Lär mig du skog, att vissna glad

”Är du säker på att jag inte ska följa dig till stationen?” Kära lilla mamma, där stod du framåtlutad och höll i rullatorn och tittade på mig när jag tog på kappa och stövlar. 17 minuter tar det i min takt att gå från äldreboendet till stationen i Laholm. Nu var det 20 minuter kvar till tåget. ”Det behövs inte, stanna du inne och gå och titta på TV”. ”Hej då älskling. Var rädd om dig” sa mamma och verkade väldigt glad. Vi kramade om varandra, jag stannade vid ytterdörren och vinkade. Mamma kastade en slängkyss och vände sedan rullatorn och körde mot dagrummet. När jag stressade mot stationen i den kyliga januarikvällen rann tårarna längs kinderna. I tacksamhet över hur bra hon hade det på demensboendet, i glädje över hur bra hon mådde när livet bara består av ett nu och då oron för framtiden och ältandet av det förflutna är borta. Men också stora sorgetårar över att ha förlorat den mamma hon en gång var.

Åtta dagar senare kom fler tårar. Då ringde man mig och sa att hennes  hjärta inte hade orkat längre.

De månader mamma hann bo på demensboendet Tangon var nog de bästa hon upplevt sedan hon blev änka 11 år tidigare. God omsorg och omtanke gjorde både henne och vi anhöriga trygga och lyckliga.

En trygghet och lycka som mammas mormor Fredrikke inte fick uppleva. Jag håller två bilder i min hand som ramar in hennes sista år i livet. Den ena från maken Hermans 70-årsdag 1950 när hela deras familj är samlad utanför deras hus. Den andra bilden är  programmet som trycktes upp till hennes begravning 1962.  Familjebilden med alla barn, barnbarn och ingifta visar i det av fotografen frusna ögonblicket upp en stor och lycklig familj framför det egna hemmet. Kanske var det inte alls så, kanske var det gräl och osämja mellan många på bilden. Mer eller mindre tydligt utsagt i släktberättelserna tyder nog på att det var så, men just då, i den stunden är det lycka och glädje som anas i bilden.

12 år senare är det jordfästning för änkefru Fredrikke Berger. Ett pampigt program fanns upptryckt.

Men de tolv åren mellan bilderna blev tunga för Fredrikke och Herman. De kunde inte bo kvar i huset utan fick flytta in till dottern Ebba i Håkanryd någon halvmil bort. Där hjälptes Ebba och Herman åt att ta hand om den allt mer dementa Fredrikke. När Herman gått bort 1959 hade precis Bromölla fått sitt nya ålderdomshem invigt. Fredrikke fick en plats och barnen kunde andas ut. Men glädjen varade en vecka. Sedan meddelade man att ålderdomshemmet inte kunde ta hand om Fredrikke. Hon var allt för vårdkrävande. Då blev det inskrivning på Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund.

”Det var hemskt att besöka henne. En del på avdelningen var fastbundna i sängarna, andra vankade runt och bara skrek eller satt passiva på en stol och vaggade fram och tillbaka”. Alla som berättar för mig om sina besök på sjukhuset är ännu idag berörda och minnena fortfarande svåra. Det var tunga år för alla. Ingen ålderdom man önskade att  någon skulle uppleva, men det fanns inget alternativ för Fredrikke. Hem till Bromölla kom hon först i en kista. Men hade det varit i början på 50-talet hade hon troligen begravts på sjukhusets kyrkogård. Begravts utan namn, under ett järnkors med bara journalnummer och kön M eller K inristat.

Nu kom hon hem, ett program trycktes upp och jag ser att första psalmen man sjöng under akten är ”Lär mig, du skog, att vissna glad (Lær mig, o Skov, at visne glad)” skriven av dansken Adam Oehenschläger. Jag läser den sakta för mig själv:

Lär mig du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Änkefru Fredrikke Berger fick sedan sin sista vila bredvid sin make i den förnäma gravplatsen ärvd efter ingenjör Hermansen. Ett värdigt slut på ett innehållsrikt liv. Hennes år på Sankt Lars känns fortfarande tunga för oss som hört berättelserna därifrån. Själv är jag inget ögonvittne, var bara fyra år när Fredrikke gick bort och förstod först som vuxen att mars1962 var en tung månad för min mamma. Först dog hennes far, min morfar och Fredrikkes svärson i början på månaden och sedan strax efter dog Fredrikke. Dessutom var mamma gravid i sjunde månaden. Mina suddiga barndomsminnen är att jag minns att mamma hade hatt med flor och att hon kom hem från en av begravningarna och berättade att en moster sagt till henne att ”hon var lika smal som alltid”. Antingen satt klänningen hårt eller var graviditetsmagen väldigt liten. Av någon anledning var detta något mamma var lite stolt över.

Ska jag försöka följa spåren i Lund och se om jag får veta mer om Fredrikke? Förstår snart att det gamla mentalsjukhuset är rivet och att ett bostadsområde är uppfört i den gamla parken. Jag läser om mentalsjukhuset, tittar på bilder på internet. De flesta bilder känns tillrättalagda, sjuksköterskor i strikta uniformer, bilder från utflykter, promenader i parken och bilder från måltider. Men här och var skymtar vardagen och det verkliga livet fram. Badkar för medicinska långbad i upp till en vecka, sängar med spännband oändliga kaklade sjukhuskorridorer och stora patientsalar. Bestämmer mig för att jag sett och vet tillräckligt om de sista åren. Fredrikke ska minnas som den hon var när hon levde i Bromölla.

Herman

Herman Berger

Året är 1885. Platsen är Lübeck. I en liten lägenhet bor en ung svenska med sina tre barn. Den äldste är 5 år. Hennes make har precis övergett dem. ”Min far tröttnade på familjelivet” konstaterade äldste sonen Herman lakoniskt som vuxen. Det dröjde 17 år innan de sågs igen. Båda Hermans föräldrar,  Maria och Nils hade sökt sig till Tyskland för att komma ifrån svält och fattigdom i Sverige. Hon blev bondpiga och han fick arbete som tröskare och åkte från gård till gård med en ångtröskmaskin. De träffades på gården där hon arbetade, gifte sig och fick de tre barnen. Men så försvann Nils till sjöss. För den unga övergivna modern var den enda utvägen att ta sig hem till Sverige. Arbeta kunde hon inte göra med tre små barn att ta hand om och lägenheten fick hon inte behålla. När hon kom till Sverige var hon tvungen bosätta sig i makens hemförsamling för att få kommunalt fattigdomsstöd. Så därför kom familjen till Grödby utanför Bromölla istället för till hennes hemort Ringamåla i Blekinge. ”Stödet” bestod i att familjen fick flytta in i en gammal ensam gummas stuga och vårda henne mot att de fick bo där. Var femte vecka fick de 7 kronor kontant och ibland lyckades mamman få ett dagsverke hos någon bonde. ”En dag” har Herman berättat ”när jag var 7 och kom hem från skolan var stugan tom”. Gumman hade dött och mamman tvingats lämna den för att flytta in hos en annan sjuk gumma. I den stugan fick de dock bo kvar även efter gummans död.

Säkert var det en stor lättnad för familjen när både Herman och hans mor kunde börja arbeta på Ifö-verken och få varsin regelbunden lön. Herman var 16 när han fick börja skära lera till tegelstenar och hans mor körde vagnar med tegelstenar till ugnarna. Ganska snart fick Herman en ny arbetsuppgift; styrman på de pråmar som fraktade lera från Ivön till Bromölla. Ett förskräckligt jobb på höst och vinter när vågorna slog in i pråmen och som styrman blev han genomblöt. Inga kläder räckte för att hålla värmen.

Herman lämnade fabriksjobbet och begav sig till sin mors födelsebygd och lärde sig till målare och sedan blev det militärtjänst i Malmö i två år vid kavalleriförbandet Kronprinsens Husarer. En försommardag 1902 kom ett brev från hans mor att fadern kommit till Bromölla. ”Då hade han varit borta i 17 år, och jag hade ju ingen känsla för att det var min far, även om det var så. Men jag var ju nyfiken på gubben och begärde midsommarpermission och reste hem och hälsade på.”

*

Maj 2019. Jag sitter på ett kafé på Malmö Centralstation och läser intervjun som Folklivsarkivet i Lund gjorde med Herman 1949. Den maskinskrivna texten är på 31 sidor. Sidor som rymmer en kort biografi och en lång berättelse om arbetarnas villkor på fabriken. Det är i den texten Herman berättar om sin barndom och om sitt möte med sin far. Snart ska jag själv åka till Bromölla och träffa hans barnbarn Ina och Berit och få höra mer om Herman. Idag tar det en timme och 23 minuter att åka tåg den sträckan. Sommaren 1902 när Herman reste hem för att möta sin far var det en avsevärt längre resa att först ta sig till Hässleholm på Södra stambanan, sedan byta till Kristianstad och därifrån resa på den smalspåriga järnvägen till Bromölla. Kanske passerade han förbi där jag nu sitter på sin väg från garnisonen till tåget och tredjeklassvagnen? Mina tankar far och är tillbaka till Lübeck 1885. Hur tog sig Maria till Grödby med sina tre små barn? Båt hela vägen till Sölvesborg eller åkte hon först båt till Ystad eller Malmö och sedan tåg? Eller? Och vem betalade resan? Hade hon några besparingar? Det får vi nog aldrig veta, men väl föreställa oss hur det måste känts att resa ensam med tre små barn till en plats hon aldrig varit i och inte heller kände någon där.

Läser vidare i texten för att få veta något om mötet mellan far och son, men Herman beskriver inga detaljer eller känslor alls. Berättar att fadern flackat runt i världen, men kommit tillbaka till Hamburg med ett fartyg han arbetat på. Blev skadad i lastrummet och kom på sjukhus. När han lämnade sjukhuset hade fartyget redan seglat iväg. Alla hans tillhörigheter fanns kvar på båten och han var helt utblottad. Hans enda utväg blev att ta sig hem till Bromölla. ”Han såg ju ruskig ut när han kom, mest som en luffare”. Nils syster Gunilla tog hand om honom, gav honom kläder och tak över huvudet en vecka, men ”sen så tyckte mor att det var synd om honom, så han fick flytta hem till henne och så blev de ett par igen. Och han kunde flytande tyska så det var inte svårt för honom att få anställning på bruket.” Därefter försvinner både fader Nils och modern Maria ur Hermans berättelse. Nils lär ha lämnat Maria igen och flyttat iväg någon annanstans. Klart är att de inte är begravda tillsammans. Marias grav är intill sonens.

*

Efter militärtjänsten kom han tillbaka till Ifö-verken. ”Måste ha varit en skicklig arbetare” tänker jag lite stolt när jag hittar referenser till honom i boken ”Bromölla samhälle och industri vid Ivösjöns strand” (TBV 1986). Det är Herman man citerar och hans skiss får illustrera när tillverkningen av gasretorter ska förklaras. Retorter? Det är ett destillationskärl tillverkat av t ex chamottelera och som användes för att framställa stadsgas och koks. Första hälften av 1900-talet expanderade behovet av stadsgas i Sverige och det byggdes gasverk i många städer. Herman ansvarade för bränningen av retortrarna i ugnarna. Retortrarna byggdes varv för varv då de var för stora att göras i form. Hela processen var känslig, allt från uppbyggnaden till glaseringen och bränningen och Herman konstaterar att ”det var många hundrade som gick sönder. Vi är bara imponerade över att några höll.”

På lunchrasten kunde man gå upp till fabrikör Hermansens kök och köpa mjölk av pigorna. Det gjorde Herman och där träffade han hushållerskan Fredrikke Johansen. Så blev de två ett par och gifte sig i januari 1904. Valborgsmässoafton samma år föddes dottern Ester, min mormor. Det var alltså bråttom med giftemålet. Förmodligen var det hennes danska medlemskap som försenade vigseln. Det står i kyrkoböckerna att hon ”styrkt sin hinderslöshet genom trenne gånger i Post- och Inrikestidningar införd annons” och att hon dessutom ”förettet intyg från Danmark, att hon därstädes icke varit gift”. Fredrikke arbetade kvar i fabrikörsfamiljen efter att Ester fötts och familjen bodde i en lägenhet som ägdes av bruket. Men 1906 tog det slut med såväl bruksbostad som med hustruns anställning hos fabrikören. Herman engagerade sig i den nybildade fackföreningen och det tålde inte fabrikör Hermansen. Det var bara att flytta och när Fredrikke mötte sin gamle arbetsgivare så hälsade han inte på henne.

Familjen växte. Efter Ester föddes Erland, Ebba, Holger, Stig, Henry, Gunnar och Vega. Också hade man fosterbarn: Marianne, Rut, Allan och Kurth. Mellan Ester och yngsta barnet Vega skilde det 12 år. Under de åren måste även fosterdottern Marianne varit i familjen. På 20-talet kom sedan Rut till familjen och i början på 30-talet Allan och Kurth. Alla dessa barn, egna och andras, som de hade hand om under alla dessa år. När Kurth lämnade sina fosterföräldrar i början på 50-talet för att studera på Önnestad folkhögskola var Herman redan folkpensionär.

*

”Hur var din morfar? Kan du berätta något om honom?” Jag sitter i barnbarnet Inas uterum och dricker kaffe. Min moster Elsie är där, Inas kusin Berit och Inas dotter Kethy. Nu ska jag äntligen få lära känna honom, få veta något om personen, inte bara om husaren, fabriksarbetaren och fackföreningsmannen. Men ingen har så mycket att berätta om sin morfar. Visst träffade de sina morföräldrar, men de kom inte nära. ”En gång tog morfar med oss barn till stranden av Ivösjön och täljde sälgpipor åt oss” berättar Ina. ”Men det var enda gången jag minns han gjorde något med oss barn. ”Men generös och omtänksam var både han och Fredrikke” fortsätter hon. ”När hushållsgrisen vi hade dog så kom de cyklande med en stor låda på pakethållaren full av kött till oss”. Jag tänker på min egen farfar -morfar dog när jag bara var fyra – som levde tills jag var vuxen själv. Aldrig att vi talade med varandra, aldrig att han lekte med mig heller. Det var kanske så i den generationen. Inas morfar täljde i alla fall sälgpipor åt sina barnbarn. Min mamma berättade en gång ett annat minne: hur Herman alltid sjöng och var glad. ”Herman var en munter fyr, munter fyr” sjöng han för barnbarnen när han hjälpte till att måla om hos dottern Ester.

Närmare Herman kommer jag nog inte. En glad fyr som kunde tälja säljpipor var han. En duktig yrkesman som engagerade sig i sina medmänniskor såväl genom facklig kamp som genom att ta hand om fosterbarn. Men utan den 31 sidor långa intervjun 1949 hade han bara varit en not i släktforskningens personakter:

Husar, målare, lagerarbetare, porslinsarbetare Frans, Herman, Bertold Jönsson Berger. Född 1880-07-24 Lübeck Tyskland. Död 1959-02-09 Grödby 21:80, Ivetofta, Bromölla, Skåne

Nu har han ändå trätt fram för mig ur historien. Visat mig varifrån jag kommit, påmint mig om vilket gott liv jag själv har, gett mig möjlighet till fina möten med människor vars historia jag delar.

Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredrikkes grav

Äntligen hade jag hittat platsen. Efter att ha irrat runt en stund på kyrkogården stod jag framför graven. Min mormors föräldrars grav, Fredrikke och Herman Bergers. Två strävsamma, fattiga arbetare i Bromölla som nu vilar i de rikas del av kyrkogården.

När mormorsmor Fredrikke blev intervjuad av Landsarkivet i Lund 1949 var det första hon stolt berättar är att hon och maken Herman kommer att begravas i gravplatsen som hennes arbetsgivare vid sekelskiftet, ingenjör Hermansen, köpt åt sig och sin familj. ”Hermansen gick det dåligt för. Han slutade som en fattig man på ett Lasarett i Köpenhamn. Sin grav han hade köpt här fick han ingen användning för, och eftersom platsen redan är köpt en gång så ha de bestämt att jag och min man ska vila där, när vi slutar en gång, eftersom jag nu var hos dem i så pass många år och är närmast till det.”

 

img_2686

Det är Fredrikkes egna ord, fast översatta till svenska. Hon lärde sig inte tala svenska ordentligt utan blandade in danska ord och hade dansk betoning hela vuxenlivet i Sverige. Till Bromölla kom hon med som tjänsteflicka åt familjen Hermansen år 1901 då ingenjör Axel Hermansen köpte AB Ifö Kaolinbruk.

Fredrikke och Herman fick alltså platsen, men tog inte plats. Här skulle säkert varit en hög sten, ett staket med järnkätting, kanske buxbomhäck. Istället blev det en liten liggande sten mitt på en stor tom yta. Även efter jordelivet märks klasskillnaderna fastän de ligger i den förnämsta delen av kyrkogården. Eller kanske just därför blir det extra tydligt.

Vilka ”de” var som gav gravplatsen till Fredrikke och Herman framgår inte. Kanske kyrkorådet?  I en uppsats som Kaisa Persson skrivit under en kurs i Trädgårdshistoria på Alnarp 1999 berättar hon att den här delen av Ivetofta kyrkogård anlades runt år 1900 och välbeställda Bromöllabor erbjöds köpa gravplatser längs med ytterkanterna av kyrkogården. I mitten blev sedan mindre bemedlade begravda. Utifrån dåtidens klassperspektiv var det här Fredrikke och Herman hörde hemma. Men sett till deras liv och gärning förtjänar de både gravplatsen de fick och att bli hågkomna. Fredrikke med socialt patos som tog  hand om ett övergivet barn som fosterson och som såg till att ett begåvat barnbarn fick gå i realskolan, Herman som var med och drog igång en fackföreningsrörelse på Iföverken och som stred för sig och sina kamraters rätt till drägliga löner och arbetsvillkor. Ett engagemang som kostade Fredrikke jobbet för ingenjör Hermansen lät henne välja mellan anställningen och fästmannen. Även bostaden miste de.

Men efter ett långt liv tillsammans fick de vila ihop i Hermansens grav.