Ingenjör Hermansen

Hvis jeg ikke har modtaget noget andet for mine penge, har jeg en meget pen utsikt”

Det är greve Christian Lerche av Lerchenborg som yttrade dessa ord när han stod på fabriksområdet och tittade ut över Ivösjön och såg Ivöklack, urbergskullen som reser sig 130 meter upp över sjön. Och en vacker utsikt var det enda som blev kvar av det finansiella vågspelet han gav sig in i under de 8 år som svågern Axel Hermansen drev Ifö-verken. Och ett högt pris fick greve Lerche betala förutom de 2-3 miljoner i lån och borgenskapsförbindelser han förlorade. Efter bolagets konkurs blev hela hans fideikommiss Lerchenborg på Själland satt under förmyndarskap.

Den ödesdigra vänskapen mellan ingenjör Axel Hermansen och greve Lerche tog sin början med att Axel gifter sig med Birthe de Falsen Zytphen-Adeler som är storasyster till Greve Lerches hustru Anna.

Det är en gedigen teknisk bakgrund som Axel har vid det laget. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han först i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men hans ambitioner var större än så. Först fick han ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar i Newcastle och Leeds och sedan arbetade han med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk. Efter en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.

Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Hade stora visioner men svårt att bryta ner detta till realistiska planer. Och var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna? 

1901 köper Axel och greve Lerche tillsammans Ifö Kaolinfabrik i den lilla skånska orten Bromölla .Ifö Kaolinfabrik var då ett företag med ett 50-tal anställda och med en liten tillverkning av eldfast tegel och bränd kalk. Råvarorna kom från Ivöklack där bolaget bröt såväl kalk som kaolin, porslinslera. De nya ägarna hade stora expansionsplaner där Hermansen stod för visionerna och det tekniska kunnandet och greve Lerche för finansieringen.

Ingenjör Hermansen på sitt kontor. Foto Bromölla Industrimuseum

Hermansen hade goda kunskaper i ugnsteknik och utvecklade företaget från en producent av kalkprodukter och eldfast tegel till att erbjuda effektiva ugnar till främst gasverk och glasindustri. En viktig produkt var retorterna. Retort är ett slutet destillationskärl som användes för att hetta upp stenkol så att gas och koks bildades. Den energirika gasen användes sedan framför allt som stadsgas för uppvärmning, spisar och gatubelysning. Koksen användes främst i industrin. Från början tillverkades retorterna av gjutjärn, men då kunde man bara hetta upp till runt 800 grader. Genom att istället tillverka dem av chamotte kunde man öka förbränningstemperaturen och därmed verkningsgraden. Chamotte är en lera som skapas genom att redan bränd lera krossas, sorteras efter kornens storlek och blandas med obränd lera. Sedan torkas chamotten och bränns.

Förutom att använda chamotte i retorterna uppfann Hermansen en speciell chamotteformsten med kanaler där luftströmmar och gasströmmar gick olika vägar vilket innebar att luften förvärmdes och förbränningstemperaturen kunde öka ytterligare. Dessutom blev hela ugnskonstruktionen kompakt. 

Förutsättningarna var alltså mycket goda. Med Hermansens tekniska kunnande, med hans känsla för var ugnarna kunde ha en stor marknad. Europas växande städer hade ökande behov av stadsgas och i svensk glasbruksindustrin behövdes effektivare ugnar.  Men ändå gick det snett. 

Tidigt insåg Hermansen att det behövdes mer kapital än vad svågern kunde bidra med och ett aktiebolag bildades den 23 januari 1903. Mötet hölls på Frimurarhotellet i Kristianstad. Bolagsnamnet blev Ifö Kaolin & Charmottefabriks AB och ett 20-tal personer hade tecknat aktier. Totalt gavs det ut 821 aktier á 1000 kronor. Majoriteten av aktierna köptes av Hermansen och greve Lerche, 310 respektive 300 aktier.

En storsatsning på att marknadsföra bolaget och dess produkter gjordes. Man ställde ut på en industrimässa i juni 1903 i Helsingborg, men kanske blev inte uppmärksamheten den önskade. Åtminstone Borås tidning skrev mycket lite om produkterna, men desto mer om den fest bolaget arrangerade för pressfolket. Signaturen R.W. berättar under rubriken ”Om publicisternas ihjälfestande” att:

Till idag hade tidningsmännen af styrelsen för Ifö Kaolin- och chamotte-fabriksaktiebolag mottagit inbjudning till middag å Marienlyst. Afresan skedde med ångfärjan kl. 3,57 till Helsingör, varifrån färden gick i vagnar ut till det storartade etablissementet, som i sitt slag är enastående i Norden. Här serverades nu vid ett festligt dekorerade bord en utsökt dinér, vid hvilken naturligtvis stämningen höjdes med både allvarliga och skämtsamma tal. Efteråt följde ett nachspiel, som räcker ännu då dess rader sammanrafsas.

Om bolagets värden får vi tala en annan gång. Festattentaten lämna en stackars referent högst få minuter övriga för hans egentliga uppgift.

Det man egentligen ville kommunicera med sin monter var produktsortimentet med de avancerade retortugnarna och med olika kvaliteter av eldfast tegel och kalk.

De närmaste två åren skedde en våldsam expansion i Bromölla. Ett nytt slammeri byggdes, arbetarbostäder och tjänstemannabostäder uppfördes och en ugn för kalkbränning uppfördes. Redan tidigare hade man påbörjat ett bygge av ett stickspår på drygt en kilometer från fabrik till järnvägsstation. 

*

Det är en strålande försommardag. Redan klockan nio på morgonen är det hett  mellan  husen  på  Skrufs  glasbruk.  Inne  i  hyttan  är  det  ännu  varmare.  Ugnarna brinner,  glasbruksarbetarna utför  sina  nästan  koreografiska  rörelser  för  att tillsammans  skapa  de  vackra  glasföremålen  signerade  formgivaren  Carina  Seth Andersson. Ett skådespel där var och en har sin givna roll i ett perfekt samspel. 

Detta  samarbete  i  hyttan  aldrig  upphör  att  fascinera  mig.  Det  är  en  dimension mer än bara yrkesskicklighet som gör denna hantverksmässiga process så unik. Men det här besöket i hyttan är inte för att beundra glasbruksarbetet utan för att se  vad  som  finns  under  hyttans golv,  nere  i  glasbrukets  källare.  Där  nere  ska  den första ugnen som Axel Hermansen levererade till en kund finnas. Dessutom den enda bevarade glasbruksugnen av alla han sålde. Och kanske är ugnsteglet med dess inbyggda luftkanaler brända av min mormorsfar Herman Berger. Det är inte belagt, men ändå ganska troligt då han var en skicklig tegelbrännare. Kent Elm, brukets ägare, går före ner för de smala trapporna till hyttans källare. Så står vi framför ugnen, den som jag tidigare bara sett som en ritning. Det är en märklig känsla  att  se  ugnen  i  verkligheten,  se  teglet,  luftkanalerna,  luckorna  framför eldstaden  och  utloppet  till  skorstenen.  Kanske  var  Axel  Hermansen  här  nere sommaren 1906 och såg på när den danske muraren Nielsen murade upp ugnen efter  Hermansens  konstruktion  och  ritning.  Vad  som  är  belagt  är  att  ingenjör Hermansen personligen besökte Skrufs glasbruk detta år och sålde in sin ugn till disponent  Gustaf  Lundin  och  aktiebolagets  styrelse.  Skruf  hade  en  nästan  ny vedugn som revs för att ge plats åt den nya med bättre prestanda.

Rester av Hermansenugnen i Skrufs glasbruk. Foto Urban Anjar

Kanske hade Axel varit på Skruf tidigare. Sommaren 1904 gjorde han tillsammans med en representant från företaget Bröderna Edstrand i Malmö, generalagent för Ifö-bolagets produkter, en två veckor lång resa med häst och vagn till de småländska glasbruken för att presentera de nya ugnarna. Kusk var Karl Johan Svensson och han berättar senare om att de reste under stark sommarhetta upp 12 mil per dag för att besöka sina potentiella kunder. 

Det är ingen slump att glasbruken ligger i skogarna. Oerhörda mängder ved gick åt  för  att  elda  ugnarna  och  tillgången  till  och  priset  på  ved  var  avgörande  för brukens   lönsamhet.  Skrufs   tidigare   disponent   Celander   beskrivs   som   en egensinnig och vrång man mot såväl arbetare som leverantörer. Det slutade med att  färre  och  färre  bönder  ville  leverera  ved  till  glasbruket  och  1903  tvingades man stänga hyttan på grund av vedbrist. Celander fick sluta och Gustaf Lundin blev  den  nye  disponenten.  Kanske  var  det  därför  som  bruket  bestämde  sig för att  köpa  en  ugn  från  Ifö-verken.  Hermansens  ugn  hade  en  mycket högre verkningsgrad och därmed gick det åt mindre ved. 10 kubikmeter ved gav 150  –  200  kg  glas  i  traditionella  ugnar  och  i  en  Hermansenugn  kunde  man producera över 400 kg glas på samma mängd ved. Bygget av den nya ugnen gick snabbt, men konstruktionen var inte rätt. Ugnen blev inte tillräckligt varm. De luftkanaler som fanns i teglet var för få och för smala. 

Den  fick  rivas  och  i  oktober  1906  fick  Per  Olsson  från  Bromölla  komma  och bygga upp en ny ugn med fler och bredare luftkanaler. Den nya ugnen blev varm, alltför varm. Efter 8 dagars drift smälte bänkarna ner som deglarna stod på och glasmassan  rann  ner  i  ugnen.  Det  var  bara  att  riva  och  man  fick  börja  om  med ännu   en   förändrad   ugnskonstruktion.   Per   Olsson   har   själv   berättat   om processen: 

 I  oktober  kom  jag  till  Skrufs  glasbruk  och  skulle  bygga  den  andra försöksugnen.  Jag  fick  undervisning  av  en  glasmålare  från  Hovmantorp,  kallad Vasa-Nisse. En dansk ingenjör, som hette Severin, fick ett tips av Vasa-Nisse om hur  man  skulle  göra  och  till  slut  blev  den  tredje  ugnen  bra  och  sedan  ville  alla glasbruk i Småland ha glasugnar av den sorten.

Tredje   ugnen  blev alltså  precis   som   det   var   tänkt.   Men   tre   ugnsbyggen   och   långa produktionsstopp  var  förödande  för  glasbrukets  ekonomi  och  1908  gick  Skrufs glasbruk i konkurs.

*

Den  29  januari  1909  avgick  ingenjör  Hermansen  som  verkställande  direktör  för Ifö Kaolin- & Chamottefabriksaktiebolag. Den 2 april gick bolaget i konkurs. Men  konceptet  Hermansenugn  var  fortsatt  framgångsrikt.  Ugnar  levererades  till ett 30-tal glasbruk i Småland och de var i drift fram till 50-talet när de ersattes av gasolugnar. Själv flyttade nu Axel Hermansen upp till hustruns herrgård i Ingelstad. I huvudbyggnaden inrättade han kontor och några kilometer bort, intill Torsjön och jnära ärnvägsstationen, byggdes en experimentverkstad. Kontakten med sitt gamla företag fortsatte dock och de ugnar han konstruerade och sålde på marknaden tillverkades i Bromölla. 

Annons i Svenska Dagbladet 1919

På kontoret arbetade fyra till fem ingenjörer och ritare samt en kontorist. De pendlade från Växjö med järnvägen till Ingelstad station och gick sedan sista biten. I experimentverkstaden eller försöksanstalten som den också kallades murade man upp Hermansens modeller och testade dem. Sedan revs de och nya bygdes. När en modell var godkänd och såld så skickade man med både murare och ingenjörer för att på plats hos kunden bygga upp den korrekt. I Bryssel hade bolaget sitt huvudkontor och sedan fanns det försäljningskontor i ett stort antal europeiska huvudstäder. Störst och mest framgångsrikt var bolaget i början på 20-talet även om Axel lär ha sagt att:

Mina kontor blir större och större och rikare och rikare och jag blir fattigare och fattigare.

Men som ingenjör skördade han stora framgångar. 1919 publicerade Värmetekniska föreningen hans skrift ”Några synpunkter rörande Sveriges bränslefråga” och 1920 var han gästföreläsare på Chalmers och höll en föreläsningsserie om ugnstekniker för främst järnindustrin. 

Kanske var det här som han yrkesmässigt och privat nådde höjdpunkten i sitt liv. Boende på en herrgård, ett stort sällskapsliv, ett framgångsrikt företag, även om ekonomin tydligen lämnade en del att önska, och ett erkännande i akademiska och tekniska kretsar. Men så tappade såväl  hans företag som många andra det försprång man internationellt fick alldeles efter första världskriget när Europas industri låg i ruiner och behövdes byggas upp. Och så dog hustrun, Birthe, år 1923 bara 55 år gammal. Hon dog inte i Ingelstad utan i Hornbaek i Danmark. Var det oväntat och var Axel där? Några år senare gifte han om sig med en fransyska. De reste i privat järnvägsvagn från Paris till Ingelstad, men livet på landet, även om det var en herrgård hon kom till, passade inte den nya hustrun och hon försvann snabbt ur hans liv.

Så började motgångarna. 1928 gjorde han en ödesdiger affär genom att köpa aktiemajoriteten i företaget A/S Kronborg i Helsingör för att utveckla detta till ett glasbruk för fönstertillverkning. Han köpte också glasbruk i såväl Sverige som Finland och Rumänien. Förutsättningarna var bra. Alla företagen var lönsamma, men Hermansen började experimentera med tillverkningstekniker i A/S Kronoborg och vinsterna åts snabbt upp och det blev konkurs. 1930 brann mangårdsbyggnaden på Ingelstad Herrgård ner till grunden. Hermansen själv var i Danmark, men en tillfällig besökare med uppdrag att katalogisera husets bibliotek somnade med en vattenkokare påslagen på skrivbordet.  Det fanns slangar på plats för släckningsarbete, men ingen som hittade kranarna för att sätta på vattnet och leda släckningsarbetet. Helfrid Roos, husa på Ingelstad var på plats och berättar om när Hermansen kom dagen efter:

Han kom långsamt gående uppför allén och såg på det brinnande huset. ”Här hade jag massor av dyrbara tavlor och smycken” sade han. Han vände sig till oss: ”Gott att ni lever”. Gråtande gick han därifrån. Han återvände aldrig till Sverige.

*

Den 1 augusti 1933 avled Axel Hermansen i Plejelt på Norra Själland, en dryg mil från Helsingör. Fyra dagar senare publiceras hans dödsannons i Svenska Dagbladet. Den är på danska och som sörjande står Börnene och systern Villa Jespersen. Han begravs den 6 augusti i Köpenhamn. Barnen är förutom sonen Otto också Yngve som är Axels son utom äktenskapet. Det är Yngve som är med på bouppteckningen i Växjö senare under hösten. Jag har en kopia av det två-sidiga protokollet som finns i original på Landsarkivet i Vadstena. Det är en sorglig läsning. På tillgångssidan några aktier till ett sammanlagt värde på 1819:50 kronor och på skuldsidan 96788:30 kr. Här finns en stor skuld till Yngve Hermansen redovisad: 38312:72 kr. I dagens penningvärde motsvarar det över en miljon kronor. Det var säkert tufft för Yngve med yrkestiteln kontorist att bära.

*

Mormorsmor Fredrikke hade ju inte mycket sympatier för Axel Hermansen, men husan på Ingelstad hade inget ont att säga om vare sig Axel eller Birthe. Själv känner jag nästan en sorg när jag skrivit färdigt berättelsen om hans liv. Så lätt att det kunde gått honom väl. Om inte… Tänk om han och hustrun arbetat tillsammans. Hennes sinne för affärer och ekonomi i kombination med hans tekniska och sociala förmåga skulle vara en stark konstellation. Kanske blev också detta att han var utlänning ett hinder. 1918 försöker Axel Hermansen få tillstånd att köpa mark i Norge i västra Blekinge för att bryta kaolinlera där. Det hela avstyrks av kommerskollegium då ”en dansk ägares anses bli en konkurrent till svenska fabriker”. Det hjälpte inte att ha bott i Sverige i 17 år och lagt grunden till en industri i Bromölla som trots konkurs kunde starta om och växa och utvecklas. Det hjälpte inte heller att han var mer en kosmopolit än dansk. Under hela sin karriär hade han rört sig i Europa och Ryssland för teknologi har inga gränser. Men i Sverige var en dansk ingenjör ett affärshot och protektionismen segrade. 

Hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig

Tänk om han lärt sig den.

Släktens baronessa

Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott på Själland. Foto Kirstine Fryd

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Lär mig du skog, att vissna glad

”Är du säker på att jag inte ska följa dig till stationen?” Kära lilla mamma, där stod du framåtlutad och höll i rullatorn och tittade på mig när jag tog på kappa och stövlar. 17 minuter tar det i min takt att gå från äldreboendet till stationen i Laholm. Nu var det 20 minuter kvar till tåget. ”Det behövs inte, stanna du inne och gå och titta på TV”. ”Hej då älskling. Var rädd om dig” sa mamma och verkade väldigt glad. Vi kramade om varandra, jag stannade vid ytterdörren och vinkade. Mamma kastade en slängkyss och vände sedan rullatorn och körde mot dagrummet. När jag stressade mot stationen i den kyliga januarikvällen rann tårarna längs kinderna. I tacksamhet över hur bra hon hade det på demensboendet, i glädje över hur bra hon mådde när livet bara består av ett nu och då oron för framtiden och ältandet av det förflutna är borta. Men också stora sorgetårar över att ha förlorat den mamma hon en gång var.

Åtta dagar senare kom fler tårar. Då ringde man mig och sa att hennes  hjärta inte hade orkat längre.

De månader mamma hann bo på demensboendet Tangon var nog de bästa hon upplevt sedan hon blev änka 11 år tidigare. God omsorg och omtanke gjorde både henne och vi anhöriga trygga och lyckliga.

En trygghet och lycka som mammas mormor Fredrikke inte fick uppleva. Jag håller två bilder i min hand som ramar in hennes sista år i livet. Den ena från maken Hermans 70-årsdag 1950 när hela deras familj är samlad utanför deras hus. Den andra bilden är  programmet som trycktes upp till hennes begravning 1962.  Familjebilden med alla barn, barnbarn och ingifta visar i det av fotografen frusna ögonblicket upp en stor och lycklig familj framför det egna hemmet. Kanske var det inte alls så, kanske var det gräl och osämja mellan många på bilden. Mer eller mindre tydligt utsagt i släktberättelserna tyder nog på att det var så, men just då, i den stunden är det lycka och glädje som anas i bilden.

12 år senare är det jordfästning för änkefru Fredrikke Berger. Ett pampigt program fanns upptryckt.

Men de tolv åren mellan bilderna blev tunga för Fredrikke och Herman. De kunde inte bo kvar i huset utan fick flytta in till dottern Ebba i Håkanryd någon halvmil bort. Där hjälptes Ebba och Herman åt att ta hand om den allt mer dementa Fredrikke. När Herman gått bort 1959 hade precis Bromölla fått sitt nya ålderdomshem invigt. Fredrikke fick en plats och barnen kunde andas ut. Men glädjen varade en vecka. Sedan meddelade man att ålderdomshemmet inte kunde ta hand om Fredrikke. Hon var allt för vårdkrävande. Då blev det inskrivning på Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund.

”Det var hemskt att besöka henne. En del på avdelningen var fastbundna i sängarna, andra vankade runt och bara skrek eller satt passiva på en stol och vaggade fram och tillbaka”. Alla som berättar för mig om sina besök på sjukhuset är ännu idag berörda och minnena fortfarande svåra. Det var tunga år för alla. Ingen ålderdom man önskade att  någon skulle uppleva, men det fanns inget alternativ för Fredrikke. Hem till Bromölla kom hon först i en kista. Men hade det varit i början på 50-talet hade hon troligen begravts på sjukhusets kyrkogård. Begravts utan namn, under ett järnkors med bara journalnummer och kön M eller K inristat.

Nu kom hon hem, ett program trycktes upp och jag ser att första psalmen man sjöng under akten är ”Lär mig, du skog, att vissna glad (Lær mig, o Skov, at visne glad)” skriven av dansken Adam Oehenschläger. Jag läser den sakta för mig själv:

Lär mig du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Änkefru Fredrikke Berger fick sedan sin sista vila bredvid sin make i den förnäma gravplatsen ärvd efter ingenjör Hermansen. Ett värdigt slut på ett innehållsrikt liv. Hennes år på Sankt Lars känns fortfarande tunga för oss som hört berättelserna därifrån. Själv är jag inget ögonvittne, var bara fyra år när Fredrikke gick bort och förstod först som vuxen att mars1962 var en tung månad för min mamma. Först dog hennes far, min morfar och Fredrikkes svärson i början på månaden och sedan strax efter dog Fredrikke. Dessutom var mamma gravid i sjunde månaden. Mina suddiga barndomsminnen är att jag minns att mamma hade hatt med flor och att hon kom hem från en av begravningarna och berättade att en moster sagt till henne att ”hon var lika smal som alltid”. Antingen satt klänningen hårt eller var graviditetsmagen väldigt liten. Av någon anledning var detta något mamma var lite stolt över.

Ska jag försöka följa spåren i Lund och se om jag får veta mer om Fredrikke? Förstår snart att det gamla mentalsjukhuset är rivet och att ett bostadsområde är uppfört i den gamla parken. Jag läser om mentalsjukhuset, tittar på bilder på internet. De flesta bilder känns tillrättalagda, sjuksköterskor i strikta uniformer, bilder från utflykter, promenader i parken och bilder från måltider. Men här och var skymtar vardagen och det verkliga livet fram. Badkar för medicinska långbad i upp till en vecka, sängar med spännband oändliga kaklade sjukhuskorridorer och stora patientsalar. Bestämmer mig för att jag sett och vet tillräckligt om de sista åren. Fredrikke ska minnas som den hon var när hon levde i Bromölla.

Herman

Herman Berger

Året är 1885. Platsen är Lübeck. I en liten lägenhet bor en ung svenska med sina tre barn. Den äldste är 5 år. Hennes make har precis övergett dem. ”Min far tröttnade på familjelivet” konstaterade äldste sonen Herman lakoniskt som vuxen. Det dröjde 17 år innan de sågs igen. Båda Hermans föräldrar,  Maria och Nils hade sökt sig till Tyskland för att komma ifrån svält och fattigdom i Sverige. Hon blev bondpiga och han fick arbete som tröskare och åkte från gård till gård med en ångtröskmaskin. De träffades på gården där hon arbetade, gifte sig och fick de tre barnen. Men så försvann Nils till sjöss. För den unga övergivna modern var den enda utvägen att ta sig hem till Sverige. Arbeta kunde hon inte göra med tre små barn att ta hand om och lägenheten fick hon inte behålla. När hon kom till Sverige var hon tvungen bosätta sig i makens hemförsamling för att få kommunalt fattigdomsstöd. Så därför kom familjen till Grödby utanför Bromölla istället för till hennes hemort Ringamåla i Blekinge. ”Stödet” bestod i att familjen fick flytta in i en gammal ensam gummas stuga och vårda henne mot att de fick bo där. Var femte vecka fick de 7 kronor kontant och ibland lyckades mamman få ett dagsverke hos någon bonde. ”En dag” har Herman berättat ”när jag var 7 och kom hem från skolan var stugan tom”. Gumman hade dött och mamman tvingats lämna den för att flytta in hos en annan sjuk gumma. I den stugan fick de dock bo kvar även efter gummans död.

Säkert var det en stor lättnad för familjen när både Herman och hans mor kunde börja arbeta på Ifö-verken och få varsin regelbunden lön. Herman var 16 när han fick börja skära lera till tegelstenar och hans mor körde vagnar med tegelstenar till ugnarna. Ganska snart fick Herman en ny arbetsuppgift; styrman på de pråmar som fraktade lera från Ivön till Bromölla. Ett förskräckligt jobb på höst och vinter när vågorna slog in i pråmen och som styrman blev han genomblöt. Inga kläder räckte för att hålla värmen.

Herman lämnade fabriksjobbet och begav sig till sin mors födelsebygd och lärde sig till målare och sedan blev det militärtjänst i Malmö i två år vid kavalleriförbandet Kronprinsens Husarer. En försommardag 1902 kom ett brev från hans mor att fadern kommit till Bromölla. ”Då hade han varit borta i 17 år, och jag hade ju ingen känsla för att det var min far, även om det var så. Men jag var ju nyfiken på gubben och begärde midsommarpermission och reste hem och hälsade på.”

*

Maj 2019. Jag sitter på ett kafé på Malmö Centralstation och läser intervjun som Folklivsarkivet i Lund gjorde med Herman 1949. Den maskinskrivna texten är på 31 sidor. Sidor som rymmer en kort biografi och en lång berättelse om arbetarnas villkor på fabriken. Det är i den texten Herman berättar om sin barndom och om sitt möte med sin far. Snart ska jag själv åka till Bromölla och träffa hans barnbarn Ina och Berit och få höra mer om Herman. Idag tar det en timme och 23 minuter att åka tåg den sträckan. Sommaren 1902 när Herman reste hem för att möta sin far var det en avsevärt längre resa att först ta sig till Hässleholm på Södra stambanan, sedan byta till Kristianstad och därifrån resa på den smalspåriga järnvägen till Bromölla. Kanske passerade han förbi där jag nu sitter på sin väg från garnisonen till tåget och tredjeklassvagnen? Mina tankar far och är tillbaka till Lübeck 1885. Hur tog sig Maria till Grödby med sina tre små barn? Båt hela vägen till Sölvesborg eller åkte hon först båt till Ystad eller Malmö och sedan tåg? Eller? Och vem betalade resan? Hade hon några besparingar? Det får vi nog aldrig veta, men väl föreställa oss hur det måste känts att resa ensam med tre små barn till en plats hon aldrig varit i och inte heller kände någon där.

Läser vidare i texten för att få veta något om mötet mellan far och son, men Herman beskriver inga detaljer eller känslor alls. Berättar att fadern flackat runt i världen, men kommit tillbaka till Hamburg med ett fartyg han arbetat på. Blev skadad i lastrummet och kom på sjukhus. När han lämnade sjukhuset hade fartyget redan seglat iväg. Alla hans tillhörigheter fanns kvar på båten och han var helt utblottad. Hans enda utväg blev att ta sig hem till Bromölla. ”Han såg ju ruskig ut när han kom, mest som en luffare”. Nils syster Gunilla tog hand om honom, gav honom kläder och tak över huvudet en vecka, men ”sen så tyckte mor att det var synd om honom, så han fick flytta hem till henne och så blev de ett par igen. Och han kunde flytande tyska så det var inte svårt för honom att få anställning på bruket.” Därefter försvinner både fader Nils och modern Maria ur Hermans berättelse. Nils lär ha lämnat Maria igen och flyttat iväg någon annanstans. Klart är att de inte är begravda tillsammans. Marias grav är intill sonens.

*

Efter militärtjänsten kom han tillbaka till Ifö-verken. ”Måste ha varit en skicklig arbetare” tänker jag lite stolt när jag hittar referenser till honom i boken ”Bromölla samhälle och industri vid Ivösjöns strand” (TBV 1986). Det är Herman man citerar och hans skiss får illustrera när tillverkningen av gasretorter ska förklaras. Retorter? Det är ett destillationskärl tillverkat av t ex chamottelera och som användes för att framställa stadsgas och koks. Första hälften av 1900-talet expanderade behovet av stadsgas i Sverige och det byggdes gasverk i många städer. Herman ansvarade för bränningen av retortrarna i ugnarna. Retortrarna byggdes varv för varv då de var för stora att göras i form. Hela processen var känslig, allt från uppbyggnaden till glaseringen och bränningen och Herman konstaterar att ”det var många hundrade som gick sönder. Vi är bara imponerade över att några höll.”

På lunchrasten kunde man gå upp till fabrikör Hermansens kök och köpa mjölk av pigorna. Det gjorde Herman och där träffade han hushållerskan Fredrikke Johansen. Så blev de två ett par och gifte sig i januari 1904. Valborgsmässoafton samma år föddes dottern Ester, min mormor. Det var alltså bråttom med giftemålet. Förmodligen var det hennes danska medlemskap som försenade vigseln. Det står i kyrkoböckerna att hon ”styrkt sin hinderslöshet genom trenne gånger i Post- och Inrikestidningar införd annons” och att hon dessutom ”förettet intyg från Danmark, att hon därstädes icke varit gift”. Fredrikke arbetade kvar i fabrikörsfamiljen efter att Ester fötts och familjen bodde i en lägenhet som ägdes av bruket. Men 1906 tog det slut med såväl bruksbostad som med hustruns anställning hos fabrikören. Herman engagerade sig i den nybildade fackföreningen och det tålde inte fabrikör Hermansen. Det var bara att flytta och när Fredrikke mötte sin gamle arbetsgivare så hälsade han inte på henne.

Familjen växte. Efter Ester föddes Erland, Ebba, Holger, Stig, Henry, Gunnar och Vega. Också hade man fosterbarn: Marianne, Rut, Allan och Kurth. Mellan Ester och yngsta barnet Vega skilde det 12 år. Under de åren måste även fosterdottern Marianne varit i familjen. På 20-talet kom sedan Rut till familjen och i början på 30-talet Allan och Kurth. Alla dessa barn, egna och andras, som de hade hand om under alla dessa år. När Kurth lämnade sina fosterföräldrar i början på 50-talet för att studera på Önnestad folkhögskola var Herman redan folkpensionär.

*

”Hur var din morfar? Kan du berätta något om honom?” Jag sitter i barnbarnet Inas uterum och dricker kaffe. Min moster Elsie är där, Inas kusin Berit och Inas dotter Kethy. Nu ska jag äntligen få lära känna honom, få veta något om personen, inte bara om husaren, fabriksarbetaren och fackföreningsmannen. Men ingen har så mycket att berätta om sin morfar. Visst träffade de sina morföräldrar, men de kom inte nära. ”En gång tog morfar med oss barn till stranden av Ivösjön och täljde sälgpipor åt oss” berättar Ina. ”Men det var enda gången jag minns han gjorde något med oss barn. ”Men generös och omtänksam var både han och Fredrikke” fortsätter hon. ”När hushållsgrisen vi hade dog så kom de cyklande med en stor låda på pakethållaren full av kött till oss”. Jag tänker på min egen farfar -morfar dog när jag bara var fyra – som levde tills jag var vuxen själv. Aldrig att vi talade med varandra, aldrig att han lekte med mig heller. Det var kanske så i den generationen. Inas morfar täljde i alla fall sälgpipor åt sina barnbarn. Min mamma berättade en gång ett annat minne: hur Herman alltid sjöng och var glad. ”Herman var en munter fyr, munter fyr” sjöng han för barnbarnen när han hjälpte till att måla om hos dottern Ester.

Närmare Herman kommer jag nog inte. En glad fyr som kunde tälja säljpipor var han. En duktig yrkesman som engagerade sig i sina medmänniskor såväl genom facklig kamp som genom att ta hand om fosterbarn. Men utan den 31 sidor långa intervjun 1949 hade han bara varit en not i släktforskningens personakter:

Husar, målare, lagerarbetare, porslinsarbetare Frans, Herman, Bertold Jönsson Berger. Född 1880-07-24 Lübeck Tyskland. Död 1959-02-09 Grödby 21:80, Ivetofta, Bromölla, Skåne

Nu har han ändå trätt fram för mig ur historien. Visat mig varifrån jag kommit, påmint mig om vilket gott liv jag själv har, gett mig möjlighet till fina möten med människor vars historia jag delar.

Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredrikkes grav

Äntligen hade jag hittat platsen. Efter att ha irrat runt en stund på kyrkogården stod jag framför graven. Min mormors föräldrars grav, Fredrikke och Herman Bergers. Två strävsamma, fattiga arbetare i Bromölla som nu vilar i de rikas del av kyrkogården.

När mormorsmor Fredrikke blev intervjuad av Landsarkivet i Lund 1949 var det första hon stolt berättar är att hon och maken Herman kommer att begravas i gravplatsen som hennes arbetsgivare vid sekelskiftet, ingenjör Hermansen, köpt åt sig och sin familj. ”Hermansen gick det dåligt för. Han slutade som en fattig man på ett Lasarett i Köpenhamn. Sin grav han hade köpt här fick han ingen användning för, och eftersom platsen redan är köpt en gång så ha de bestämt att jag och min man ska vila där, när vi slutar en gång, eftersom jag nu var hos dem i så pass många år och är närmast till det.”

 

img_2686

Det är Fredrikkes egna ord, fast översatta till svenska. Hon lärde sig inte tala svenska ordentligt utan blandade in danska ord och hade dansk betoning hela vuxenlivet i Sverige. Till Bromölla kom hon med som tjänsteflicka åt familjen Hermansen år 1901 då ingenjör Axel Hermansen köpte AB Ifö Kaolinbruk.

Fredrikke och Herman fick alltså platsen, men tog inte plats. Här skulle säkert varit en hög sten, ett staket med järnkätting, kanske buxbomhäck. Istället blev det en liten liggande sten mitt på en stor tom yta. Även efter jordelivet märks klasskillnaderna fastän de ligger i den förnämsta delen av kyrkogården. Eller kanske just därför blir det extra tydligt.

Vilka ”de” var som gav gravplatsen till Fredrikke och Herman framgår inte. Kanske kyrkorådet?  I en uppsats som Kaisa Persson skrivit under en kurs i Trädgårdshistoria på Alnarp 1999 berättar hon att den här delen av Ivetofta kyrkogård anlades runt år 1900 och välbeställda Bromöllabor erbjöds köpa gravplatser längs med ytterkanterna av kyrkogården. I mitten blev sedan mindre bemedlade begravda. Utifrån dåtidens klassperspektiv var det här Fredrikke och Herman hörde hemma. Men sett till deras liv och gärning förtjänar de både gravplatsen de fick och att bli hågkomna. Fredrikke med socialt patos som tog  hand om ett övergivet barn som fosterson och som såg till att ett begåvat barnbarn fick gå i realskolan, Herman som var med och drog igång en fackföreningsrörelse på Iföverken och som stred för sig och sina kamraters rätt till drägliga löner och arbetsvillkor. Ett engagemang som kostade Fredrikke jobbet för ingenjör Hermansen lät henne välja mellan anställningen och fästmannen. Även bostaden miste de.

Men efter ett långt liv tillsammans fick de vila ihop i Hermansens grav.