Året är 1885. Platsen är Lübeck. I en liten lägenhet bor en ung svenska med sina tre barn. Den äldste är 5 år. Hennes make har precis övergett dem. ”Min far tröttnade på familjelivet” konstaterade äldste sonen Herman lakoniskt som vuxen. Det dröjde 17 år innan de sågs igen. Båda Hermans föräldrar,  Maria och Nils hade sökt sig till Tyskland för att komma ifrån svält och fattigdom i Sverige. Hon blev bondpiga och han fick arbete som tröskare och åkte från gård till gård med en ångtröskmaskin. De träffades på gården där hon arbetade, gifte sig och fick de tre barnen. Men så försvann Nils till sjöss. För den unga övergivna modern var den enda utvägen att ta sig hem till Sverige. Arbeta kunde hon inte göra med tre små barn att ta hand om och lägenheten fick hon inte behålla. När hon kom till Sverige var hon tvungen bosätta sig i makens hemförsamling för att få kommunalt fattigdomsstöd. Så därför kom familjen till Grödby utanför Bromölla istället för till hennes hemort Ringamåla i Blekinge. ”Stödet” bestod i att familjen fick flytta in i en gammal ensam gummas stuga och vårda henne mot att de fick bo där. Var femte vecka fick de 7 kronor kontant och ibland lyckades mamman få ett dagsverke hos någon bonde. ”En dag” har Herman berättat ”när jag var 7 och kom hem från skolan var stugan tom”. Gumman hade dött och mamman tvingats lämna den för att flytta in hos en annan sjuk gumma. I den stugan fick de dock bo kvar även efter gummans död.

Säkert var det en stor lättnad för familjen när både Herman och hans mor kunde börja arbeta på Ifö-verken och få varsin regelbunden lön. Herman var 16 när han fick börja skära lera till tegelstenar och hans mor körde vagnar med tegelstenar till ugnarna. Ganska snart fick Herman en ny arbetsuppgift; styrman på de pråmar som fraktade lera från Ivön till Bromölla. Ett förskräckligt jobb på höst och vinter när vågorna slog in i pråmen och som styrman blev han genomblöt. Inga kläder räckte för att hålla värmen.

Herman lämnade fabriksjobbet och begav sig till sin mors födelsebygd och lärde sig till målare och sedan blev det militärtjänst i Malmö i två år vid kavalleriförbandet Kronprinsens Husarer. En försommardag 1902 kom ett brev från hans mor att fadern kommit till Bromölla. ”Då hade han varit borta i 17 år, och jag hade ju ingen känsla för att det var min far, även om det var så. Men jag var ju nyfiken på gubben och begärde midsommarpermission och reste hem och hälsade på.”

*

Maj 2019. Jag sitter på ett kafé på Malmö Centralstation och läser intervjun som Folklivsarkivet i Lund gjorde med Herman 1949. Den maskinskrivna texten är på 31 sidor. Sidor som rymmer en kort biografi och en lång berättelse om arbetarnas villkor på fabriken. Det är i den texten Herman berättar om sin barndom och om sitt möte med sin far. Snart ska jag själv åka till Bromölla och träffa hans barnbarn Ina och Berit och få höra mer om Herman. Idag tar det en timme och 23 minuter att åka tåg den sträckan. Sommaren 1902 när Herman reste hem för att möta sin far var det en avsevärt längre resa att först ta sig till Hässleholm på Södra stambanan, sedan byta till Kristianstad och därifrån resa på den smalspåriga järnvägen till Bromölla. Kanske passerade han förbi där jag nu sitter på sin väg från garnisonen till tåget och tredjeklassvagnen? Mina tankar far och är tillbaka till Lübeck 1885. Hur tog sig Maria till Grödby med sina tre små barn? Båt hela vägen till Sölvesborg eller åkte hon först båt till Ystad eller Malmö och sedan tåg? Eller? Och vem betalade resan? Hade hon några besparingar? Det får vi nog aldrig veta, men väl föreställa oss hur det måste känts att resa ensam med tre små barn till en plats hon aldrig varit i och inte heller kände någon där.

Läser vidare i texten för att få veta något om mötet mellan far och son, men Herman beskriver inga detaljer eller känslor alls. Berättar att fadern flackat runt i världen, men kommit tillbaka till Hamburg med ett fartyg han arbetat på. Blev skadad i lastrummet och kom på sjukhus. När han lämnade sjukhuset hade fartyget redan seglat iväg. Alla hans tillhörigheter fanns kvar på båten och han var helt utblottad. Hans enda utväg blev att ta sig hem till Bromölla. ”Han såg ju ruskig ut när han kom, mest som en luffare”. Nils syster Gunilla tog hand om honom, gav honom kläder och tak över huvudet en vecka, men ”sen så tyckte mor att det var synd om honom, så han fick flytta hem till henne och så blev de ett par igen. Och han kunde flytande tyska så det var inte svårt för honom att få anställning på bruket.” Därefter försvinner både fader Nils och modern Maria ur Hermans berättelse. Nils lär ha lämnat Maria igen och flyttat iväg någon annanstans. Klart är att de inte är begravda tillsammans. Marias grav är intill sonens.

*

Efter militärtjänsten kom han tillbaka till Ifö-verken. ”Måste ha varit en skicklig arbetare” tänker jag lite stolt när jag hittar referenser till honom i boken ”Bromölla samhälle och industri vid Ivösjöns strand” (TBV 1986). Det är Herman man citerar och hans skiss får illustrera när tillverkningen av gasretorter ska förklaras. Retorter? Det är ett destillationskärl tillverkat av t ex chamottelera och som användes för att framställa stadsgas och koks. Första hälften av 1900-talet expanderade behovet av stadsgas i Sverige och det byggdes gasverk i många städer. Herman ansvarade för bränningen av retortrarna i ugnarna. Retortrarna byggdes varv för varv då de var för stora att göras i form. Hela processen var känslig, allt från uppbyggnaden till glaseringen och bränningen och Herman konstaterar att ”det var många hundrade som gick sönder. Vi är bara imponerade över att några höll.”

På lunchrasten kunde man gå upp till fabrikör Hermansens kök och köpa mjölk av pigorna. Det gjorde Herman och där träffade han hushållerskan Fredrikke Johansen. Så blev de två ett par och gifte sig i januari 1904. Valborgsmässoafton samma år föddes dottern Ester, min mormor. Det var alltså bråttom med giftemålet. Förmodligen var det hennes danska medlemskap som försenade vigseln. Det står i kyrkoböckerna att hon ”styrkt sin hinderslöshet genom trenne gånger i Post- och Inrikestidningar införd annons” och att hon dessutom ”förettet intyg från Danmark, att hon därstädes icke varit gift”. Fredrikke arbetade kvar i fabrikörsfamiljen efter att Ester fötts och familjen bodde i en lägenhet som ägdes av bruket. Men 1906 tog det slut med såväl bruksbostad som med hustruns anställning hos fabrikören. Herman engagerade sig i den nybildade fackföreningen och det tålde inte fabrikör Hermansen. Det var bara att flytta och när Fredrikke mötte sin gamle arbetsgivare så hälsade han inte på henne.

Familjen växte. Efter Ester föddes Erland, Ebba, Holger, Stig, Henry, Gunnar och Vega. Också hade man fosterbarn: Marianne, Rut, Allan och Kurth. Mellan Ester och yngsta barnet Vega skilde det 12 år. Under de åren måste även fosterdottern Marianne varit i familjen. På 20-talet kom sedan Rut till familjen och i början på 30-talet Allan och Kurth. Alla dessa barn, egna och andras, som de hade hand om under alla dessa år. När Kurth lämnade sina fosterföräldrar i början på 50-talet för att studera på Önnestad folkhögskola var Herman redan folkpensionär.

*

”Hur var din morfar? Kan du berätta något om honom?” Jag sitter i barnbarnet Inas uterum och dricker kaffe. Min moster Elsie är där, Inas kusin Berit och Inas dotter Kethy. Nu ska jag äntligen få lära känna honom, få veta något om personen, inte bara om husaren, fabriksarbetaren och fackföreningsmannen. Men ingen har så mycket att berätta om sin morfar. Visst träffade de sina morföräldrar, men de kom inte nära. ”En gång tog morfar med oss barn till stranden av Ivösjön och täljde sälgpipor åt oss” berättar Ina. ”Men det var enda gången jag minns han gjorde något med oss barn. ”Men generös och omtänksam var både han och Fredrikke” fortsätter hon. ”När hushållsgrisen vi hade dog så kom de cyklande med en stor låda på pakethållaren full av kött till oss”. Jag tänker på min egen farfar -morfar dog när jag bara var fyra – som levde tills jag var vuxen själv. Aldrig att vi talade med varandra, aldrig att han lekte med mig heller. Det var kanske så i den generationen. Inas morfar täljde i alla fall sälgpipor åt sina barnbarn. Min mamma berättade en gång ett annat minne: hur Herman alltid sjöng och var glad. ”Herman var en munter fyr, munter fyr” sjöng han för barnbarnen när han hjälpte till att måla om hos dottern Ester.

Närmare Herman kommer jag nog inte. En glad fyr som kunde tälja säljpipor var han. En duktig yrkesman som engagerade sig i sina medmänniskor såväl genom facklig kamp som genom att ta hand om fosterbarn. Men utan den 31 sidor långa intervjun 1949 hade han bara varit en not i släktforskningens personakter:

Husar, målare, lagerarbetare, porslinsarbetare Frans, Herman, Bertold Jönsson Berger. Född 1880-07-24 Lübeck Tyskland. Död 1959-02-09 Grödby 21:80, Ivetofta, Bromölla, Skåne

Nu har han ändå trätt fram för mig ur historien. Visat mig varifrån jag kommit, påmint mig om vilket gott liv jag själv har, gett mig möjlighet till fina möten med människor vars historia jag delar.