Mitt bland orkidéerna vid Möckelmossen på södra Öland står hon med blicken fäst mot marken. Det är den 20 maj 1982 och jag tror min mamma, Rut, är mycket lycklig i den stunden.

Jag har hennes anteckningsbok framför mig och läser att det är S:t Pers Nycklar som blommade vid sidan av majvivor, ölandstok, grusbräcka och älväxing. Allt är noga uppskrivet i boken och de flesta växternas latinska namn är också angivna. Jag ser henne framför mig, hon har säkert en axelväska med floror och lupp och en sjalett på huvudet. Min pappa Kurt som mer är intresserad av landskapet och miljön som helhet har säkert gått iväg en bit med ryggsäcken packad med termos och smörgåsar. Men för Rut är det här mer än en hobby. Det är en intellektuell stimulans och en möjlighet få umgås  med likasinnade som delar hennes passion för botanik. Säkert var det en hel grupp från södra Halland som hade åkt till Öland denna helg i maj för att botanisera. De var en grupp hängivna amatörer som hon tillhörde och här blev klasskillnader och yrken ointressanta. Det viktiga var det gemensamma intresset. Folkskolläraren, lantbrukaren och snickaren blev bemötta med respekt av professorerna i Lund när de hjälpte till med inventeringar. Amatörernas insatser var viktiga för forskningen.

I slutet på juni samma år åkte Rut upp till Kvikkjokk på en botanikresa där inventeringsjobb varvades med kvällsföreläsningar och gemensamma artbestämningar. Jag förstår av noteringarna i anteckningsboken hur hon njöt av att vara en del av arbetet med att ta fram en Lapplandsflora. Här finns många utropstecken i texterna och noggranna anteckningar från kvällsföreläsningar av arrangörerna.

När hon och maken Kurt blev äldre och kanske bekvämare tog intresset för trädgård och trädgårdsväxter över. De byggde upp en fin trädgård och hämtade inspiration till den från många resor till besöksträdgårdar både i Sverige och utomlands. Kurt som var lantbrukare kunde både anlägga och sköta trädgården rationellt och Rut hade haft sommarjobb i en handelsträdgård i Harplinge i mellersta Halland en sommar i början på 50-talet.. Där fanns 200 drivbänkar, ett växthus och 5 tunnland tobaksodling att ta hand om. Så förutom intresset för botanik och trädgård hade hon en hel del praktiska kunskaper också med sig från början. Den gemensamma trädgården de hade på sin gård i södra Halland visade de gärna upp och i 10 års tid så hade de en öppen visning varje sommar med en entré som oavkortat gick till Rädda Barnen, en organisation de kände varmt för. Runt en kvarts miljon blev det totala bidraget och den möjligheten  de genom trädgården hade att skänka pengar gladde dem mycket.

Bekräftelserna på hennes kunskaper och förmågor både i sina hobbyer och i sin yrkesverksamhet var viktiga för henne. För hon bar en stor osäkerhet och lite låg självkänsla, något som många klassresenärer får med sig i bagaget. För klassresenär var hon och hon hade gärna rest längre på sin utbildningsresa än till en folkskollärarexamen, men den möjligheten gavs inte. Därför var botaniken såväl en kompensation som en intellektuell utmaning.

Hon föddes 1933 i Håkanryd, vid Ryssbergets fot, på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Ett fattigt hem med en far som var fabriksarbetare på Ifö-verken och en mor som försökte jobba extra hos bönderna i trakten när möjlighet gavs. De var sex syskon, tre pojkar och tre flickor. Rut utmärkte sig i skolan och fick hoppa över en klass i lågstadiet. När folkskolan var klar var hennes dröm att få gå realskolan i Sölvesborg, men det tyckte inte familjen att man hade råd till eller att det var något för en arbetardotter att satsa på. Men folkskolläraren kom cyklande en kväll till Håkanryd och talade med hennes far om att en sådan läsbegåvad flicka borde få chansen. Dessutom berättade han att det fanns studiestöd att söka för begåvade barn från fattiga familjer och att Rut säkert skulle få ett sådant. Fadern lät sig övertalas, men något studiestöd fick de inte trots hans låga lön. Bönderna deklarerade nämligen inte någon inkomst på den tiden så pengarna gick till bondbarnen från välbärgade hem. Den orättvisan retade dock upp pappa Albin så att han bestämde sig för att Rut skulle få gå på realskolan trots allt. En omständighet som också underlättade var att Håkanryd var ett stationssamhälle på järnvägslinjen Älmhult-Sölvesborg så det var lätt att ta sig till skolan. Efter realskolexamen fanns det för fattiga flickor främst två utbildningar att välja på: seminariet för folkskollärare och lågstadielärare eller sjuksköterskeutbildningen. Rut drömde om att bli folkskollärare och närmaste seminarium fanns i Kristianstad.

1947 startade folkskoleseminariet i Kristianstad. Där fanns en två-årig utbildning för de som hade studentexamen och en fyraårig utbildning för de som hade realexamen. Rut sökte direkt efter realskoleexamen till den fyra-åriga utbildningen och kom in. Möjligheten att få gå på läroverk och ta studentexamen var ekonomiskt otänkbart och även den här kortare vägen var inte självklar. Äldste brodern Yngve som hade fast jobb på Ifö-verken fick gå i borgen för ett lån åt henne och säkert stack mor Ester åt henne allt hon kunde avvara. Även om den 4-åriga utbildningen säkert samlade många unga från andra fattiga familjer har mamma berättat att hon många gånger kände sig utanför. Undervisningen var schemalagd 8-16 under 6 dagar i veckan, även lördagar. På lördagarna avslutade de flesta klasskamraterna veckan med att gå på kafé, men en sådan utsvävning var otänkbar. Hon och en väninna i samma belägenhet köpte gårdagens bullar som torkats till skorpor på ett bageri och gick hem till någon av deras inackorderingsrum och kokte te och åt skorpor.

Hela livet talade Rut om den fantastiska utbildningen och de hängivna lärarna. Som folkskollärare skulle man undervisa i alla ämnen för elever ifrån årskurs 4 upptill årskurs 7 eller 8. På schemat fanns 14 olika ämnen och då inte bara de teoretiska som engelska, svenska, matematik och historia utan också gymnastik, hemkunskap, textilslöjd och trädgårdskunskap. Det var nog bara ett fel med skolan; den tog slut för tidigt för Rut. 21 år gammal tog Rut examen och hösten 1954 fick hon sin första tjänst i Hebergs stationssamhälle i mellersta Halland.

Rut var stolt över sin utbildning och sin examen, även om hennes sista år i skolan förmörkades av att hon hade svårt att hantera krav och ifrågasättande från föräldrar och barn samt den nedmontering av skolans auktoritet hon upplevde. 40 år tidigare under hennes första år som lärare  i Heberg neg mammorna för henne och hennes klädval och hattar bildade mode i det lilla samhället. På kalasen var det bara storbondens fru och prästfrun som pratade med henne. De andra vågade inte. En märklig situation för en kvinna som själv kommit från arbetarklassen. Till den tiden längtade hon inte tillbaka till utan mer till 60- och 70-talets skola där skolan var en auktoritet och det fanns goda resurser att stötta såväl lärare som elever.

Något ”Chronschough-komplex” upplevde hon nog aldrig utan det drabbade nog mer manliga folkskollärare som kände sig underlägsna ämneslärare med akademiska examina. Kvinnliga folkskollärare hade kanske nog med kampen att få lika lön som sina manliga kollegor och rätt till lika bra tjänstebostäder!

(Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.)

Vad drömde den fräkniga 14-åringen, som senare blev min mamma, om när hon satt på rälsbussen mellan Håkanryd och Sölvesborg på sin första bildningsresa?

Drömde hon om ett yrke och att kunna försörja sig själv? Den drömmen gick i uppfyllelse.

Drömde hon om att bli gift och ha barn? Den drömmen gick också i uppfyllelse. På hennes sommarjobb i handelsträdgården träffade hon Kurt som var hennes livs kärlek. I 55 år var de tillsammans innan han gick bort. Två barn fick de, jag och min bror, och när vi barn skulle läsa vidare behövdes det inte några ekonomiska uppoffringar från föräldrar eller släkt utan välfärdsstatens studiemedelssystem gjorde det möjligt finansiera akademiska studier.

Drömde hon om att resa? Det hon fick uppleva av världen under sitt 87-åriga liv fanns nog inte ens i hennes djärvaste flickdrömmar. Hon hann besöka 28 länder och kanske viktigast av allt var att genom många amerikaresor lärde hon känna sina kusiner i USA.

Vad du än drömde om, mamma, så fick du ett långt och hoppas jag lyckligt liv under de årtionden då Sverige gick från ett fattigt land till en välfärdsstat.

---

[1] [1]Begreppet ”Chronschough-komplex” är hämtat från en skälmroman, ”Skollärare John Chrounschoughs memoarer”, skriven av August Bondeson där författaren skriver om den skrytsamme, men ganska obildade skolläraren (född Persson) och hans väg från ett fattigt hem till seminariet i Göteborg och tillbaka en tjänst i sin hemsocken.

”Hvis jeg ikke har modtaget noget andet for mine penge, har jeg en meget pen utsikt”. 

Det är greve Christian Lerche av Lerchenborg som yttrade dessa ord när han stod på fabriksområdet och tittade ut över Ivösjön och såg Ivöklack, urbergskullen som reser sig 130 meter upp över sjön. Och en vacker utsikt var det enda som blev kvar av det finansiella vågspelet han gav sig in i under de 8 år som svågern Axel Hermansen drev Ifö-verken. Och ett högt pris fick greve Lerche betala förutom de 2-3 miljoner i lån och borgenskapsförbindelser han förlorade. Efter bolagets konkurs blev hela hans fideikommiss Lerchenborg på Själland satt under förmyndarskap.

Den ödesdigra vänskapen mellan ingenjör Axel Hermansen och greve Lerche tog sin början med att Axel gifter sig med Birthe de Falsen Zytphen-Adeler som är storasyster till Greve Lerches hustru Anna.

Det är en gedigen teknisk bakgrund som Axel har vid det laget. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han först i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men hans ambitioner var större än så. Först fick han ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar i Newcastle och Leeds och sedan arbetade han med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk. Efter en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.

Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Hade stora visioner men svårt att bryta ner detta till realistiska planer. Och var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna? 

1901 köper Axel och greve Lerche tillsammans Ifö Kaolinfabrik i den lilla skånska orten Bromölla. Ifö Kaolinfabrik var då ett företag med ett 50-tal anställda och med en liten tillverkning av eldfast tegel och bränd kalk. Råvarorna kom från Ivöklack där bolaget bröt såväl kalk som kaolin, porslinslera. De nya ägarna hade stora expansionsplaner där Hermansen stod för visionerna och det tekniska kunnandet och greve Lerche för finansieringen.

Hermansen hade goda kunskaper i ugnsteknik och utvecklade företaget från en producent av kalkprodukter och eldfast tegel till att erbjuda effektiva ugnar till främst gasverk och glasindustri. En viktig produkt var retorterna. Retort är ett slutet destillationskärl som användes för att hetta upp stenkol så att gas och koks bildades. Den energirika gasen användes sedan framför allt som stadsgas för uppvärmning, spisar och gatubelysning. Koksen användes främst i industrin. Från början tillverkades retorterna av gjutjärn, men då kunde man bara hetta upp till runt 800 grader. Genom att istället tillverka dem av chamotte kunde man öka förbränningstemperaturen och därmed verkningsgraden. Chamotte är en lera som skapas genom att redan bränd lera krossas, sorteras efter kornens storlek och blandas med obränd lera. Sedan torkas chamotten och bränns.

Förutom att använda chamotte i retorterna uppfann Hermansen en speciell chamotteformsten med kanaler där luftströmmar och gasströmmar gick olika vägar vilket innebar att luften förvärmdes och förbränningstemperaturen kunde öka ytterligare. Dessutom blev hela ugnskonstruktionen kompakt. 

Förutsättningarna var alltså mycket goda genom Hermansens tekniska kunnande och hans insikt om var ugnarna kunde ha en stor marknad. Europas växande städer hade ökande behov av stadsgas och i svensk glasbruksindustrin behövdes effektivare ugnar.  Men ändå gick det snett. 

Tidigt insåg Hermansen att det behövdes mer kapital än vad svågern kunde bidra med och ett aktiebolag bildades den 23 januari 1903. Mötet hölls på Frimurarhotellet i Kristianstad. Bolagsnamnet blev Ifö Kaolin & Charmottefabriks AB och ett 20-tal personer hade tecknat aktier. Totalt gavs det ut 821 aktier á 1000 kronor. Majoriteten av aktierna köptes av Hermansen och greve Lerche, 310 respektive 300 aktier.

En storsatsning på att marknadsföra bolaget och dess produkter gjordes. Man ställde ut på en industrimässa i juni 1903 i Helsingborg, men kanske blev inte uppmärksamheten den önskade. Åtminstone Borås tidning skrev mycket lite om produkterna, men desto mer om den fest bolaget arrangerade för pressfolket. Signaturen R.W. berättar under rubriken ”Om publicisternas ihjälfestande” att:

Till idag hade tidningsmännen af styrelsen för Ifö Kaolin- och chamotte-fabriksaktiebolag mottagit inbjudning till middag å Marienlyst. Afresan skedde med ångfärjan kl. 3,57 till Helsingör, varifrån färden gick i vagnar ut till det storartade etablissementet, som i sitt slag är enastående i Norden. Här serverades nu vid ett festligt dekorerade bord en utsökt dinér, vid hvilken naturligtvis stämningen höjdes med både allvarliga och skämtsamma tal. Efteråt följde ett nachspiel, som räcker ännu då dess rader sammanrafsas.

Om bolagets värden får vi tala en annan gång. Festattentaten lämna en stackars referent högst få minuter övriga för hans egentliga uppgift.

Det man egentligen ville kommunicera med sin monter var produktsortimentet med de avancerade retortugnarna och med olika kvaliteter av eldfast tegel och kalk.

De närmaste två åren skedde en våldsam expansion i Bromölla. Ett nytt slammeri byggdes, arbetarbostäder och tjänstemannabostäder uppfördes och en ugn för kalkbränning uppfördes. Redan tidigare hade man påbörjat ett bygge av ett stickspår på drygt en kilometer från fabrik till järnvägsstation. 

*

Det är en strålande försommardag. Redan klockan nio på morgonen är det hett  mellan  husen  på  Skrufs  glasbruk.  Inne  i  hyttan  är  det  ännu  varmare.  Ugnarna brinner,  glasbruksarbetarna utför  sina  nästan  koreografiska  rörelser  för  att tillsammans  skapa  de  vackra  glasföremålen  signerade  formgivaren  Carina  Seth Andersson. Ett skådespel där var och en har sin givna roll i ett perfekt samspel. 

Detta  samarbete  i  hyttan  aldrig  upphör  att  fascinera  mig.  Det  är  en  dimension mer än bara yrkesskicklighet som gör denna hantverksmässiga process så unik. Men det här besöket i hyttan är inte för att beundra glasbruksarbetet utan för att se  vad  som  finns  under  hyttans golv,  nere  i  glasbrukets  källare.  Där  nere  ska  den första ugnen som Axel Hermansen levererade till en kund finnas. Dessutom den enda bevarade glasbruksugnen av alla han sålde. Och kanske är ugnsteglet med dess inbyggda luftkanaler brända av min mormorsfar Herman Berger. Det är inte belagt, men ändå ganska troligt då han var en skicklig tegelbrännare. Kent Elm, brukets ägare, går före ner för de smala trapporna till hyttans källare. Så står vi framför ugnen, den som jag tidigare bara sett som en ritning. Det är en märklig känsla  att  se  ugnen  i  verkligheten,  se  teglet,  luftkanalerna,  luckorna  framför eldstaden  och  utloppet  till  skorstenen.  Kanske  var  Axel  Hermansen  här  nere sommaren 1906 och såg på när den danske muraren Nielsen murade upp ugnen efter  Hermansens  konstruktion  och  ritning.  Vad  som  är  belagt  är  att  ingenjör Hermansen personligen besökte Skrufs glasbruk detta år och sålde in sin ugn till disponent  Gustaf  Lundin  och  aktiebolagets  styrelse.  Skruf  hade  en  nästan  ny vedugn som revs för att ge plats åt den nya med bättre prestanda.

Kanske hade Axel varit på Skruf tidigare. Sommaren 1904 gjorde han tillsammans med en representant från företaget Bröderna Edstrand i Malmö, generalagent för Ifö-bolagets produkter, en två veckor lång resa med häst och vagn till de småländska glasbruken för att presentera de nya ugnarna. Kusk var Karl Johan Svensson och han berättar senare om att de reste under stark sommarhetta upp 12 mil per dag för att besöka sina potentiella kunder. 

Det är ingen slump att glasbruken ligger i skogarna. Oerhörda mängder ved gick åt  för  att  elda  ugnarna  och  tillgången  till  och  priset  på  ved  var  avgörande  för brukens   lönsamhet.  Skrufs   tidigare   disponent   Celander   beskrivs   som   en egensinnig och vrång man mot såväl arbetare som leverantörer. Det slutade med att  färre  och  färre  bönder  ville  leverera  ved  till  glasbruket  och  1903  tvingades man stänga hyttan på grund av vedbrist. Celander fick sluta och Gustaf Lundin blev  den  nye  disponenten.  Kanske  var  det  därför  som  bruket  bestämde  sig för att  köpa  en  ugn  från  Ifö-verken.  Hermansens  ugn  hade  en  mycket högre verkningsgrad och därmed gick det åt mindre ved. 10 kubikmeter ved gav 150  –  200  kg  glas  i  traditionella  ugnar  och  i  en  Hermansenugn  kunde  man producera över 400 kg glas på samma mängd ved. Bygget av den nya ugnen gick snabbt, men konstruktionen var inte rätt. Ugnen blev inte tillräckligt varm. De luftkanaler som fanns i teglet var för få och för smala. 

Den  fick  rivas  och  i  oktober  1906  fick  Per  Olsson  från  Bromölla  komma  och bygga upp en ny ugn med fler och bredare luftkanaler. Den nya ugnen blev varm, alltför varm. Efter 8 dagars drift smälte bänkarna ner som deglarna stod på och glasmassan  rann  ner  i  ugnen.  Det  var  bara  att  riva  och  man  fick  börja  om  med ännu   en   förändrad   ugnskonstruktion.   Per   Olsson   har   själv   berättat   om processen: 

 I  oktober  kom  jag  till  Skrufs  glasbruk  och  skulle  bygga  den  andra försöksugnen.  Jag  fick  undervisning  av  en  glasmålare  från  Hovmantorp,  kallad Vasa-Nisse. En dansk ingenjör, som hette Severin, fick ett tips av Vasa-Nisse om hur  man  skulle  göra  och  till  slut  blev  den  tredje  ugnen  bra  och  sedan  ville  alla glasbruk i Småland ha glasugnar av den sorten.

Tredje   ugnen  blev alltså  precis   som   det   var   tänkt.   Men   tre   ugnsbyggen   och   långa produktionsstopp  var  förödande  för  glasbrukets  ekonomi  och  1908  gick  Skrufs glasbruk i konkurs.

*

Den  29  januari  1909  avgick  ingenjör  Hermansen  som  verkställande  direktör  för Ifö Kaolin- & Chamottefabriksaktiebolag. Den 2 april gick bolaget i konkurs. Men  konceptet  Hermansenugn  var  fortsatt  framgångsrikt.  Ugnar  levererades  till ett 30-tal glasbruk i Småland och de var i drift fram till 50-talet när de ersattes av gasolugnar. Själv flyttade nu Axel Hermansen upp till hustruns herrgård i Ingelstad. I huvudbyggnaden inrättade han kontor och några kilometer bort, intill Torsjön och nära järnvägsstationen, byggdes en experimentverkstad. Kontakten med sitt gamla företag fortsatte dock och de ugnar han konstruerade och sålde på marknaden tillverkades i Bromölla. 

På kontoret arbetade fyra till fem ingenjörer och ritare samt en kontorist. De pendlade från Växjö med järnvägen till Ingelstad station och gick sedan sista biten. I experimentverkstaden eller försöksanstalten som den också kallades murade man upp Hermansens modeller och testade dem. Sedan revs de och nya bygdes. När en modell var godkänd och såld så skickade man med både murare och ingenjörer för att på plats hos kunden bygga upp den korrekt. I Bryssel hade bolaget sitt huvudkontor och sedan fanns det försäljningskontor i ett stort antal europeiska huvudstäder. Störst och mest framgångsrikt var bolaget i början på 20-talet även om Axel lär ha sagt att:

Mina kontor blir större och större och rikare och rikare och jag blir fattigare och fattigare.

Men som ingenjör skördade han stora framgångar. 1919 publicerade Värmetekniska föreningen hans skrift ”Några synpunkter rörande Sveriges bränslefråga” och 1920 var han gästföreläsare på Chalmers och höll en föreläsningsserie om ugnstekniker för främst järnindustrin. 

Kanske var det här som han yrkesmässigt och privat nådde höjdpunkten i sitt liv. Boende på en herrgård, ett stort sällskapsliv, ett framgångsrikt företag, även om ekonomin tydligen lämnade en del att önska, och ett erkännande i akademiska och tekniska kretsar. Men så tappade såväl  hans företag som många andra det försprång man internationellt fick alldeles efter första världskriget när Europas industri låg i ruiner och behövdes byggas upp. Och så dog hustrun, Birthe, år 1923 bara 55 år gammal. Hon dog inte i Ingelstad utan i Hornbaek i Danmark. Var det oväntat och var Axel där? Några år senare gifte han om sig med en fransyska. De reste i privat järnvägsvagn från Paris till Ingelstad, men livet på landet, även om det var en herrgård hon kom till, passade inte den nya hustrun och hon försvann snabbt ur hans liv.

Så började motgångarna. 1928 gjorde han en ödesdiger affär genom att köpa aktiemajoriteten i företaget A/S Kronborg i Helsingör för att utveckla detta till ett glasbruk för fönstertillverkning. Han köpte också glasbruk i såväl Sverige som Finland och Rumänien. Förutsättningarna var bra. Alla företagen var lönsamma, men Hermansen började experimentera med tillverkningstekniker i A/S Kronoborg och vinsterna åts snabbt upp och det blev konkurs. 1930 brann mangårdsbyggnaden på Ingelstad Herrgård ner till grunden. Hermansen själv var i Danmark, men en tillfällig besökare med uppdrag att katalogisera husets bibliotek somnade med en vattenkokare påslagen på skrivbordet.  Det fanns slangar på plats för släckningsarbete, men ingen som hittade kranarna för att sätta på vattnet och leda släckningsarbetet. Helfrid Roos, husa på Ingelstad var på plats och berättar om när Hermansen kom dagen efter:

Han kom långsamt gående uppför allén och såg på det brinnande huset. ”Här hade jag massor av dyrbara tavlor och smycken” sade han. Han vände sig till oss: ”Gott att ni lever”. Gråtande gick han därifrån. Han återvände aldrig till Sverige.

*

Den 1 augusti 1933 avled Axel Hermansen i Plejelt på Norra Själland, en dryg mil från Helsingör. Fyra dagar senare publiceras hans dödsannons i Svenska Dagbladet. Den är på danska och som sörjande står Börnene och systern Villa Jespersen. Han begravs den 6 augusti i Köpenhamn. Barnen är förutom sonen Otto också Yngve som är Axels son utom äktenskapet. Det är Yngve som är med på bouppteckningen i Växjö senare under hösten. Jag har en kopia av det två-sidiga protokollet som finns i original på Landsarkivet i Vadstena. Det är en sorglig läsning. På tillgångssidan några aktier till ett sammanlagt värde på 1819:50 kronor och på skuldsidan 96788:30 kr. Här finns en stor skuld till Yngve Hermansen redovisad: 38312:72 kr. I dagens penningvärde motsvarar det över en miljon kronor. Det var säkert tufft för Yngve med yrkestiteln kontorist att bära.

*

Mormorsmor Fredrikke hade inte mycket sympatier för hennes arbetsgivare Axel Hermansen, men husan på Ingelstad hade inget ont att säga om vare sig Axel eller Birthe. Själv känner jag nästan en sorg när jag skrivit färdigt berättelsen om hans liv. Så lätt att det kunde gått honom väl. Om inte… Tänk om han och hustrun arbetat tillsammans. Hennes sinne för affärer och ekonomi i kombination med hans tekniska och sociala förmåga skulle vara en stark konstellation. Kanske blev också detta att han var utlänning ett hinder. 1918 försöker Axel Hermansen få tillstånd att köpa mark i Norge i västra Blekinge för att bryta kaolinlera där. Det hela avstyrks av kommerskollegium då ”en dansk ägares anses bli en konkurrent till svenska fabriker”. Det hjälpte inte att ha bott i Sverige i 17 år och lagt grunden till en industri i Bromölla som trots konkurs kunde starta om och växa och utvecklas. Det hjälpte inte heller att han var mer en kosmopolit än dansk. Under hela sin karriär hade han rört sig i Europa och Ryssland för teknologi har inga gränser. Men i Sverige var en dansk ingenjör ett affärshot och protektionismen segrade. 

Hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig

Tänk om han lärt sig den.

Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Mannen vid hennes sida framme vid altaret, var förvisso långt ifrån hennes kretsar och släkt. Han stod för det moderna samhället, för ingenjörskonst och industrialism och för ett samhälle där kunskap och framåtanda kunde föra människor långt. Vi vet inte var de träffades, kanske i Köpenhamn där Birthe arbetade som läkare på en egen mottagning, kanske redan under studietiden i Lund där Axel studerade tekniska ämnen samtidigt och Birthe ägnade sig åt medicinstudier? 

Inte heller vet vi inte vad man tänkte och viskade om i kyrkbänkarna denna januaridag.  Såg man det som en opposition mot familjen och mot hennes uppväxt och de förväntade kraven på hur en baronessa skulle uppföra sig och leva sitt liv?  Eller såg man Axel Hermansen som en framtidens man? Eller som en skojare som ville åt släktens pengar? Den enda frågan vi kan få svar på är att Axel fick åtminstone en nära vän inom släkten, Greve Lerche, Birthes lillasyster Annas make.  Däremot hälsade föräldrarna aldrig på sin dotter i hennes och Axels hem.

Efter bröllopet levde paret Hermansen visserligen parallella liv och gjorde parallella karriärer, men personligheterna och drivkrafterna verkade de dela. Och det var Birthe som blev den framgångsrika av de två.

Efter bröllopet bosatte sig de först i Köpenhamn där sonen Otto föddes. Men snart började de planera för en flytt till Bromölla i Skåne. Det är oklart hur makarna kom i kontakt med företaget Ifö Kaolinbruk i Bromölla, men såväl grundaren Dr Nielsen som den tekniske ledaren Tideman var danskar så kanske korsades deras vägar i Köpenhamn. 1901 köpte Axel företaget och familjen lämnade Köpenhamn. Birthes plan var att starta ett sanatorium i en barrskog nära Bromölla där luften och miljön ansågs vara sund och läkande.

Hon var övertygad om att hon med sin bakgrund skulle kunna arbeta som läkare även i Sverige Men trots att den danska prinsessan, och sedemera drottningen av England, Alexandra, hjälpte henne genom att lägga ett gott ord för henne till svenske kungen Oskar den förste så fick hon ingen svensk legitimation. Detta bakslag hindrade inte paret att flytta till Bromölla och en barnflicka anställdes i Köpenhamn för att följa med till den nya bostadsorten. Barnflickan var Fredrikke, min mormorsmor.

De kom till ett nybyggarsamhälle där mycket ännu saknades. En ögonvittnesskildring är från Louise Fischer som flyttade dit tillsammans med make och barn från Tyskland, lockade till ett bättre arbete och liv.

Men när vi kom hit och såg hur det såg ut hade vi helst velat låta bli att lasta ur våra möbler och vända om igen. Det fanns ju ingenting, inga vägar, ingen belysning och inga affärer eller hus….Vi hade inga toaletter första vintern, så vi fick sätta oss nere bland buskarna. Det var det värsta av alltsammans, när vi kom hit. Hemma i Freinwalde hade vi ju haft vattenklosett…När vi skulle hämta vatten fick vi gå långa vägar och kliva i långa stövlar över de leriga lyckorna.

Men Birte och Axel flyttade in i ett bättre hus.  De tog över den tjänstebostad som brukets förre ägare Dr Nielsen hade haft. Bostaden låg i ett hus som ursprungligen varit ett badhus i Kristianstad och som Dr Nielsen köpte på 1890-talet och låtit montera ner och byggas upp i Bromölla. Förutom bostad var även brukskontoret inrymt i huset.

Birthe hade en egen privat förmögenhet och satsade inget av den i makens projekt utan när hon tvingades lägga ner planerna på ett sanatorium ägnade hon sig istället åt lantbruk och skogsbruk. I Bromölla arrenderade hon en gård som sköttes av ett par drängar under hennes arbetsledning. Där hade hon 6 kor och 4 hästar. Sedan köpte hon ett sågverk några mil norrut och lät också uppföra en såg i Bromölla efter en kraftig storm 1902 när det fanns mycket virke att ta vara på.

I Bromölla titulerades hon doktor Hermansen och de flesta trodde nog att hon var veterinär då hon hade ett stort kunnande och intresse för djur och djurskötsel. Min mormorsmor Fredrikke hade stora sympatier för sin arbetsgivare fru Hermansen. Men knappast för maken. 

”Fru Hermansen fick lida mycket. Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare, och då var det hon som fick sitta emellan. Han hade en sekreterare på sina resor och en hemma, och sen kom frun som nummer tre. Men har de bara något här i världen så lyfter folk på hatten för dem.”

Fredrikke beskriver Birthe som enkel och flärdfri. Gick klädd i gråa långa klänningar och var inte rädd av sig utan manhaftig i sitt uppträdande. Men, tillägger Fredrikke:

 ”ett litet rart ansikte det hade hon i alla fall.”

I Bromölla fanns i början på 1900-talet ingen läkare utan akuta fall hamnade i familjen Hermansens kök. Birthe lärde därför upp Fredrikke i enklare sjukvård så att hon själv skulle slippa ta hand om alla. Det mest dramatiska som kvinnorna klarade av tillsammans i köket var när en karl kallad Änge-Nissen blev svårt knivhuggen i ett slagsmål och bars in med sju knivstick i ryggen och en skada på halspulsådern. Birthe hejdade blodflödet i halsen och förband alla skador och sedan fick Fredrikke med hjälp av sin fästman Herman  och två andra karlar åka med Änge-Nissen i häst och vagn till doktor Assarsson i Sölvesborg för ytterligare hjälp. Det blev en dramatisk resa de 10 kilometrarna över Ryssberget då förövarna två gånger försökte hindra vagnsfärden med stenar på vägen för att komma åt Änge-Nissen igen. Kusken lyckades med piskan skydda passagerarna och komma förbi hindren så man kom fram till Sölvesborg. 

Birthe hade god hand om hästar och red och körde gärna själv. 1904 var det en stor brand i fabriken och slammeriet blev totalförstört. En imponerad fabriksarbetare, Martin Isaksson, berättade senare om att 

”Fru Hermansen var en ruter kvinna. Hon tyckte inte det gick som det skulle med släckningsarbetet, så hon flög upp i vagnen, fick tömmarna och körde vatten hela kvällen så länge branden pågick.” 

En gång gick det dock illa när hon köpt två nya hästar och skulle ut och provrida. Maken blev orolig och avrådde, men hon gav sig av upp mot Näsum, några mil norr om Bromölla. Redan efter ett par kilometer blev hon avkastad. En förbipasserande erbjöd sig hjälpa henne upp på hästen, men såg inte att det var en kvinna utan titulerade henne artigt med Herrn. Det blev en god historia hon skrattade gott åt senare. Dock spred sig ryktet om att hon blivit avkastad och Axel blev orolig, lät spänna för en vagn och gav sig av efter henne. Och tur var det för i Näsum hade hon blivit avkastad för andra gången och nu slagit sig rejält. 

Karl Johan Svensson var Birthes närmaste man och han var såväl kusk åt henne och åt bruket som ansvarig för hennes bondgård.

När jag var kusk så hade jag en särskild uniform, syrtut och hög hatt; det ”hållde” bolaget. Jag var inne i Kristianstad och beställde syrtuten hos en skräddare, och han skaffade knappar med Ifö-vrkens initialer på. Vid sidan av hatten satt en stjärna, det kallas visst kokard. Det var en gul blomma i den. Och så hade jag stövlar med gula skaft och handskar, vita på sommaren och bruna på vintern.

Karl Johan var en av de som arbetade närmast Birthe. Han var arbetsledare åt de anställda drängarna och planerade deras arbete. Förutom vara kusk köpte han såväl hästar som vagnar och utrustning åt henne. Som kusk tillbringade han mycket tid med henne och de gjorde ofta resor tillsammans till  Kristianstad när hon behövde fördriva tiden eller göra några inköp.

Men skillnaden mellan herrskap och tjänstefolk var tydligt. Över 40 år efter att Karl Johan varit Birthes närmaste man berättar han i Landsarkivets intervju om en inköpsresa till Köpenhamn han gjorde åt henne:

Jag trivdes bra med Hermansens, men snåla var de. Vi kan ju ta ett exempel. När jag reste till Köpenhamn med hästarna, fick jag pengar till biljett och så jag kunde ligga och äta i Köpenhamn. När jag kom hem hade jag dessutom förstört 1 krona av hennes pengar, för Mina egna räckte inte till. Då, när jag skulle ha min lön gången därpå, så gick hon själv till kontoret och hämtade den och drog av sin krona.

Även om Birthe bodde i ett nybyggarsamhälle långt ifrån större städer hade hon nära kontakt med framförallt lillasyster Anna som ofta kom på besök. Annas make, Greve Lerche var en av maken Axels kompanjoner och finansiärer så kontakterna var naturliga. Många andra vänner kom också på besök och festerna var många.  Regelbundet gav sig också Birthe sig iväg till Danmark.

För de andra inflyttade var det inte lika lätt. Louise Fischer, som kom från Tyskland tillsammans med make och barn för vad de trodde ett bättre liv hade inte möjlighet återvända på besök till hembygdens Freischwald förrän efter 10 år.

Men hos familjen Hermansen var det mycket kalas och umgänge. I våra släktmyter har vi alltid tänkt oss att Fredrikke var kokerskan som lagade maten på festerna, men nu när jag läst på så var det främst vardagsmaten och arbetarnas mat hon lagade. Till festerna var det främst familjens ständige gäst Einar Penders som var kock. Han var agent för en champagnefirma så förutom maten stod han också för dryckesval och drycker. Fredrikke berättar själv att hon hade chans till att få en utbildning i finare matlagning, men tackade nej. Axel ville skicka henne på fransk matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn. Fästmannen var viktigare. 

Det kostade för det första 400 kronor bara för att få vara där och lära sig, och sen gick jag ju och hade mina tankar hos Herman här och då ville jag inte ge mig iväg, för jag hade ju inte kunnat stanna och göra nytta för mig sen.

Om kusken Karl Johan upplevde herrskapet som snåla så hade Fredrikke en helt annan bild av Birthe. Fredrikke fick 200 kronor i månaden av Axel för att handla mat för till hushållet, men Birthe brukade sticka till henne extra. De båda kvinnorna åkte ofta till Köpenhamn tillsammans, sammanlagt tretton resor hann Fredrikke vara med på under sina 3 år hos Birthe.

1904 lämnar Birthe Bromölla och köper herrgården Ingelstad söder om Växjö för 165000 kronor. Det motsvarar ca 9 miljoner i dagens penningvärde. Sedan satsade hon lika mycket pengar på att rusta upp gården. Gården drevs med hjälp av 60 statare, en rättare och en inspektor. Det här måste ha varit ett mycket stort steg för henne. Det handlar om nästan en tio-dubbling av verksamheten jämfört med vad hon drivit i Bromölla. Ett bakslag var säkert också att två av hennes närmaste medarbetare, kusken Karl Johan och kokerskan och barnflickan Fredrikke vägrade följa med henne till Ingelstad. Men lite hjälp av dem fick hon ändå . Karl John bistod henne vid köp av nya hästar och grisar och Fredrikke var uppe vid två tillfällen och hjälpte till att laga mat. Den ena gången var nyårsafton 1906 då Birthe ställer till med en stor fest för gårdens 65 anställda.

Det är försommaren 2019. Jag står på gårdsplanen till Ingelstads herrgård tillsammans med hembygdsföreningens ordförande Kenneth Svensson. Vi försöker föreställa oss hur det såg ut i början på 1900-talet. Det är inte helt lätt då huvudbyggnaden från 1794 brann i början på 30-talet. Idag är den uppbyggda huvudbyggnaden helt annorlunda och hela gården är numera ett naturbruksgymnasium. Det är lättare tänka sig tillbaka när vi vandrar ut mot ägorna, tittar på en gammal lada, på åkrarna och skogsbrynet längre bort. Här red Birthe runt och inspekterade och gav order. Under sig hade hon en inspektor, en rättare, en fördräng och en ladugårdskarl samt alla statare och torpare. I anslutning till huvudbyggnaden hittar vi en bit stenmur; kanske grunden till tidigare herrgårdens flyglar. Vi sätter oss på stenmuren och även om det är tyst och helt lugnt på platsen när skolan nu har sommarlov går det ändå att tänka sig allt liv och rörelse som måste varit här för 100 år sedan. Det är inte heller svårt att förstå hur tufft det måste varit för Birthe när hennes första stora nysatsning misslyckades.

Hon hade beslutat sig för en stor svinproduktion och köpte med hjälp från kusken Karl Johan i Bromölla in 75 suggor och några hundra kultingar. Men hon missbedömde gårdens förmåga att producera foder till grisarna så hon fick abrupt lägga ner den verksamheten. Men bortsett från det misslyckandet blev hennes jordbruk framgångsrikt och de vittnesmål som finns kvar visar en stor respekt och beundran för ”doktorn”. 

På Lantmäteriet finns digitala kopior på de några handlingar rörande Ingelstads herrgård vid tiden runt år 1904. Det känns som om man är händelserna mycket nära när man ser de vackra handskrivna dokumenten. Det framgår tydligt att köparen enbart är fru Birthe Hermansen, född baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler.

I fyra år bodde hon ensam i Ingelstad medan maken ledde sitt företag i Bromölla. Var sonen Otto befann sig är lite oklart, men förmodligen kvar i Bromölla till åtminstone 1906 då Fredrikke slutade sitt arbete hos Hermansens. 

De var bägge måna om att skapa goda relationer i bygden. Smålandsposten rapporterar 1905 om hur godtemplarföreningen tågar med sin musikkår i spetsen upp till herrgården för att tacka för gåvan i form av en tomt till bygget av ett ordenshus. Efter musik och tacktal rapporterar reportern att paret Hermansen bjöd på förfriskningar i trädgården. Vid ett annat tillfälle skriver Svenska Dagbladet om en musikstund på Furulidens Sanatorium i Ingelstad:

”…den kända sångerskan och pianisten fru Hanka Petzold jämte en ny stjärna i tonernas värld fröken Kjerulf från Köpenhamn voro vänliga nog att besöka sanatoriet och under ett par timmar förströ de sjuka med sång och musik…. De båda damerna ha någon tid vistats på Ingelstads gård, vars ägarinna är en väninna till fru Perzold.”

1909 kom kraschen i Bromölla. Hermansens företag gick i konkurs och Axel Hermansen lämnade Bromölla och flyttade upp till Ingelstad.

Makarna skulle nu samsas under samma tak och på samma plats driva sina verksamheter. Axel startade upp ett ingenjörskontor för att konstruera och prova nya modelller på ugnar till glasbruk och Birthe fortsatte driva och utveckla jordbruket.

Nu började också en stor ombyggnad av herrgården och det är inte svårt gissa vem av makarna som drev detta. Huvudbyggnaden utökades med ett tavelgalleri, en inomhustennisbana med åskådarläktare och ett 33 meter högt utsiktstorn. Vattenklosetter installerades och man lät bygga en bastu och ett badrum. Husan Helfrid Roos berättar i sina minnen att vatten- och avloppssystemet var en födelsedagspresent till Birthe från hennes danska släkt.  Nu började också de överdådiga festerna. Så här berättar husan om en av dessa:

Middagen började med soppa. Efter soppan följde så smörgåsbord och huvudrätt – kött med grönsaker och sås. Sedan kom en fiskrätt. Efterrätten bestod av rödgröt med flöde. Till varje rätt serverades ett passande vin…Vi var sex servitriser, som bar omkring de stora faten. Gästerna samlades i salongen. När det var färdigt att gå till bords, reste sig ingenjören och klappade i händerna. Husan öppnade dubbeldörrarna till matsalen. Alla tågade in. Herrarna bar frack och damerna långklänning. Vi stod på parad, svartklädda med vita serveringsförkläden. Servisen var det kunglige danske porslinet…Dukar och servetter var från fru doktors hem på Dragsholms slott i Danmark. Över det invävda monogrammet satt en adelskrona.

Men hur gick det för sonen Otto? Han nämns av husan i hennes minnesteckning;

”Herr Otto tog studenten i Danmark och det var mycket festligt när han kom tillbaka efter examen. Vid portarna var en ärebåge rest och från den gick girlander ända fram till stora huset”. 

Vid det laget hade Otto två halvsyskon, ingenjörens söner Yngve och Ove. Yngves mor blev psykiskt sjuk och Birthe såg till att pojken fick komma till Ingelstad och uppfostras där. Ni läste rätt! Birthe tog hand om Yngve. Drygt 100 år senare studsar vi för det händelseförloppet. Men vi vet egentligen ingenting om Birthe och Axel och deras äktenskap. I husans berättelse står det att Yngve hade guvernant först och sedan informator samt att han fick en högre utbildning i Danmark. Både husan Helfrid Roos och Fredrikke berättar att Otto var klen och hade astma. Därför, berättar Helfrid:

vistades han i Arabien och Afrika under vintrarna. 

Sedan upphör alla spår efter Otto. Men han hade en liten förmögenhet så någon materiell nöd gick det inte på honom. När hans morfar kammerherre Frederik Georg de Falsen Zytphen-Adeler gick bort 1908 blev dottern Birthe arvslös på grund av  fideikomissbestämmelserna, men efter en rättslig process fick Otto ett större arv. 

”Otto, han var en slubbert precis som sin far” 

konstaterade mormorsmor Fredrikke krasst. Slubbert är ett danskt uttryck för en slyngel. Under somrarna när Otto var hemma på Ingelstads gård for han ofta till Teleborgs slott utanför Växjö där han kunde få tala arabiska med herrskapet där skriver husan i sina minnen. 

Tala arabiska? På Teleborgs slott? En märklig kommentar i husans text som hon skriver som självklar. Jag börjar läsa om Teleborgs slott, men det tar ett tag innan jag förstår varför arabiska talades där. Men vi tar det från början.

Teleborgs slott ligger alltså söder om Växjö och när man ser det så tänker man närmast på en tysk riddarborg. Men slottet är från år 1900 och byggdes av greve Gustav Fredrik Bonde af Björnö som en bröllopsgåva till sin andra hustru, den 24 år yngre Anna Koskull. Äktenskapet var lite skandalomsusat då greven från början var Anna Koskulls förmyndare. Äktenskapslyckan blev kort, greven avled redan 1909 och hustrun åtta år senare. En brorson tog över och 1922 hyrde han ut slottet till Elsa Kjellander, en lärarinna från Norrköping. Elsa startade tillsammans med sin make en flickpension där språk, litteratur och gott uppförande stod på schemat. Maken hette Abdulla el Kirsch och var ursprungligen från Etiopien. Det var alltså därför Otto kom i kontakt med såväl språket som den arabiska kulturen. Stackars Abdullah vande sig aldrig vide det nordiska klimatet och hade ständigt på sig en rock av kamelpäls. 1931 flyttade han till Kairo och Elsa la ner flickpensionen på Teleborg och startade istället om i Nynäshamn.

Kanske träffades Otto och Abdullah i Kairo senare under Ottos alla resor? 

Otto blev ganska snart moderlös. Birthe dog redan 1923, bara 54 år gammal. Det enda jag vet om detta är att hon dog i Hornbaek och begravdes i familjegraven på Dragsholm. 54 händelserika år började och slutade i Danmark.