Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Laga Ni Äta Vi

”Laga Ni Äta Vi”. Oumbärlig kunskap att ha med sig hela livet? Får medge att dotterns sambo med rötter i Norrland blev lite chockad när han första gången stod vid Lagans strand. Var detta den stora flod han lärt sig namnet på  i fjärde klass i skolan i Jokkmokk? Värre blev det förra helgen när vi åkte i Viskans dalgång från Varberg till Borås. Han hade nog väntat sig något större med tanke på den möda man lagt i skolan på att barnen skulle kunna Hallands floder utantill. Själv kan jag inte Norrlands älvar för vi hann inte så långt i Geografi i årskurs 4 innan det blev sommarlov.

Men jag kan kraftverken i Lagan från smålandsgränsen till kusten: Majenfors, Bassalt, Knäred Övre, Knärde Nedre, Skogaby, Karsefors och Laholm. Viktig kunskap som inpräntades i årskurs 3 i halländska skolor under 60-talet när vi läste om vårt eget landskap. Jag lärde mig också att det i Oskarström finns en jutefabrik och en katolsk kyrka för många industriarbetare var invandrade från sydeuropa. Idag är jutefabriken nedlagd, men katolska församlingen finns kvar. Kanske inte så anmärkningsvärt längre så att det måste inpräntas i varje 9-årig hallännings minne.

Det är inte så att jag dagligdags går och tänker på hallands floder eller ordningen på kraftverken, men  boken ”Electricitetens högborgar” som handlar om vattenkraftverken i Lagan var naturligtvis oemotståndlig när jag såg den i bokhandeln i Laholm. Skriven av Ida Dicksson, Lena Knutsson Udd och Bengt Spade och utgiven av Länsstyrelsen i Halland 2015. En fantastisk bok att fördjupa sig i: arkitektur, industrihistoria, teknik och natur. Mitt i läsningen och fascinationen inför bilderna av den tempelliknande maskinhallen i  Karsefors med vackert kakel i fönstersmygarna, kryssvalv i taket och schackrutigt klinkersgolv kommer en annan bild upp.

En bild som jag sett i en hembygdstidning för många år sedan. En stenmur och ett äppleträd alldeles intill en idyllisk sjöstrand. Idyllen var från Hjörneredssjörna uppströms Karsefors. Ett konstgjort sjösystem skapat som vattenresevoar till kraftverket på 20-talet. En hel by dränktes för den idustriella utvecklingens skull. Människor som bott där i generationer tvingades sälja sina gårdar, ofta till underpriser, och flytta. ”Vi gick ofta tillbaka på söndagarna” berättade en gammal kvinna som var född i byn Hjörnered. ”Bara en stenmur och ett äppleträd återstod. Vi satt där en stund, grät en skvätt och tänkte tillbaka på hur fint vi hade haft det”. Och så visade hon det gamla svartvita fotografiet.

Det är ett privilegium att tillhöra de som har en hembygd kvar. Inte bara i hjärtat och minnet utan också en hembygd möjlig att besöka. En hembygd som inte är dränkt av ett dammbygge, sönderbombad, riven eller i en krigszon.

Laga Ni Äta Vi….

 

Resor i fåtöljen

Claes Hylinger skriver i sin bok ”Till främmande land”  (Bonniers 1998) om sin fåtölj: ”jag minns alla äventyr jag upplevt och alla resor jag företagit sittande i dig”. Kanske är det så vi får resa i framtiden. Sittande mer i fåtöljen hemma i vardagsrummet och mindre i flygplanskabinerna på väg mot exotiska resmål. Åtminstone om man ska tro Tomas Steinfeld i Svenskan idag i debattartikeln ”Turismens värld står vid vägs ände.

18 minuter

Har lämnat Mosebo efter att ha tillbringat 18 minuter där. Så lång tid tar det att återstarta ett tåg som drabbats av datorkrångel. Skriver inte detta som inlägg i vinterns stora nyhetsflöde kring tågförseningar. 18 minuter i Mosebo är i det sammanhanget inget att komma med heller. Skriver snarare för att uttrycka lite teknikfascination. Ett modernt tåg återstartar man alltså precis som en bärbar dator. Släcker ner all el i 5 minuter och när vi suttit i mörkret och kylan får vi så småningom vår belöning. Tåget börjar rulla. Det är minsann inte alltid det går lika bra när man försöker återstarta hemelektronik.

En sociologisk studie: 18 minuter är för kort för att vi passagerare ska börja socialisera oss med varandra. Men hellre tystnad än ännu längre försening. Var Mosebo ligger? Mellan Hässleholm och Osby. ”In the middle of nowhere”.

När Greta Garbo kom till Högsby

Nästan alla svenska inlandskommuner kan erbjuda sina besökare orörd natur, vackra sjöar och vattendrag samt spännande lokala sevärdheter. Det gäller även Högsby, en inlandskommun i Kalmar län med 6000 invånare. Här finns ett vackert tingshus från 1917 ritat av arkitekt Fred Olsson. Vidare rinner den vackra och fiskrika Emån genom kommunen.

Men det räcker inte riktigt för att locka till sig stora skaror besökare. Sverige har helt enkelt för många förhoppningsfulla kommuner som kämpar om en alltför begränsad turistskara. Det gällde även för Högsby.

Då minns någon att man hört någon berätta att någon visste att Greta Garbo faktiskt var född i Högsby. Att Greta Garbos mamma hade sina rötter i Högsby var känt, men nu sa alltså ryktet att mamman faktiskt varit hemma i sitt föräldrahem vid tiden för Gretas födelse och att Greta föddes i mormor och morfars torp.

Det sägs ju lite elakt att för kvällstidningsjournalist gäller regeln att ”Kolla aldrig en god historia”. Den regeln gällde även i Högsby den dagen. En världsstjärna var ju född i Högsby. Naturligtvis måste man öppna ett Greta Garbo museum. för något sådant fanns inte och en lämpligare placering än hennes födelseort är ju svårt att tänka sig?

Efter att nyheten kablats ut till en förvånad omvärld tog det bara en dag innan Stockholmstidningarna gav svar på tal. Ryktet om att Greta Garbo fötts i Högsby var ogrundat. Enligt hennes födelseattest var hon född i Stockholm och ingen annanstans. Men vad gjorde det? Högsby hade ju fått en plats i rampljuset och att Garbos rötter fanns där kunde ju ingen förneka. Planerna på ett museum fortskred. Problemet var bara att man inte hade någonting att visa upp. Men ibland överträffar ju verkligheten dikten och en dag blev man kontaktad av en kvinna i Malmö som erbjöd sig att deponera delar av sin samling fotografier från filminspelningarna. En fantastisk grundplåt och med den som bas öppnades världens enda Greta Garbo museum 1998 på Storgatan i Högsby. Förutom fotografierna finns här även en del kostymer från filmerna, bl a från Gösta Berlings saga.

Besök gärna museet. Det är värt en omväg.

Envar sin egen kartograf

Numera går vi inte enbart promenader utan vi karterar samtidigt. Det innebär att maken rundar postlådor och busshållplatsskyltar, går in några meter på alla framvägar och traskar runt kvarnar och enbusksnår medan jag ler ett fånigt ”han är faktiskt nykter”-leende till alla förbipasserande.

Väl hemma pustar jag ut framför brasan och gläds åt mina 5000 steg, medan maken som säkert gått 50% fler steg sätter sig framför datorn och skapar kartbilder. Se mer om detta på hans blogg.

En idealisk hobby. Jag får lite motion, maken mer motion och efter promenaderna kan jag sitta och läsa t ex nobelpristagaren Elinor Ostroms bok ”Allmänningen som samhällsinstitution” och glädjas åt att det finns en tredje väg för oss människor att skapa hållbara strukturer. Vi behöver inte bara välja mellan privatisering och statlig reglering. Vi kan göra saker tillsammans utan ekonomiska vinstintressen  bara av viljan och insikten om värdet av att skapa gemensamma resurser.

Kartor för fritt utnyttjande kan vara en sådan gemensam resurs. Mer om detta på siten www.openstreetmap.org.

Besök hos James Bond

Har besökt världens enda(?) James Bond museum. Ligger i Nybro och hemsidan www.007museum.com beskriver upplevelsen bra. Mycket Bond var det. Grundaren Gunnar Schäfer har, lindrigt sagt, gått in helhjärtat i rollen som James Bond och bjöd generöst på sig själv (eller var det på James Bond?).

Som Citroën 2CV ägare är förstås favoritfilmen ”For your eyes only”. Titta på det här filmklippet från Youtube så förstår ni säkert.

Att Martini på Bonds manér skall vara ”shaken, not stirred” har jag vetat länge, men nu har min dryckeskunskap utökats till att även veta att den bästa Champagnen är av märket Bollinger.

Vår vinkällare, nåja – läs skrubb i källaren, innehåller tyvärr inte denna dryck så det får anstå till nästa helg att avnjuta ”For your eyes only” tillsammans med ett glas Bollinger.