Närminne

Satt på färjan hem från Gotland och försökte lösa DN:s dubbelkryss tillsammans med mor och son. Fast jag får erkänna att mina insatser var rätt begränsade. Men en nyckel knäckte jag:  ”Souvenir från Gotland”. Ett minnesfragment från min ungdom dök nämligen upp. I början på 70-talet turnerade en amatörteaterrevy från När socken i Gotland runt i halländska städer. Jag minns bara att en hel del skämt byggde på socknens namn. Alltså kunde jag triumfera med att en gotländsk souvenir självklart är ett närminne. Kanske var ordvitsen med i revyn? Det borde den ha varit.

Den ofrivilliga resebyråtjänstemannen

När jag var liten ville jag bli elektriker. Eller konduktör med fin uniform och tång att klippa biljetter med. Men aldrig tänkte jag tanken att bli resebyråtjänsteman. Men nu är jag det -på min stackars korta fritid. Bokar dotterns färjebiljetter för hon är inte gammal nog för eget visakort. Bokar mina tjänsteresor för det sparar pengar åt firman samt letar billiga biljetter och boende för mina privata resor.

Trött på att göra proffsens jobb amatörmässigt och på undermåliga web-siter där man med jämna mellanrum kastas ut eller får börja om. Satt under halva Antikrundan och försökte komma överens med SJ;s bokningssystem.Värst är annars när man ska boka billig resa under förutsättning att man hittar billigt boende. Det kräver verkligen simultankapacitet.

Kan man få sin personliga resebyråtjänsteman som hushållsnära tjänst står jag först i kön!

Klassiskt föredrag

Blygsamma 25 kronor i entré, femtio föräntansfulla åhörare i en trång sal och längs fram kvällens föredragshållare. Det är så härligt enkelt; mänskligt möte och en intressant berättelse. Sådana kvällar finns kvar i minnet lång tid framöver.

kvällens föredrag hade titeln ”Med trasiga fötter mot ett helt hjärta” och Nina Granbom lät oss dela sin pilgrimsvandring längs El Camino de Santiago i Norra Spanien. En enkel avskalad berättelse illustrerad med foton från vandringen.

När vi går hem efter föredraget faniserar vi om att också pilgrimsvandra. Det är härligt att drömma och fantisera. Kanske tar drömmarna en dag form till mål och planer. Om inte – det var i alla fall en härlig kväll. Nu ska jag öppna den nyköpta boken av Nina Granbom och i tankarna vandra ut på stigarna mot katedralen i Santiago de Compostela.

Nässjö nästa

Jag var i Nässjö på ett kvalitetsseminarium häromdagen. Steg in i konferenssalen på Hotell Högland och mindes plötsligt. Här hade jag stått och hållit kurs i projektledning för minst 15 år sedan. Precis i den här salen. Jag kom ihåg ksursinnehållet, vem som var min kollega, till och med en del deltagare. Hade någon frågat mig 10 minuter tidigare när jag gick av tåget om jag kört kurs i Nässjö hade jag säkert svarat nej. Det var nämligen en period då jag turnerade genom hela södra Sverige för att utbilda Teliapersonal och alla orter fastnade inte i minnet.

Men i konferenssalen i Nässjö var det som med Prousts Madeleinekaka; hjärnan triggades igång och plötsligt väller minnen och bortglömda kunskaper fram. Fascinerande och härligt. Dessutom använde läraren på kvalitetsseminariet samma metafor som jag använde under mina kurser i projektledning:

Det var en man som gick förbi en stenhuggare och frågade vad han gjorde:

”Hugger stenen fyrkantig” blev svaret. Så passerade mannen en annan stenhuggare och ställde samma fråga: ”Jag är med och bygger en katedral”.

Och däri finns essensen i såväl projektledning som kvalitetsarbete: få alla inblandade att känna sig delaktiga i ett katedralbygge.

Ysby mitt i Europa

När jag gick i skolan på 60-talet i byn Ysby i södra Halland fanns där 2 Ica-affärer, en bensinstation, en charkuteributik, en cykelaffär och en poststation. Efter att ha flyttat därifrån kändes det som att ha lämnat en avkrok och för varje år blev servicen allt sämre och alla butiker försvann.

Men sedan några år finns en ny fräsch Ica-hall och ett lanthandelsmuseum med såväl fik som galleri i källaren. Byns omgivningar blir befolkade av sommargäster från hela nordvästra Europa och kanotuthyrning har blivit en sidoaffär för Ica-handlaren. Det är liv och rörelse igen – åtminstone under sommaren.

I somras upptäckte jag dessutom att den nedlagda affären som inte blev museum har fått liv. Två konstnärer, Margareta Ek och Peter B Bengtsson, har köpt fastigheten och i magasinet till Einars affär har det blivit utställningslokal. Teater, performance, happenings, film utlovas. Titta in på deras hemsida så ser ni lite av utlovad verksamhet. Verkar jättespännande och jag ska hålla ögonen öppna och återkomma. När jag besökte magasinet i somras och tittade på en utställning av ägarnas eget måleri höll jag nästan på att leasa en tavla för 50 kronor i månaden. Bara kontraktet mellan konstnären och ”konstälskaren” var oemotståndigt och värt att rama in. Tyvärr stupade det hela på att jag inte fick plats med tavlan i bilen.

Rössmåla mitt i Europa

Det var en underbar lördag i juli. vi var på väg till en festival på Tyrolens festplats utanför Alvesta. Missa inte ett besök på den festplatsen vid något tillfälle! På Tyrolens hemsida finns höstens program och fantastiska bilder på festplatsen. Efter att ha sett dem är det svårt att motstå ett besök i verkligheten.

Nåväl, vi körde med lillcittran på vackra vägar dit längs sjön Åsnen. Det enda som saknades var ett fik för kaffeabstinensen började köra sig kännbar. Vi skojade om att det säkert fanns ett kafé bakom nästa krök. Och plötsligt fanns det! Mitt i den lilla byn Rössmåla stod det en skylt utanför den gamla skolan där man gjorde reklam för utställningen ”Rössmåla mitt i Euriopa” samt för sin servering av kaffe och hemgjord ostkaka. Tack alla hembygdsföreningar för att ni räddar stackars bilister som har vett att undvika nya vägar.

Vi log åt utställningstiteln och tyckte den var kanske lite förmäten, men efter två koppar kaffe när hjärncellerna vaknade tänkte vi att den var inte så dum. Aldrig har väl byn Rösssmåla i Tingsryds kommun i Södra Småland varit mer mitt i Europa än nu. Fram till 1900-talet bestod byn bara av några bondgårdar. Sedan växte den till sig som ett stationssamhälle på sträckan Norraryd-Kvarnamåla och hade sin storhetstid med järnväg, handel, hantverkare fram till mitten på 40-talet då landsvägstransporterna slog ut järnvägen och de viktiga länsvägarna inte passerade byn utan gick en mil öster-  och söderut.

1965 lades persontrafiken ner och 1971 försvann godstrafiken och året efter revs rälsen upp. Men idag har byn och bygden fått nytt liv tack vare alla Européer som väljer att tillbringa sin semester och till och med flytta hit som pensionärer här. Plötsligt kommer åtminstone nordeuropa nära med alla tyskar, holländare och danskar som ger liv åt bygden och hindrar husen från att förfalla.

Själva utställningen levde inte riktigt upp till titeln, då den mest fokuserade på ”hur det var i Rössmåa förr” och vilka som var vilka på skolkorten på 50-talet, men något annat år kanske de nya bymedlemmarna får sätta sin prägel på utställning. Vi kommer gärna igen för ostkakan var jättegod.

Livet med fru GPS

Nu har jag fallit för en ny leksak. En GPS. Jag har alltid gillat kartor ända sedan min korta och mediokra karriär som orienterare (Bästa merit: vann klassen D13-14 år i Ullared i Halland 1 maj 1972). När jag kör min Citroen 2CV är Motors kartbok från 1960 oundgänglig för då blir vägvalet små bortglömda grusvägar som jag och bilen trivs med att köra. I bruksbilen har hittills modernare kartböcker gällt även om jag även med den gärna väljer de gamla riksvägarna.Passar på att erkänna att jag häromdagen när jag var på ett tjänsteärende i Oskarshamn råkade köra ”fel” på hemvägen och firmabilen och jag njöt av den gamla riksvägen som slingrade sig så vackert i kustlandskapet och genom det vackra samhället Påskallavik.

Men nu har jag en TOMTOM med Europakartor till hjälp för att garantera att jag kommer till rätt plats via trevliga vägar. Fru GPS och jag har dock en del dipyter och hon för irriterande dialoger när jag konsekvent försöker välja kortaste vägen för att då förhoppningsvis hitta vackra genvägar. Hon varnar ilsket för att vägvalet kan ta mer tid och innefatta grusvägar! Det gäller att vara listig för att få njuta av svensk landsbygd genom att lägga in spännande orter vi måste åka ”via”.

Men ibland överraskar hon mig med nya upplevelser när man valt funktionen ”närmaste väg”. Plötsligt dirigeras man in i skogen på en genväg man inte sett på kartan där upplösningen inte varit tillräcklig. I över 20 år har jag regelbundet kört vägen förbi det lilla småländska samhället Påryd och förra helgen visade fru GPS mig ett nytt vägval genom samhället och några kilometer i skogen innan vi kom ut på Stora vägen igen. Kom förbi kyrkan och lärde mig att församlingen och kyrkan heter Karlslunda. Och nu vet ni det också.

16 juni

I morgon är det ”Blooms day”. Det är just den 16 juni som James Joyces berömda roman ”Odysseus” utspelar sig. James Joyce har i detalj beskrivit vad som hände några fiktiva personer i Dublin den 16 juni 1904 (Stephen Dedalus, Leopold och Molly Bloom m fl). Det är en fantastisk roman som en glad amatör som jag aldrig blir färdig med och helt förstår. Men den erbjuder härliga läsupplevelser (man behöver bara läsa lite i taget och gärna med Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Ulysseus” bredvid sig) och trevliga ursäkter till resor.

Två gånger, 2001 och 2004, har jag varit i Dublin den 16 juni och besökt James Joyce Institutet och njutit av folklivet, uppläsningar, föreläsningar, teater och rundvandringar. Varje år vid den här tiden frågar jag mig varför jag inte blivit färdig att resa till Dublin. Men nästa år ska jag banne mig…

Känns Odysseus för tung att börja med så läs gärna hans ”Ett porträtt av konstnären som ung” eller läs Brenda Maddox biografi över James hustru Nora.

Men missa inte att högtidighålla den 16 juni. En berömd måltid ur Odysseus man kan kopiera äe den som Leopold Bloom åt på Davy Byrne: rödvin och sandwich med gorgonzola. En Guinness kan ju också vara  lämpligt att dricka denna dag.

Pilgrimsfärd till Ikea

Visserligen drömmer jag om att vandra pilgrimsleden igenom norra Spanien till Santiago de Compostela, men tipset i tidskriften Amos kan ju vara ett alternativ tills det rätta tillfället infinner sig. Brita Häll skriver om sin vandring till ”Mammons tempel”, Ikea. Och varför inte? Även medeltida pilgrimsfärder lär ha varit big business med all kommers längs vägen och vid målet. Trakter som genomkorsades av pilgrimsleder kunde glädja sig åt stor ekonomisk tillväxt för att tala nutidens språk.

Så efter att först chockerats när Göran Everdahl berättade om den moderna pilgrimsfärden i lördagens Spanare i P1, därefter smålett åt idén och slutligen avnjutit Brita Hälls utmärkta artikel om sin vandring funderar jag nu på att pilgrimsvandra till…

Men drömmen om Santiago de Compostela lever kvar. Inga värmeljuserbjudande i världen kan förta ett sådant mål.

Amos

Spanarna

Sjökvists äng

Jag tänker ibland på en händelse som inträffade hos en av mina släktingar för mer än 50 år sedan. Ett möte som kunde slutat helt annorlunda, men där skeendet inte gick att reparera.

I början på 50-talet körde en mercedes in på gårdsplanen på den lilla gården Larstorp i skogstrakterna sydost om Falkenberg. Ut klev ett par från Göteborg samt två amerikanska vänner till dem. Amerikanarna var i Sverige för att hitta sina rötter och hade med hjälp av paret från Göteborg spårat att släkten ”Sjokvist” kom från den här gården.

”Alldeles fel” sa min släkting Erik tvärsäkert. Larstorp har varit i min frus släkts ägor åtskilliga generationer och någon Sjökvist har aldrig bott här. Ju mer besökarna försökte argumentera med vad de läst i kyrkoböckerna desto mer ihärdigt dementerade Erik det hela. Till slut åkte fyra besvikna besökare i väg i mercedesen. Erik vände sig till hustrun och sa:

”Alice, jag går och hämtar hem korna från Sjökvists äng. Fan, det tänkte jag inte på, där låg kanske en gård en gång i tiden!”