé, men en sådan utsvävning var otänkbar. Hon och en väninna i samma belägenhet köpte gårdagens bullar som torkats till skorpor på ett bageri och gick hem till någon av deras inackorderingsrum och kokte te och åt skorpor.
Hela livet talade Rut om den fantastiska utbildningen och de hängivna lärarna. Som folkskollärare skulle man undervisa i alla ämnen för elever ifrån årskurs 4 upptill årskurs 7 eller 8. På schemat fanns 14 olika ämnen och då inte bara de teoretiska som engelska, svenska, matematik och historia utan också gymnastik, hemkunskap, textilslöjd och trädgårdskunskap. Det var nog bara ett fel med skolan; den tog slut för tidigt för Rut. 21 år gammal tog Rut examen och hösten 1954 fick hon sin första tjänst i Hebergs stationssamhälle i mellersta Halland.
Rut var stolt över sin utbildning och sin examen, även om hennes sista år i skolan förmörkades av att hon hade svårt att hantera krav och ifrågasättande från föräldrar och barn samt den nedmontering av skolans auktoritet hon upplevde. 40 år tidigare under hennes första år som lärare i Heberg neg mammorna för henne och hennes klädval och hattar bildade mode i det lilla samhället. På kalasen var det bara storbondens fru och prästfrun som pratade med henne. De andra vågade inte. En märklig situation för en kvinna som själv kommit från arbetarklassen. Till den tiden längtade hon inte tillbaka till utan mer till 60- och 70-talets skola där skolan var en auktoritet och det fanns goda resurser att stötta såväl lärare som elever.
Något ”Chronschough-komplex” upplevde hon nog aldrig utan det drabbade nog mer manliga folkskollärare som kände sig underlägsna ämneslärare med akademiska examina. Kvinnliga folkskollärare hade kanske nog med kampen att få lika lön som sina manliga kollegor och rätt till lika bra tjänstebostäder!
(Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.)
Vad drömde den fräkniga 14-åringen, som senare blev min mamma, om när hon satt på rälsbussen mellan Håkanryd och Sölvesborg på sin första bildningsresa?
Drömde hon om ett yrke och att kunna försörja sig själv? Den drömmen gick i uppfyllelse.
Drömde hon om att bli gift och ha barn? Den drömmen gick också i uppfyllelse. På hennes sommarjobb i handelsträdgården träffade hon Kurt som var hennes livs kärlek. I 55 år var de tillsammans innan han gick bort. Två barn fick de, jag och min bror, och när vi barn skulle läsa vidare behövdes det inte några ekonomiska uppoffringar från föräldrar eller släkt utan välfärdsstatens studiemedelssystem gjorde det möjligt finansiera akademiska studier.
Drömde hon om att resa? Det hon fick uppleva av världen under sitt 87-åriga liv fanns nog inte ens i hennes djärvaste flickdrömmar. Hon hann besöka 28 länder och kanske viktigast av allt var att genom många amerikaresor lärde hon känna sina kusiner i USA.
Vad du än drömde om, mamma, så fick du ett långt och hoppas jag lyckligt liv under de årtionden då Sverige gick från ett fattigt land till en välfärdsstat.
[1] [1]Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.
Bodils blogg 