foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Färsk ananas är kanske inte det första man förknippar med bröllopsmiddagar och numera är den inte ensam som exotisk importfrukt i affärerna.  Men efter läst ”Arnold” är den färska ananasen för mig förknippad med kärlek.

I 1700-talets England var ananasen förknippad med status. Ytterst få färska ananaser överlevde frakten från Mellanamerika och priserna var därför höga och en ananas på bordet signalerade stor rikedom. Därför gick det att hyra en ananas för en kväll om man skulle ha gäster!

Konservburkarna med ananasringar signalerade kanske inte rikedom, men väl ett modernt, gott och exotiskt inslag i svenska 70-tals köket. Vi som var med då minns säkert bjudningsrätten där kassler och ananasskivor läggs på en bädd av ris och där smaksatt grädde hälls över. Ibland kallad ”Hawaiikassler”  för att gör rätten än mer exklusiv. Inget som kommer lagas i mitt kök, men när jag söker på nätet finns det faktiskt på fullt allvar sådana recept. Men rätten omnämns också på många sajter som exempel på den ”läbbiga 70-tals maten”. Hittar också ett recept på en efterrätt från den tiden: man häller ut spadet från en burk ananasringar, färgar spadet grönt med karamellfärg  och blandar med gelatin och häller över ananasringarna.

Nej, ananasen har klart degraderats från lyx till att förknippas med billiga konservburkar. Men vare sig man vill köpa färsk eller konservburk gäller det att köpa ekologiskt. Naturskyddsföreningen varnar för att den konventionella ananasen är en riktig miljöbov som under hela odlingstiden dränks i olika kemikalier. Ett ekologiskt dyrare köp får bli vår tids lyx och bidrag till bättre villkor för odlarna.

Själv ser jag Emilias och Arnolds bröllopsmat framför mig och färsk, ekologisk ananas kommer bli ett givet inslag i egna romantiska dukningar.

(Emilia Fogelklous bok ”Arnold” är utgiven av Cordia 2009. På samma förlag och år finns boken ”Emilia Fogelklou Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare” med texturval och introduktioner av Ulrika Knutson.)