Kategoriarkiv: Strömsnäsbruk

Åter till Strömsnäsbruk

Publicerad den av
Svara

I början på nittiotalet arbetade jag ofta i Tallinn. På fredagarna strax innan taxin till flygplatsen skulle komma brukade jag springa in i en lite lyxigare livsmedelsaffär och köpa en burk svart kaviar och en flaska rysk champagne. Det här blev verkligen en glamorös inledning på inägget, men det var så att kaviaren kostade runt 5 dollar burken och den sötsliskiga champagnen var ännu billigare.

När barnen somnat på lördagskvällen brukade vi bjuda grannarna på den ryska kaviaren och champagnen. Tydligen lite väl ofta för grannarna tröttnade på kaviarsmaken och erbjöd sig laga andra smårätter till lördagsumgänget.

I

I Dubai några år senare öppnade en kollega en burk iransk kaviar från minibaren och tänkte bjuda mig och chefen på något gott på kvällen. Men min smålänning till chef såg minibarspriserna. ”Bertil, för helvete, burken kostar 50 dollar. Vi får gå ut och köpa en likadan och ställa tillbaka”. Lasses ord var lag och vi gick ut i den becksvarta kvällen. Gata upp och gata ner och in i varenda livsmedelsaffär. Vi såg och vred på många burkar iransk kaviar, men ingen av den sorten som fanns i minibaren. Till sist hittade vi den. 25 dollar! I triumf köpte Lasse den och vi återvände till hotellet för att lägga den oöppnade i minibaren och kalasa på den öppnade.

Vad har detta med Strömsnäsbruk att göra? Trodde inte att jag skulle skriva mer om samhället vid Lagans strand strax norr om Markaryd utan var färdig med ämnet redan 2007 https://bodilanjar.com/2007/07/29/har-ni-varit-i-stromsnasbruk/. Men så läste jag Dagens Industris helgbilaga i morse och vad har det nedlagda pappersbruket i Strömsnäsbruk blivit?

Jo, där producerar företaget Arctic Roe of Scandinavia svart kaviar. Man har byggt stora bassänger för sibirisk stör och flyger in experter från Lettland med jämna mellanrum som mjölkar ut den exklusiva rommen ur fisken. 20000 kronor kilot är konsumentpriset för den svarta kaviaren från Strömsnäsbruk.

Det finns nog ingen outlet eller fabriksförsäljning i Strömsnäsbruk av den småländska svarta kaviaren, men det var 25 år sedan jag öppnade en burk senast. 50 gram? 500 kronor. Visst kan det vara värt 500 kronor att återuppleva klicket när locket lossar, den kyliga, syrliga doften, känslan när man lyfter de klibbiga svarta kornen med en sked och smakexplosionen i munnen när kornen landar i gommen. Det här blir första nyårslöftet.

Har ni varit i Strömsnäsbruk?

Publicerad den av
2

Har ni varit i Strömsnäsbruk? Minns ni inte? Det är i så fall inte så konstigt för platsen ligger numera vid sidan av allfartsvägen E4:an. Man svänger in en mil norr om Markaryd. En gång gick däremot riksettan mellan Stockholm och Helsingborg genom samhället. På 50-talet utnämnde Svenska turistföreningen vägsträckan mellan Markaryd och Ljungby till ”Sveriges vackraste väg” där den slingrade sig fram längs Lagans strand, förbi vackra hagar och lövskogar och genom välmående samhällen. Det var då det.

Minns ni fortfarande inte säkert? Var lugna; dessa orter är lätta att blanda ihop för Sverige är fullt av dem. De må heta Högsby eller Sävsjö eller Strömsnäsbruk, men det mentala tillståndet verkar vara det samma. Orterna håller på att dö.

Kanske är skillnaden dock att Strömsnäsbruk och närliggande Traryd faktiskt döljer ett spännande bortglömt författarskap. Vem minns Kerstin Tibell? Varken i uppslagsböcker, moderna litteraturhistorier eller på internet hittar man några spår.

Kanske är det ingen skillnad? Kanske finns det andra skatter på andra orter för den orkar gräva? En som orkat gräva är Olle Thörnvall som skrivit en lysande essä om Kerstin Tibell under rubriken ”En flicka från landet”. En essä som väcker längtan att stanna till både på platsen och i hennes författarskap. Essän finns publicerad i tidskriften Pequod nr 30 och går att köpa från förlaget med samma namn.

Senast jag valde bort E4:an och följde gamla riksettan genom Strömsnäsbruk räknade jag till 22 tomma butikslokaler längs samhällets enda och långa huvudgata. Bara Ica, Konsum, apoteket, begravningsbyrån och en pizzeria finns kvar. Hela den gamla infrastrukturen med bokhandel, klädaffärer, kaféer, radiohandlare, järnhandel är borta.
Av den blomstrande fabriken återstår en liten sopsäckstillverkning.

Nästa gång blir det E4:an tänkte jag. Då visste jag inte att någon som på 50-talet i DN jämfördes med Kerstin Ekman levde och arbetade här och fortfarande har ett angeläget budskap till oss idag om hur det är att vara kvinna; och om de universella problemen som brände då som nu.

Nästa gång blir det inte E4:an. Då parkerar jag utanför det nedlagda stationshuset, sätter mig på parksoffan slår upp en av de tre romanerna och börja läsa:

”Mitt arbete slök allting. Inte bara all min energi, det kunde jag gå med på, men alla mina riktiga känslor, min upptäckarlusta och min glädje.Jag kan inte bli glad längre, bara tom och hetsad, jag blir inte ledsen, bara olustig. Jag blir mald i kvarn och för det får jag tvåhundrafemtio kronor i månaden.”

Kerstin Tibell levde mellan 1908 och 1958 och gav ut tre romaner: Vanlig historia, Kvinnan och skuggan och Den kritiske främlingen.