-Man lossar bara fyra bultar och sedan kan man bära in motorn till köksbordet. Den ryms på en uppslagen Helsingborgs Dagblad. Det var vår nyfunne vän, B. från Helsingborg som entusiastiskt berättade om sin nya bil. En Citroën 2CV Charleston.Helsingborgs Dagblad var på den tiden i ett riktigt stort format och en uppslagen tidning mätte hela 80 centimeter i bredd så det lät bekvämt och lockande för en opraktisk ingenjör som jag. Såg hur jag satt vid köksbordet med motorn framför mig på ett tidningsuppslag som skydd för bordet med bra ljus och med Haynes verkstadshandbok uppslagen framför mig.
Det tog dock många år innan drömmen om en egen 2CV gick i uppfyllelse. Tre barn kom emellan, men 1999 gick drömmen i uppfyllelse. I Västervik fanns en sandfärgad bil från 1984. Först körd som en shoppingbil av en dansk diplomathustru i Moskva, sedan kom den med i flyttlasset (det står så i handlingarna!) När diplomaten blev stationerad i Stockholm. Ägare nummer två var en rektor i Västervik som köpt den för att skjutsa sina döttrar på studenten. Sedan var det min tur. Rektorn hade knappt kört utanför Västervik med bilen, men skulle till Kalmar på en konferens så jag övertalade honom köra den till mig. -Gun Kessle och Jan Myrdal körde genom Gobiöknen med sin 2CV sa jag uppmuntrande till den skeptiske rektorn. Jag såg framför mig hur jag tog mig över Alperna till Italien med min nya bil. Men ännu har jag inte varit längre bort än till södra Halland. -Aldrig att vi åker i den pinsamma bilen på studenten sa mina otacksamma barn. Men två av dem tvingades göra det i brist på limousin eller veteranbil! Även om jag ännu inte korsat vare sig Gobiöknen eller Alperna har jag haft en del äventyrliga resor. Min väninna M. minns med fasa en resa för 15 år sedan mellan Laholm och Kalmar. Strax utanför Tingsryd mötte vi ett fruktansvärt regnväder och även om bilen är utrustad med elektrisk vindrutetorkare (ett krav i Sverige) och inte med originalversionen en manuell spak gick det knappt se var vägen gick. Lyckligtvis var det en raksträcka, men olyckligtvis hann en lastbil i fatt oss. Mitt i stressen av att knappt kunna se framåt och ha den stora lastbilen precis bakom flyger motorhuven upp! Nu var sikten obefintlig, men det fanns precis där en lite bredare vägren så det gick att genom att navigera genom sidorutan komma av vägen. Lastbilen dundrade förbi och vi satt kvar länge helt paralyserade av skräck. Men till sist tog driftiga M. sig ut och hittade en bit rep i bagaget som vi kunde surra fast motorhuven med. Numera sitter det ett extralås på huven. Efter den händelsen är kartläsning ännu viktigare. Bäst är att använda Motormännens bilatlas från 1960. På de vägarna som finns där brukar inga lastbilar köra. Det är slingrande vägar genom byar och samhällen. Ibland asfalt eller oljegrus, ibland grusvägar. Sällan är mittlinjen markerad, men man möter inte så ofta andra bilar. Det enda oväntade som kan hända är att vägen plötsligt tar slut vid ett dike eller viltstaket och man på andra sidan ser en nyanlagd motorväg. Då är det bara att vända och söka sig till en viadukt eller korsning. Inget som kartritarna för 60 år sedan kunde förutse. Efter snart 30 års ägande får jag bekänna att jag aldrig lossat de fyra bultarna och tagit in motorn till köket. Och det beror inte på att Helsingborgs Dagblad numera ges ut i det lilla tabloid-formatet. Är man en opraktisk ingenjör så är man. Men läsa verkstadshandboken kunde jag så att maken liggande på marken gjorde en hel del fixande. Måste ha glömt berätta om det bekväma köksbordet. Trots bra youtube-filmer nuförtiden som nästan gjort Haynes bok överflödig så sköts bilen idag av den lokala bilverkstaden. De drog om elen när motorn började brinna på en liten tur på öländska landsbygden och de googlar entusiastiskt på hur man köper reservdelar för att byta ut den sliriga kopplingen. Själv kan jag i lugn och ro ägna mig åt att drömma om resor genom Gobi-öknen. Man får inte glömma reservhjuelt då. Jan Myrdal hade ett fastsurrat på motorhuven. Hindrar nog också att huven flyger upp.
Den 16 september börjar den säljas på Capellagården och i bokhandlar. Det blir Bokksläpp den kvällen på Capelagården i Vickleby. Välkomna klockan 18.30.
I samband med söndagens högmässa invigdes en ikon som Sven-Bertil Svensson målat till Vickleby kyrka. Men när Sven-Bertil berättade om ikonen kallade han sin teknik för att ”skriva en ikon”.
-Jag flätar färgerna i lager på lager med hjälp av tunna penslar för att få ett djup i målningen, berättade han. Vidare lärde han oss besökare att en ikon inte är en dekoration utan något djupare: en andaktsplats och en mötesplats.
När han var en ung konststuderande på Kungliga Konstakademien i Stockholm i slutet på 1950-talet gick han på Nationalmuseum och såg deras stora ryska ikonsamling.
-Jag blev gripen av ikoner och i mitt konstnärsliv har ikoner och deras bildvärld varit centralt vid sidan av renoveringar av andra kyrkoföremål som krucifix och skulpturer. Totalt har det hunnit bli ett 90-tal olika kyrkoprojekt.
Han avslutar med att säga att det är en varm känsla för honom att vara i Vickleby kyrka. Det är en kyrka som han och andra kristna kamrater som unga kände sig väldigt välkomna och omhändertagna i.
”Glöm inte timjan! Den är viktig”. Det är min faster som påminner en extra gång. Kanske är det timjan som lyfter soppan till den kulinariska höjd som åtminstone hennes man, pappas lillebror, påstår att den har. Hustrun är väldigt tveksam. ”Varje jul”, suckar hon, ”blir jag nedröstad om vad vi ska ha till lunch på julafton. Maken och barnen insisterar på soppan”.
Det är julaftonsoppan från min fars föräldrahem Granelund i mellersta Halland som väcker så starka känslor. Själv minns jag inte en jul under min mammas levnad utan att hon berättade om sin första jul hos svärföräldrarna på Granelund när ingen julmat dukades fram under julafton utan man bara åt en julasoppa. Julmaten serverades först på juldagen efter julottan.
När jag nu var på besök hos min faster och farbror passade jag på att fråga om soppan. Suck från faster och ett belåtet leende från farbror. Men receptet fick jag och en förklaring om varför soppan serverades. ”Det var fattigt och maten skulle räcka hela julen. Då tog mor och kokte soppa på skinkspadet, la i de grönsaker som fanns och serverade klimp till”,
Klimp, åt jag sist i skolåldern tror jag. Vita klumpar eller… De hämtar sin receptpärm och där finns ett handskrivet recept på Klimp daterat Granelund 1977.
Nu har jag lovat, eller hotat, mina barn med den traditionsenliga soppan till jul. Lagar den för säkerhets skull i förväg med maken som smakdomare. Han var nöjd, men trodde först klimpen var blomkål. Jag hade misslyckats med viskositeten på mjöldegen så där behövs mer träning. Skinkspadet ersattes med umamibuljong och en klick smör. Nu återstår att se om inbjudan till julfirande hos sonen ligger fast trots soppan.
Recept:
Koka rotgrönsaker ( t ex potatis, morötter, lök, palsternacka, purjo) i skinkspad eller god buljong. Krydda med mycket timjan!
Klimpen gör du så här:
1 st ägg
1 dl mjölk
2.5 dl vetemjöl
1 tsk salt
0.5 tsk strösocker
Vispa ihop ägget lite och tillsätt mjölken, blanda.
Tillsätt salt, socker och mjölet ca. 2-2,5 dl , börja med 2 dl och tillsätt ev. lite mer. Smeten ska vara som en kladdig bulldeg.
Fyll en vanlig matsked väl rågad och släpp ner i soppan
Koka klimpen tills den flyter upp till ytan, då är den klar.
I dag är det tomt och tyst på skolgården i byn Ubbeboda strax utanför Lönsboda. Det enda som hörs är att gruset knastrar under fötterna. Här lekte barn på rasterna fram till 1968 när skolan lades ner. En av de som lekt här var nobelpristagaren Harry Martinson som gick sin första skoltermin i Ubbeboda. Han och systrarna hade blivit föräldralösa och bodde nu tillfälligt hos en moster i grannbyn Gylsboda. För Harry var skolan en trygg punkt och ett glädjeämne. Det kan man ana i dikten ”Skolsalen” där han skrev att han ville ge sin lärarinna: ”prästkragsknoppar, morötter och tre kaniner”.
Skolbyggnaden är liten, en hall och ett klassrum på nedervåningen och lärarbostad på andra våningen. Men i åttio år var det rödmålade huset byns centrum. Idag finns en skylt utanför med texten Skolmuseum och det går bra att gå in och titta på gamla skolplanscher, klassfoton och bänkar.
Men nobelpristagaren till trots, Ubbeboda skola är mer berömd för konstnärssymposiet som hölls här för femtio år sedan. Ett symposium som slutade med att kommun och polis förstörde ett unikt konstverk. Mordet i Ubbeboda kallades vandaliseringen.
Här i trakterna finns den unika svarta magmastenen diabas, känd för sin hårdhet och möjlighet att slipa till glansiga ytor. I slutet på 1800-talet tog stenindustrin fart här och diabas bröts och såldes som byggnadsmaterial. Men diabasen upptäcktes också av konstnärer och pionjärer som Hjalmar Råstorp, Kenneth Johansson och Yoshio Nakajima . De bodde i Ubbeboda början på 1970-talet för att komma nära råmaterialet till sina skulpturer.
Idén om att skapa ett internationellt symposium föddes hos konstnärerna och med Hjalmar Råstorp i spetsen började planeringen. Symposiet skulle vara i hundra dagar med start våren 1974. Kanske var inte organisation initiativtagarnas starkaste sida. Konstnärerna kom dit, främst från Japan och Sverige, men också från Tyskland, Finland och Polen. Vid starten hade 37 anlänt till skolan i Ubbeboda.
Besvikelsen blev stor för många. Hur skulle de kunna arbeta här? Två utedass, två kokplattor och en sovsal var vad som erbjöds som logi. Diabasbrottet låg en mil bort. Arrangörens kassa var också tom. Man hade räknat med ett bidrag från Osby kommun, men det blev inte beviljat. Det enda man hade var ett litet bidrag från Kulturrådet. Men en del hjälpsamma grannar kom med matkassar medan andra stod bakom gardinerna och förfasade sig. Vilda fester och Performance-konst var inget man var van vid i byn. Trots en tuff start på symposiet stannade de flesta kvar. Umgänget, diabasen och en inspirerande miljö övervägde andra brister.
–Jag hade varit elev för Yoshio på en målarkurs i ABF:s regi. Som brådmogen 16-åring var hela projektet med symposiet jättespännande och jag hjälpte till med allt jag kunde. Men några av mina lärare ville förbjuda mig att beblanda mig med konstnärerna. Kaxigt svarade jag att om de inte begrep hur viktigt och seriöst symposiet var så var väl jag intelligentare än vad de var.
Det är konstnären Peter Arnesson som minns den för honom livsavgörande tiden. En tid då beslutet att själv bli konstnär mognade fram. Peter tonar ner motsättningarna mellan lokalbefolkning och konstnärerna.
–Det fanns en främlingsfientlighet och misstänksamhet bland vissa och då tyvärr också hos några politiker och tjänstemän. Men de flesta var nyfikna och kände glädje över vad som gjordes och skapades. Särskilt arbetarna i stenhuggeriet uppskattade samarbetet med konstnärerna. De kom ju varandra nära i arbetet.
Men symposiet fick ett abrupt slut. Den 23 augusti slog kommunen till. Polis från Hässleholm anlände och en bulldozer körde in på gården. Det var den unga polska konstnären Teresa Murak som gjort ett Landart-konstverk på gårdsplanen. Hon hade grävt en rundad grop med djupet 163 cm – hennes egen längd – och med diametern 4 meter. Bredvid gropen hade hon byggt en perfekt kulle med samma mått och med jord från gropen. Sedan hade hon beställt krassefrön från Polen och sått i gropen och på kullen så allt blev vackert grönt. Det tog trettio dagar att bygga konstverket och bara några minuter att förstöra det.
Skadegörelse av skolgården och en fara för barn var kommunens svaga argument.
–Poliserna kom dagen efter och bad om ursäkt berättar Peter. De hade fått veta att det skulle bli demonstrationer och upplopp och att kommunen behövde polisskydd för att ta bort den farliga installationen. Men på plats såg poliserna bara en vacker kulle och en grop samt en ung förskrämd konstnär i sommarklänning som försökte förgäves försökte skydda sitt verk.
Teresa Murak lämnade symposiet utan att återvända till bygden. I dag är hon en av Polens stora konstnärer som gjort åtskilliga utställningar och Landart-konstverk i såväl Polen som i Tyskland och i Spanien. Men verket ”Sculpture for the Earth” i Ubbeboda är borta för alltid.
Tack vare symposiet fick trakten många nya invånare. Mette Aarre var en av dessa. Hon kom till seminariet med sina två små pojkar. Som skulpturutbildad på St Martens i London och på Designhögskolan i Köpenhamn lockade diabasen. Mette stannade inte bara över seminariet, hon bor fortfarande kvar, nu i grannbyn Gylsboda.
– Du hittar mitt hus!
Den gamla lanthandeln där Mette bor med livskamraten Oddmar Bergmann är inte svår att hitta.
– Det ligner ødelæggelsen af Jerusalem, säger Mette glatt i telefon. Och visst; här syns det att två kreativa människor bor. Spåren av två konstnärers långa skapande och samlande av material finns överallt, såväl ute på tomten, som när vi går igenom den gamla affärslokalen för att hitta trappan upp till lanthandlarens gamla lägenhet.
Men utanför finns också skulpturer av diabas som hon gjort eller helt enkelt fina stenar formade av naturen själv.
Mette berättar om hur hon åren efter symposiet ändrade inriktning på sitt konstnärskap och gjorde fler Perfomances. En julhelg ställde hon ut ett levande får på Galleri Petri i Lund och stal en julgran utanför Systembolaget för att skapa stämning i galleriet. Det brottet bör väl vara preskriberat nu. Ironiskt nog låg ett charkuteri alldeles vägg i vägg med galleriet, men Mettes får, insmugglat från Danmark där den tidigare varit del av en annan utställning, fick ett bättre öde än bli korv.
–På nyårsafton fick fåret åka med mig till Gylsboda liggande i bagaget på min gamla Saab.
När sonen Hannibal växt ur sin barnvagn blev den målad och utställd på såväl Lunds konsthall som i Södertälje konsthall. Tillsammans med de goda vännerna Jörgen Nash och Lis Zwick på Drakabygget i Örkelljunga deltog hon sedan i många samlingsutställningar med såväl collage som emaljkonst. Bredden på hennes skapande är stort. Men när jag frågar om vad hon vill titulera sig som kommer svaret blixtsnabbt
–Performancekonstnär.
Nu är Mette 81 år, men fortfarande en aktiv konstnär och också verksam i föreningen ”Sliperiet i Gylsboda” där diabasen fortfarande slipas, men där den vackra tegelbyggnaden också är fylld av andra aktiviteter. Galleri, kafé, keramikverkstad, smedja och stenhuggeri finns i huset. Snart också en målarateljé för ett gäng entusiastiska ungdomar med skaparglädje och entusiasm.
En bit bort finns en annan utställningslokal; det är den gamla transformatorstationen där Hjalmar Råstorp tidvis bodde och som han utsmyckat fasaden på.
När man kör den vackra, slingriga vägen till Gylsboda upptäcker man plötsligt att träden i lövskogen inte står ensamma. De har sällskap av skulpturer i trä eller sten. Och efter att ha passerat transformatorstationen och kommit ner till Sliperiet är man som besökare säker på att här finns en kulturell mylla att ta vara på.
-–Det är Ubbeboda-andan som smittat av sig hit, säger en annan av eldsjälarna i byn, Pia Lindberg.
Precis som Ubbeboda behövde en Hjalmar på sin tid behöver Gylsboda en Pia. Men här har hon, Mette och flera andra tillsammans fått till ett stabilare bygge.
Pia berättar att med hjälp av kommunen, regionen, EU-bidrag samt mycket eget arbete och energi är Sliperiet ett begrepp och en plats många söker sig till. Numera bor det även kanadensare, danskar och ungrare i byn. Lockade hit av den kreativa miljön och av diabasen.
Pia själv arbetar både i det stora och lilla formatet. Skulpturer och smycken. Det är en gåta att hon hinner och orkar. Föreningen kräver sitt av sin ordförande. Under konstrundan stod hon i köket och serverade en oändlig kö med fikasugna besökare. Veckan efter hade hon ett möte med kommunen.
–Läget är utmanande i en kommun med kämpig ekonomi. För oss föreningar så drabbas vi dubbelt i besparingstider då bland annat regionala medel kräver kommunal motprestation.
Pia låter trött när hon säger det, men piggnar till när hon berättar om ungdomarna från såväl byn som Lönsboda, Hässleholm och Kristianstad som samlas i Sliperiet för att måla och skapa. En ny generation eldsjälar håller på att växa fram.
För några år sedan föreläste den italienske professorn Pier Luigo Sacco på ett seminarium på Tjörnedala konsthall utanför Simrishamn. Han är en av experterna bakom EU:s kulturagenda och talade om vikten av att ta vara på den kulturella myllan och förstå kulturens unika förmåga att utveckla och förändra samhället. Han menar att konst och kultur bidrar till att skapa stärkt gemenskap och delaktighet samt ge ökad livskvalitet.
–Vänd på tanken” sa han. ”Fråga inte bara vad kulturen tillför ekonomiskt, ställ i stället frågan på vilket sätt delaktighet i kultur kan hjälpa andra sektorer utvecklas och skapa ett attraktivt samhälle.
Det är bara att hoppas att beslutsfattare tar vara på den kulturella myllan som finns i trakten i form av den unika stenen, stenbrotten, den vackra naturen och alla kreativa människor som redan hittat hit.
Kan man känna sorg för en människa man inte känner? Tydligen, för det var vad jag kände när jag scrollade nyheterna i morse och möttes av rubriken att Paul Auster dött. Denne författargigant som jag läst sedan början på 1980-talet när hans bok ”Att uppfinna ensamheten” kom ut. Nu har jag otåligt väntat på att boken som blev hans sista, ”Baumgartner” skall komma i svensk översättning. I väntan på detta gick jag till bokhyllan i morse och upptäckte till min förvåning att jag bara ägde en enda bok av honom och det var ”Att uppfinna ensamheten”. Har tydligen lånat alla hans andra böcker på biblioteket. Det får bli en tur dit i morgon. Nu känns det viktigt och angeläget att läsa om hans böcker.
Däremot har jag nog hela hans hustrus författarskap i hyllan. Är mycket förtjust i hennes författarskap också. Och just nu spelar jag musik från dottern Sophie Austers album ”Rising Sun”.
Jag har faktiskt träffat Siri Hustvedt och Paul Auster en gång. Träffat och träffat… Jag åkte till konstmuseet Louisianas litteraturfestival 2017. Där skulle paret medverka. Lyckligtvis strövade jag i parken i väntan på att arrangemanget skulle börja. Och där, på en trång stig genom ett vackert buskage, möter jag dem kommande hand i hand. ”Lovely day” säger jag lite dumt. ”Indeed” svarar Paul artigt. Detta lilla möte blev den enda behållningen av min resa dit.
Strövade för länge i parken så när jag kom till amfiteatern i parken där arrangemanget skulle äga rum var det mer än fullsatt. Jag stod på gräsmattan ovanför teatern tillsammans med många andra som inte fått plats på bänkarna och såg mellan alla ryggar framför mig lite av scenen längs ner där författarna satt och blev intervjuade. Tyvärr nådde inte ljudet upp till oss stackars gräsmatteåskådare.
Men som sagt; vi har träffats och nu ska jag med vemod börja omläsningen.
Nu ligger fattiga januari bakom oss och äntligen finns det skäl att ha lite fest. Den 2 februari är det tre händelser vi kan fira. Det är författaren James Joyces födelsedag, det är Kyndelsmässodagen och det är Murmeldjurets dag. Det kan vara lite svårt att fira alla tre samtidigt, men anstränger man sig borde det gå.
James Joyce föddes i Dublin den 2 februari 1882 och är mest känd för sin roman Ulysseus, som utspelar sig under en enda dag, den 16 juni 1904, i Dublin.
I boken finns flera tips på hur man fira James Joyce. En huvudkaraktärerna, Leopold Bloom, åt gärna stekt njure till frukost. Faller inte det i smaken kanske hans pubbesök på Davy Byrne’s kan inspirera. Där drack han rödvin och åt gorgonzola. Sedan passar det ju bra att läsa själva boken. Känns den för mastig, rekommenderar jag översättaren Erik Anderssons fina essäbok ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”. Här berättar han om de fyra år som det tog att göra nyöversättningen av ”Ulysseus”. En rolig och lärorik läsning. En annan bok man kan läsa infr det stora projektet att ta sig igenom de 800 sidorna är Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Ulysseus”.
Men det gäller att inte glömma bort Kyndelsmässodagen. I kyrkan firas att det är 40 dagar sedan Jesus föddes och Maria, enligt judisk tradition, bar fram honom i templet. I svensk folktradition så är det en dag då kvinnorna i byn samlades och hade en fest där den sista julmaten åts upp och man eldade upp stumparna från julens stearinljus. ”Kyndel” tros komma från engelskans ”candle”. Själv har jag i frysen rester av julskinkan, men ärligt talat… hur roligt är det att äta makaroner med skinksås en fredagskväll? Tror jag tänder några stearinljus och dricker vin och äter gorgonzola istället.
Murmeldjurets dag då? Det är en amerikansk tradition där ett murmeldjur (eng. groundhog) lockas ur sitt ide. Om det är solsken och djuret ser sin egen skugga och springer tillbaka pågår vintern i ytterligare sex veckor. Men om det är mulet när murmeldjuret tittar ut och sedan stannar kvar ute kommer våren tidigt. Jag har inga tips på hur man firar detta mer än att det säkert går att googla fram en live-inspelning från ett ide. Tyvärr är det säkert lokal väderleksprognos så vi får inte vet när våren kommer till oss.
Ibland saknar jag min barndoms bibliotek. Kan minnas den säregna doften av damm, fuktigt papper, tobaksrök och svett. De höga hyllorna med böcker inbundna i röda eller blå biblioteksband och hörnen där man kunde gömma sig och läsa en förbjuden vuxenbok långt ifrån bibliotekariens misstänksamma blickar. Men detta är bara nostalgiska drömmar. De nya biblioteken med sina öppna låga hyllor, lockande skyltning och hjälpsamma bibliotekarier är en nationalklenod att slå vakt om.
Journalisten Mustafa Can skriver i sin bok ”Tätt intill dagarna” om vilken betydelse biblioteksfilialen i förorten till Borås hade för honom under uppväxten på 1980-talet. ”Biblioteket var det närmaste en helgedom jag kunde komma. När jag steg in genom dörren skred jag över tröskeln till en skattkammare [..] Jag ägde världen genom att ha tillträde till biblioteket, jag behärskade vidare rymder genom att få ta del av böckernas innehåll”. Jag kan känna igen mig i honom; minnas min barndoms lycka över att komma hem med en kasse full av olästa böcker.
Vi har i Sverige sedan 2013 en bibliotekslag som slår fast att varje kommun ska ha ett folkbibliotek och att uppgiften är ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Det är fina och förpliktigande ord i lagtexten, men tyvärr känner jag mig inte helt trygg över bibliotekens framtid och utveckling trots lagen. När jag frågade om det kommer bli några författaraftnar i höst fick jag svaret att man inte har budget för sådant längre. Informationsdisken är allt oftare obemannad och antalet tidskrifter i hyllorna färre.
Ett annat bekymmer är respektlösheten mot bibliotekariernas profession. Alltför många, såväl politiker som privatpersoner har synpunkter på såväl bokbestånd som arrangemang. Synpunkter som ibland leder till hot. Inställda sagostunder med dragqueens är bara ett exempel. Fackförbundet DIK har precis skrivit en rapport om bibliotekariernas situation och det är dyster läsning. Över hälften av bibliotekarierna uppger att de upplevt våldsamma situationer och 9 av 10 vittnar om social oro på sina bibliotek.
Jag har de senaste åren varit otrogen mot biblioteket. Laddat ner e-böcker och köpt böcker på nätet i stället. Men när jag behövde hjälp att låna referensböcker till ett skrivprojekt blev jag förälskad i biblioteket på nytt. Vilken mötesplats detta är! Barnen kommer och lyssnar på sagor, föräldrarna bär hem travar med barnböcker, tidningsläsarna, studenterna med sina listor på kurslitteratur och så alla de som behöver lite IT-support. Det är väl knappast bibliotekariernas uppgift, men jag blir nästan rörd när jag ser hur de tar sig tid att hjälpa den gamla damen med att ladda ner appar eller hur de lyckas hjälpa paret som inte själva kunde avbeställa ett bredbandsabonnemang. Häromdagen kom en besökare och frågade vad en ”elokvent matsalskonversation” betyder? Det hade hon läst i en krönika av Edward Blom. Ingen av oss runt informationsdisken eller bibliotekarien visste, men en snabb googling i Svenska Akademiens Ordlista lärde oss alla att det betyder vältalig.
Det går till och med att få låna en pratstund och kanske få en vän på köpet. I caféet på Helsingborgs stadsbibliotek finns ett särskilt bord, ”snakkebordet”, där man uppmanas sätta sig om man vill ha en pratstund med en främling.
Nej, jag saknar egentligen inte barndomens bibliotek. Nyss vann jag ett äpple och en utgallrad bok på en tipspromenad genom biblioteket. Fick en trevlig pratstund kring svaren på frågorna på köpet. Och i kväll går jag in efter stängningsdags med mitt bibliotekskort som nyckel för att gratis få ha ett möte i samlingssalen med vår nystartade kulturförening. Det är tillåtet att ha med sig kaffekorg ditin. Och jag unnar alla barn och ungdomar att få känna magin med böcker och läsning precis som Mustafa Can fick göra i sin barndom.
