Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Mannen vid hennes sida framme vid altaret, var förvisso långt ifrån hennes kretsar och släkt. Han stod för det moderna samhället, för ingenjörskonst och industrialism och för ett samhälle där kunskap och framåtanda kunde föra människor långt. Vi vet inte var de träffades, kanske i Köpenhamn där Birthe arbetade som läkare på en egen mottagning, kanske redan under studietiden i Lund där Axel studerade tekniska ämnen samtidigt och Birthe ägnade sig åt medicinstudier? 

Inte heller vet vi inte vad man tänkte och viskade om i kyrkbänkarna denna januaridag.  Såg man det som en opposition mot familjen och mot hennes uppväxt och de förväntade kraven på hur en baronessa skulle uppföra sig och leva sitt liv?  Eller såg man Axel Hermansen som en framtidens man? Eller som en skojare som ville åt släktens pengar? Den enda frågan vi kan få svar på är att Axel fick åtminstone en nära vän inom släkten, Greve Lerche, Birthes lillasyster Annas make.  Däremot hälsade föräldrarna aldrig på sin dotter i hennes och Axels hem.

Efter bröllopet levde paret Hermansen visserligen parallella liv och gjorde parallella karriärer, men personligheterna och drivkrafterna verkade de dela. Och det var Birthe som blev den framgångsrika av de två.

Efter bröllopet bosatte sig de först i Köpenhamn där sonen Otto föddes. Men snart började de planera för en flytt till Bromölla i Skåne. Det är oklart hur makarna kom i kontakt med företaget Ifö Kaolinbruk i Bromölla, men såväl grundaren Dr Nielsen som den tekniske ledaren Tideman var danskar så kanske korsades deras vägar i Köpenhamn. 1901 köpte Axel företaget och familjen lämnade Köpenhamn. Birthes plan var att starta ett sanatorium i en barrskog nära Bromölla där luften och miljön ansågs vara sund och läkande.

Hon var övertygad om att hon med sin bakgrund skulle kunna arbeta som läkare även i Sverige Men trots att den danska prinsessan, och sedemera drottningen av England, Alexandra, hjälpte henne genom att lägga ett gott ord för henne till svenske kungen Oskar den förste så fick hon ingen svensk legitimation. Detta bakslag hindrade inte paret att flytta till Bromölla och en barnflicka anställdes i Köpenhamn för att följa med till den nya bostadsorten. Barnflickan var Fredrikke, min mormorsmor.

De kom till ett nybyggarsamhälle där mycket ännu saknades. En ögonvittnesskildring är från Louise Fischer som flyttade dit tillsammans med make och barn från Tyskland, lockade till ett bättre arbete och liv.

Men när vi kom hit och såg hur det såg ut hade vi helst velat låta bli att lasta ur våra möbler och vända om igen. Det fanns ju ingenting, inga vägar, ingen belysning och inga affärer eller hus….Vi hade inga toaletter första vintern, så vi fick sätta oss nere bland buskarna. Det var det värsta av alltsammans, när vi kom hit. Hemma i Freinwalde hade vi ju haft vattenklosett…När vi skulle hämta vatten fick vi gå långa vägar och kliva i långa stövlar över de leriga lyckorna.

Men Birte och Axel flyttade in i ett bättre hus.  De tog över den tjänstebostad som brukets förre ägare Dr Nielsen hade haft. Bostaden låg i ett hus som ursprungligen varit ett badhus i Kristianstad och som Dr Nielsen köpte på 1890-talet och låtit montera ner och byggas upp i Bromölla. Förutom bostad var även brukskontoret inrymt i huset.

Birthe hade en egen privat förmögenhet och satsade inget av den i makens projekt utan när hon tvingades lägga ner planerna på ett sanatorium ägnade hon sig istället åt lantbruk och skogsbruk. I Bromölla arrenderade hon en gård som sköttes av ett par drängar under hennes arbetsledning. Där hade hon 6 kor och 4 hästar. Sedan köpte hon ett sågverk några mil norrut och lät också uppföra en såg i Bromölla efter en kraftig storm 1902 när det fanns mycket virke att ta vara på.

I Bromölla titulerades hon doktor Hermansen och de flesta trodde nog att hon var veterinär då hon hade ett stort kunnande och intresse för djur och djurskötsel. Min mormorsmor Fredrikke hade stora sympatier för sin arbetsgivare fru Hermansen. Men knappast för maken. 

”Fru Hermansen fick lida mycket. Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare, och då var det hon som fick sitta emellan. Han hade en sekreterare på sina resor och en hemma, och sen kom frun som nummer tre. Men har de bara något här i världen så lyfter folk på hatten för dem.”

Fredrikke beskriver Birthe som enkel och flärdfri. Gick klädd i gråa långa klänningar och var inte rädd av sig utan manhaftig i sitt uppträdande. Men, tillägger Fredrikke:

 ”ett litet rart ansikte det hade hon i alla fall.”

I Bromölla fanns i början på 1900-talet ingen läkare utan akuta fall hamnade i familjen Hermansens kök. Birthe lärde därför upp Fredrikke i enklare sjukvård så att hon själv skulle slippa ta hand om alla. Det mest dramatiska som kvinnorna klarade av tillsammans i köket var när en karl kallad Änge-Nissen blev svårt knivhuggen i ett slagsmål och bars in med sju knivstick i ryggen och en skada på halspulsådern. Birthe hejdade blodflödet i halsen och förband alla skador och sedan fick Fredrikke med hjälp av sin fästman Herman  och två andra karlar åka med Änge-Nissen i häst och vagn till doktor Assarsson i Sölvesborg för ytterligare hjälp. Det blev en dramatisk resa de 10 kilometrarna över Ryssberget då förövarna två gånger försökte hindra vagnsfärden med stenar på vägen för att komma åt Änge-Nissen igen. Kusken lyckades med piskan skydda passagerarna och komma förbi hindren så man kom fram till Sölvesborg. 

Birthe hade god hand om hästar och red och körde gärna själv. 1904 var det en stor brand i fabriken och slammeriet blev totalförstört. En imponerad fabriksarbetare, Martin Isaksson, berättade senare om att 

”Fru Hermansen var en ruter kvinna. Hon tyckte inte det gick som det skulle med släckningsarbetet, så hon flög upp i vagnen, fick tömmarna och körde vatten hela kvällen så länge branden pågick.” 

En gång gick det dock illa när hon köpt två nya hästar och skulle ut och provrida. Maken blev orolig och avrådde, men hon gav sig av upp mot Näsum, några mil norr om Bromölla. Redan efter ett par kilometer blev hon avkastad. En förbipasserande erbjöd sig hjälpa henne upp på hästen, men såg inte att det var en kvinna utan titulerade henne artigt med Herrn. Det blev en god historia hon skrattade gott åt senare. Dock spred sig ryktet om att hon blivit avkastad och Axel blev orolig, lät spänna för en vagn och gav sig av efter henne. Och tur var det för i Näsum hade hon blivit avkastad för andra gången och nu slagit sig rejält. 

Karl Johan Svensson var Birthes närmaste man och han var såväl kusk åt henne och åt bruket som ansvarig för hennes bondgård.

När jag var kusk så hade jag en särskild uniform, syrtut och hög hatt; det ”hållde” bolaget. Jag var inne i Kristianstad och beställde syrtuten hos en skräddare, och han skaffade knappar med Ifö-vrkens initialer på. Vid sidan av hatten satt en stjärna, det kallas visst kokard. Det var en gul blomma i den. Och så hade jag stövlar med gula skaft och handskar, vita på sommaren och bruna på vintern.

Karl Johan var en av de som arbetade närmast Birthe. Han var arbetsledare åt de anställda drängarna och planerade deras arbete. Förutom vara kusk köpte han såväl hästar som vagnar och utrustning åt henne. Som kusk tillbringade han mycket tid med henne och de gjorde ofta resor tillsammans till  Kristianstad när hon behövde fördriva tiden eller göra några inköp.

Men skillnaden mellan herrskap och tjänstefolk var tydligt. Över 40 år efter att Karl Johan varit Birthes närmaste man berättar han i Landsarkivets intervju om en inköpsresa till Köpenhamn han gjorde åt henne:

Jag trivdes bra med Hermansens, men snåla var de. Vi kan ju ta ett exempel. När jag reste till Köpenhamn med hästarna, fick jag pengar till biljett och så jag kunde ligga och äta i Köpenhamn. När jag kom hem hade jag dessutom förstört 1 krona av hennes pengar, för Mina egna räckte inte till. Då, när jag skulle ha min lön gången därpå, så gick hon själv till kontoret och hämtade den och drog av sin krona.

Även om Birthe bodde i ett nybyggarsamhälle långt ifrån större städer hade hon nära kontakt med framförallt lillasyster Anna som ofta kom på besök. Annas make, Greve Lerche var en av maken Axels kompanjoner och finansiärer så kontakterna var naturliga. Många andra vänner kom också på besök och festerna var många.  Regelbundet gav sig också Birthe sig iväg till Danmark.

För de andra inflyttade var det inte lika lätt. Louise Fischer, som kom från Tyskland tillsammans med make och barn för vad de trodde ett bättre liv hade inte möjlighet återvända på besök till hembygdens Freischwald förrän efter 10 år.

Men hos familjen Hermansen var det mycket kalas och umgänge. I våra släktmyter har vi alltid tänkt oss att Fredrikke var kokerskan som lagade maten på festerna, men nu när jag läst på så var det främst vardagsmaten och arbetarnas mat hon lagade. Till festerna var det främst familjens ständige gäst Einar Penders som var kock. Han var agent för en champagnefirma så förutom maten stod han också för dryckesval och drycker. Fredrikke berättar själv att hon hade chans till att få en utbildning i finare matlagning, men tackade nej. Axel ville skicka henne på fransk matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn. Fästmannen var viktigare. 

Det kostade för det första 400 kronor bara för att få vara där och lära sig, och sen gick jag ju och hade mina tankar hos Herman här och då ville jag inte ge mig iväg, för jag hade ju inte kunnat stanna och göra nytta för mig sen.

Om kusken Karl Johan upplevde herrskapet som snåla så hade Fredrikke en helt annan bild av Birthe. Fredrikke fick 200 kronor i månaden av Axel för att handla mat för till hushållet, men Birthe brukade sticka till henne extra. De båda kvinnorna åkte ofta till Köpenhamn tillsammans, sammanlagt tretton resor hann Fredrikke vara med på under sina 3 år hos Birthe.

1904 lämnar Birthe Bromölla och köper herrgården Ingelstad söder om Växjö för 165000 kronor. Det motsvarar ca 9 miljoner i dagens penningvärde. Sedan satsade hon lika mycket pengar på att rusta upp gården. Gården drevs med hjälp av 60 statare, en rättare och en inspektor. Det här måste ha varit ett mycket stort steg för henne. Det handlar om nästan en tio-dubbling av verksamheten jämfört med vad hon drivit i Bromölla. Ett bakslag var säkert också att två av hennes närmaste medarbetare, kusken Karl Johan och kokerskan och barnflickan Fredrikke vägrade följa med henne till Ingelstad. Men lite hjälp av dem fick hon ändå . Karl John bistod henne vid köp av nya hästar och grisar och Fredrikke var uppe vid två tillfällen och hjälpte till att laga mat. Den ena gången var nyårsafton 1906 då Birthe ställer till med en stor fest för gårdens 65 anställda.

Det är försommaren 2019. Jag står på gårdsplanen till Ingelstads herrgård tillsammans med hembygdsföreningens ordförande Kenneth Svensson. Vi försöker föreställa oss hur det såg ut i början på 1900-talet. Det är inte helt lätt då huvudbyggnaden från 1794 brann i början på 30-talet. Idag är den uppbyggda huvudbyggnaden helt annorlunda och hela gården är numera ett naturbruksgymnasium. Det är lättare tänka sig tillbaka när vi vandrar ut mot ägorna, tittar på en gammal lada, på åkrarna och skogsbrynet längre bort. Här red Birthe runt och inspekterade och gav order. Under sig hade hon en inspektor, en rättare, en fördräng och en ladugårdskarl samt alla statare och torpare. I anslutning till huvudbyggnaden hittar vi en bit stenmur; kanske grunden till tidigare herrgårdens flyglar. Vi sätter oss på stenmuren och även om det är tyst och helt lugnt på platsen när skolan nu har sommarlov går det ändå att tänka sig allt liv och rörelse som måste varit här för 100 år sedan. Det är inte heller svårt att förstå hur tufft det måste varit för Birthe när hennes första stora nysatsning misslyckades.

Hon hade beslutat sig för en stor svinproduktion och köpte med hjälp från kusken Karl Johan i Bromölla in 75 suggor och några hundra kultingar. Men hon missbedömde gårdens förmåga att producera foder till grisarna så hon fick abrupt lägga ner den verksamheten. Men bortsett från det misslyckandet blev hennes jordbruk framgångsrikt och de vittnesmål som finns kvar visar en stor respekt och beundran för ”doktorn”. 

På Lantmäteriet finns digitala kopior på de några handlingar rörande Ingelstads herrgård vid tiden runt år 1904. Det känns som om man är händelserna mycket nära när man ser de vackra handskrivna dokumenten. Det framgår tydligt att köparen enbart är fru Birthe Hermansen, född baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler.

I fyra år bodde hon ensam i Ingelstad medan maken ledde sitt företag i Bromölla. Var sonen Otto befann sig är lite oklart, men förmodligen kvar i Bromölla till åtminstone 1906 då Fredrikke slutade sitt arbete hos Hermansens. 

De var bägge måna om att skapa goda relationer i bygden. Smålandsposten rapporterar 1905 om hur godtemplarföreningen tågar med sin musikkår i spetsen upp till herrgården för att tacka för gåvan i form av en tomt till bygget av ett ordenshus. Efter musik och tacktal rapporterar reportern att paret Hermansen bjöd på förfriskningar i trädgården. Vid ett annat tillfälle skriver Svenska Dagbladet om en musikstund på Furulidens Sanatorium i Ingelstad:

”…den kända sångerskan och pianisten fru Hanka Petzold jämte en ny stjärna i tonernas värld fröken Kjerulf från Köpenhamn voro vänliga nog att besöka sanatoriet och under ett par timmar förströ de sjuka med sång och musik…. De båda damerna ha någon tid vistats på Ingelstads gård, vars ägarinna är en väninna till fru Perzold.”

1909 kom kraschen i Bromölla. Hermansens företag gick i konkurs och Axel Hermansen lämnade Bromölla och flyttade upp till Ingelstad.

Makarna skulle nu samsas under samma tak och på samma plats driva sina verksamheter. Axel startade upp ett ingenjörskontor för att konstruera och prova nya modelller på ugnar till glasbruk och Birthe fortsatte driva och utveckla jordbruket.

Nu började också en stor ombyggnad av herrgården och det är inte svårt gissa vem av makarna som drev detta. Huvudbyggnaden utökades med ett tavelgalleri, en inomhustennisbana med åskådarläktare och ett 33 meter högt utsiktstorn. Vattenklosetter installerades och man lät bygga en bastu och ett badrum. Husan Helfrid Roos berättar i sina minnen att vatten- och avloppssystemet var en födelsedagspresent till Birthe från hennes danska släkt.  Nu började också de överdådiga festerna. Så här berättar husan om en av dessa:

Middagen började med soppa. Efter soppan följde så smörgåsbord och huvudrätt – kött med grönsaker och sås. Sedan kom en fiskrätt. Efterrätten bestod av rödgröt med flöde. Till varje rätt serverades ett passande vin…Vi var sex servitriser, som bar omkring de stora faten. Gästerna samlades i salongen. När det var färdigt att gå till bords, reste sig ingenjören och klappade i händerna. Husan öppnade dubbeldörrarna till matsalen. Alla tågade in. Herrarna bar frack och damerna långklänning. Vi stod på parad, svartklädda med vita serveringsförkläden. Servisen var det kunglige danske porslinet…Dukar och servetter var från fru doktors hem på Dragsholms slott i Danmark. Över det invävda monogrammet satt en adelskrona.

Men hur gick det för sonen Otto? Han nämns av husan i hennes minnesteckning;

”Herr Otto tog studenten i Danmark och det var mycket festligt när han kom tillbaka efter examen. Vid portarna var en ärebåge rest och från den gick girlander ända fram till stora huset”. 

Vid det laget hade Otto två halvsyskon, ingenjörens söner Yngve och Ove. Yngves mor blev psykiskt sjuk och Birthe såg till att pojken fick komma till Ingelstad och uppfostras där. Ni läste rätt! Birthe tog hand om Yngve. Drygt 100 år senare studsar vi för det händelseförloppet. Men vi vet egentligen ingenting om Birthe och Axel och deras äktenskap. I husans berättelse står det att Yngve hade guvernant först och sedan informator samt att han fick en högre utbildning i Danmark. Både husan Helfrid Roos och Fredrikke berättar att Otto var klen och hade astma. Därför, berättar Helfrid:

vistades han i Arabien och Afrika under vintrarna. 

Sedan upphör alla spår efter Otto. Men han hade en liten förmögenhet så någon materiell nöd gick det inte på honom. När hans morfar kammerherre Frederik Georg de Falsen Zytphen-Adeler gick bort 1908 blev dottern Birthe arvslös på grund av  fideikomissbestämmelserna, men efter en rättslig process fick Otto ett större arv. 

”Otto, han var en slubbert precis som sin far” 

konstaterade mormorsmor Fredrikke krasst. Slubbert är ett danskt uttryck för en slyngel. Under somrarna när Otto var hemma på Ingelstads gård for han ofta till Teleborgs slott utanför Växjö där han kunde få tala arabiska med herrskapet där skriver husan i sina minnen. 

Tala arabiska? På Teleborgs slott? En märklig kommentar i husans text som hon skriver som självklar. Jag börjar läsa om Teleborgs slott, men det tar ett tag innan jag förstår varför arabiska talades där. Men vi tar det från början.

Teleborgs slott ligger alltså söder om Växjö och när man ser det så tänker man närmast på en tysk riddarborg. Men slottet är från år 1900 och byggdes av greve Gustav Fredrik Bonde af Björnö som en bröllopsgåva till sin andra hustru, den 24 år yngre Anna Koskull. Äktenskapet var lite skandalomsusat då greven från början var Anna Koskulls förmyndare. Äktenskapslyckan blev kort, greven avled redan 1909 och hustrun åtta år senare. En brorson tog över och 1922 hyrde han ut slottet till Elsa Kjellander, en lärarinna från Norrköping. Elsa startade tillsammans med sin make en flickpension där språk, litteratur och gott uppförande stod på schemat. Maken hette Abdulla el Kirsch och var ursprungligen från Etiopien. Det var alltså därför Otto kom i kontakt med såväl språket som den arabiska kulturen. Stackars Abdullah vande sig aldrig vide det nordiska klimatet och hade ständigt på sig en rock av kamelpäls. 1931 flyttade han till Kairo och Elsa la ner flickpensionen på Teleborg och startade istället om i Nynäshamn.

Kanske träffades Otto och Abdullah i Kairo senare under Ottos alla resor? 

Otto blev ganska snart moderlös. Birthe dog redan 1923, bara 54 år gammal. Det enda jag vet om detta är att hon dog i Hornbaek och begravdes i familjegraven på Dragsholm. 54 händelserika år började och slutade i Danmark.