Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer

Telefontankar

-Tre sju noll fem ett

Jag kom av mig. När hörde jag någon svara med sitt telefonnummer senast? Måste ha varit för åratal sedan.

-Hallå?

– Förlåt. Det här är Bodil Anjar och jag…..

Efter samtalet satt jag och mindes – telefonnummer. 22244 hade min bästis Ulla. När jag ringde dit svarade oftast hennes mamma. Då skulle man presentera sig och artigt fråga om man fick prata med Ulla. Och luren räcktes då över. 62203 var numret till oss. I höstas sa jag upp det abonnemanget när mamma skulle flytta in på demensboende. Kändes lite vemodigt. Samtidigt sa jag upp vårt eget fasta eftersom det nästan bara var mamma som ringt på det.

När jag var barn minns jag att de vuxna skrattade åt Göte, en äldre släkting, för att han alltid kammade sig innan han svarade i sin telefon eller ringde. Men kanske var bara Göte 50 år före sin tid. Idag känns det många gånger som att man borde gjort som Göte när man svarar på ett FaceTime-samtal.

Tidevarv

En del ord bär vi med oss hela livet. Kurt Karlsson glömde inte sin skolavslutning där handlaren i byn sa till barnen att det inte räcker med kunskaperna från de sex skolåren utan att det alltid finns något nytt och intressant att lära sig. Han gjorde som handlaren sa och tecknade ner det han hört och lärt av människor han mött. I den här boken finns berättelser han skrev om sitt eget liv och om sin familj. Ett stycke 1900-tals historia som förtjänar att minnas och begrundas.

Kurt som var min far gick bort i december 2007 och jag har nu äntligen blivit färdig med redigering och publicering. En lång resa för mig, en resa i minnen, glädje och sorg. Men nu äntligen håller jag den i min hand.

Boken kan beställas direkt av mig på mail bodil.anjar@gmail.com. Den kostar 150 kr inkl porto.

 

 

Bilden kan innehålla: text

Zen och konsten att sköta en gräsklippare

I går började gräsklipparen läcka bensin.Det visade sig vara en liten spricka i botten. Jag såg framför mig en semesterdag förspilld i läsande av tester av gräsklippare och besök i butiker, Maken åkte dock iväg och köpte en tub epoxilim och klippte sönder en ölburk. Sedan limmade han dit en lagom bit över sprickan och gräsklipparen var lagad. Mitt bidrag i processen var att jag tog oss till USA och till Mobridge i South Dakota genom att referera till en gemensam favoritbok.

img_3242.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Robert M. Pirsigs bok ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” är det i Mobridge som författaren använder en ölburk för att göra en distansbricka, en shims. Den ger han stolt till sin medresenär John som har problem med ett glapp i sin motorcykels styrstång. John blir dock inte tacksam utan började slingra sig med ursäkter så att de till slut kom överens om att inte laga styret utan köra vidare. När Robert i boken analyserar vännens beteende kommer han fram till att John blev sårad över förslaget att reparera hans nya BMW , ”den stolta produkten av ett halvt sekels tyskt mekanikerkunnande, med en bit av en gammal ölburk”.

Episoden illustrerar de olika verklighetsuppfattningar som är en av bokens viktiga teman. Robert såg vad distansbrickan betydde, John vad det var. Eller med andra ord: en klassisk, analytisk verklighetssyn möter en romantisk. ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en ren klassisk sysselsättning”.

I Robert Pirsigs bok blir begreppet kvalitet det som kan förena den romantiska synen med den klassiska. Han argumenterar också för skapelseprocessen att om något förlorat föds också något nytt. Det är det man måste rikta in sig på.

Jag är mest en John, men skulle gärna vara mer Robert. Älskar att läsa avsnitten i boken om hur man systemteoretiskt kan bryta ner en motorcykel i boxar utifrån olika begreppsstrukturer, t ex komponenter och funktioner. Det tilltalar den lilla ingenjören i mig. Men när jag i praktiken står framför min ”motorcykel”, en Citroen 2CV från 1984, vill jag mycket hellre vara en John som inte behöver lossa på vänster framskärm för att komma åt motorn och byta bromsoket utan glatt sätter sig bakom ratten med utflyktskorgen i baksätet och drar iväg även om det gnisslar vid inbromsning. En romantikers dödsförakt. Eftersom jag varken är en helhjärtad John eller en Robert blir bilen stående i garage även denna sommar.

Men gräsklipparen fungerar utmärkt.

Pappa var kontrollassistent

Når jag gick i första klass lekte vi charader på roliga timmen. Vi skulle visa olika yrken och klassen skulle gissa. Jag visade min pappas jobb och ingen, inte ens fröken kunde lista ut vad jag försökte illustrera. Själv tyckte jag att jag spelade rollen bra. Låtsades ta på mig vit rock och gummihandskar, stack ner handen i en kylväska och tog upp en ampull, bökade in handen i en kos livmoder och öppnade ampullen med tjursperma.
Pappa var seminör och åkte runt till kobönder för att inseminera deras kor och kvigor. På lördagar hände det att jag fick åka med honom och därför lärde jag mig momenten ordentligt. Inget konstigt med det. Underligare att inte min lärarinna eller klasskamrater förstod.

Innan pappa gifte sig var han kontrollassistent och det hade varit svårare att spela upp som charad. Arbetet som kontrollassistent innebar att man hade ett distrikt där man regelbundet besökte gårdar med mjölkkor för att hjälpa till med att beräkna mjölkens fetthalt och optimera fodertilldelningen utifrån detta. Man skulle komma på eftermiddagen, vara med på kvällsmjölkningen och sedan på morgonmjölkningen. Det viktigaste redskapet var räknestickan och är det något jag förknippar pappa med så är det just en räknesticka på skrivbordet. Detta fantastiska hjälpmedel, med rötter från 1600-talet som användes fram till 1980-talet då elektroniska kalkylatorer konkurrerade ut dem.

 

Pappas distrikt låg i Simlångsdalen i mellersta Halland. Han trivdes mycket bra med jobbet och bevarade Simlångsdalen som en plats i sitt hjärta. Åtskilliga gånger läste han om hallandsförfattaren Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”.

Så här berättar han själv om arbetet som kontrollassistent:

I augusti 1953 flyttade jag österut in emot smålandsgränsen till det vackra och mångbesjungna Simlångsdalen. Som kontrollassistent stannade man ett dygn på varje gård och gårdarna stod för mat och husrum. De arbetsuppgifter som jag nu skulle göra var tämligen enkla och tog inte så lång tid att lära. En del av de gårdar jag besökte hade 10-15 kor och man var intresserad av att djuren skulle prestera så mycket som möjligt. Här på dessa gårdar kom mina kunskaper och erfarenheter väl till nytta och arbetsmässigt så var dessa gårdar både intressanta och givande att komma till.
När jag kom till gårdarna vid första besöket som en främling så blev jag nästan mottagen som en hedersgäst. Alla ville veta vem jag var och var jag kom ifrån och det var ovanligt lätt att bli bekant med dessa människor. Och fastän jag varje dag flyttade till en ny gård så kände jag mig ovanligt väl hemma här. I många fall bodde man här rätt så långt ifrån varandra men det var ändå en gemenskap dem emellan. Något av det gamla livet fanns kvar och levdes här. Man gjorde bl.a. julagillen för alla sina grannar och samma personer kunde träffas kväll efter kväll under julhelgen. Julmaten fanns på bordet överallt och efter maten spelades det ibland kort men man roades sig också med jullekar, sång, musik och historieberättande. Framåt midnatt när kaffet och alla julkakorna serverats var det dags att gå hem för de flesta skulle ju upp och mjölka sina kor. Men dessförinnan hade man bestämt vem som skulle ha gille kvällen därpå och även om det inte var en gård där man anlitade mina tjänster så nog blev jag inbjuden i alla fall.
På de här oftast små gårdarna så hade jag en lindrig arbetsdag. Jag var med ute i ladugården vid mjölkningen morgon och kväll och sen tog resten av mitt arbete med provning av mjölkens fetthalt och bokföring ett par timmar i anspråk. Jag som alltid varit van vid att slita hårt från morgon till kväll kunde ju inte sitta med armarna i kors, så jag deltog i allt arbete där man behövde min hjälp. Och man uppskattade min tjänstvillighet, så tillmötesgående hade inte mina förutvarande kollegor gjort.
På vintern så var de flesta bönderna här sysselsatta med arbete i sin skog. Då fick jag oftast tillbringa mina lediga timmar i köket för detta var oftast det enda rummet som var varmt på dagen. Men inte ens här behövde jag vara arbetslös. Fanns det barn i huset så passade och lekte jag med dem och jag var inte främmande för att hjälpa till med hushållsarbete. Så jag användes till olika sysslor, jag rullade köttbullar, skalade potatis och rensade lingon. Ja, ingenting fick en kontrollassistent vara främmande för om man ville ha en god kontakt och gemenskap med dem man arbetade för.
Ett par tillfällen av gemenskap men med rätt så olika karaktär kommer fram ur minnet. En lördagskväll var jag på gården Böshult men tog prover på en annan gård också. När mjölkningen var klar vid sju-tiden så frågade frun om jag ville ha kvällsmat nu eller när jag kom tillbaka. Vi kom överens om att jag nog var tillbaka vid åtta-tiden och att vi kunde äta då. Nu var det så att när jag kom till gården Lillared där ägaren Joel var ungkarl så låg han på sin soffa och sov. Han ville inte gå ut just då för först ville han höra den gamla dansmusiken i radion. Jag fick ju foga mig i detta och det fanns ytterligare en soVa i rummet och ingen av oss hörde någon dansmusik för vi sov så gott i ett par timmar. Jag vaknade och lyckades få ut den sömniga Joel till mjölkningen och vid elva-tiden på kvällen var jag äntligen tillbaka i Böshult. De satt uppe och väntade och var oroliga för de trodde förstås att en olycka hänt.
Denna Joel hade en broder som ofta kom till gården. Han var synskadad men kunde ändå sköta hushållsarbetet. En gång när jag när jag skulle sova där så hade han bäddat en säng till mig och när jag kröp ner så upptäckte jag att det var bäddat med två stora nymanglade linnedukar istället för lakan. Det gick förstås bra att sova så också.
Till Edvin i Moshult var det alltid trevligt att komma. Frun Barbro sjöng och spelade orgel för mig då och då under någon paus i arbetet. Edvin läste ofta dikter högt. En vårdag när jag var där så kom en släkting till dem på besök. På kvällen följdes vi åt in i skogen till en plats där det tidigare legat en gård. Här satt vi på resterna av stengrunden och njöt av det fina vårvädret och fågelsången. Edvin läste en vårdikt och släktingen bjöd oss på en vårsång. Nu är det din tur, sa Edvin till mig och något om våren kom jag inte på så istället läste jag utantill hela Erik Gustav Geijers Odalbonden för dem. Detta imponerade mycket på dessa lyrikintresserade herrar och jag aktade mig noga för att berätta att jag tränat in den kvällen före.