I lördags åkte jag igenom Lärbro på norra Gotland. Det enda jag visste om samhället var vad jag läst i Gotlands Allehanda vid hotellfrukosten, nämligen att bensinmacken lagts ner.

Lärbro såg ut som jag tänkt mig, ett samhälle som för en tynande tillvaro. Vi var inne i affären och köpte ett mellanmål och konstaterade att de enda delikatesserna som fanns i den rätt sjaskiga lokalen var mat till…katten! Det första man såg när man kom in var den enorma hyllan med kattmat.

Vi for vidare och vandrade på stränderna på Furillen och fikade på Stenhusbageriet i Rute. Det var fantastiska platser båda två och semesterkänslan infann sig.

Öppnade en gratis tidning med evanemangstips och hittade en artikel om Lärbro. En artikel som fullständigt kastade om min bild av samhället. Här låg under andra världskriget ett av Europas största och modernaste krigssjukhus. Och hit kom sommaren 1945 över 500 överlevande från de polska koncentrationslägren. De kom med Röda Korsets fartyg till Slite hamn och de vårdades på sjukhuset för främst tbc och undernäring.

De flesta återhämtade sig, men en del var så illa däran att de dog kort efter ankomsten och begravdes på Lärbro kyrkogård.

Vi åkte faktiskt tillbaka till Lärbro efter fikat, nu med helt nya bilder på näthinnan. Stod på Lärbro kyrkogård och såg alla de svarta korsen, läste med tårar i ögonen namnen och förskräcktes över hur unga de flesta var. Vi såg minnesstenen som polska regeringen satt upp och minnesstenen från judiska församlingen i Stockholm. Bägge med tack till Sverige och Lärbro för vad man gjort.

Vi åkte vidare genom samhället och letade oss fram till de gamla sjukhusbarackerna. Vi stod där och kände först hur ångesten låg tung över området, men sedan gav skräckbilderna sakta vika för det som är livet här och nu. När klumpen i halsen lösts upp kunde jag tänka att det säkert är rätt att barackerna nu är ett vandrarhem. För trots allt går livet vidare.