En gammal karta

Jag var i Mariestad i helgen och hittade av en slump ett väldigt fint antikvariat, Asken. Tyvärr är bokhyllorna redan överfulla, men barnen fyndade en hel del. Det enda jag själv investerade i var STF:s resehandbok över Västergötland från 1954. Ett fynd för 10 kronor. Den var inte till någon större hjälp när det gällde att hitta matställen i Mariestad och förmodligen var inte heller uppräkningen av ortens industrier helt relevant. Men tonen i beskrivningarna av staden och dess kultur är helt oemotståndlig.Att turista efter gamla resehandböcker ger resandet en helt annan dimension.

I en ficka längs bak i boken fanns en Västgötakarta bifogad och på den hittade jag en jättefin genväg till Falköping över Varnhem. Jag ringde min bror i Falköping och sa entusiastiskt att jag skulle komma om trekvart och att vi skulle köra över Varnhem. ”Det avråder jag bestämt ifrån. Det är blixthalka ute och den vägen är liten och krokig. Kör över Skövde istället.” Naturligtvis triggar en lillebrors råd fram det sämsta hos systern och vi började orientera oss på småvägar mot Varnhem. Det var oerhört vackert, men mycket krokigt och halt. Vi kröp fram och efter en stund var det så mörkt att vi inte såg landskapet. Efter en timme var vi i Varnhem, gick raskt fram till klostret innan snöstormen tvingade tillbaka oss till bilen.

Väl i bilen upptäckte vi att vi nästan hade slut på bensinen och entusiasmen över att åka vidare på genvägen i totalt mörker var mycket liten. Alltså körde vi stora vägen till Skövde vilket var en omväg på två mil, tankade och tog sedan stora vägen till Falköping.

Vi kom fram endast en och en halv timme försenade. Tack broder för att du inte sa ”vad var det jag sa”.

Boken om Ysby

Alla byar har en historia (och en nutid och förhoppningsvis en framtid). Vi vet sällan så mycket om de byar vi passerar och kanske lever i. Vi ser en skara hus, en väg, kanske fortfarande en bensinmack och en affär. En del har något att lyfta fram; den medeltida kyrkan, den vackra utsikten eller hembygdsgården där man serverar våfflor på söndageftermiddagarna. Andra ser ut att ha gett upp.

Även Ysby är lätt att missa. Byn ligger knappt en mil öster om Laholm vid sidan av de stora vägarna. Det tar inte många minuter att passera byn. Kanske hinner man se att där finns ett lanthandelsmuseum, en gammal kyrka och en idrottsplats.

Men det som skiljer Ysby från andra byar är att här kan vi alla få lära känna byn och dess invånare. I ”Boken om Ysby och dess invånare 2007” har Ysby hembygdsförening dokumenterat varenda gård och varenda hus och låtit alla komma till tals. Plötsligt förstår man att byn pulserar av liv; här finns föreningar, traditioner och företag. Inget är för litet för att inte få vara med. Tipspromenadernas vinnare och alla som varit lucior under åren presenteras. De yngsta och äldsta i byn finns på foto.

Jag tänker tanken att boken får byn och dess invånare att växa. Kanske märker vi som passerar byn detta och därför bromsar in för att upptäcka mer. Upptäcka den vackra Lagadalen, gå in i lanthandelsmuseet, besöka den vackra medeltidskyrkan? Men kanske är det bara jag som är lokalpatriot? Jag finns ju faktiskt omnämnd på sidan 94.

En dag på konstmuseum

Det är förvånandsvärt många besökare på Louisiana i Humlebaek en vanlig tisdag mitt i december. Skolklasser trängs med pensionärspar och småbarnsföräldrar med barn i barnvagnar. I restaurangen serveras danskt julbord och det kanske är en viktig attraktion.

Själv sitter jag och äter en silltallrik. För den är min personliga Madelainekaka. Marcel Proust beskriver i ”På spaning efter den tid som flytt” hur en tugga av denna hans barndoms kaka fyller honom med minnesbilder från barndom och uppväxt. Själv minns jag tidigare besök på Louisiana och på den livssituation jag då befann mig i. Jag delade silltallrik med min blivande make när vi var fattiga studenter. Med mycket rågbröd till blev man mätt ändå. Öl köpte vi därmed varsin. När barnen var små varvade vi tuggorna med matning och vild jakt på bortsprungna telningar.

Numera åker jag ibland ensam dit för att mentalt förbereda mig inför viktiga händelser. Idag vandrar jag långsamt igenom salarna och njuter av utställningarna samtidigt som jag funderar på strategier inför mitt nya jobb. Ibland sätter jag mig och skriver ner tankar och idéer om hur vår nya affärsplan skall formuleras. Mötet mellan kultur och tankar om företagsutveckling är för mig mycket kreativt.

Nya bekantskaper som fotografen Richard Avedon och konstnären Lucian Freud samsas med de permanenta klassiska utställningarna. Jag njuter av Alberto Giacomettis skulpturer och Asger Jorns tavlor och ler igenkännandets glädje åt popkonstnärerna.

Precis innan jag ska gå till tåget hem kommer jag ihåg att jag inte sett Césars tumme. Det är en manshög tumme i brons som stått i parken sedan slutet av 60-talet. Vid mitt första besök på Louisiana 1970 tillsammans med mina föräldrar blev jag fotograferad bredvid tummen och därför har just det besöket etsat sig fast. Jag vandrar igenom parken i skymningen utan att se tummen. Precis när jag gett upp tittar jag in i restaurangen. Och där i vinterträdgården står ”Le Grand Pouce”. Ordningen återställd! Lättad vandrar jag iväg mot Humlebaeks station. Dagens besök är över.

Borttappad

En bekant till mig skulle göra ett reportage i Värnamo för en personaltidning. Hon åkte i god tid från Kalmar och kom fram alldeles för tidigt. En plötslig impuls fick henne att parkera bilen på en gata och ta en lång morgonpromenad. Plötsligt upptäckte hon att hon var precis utanför den arbetscentral som hon skulle besöka. Glad i hågen klev hon in, blev hjärtligt mottagen och tillbringade sedan hela dagen med att följa teknikernas olika uppdrag. Vid fyra-tiden tackade hon för sig och gick ut för att ta bilen hem till Kalmar. Bilen, ja. Var stod den? Hjälpsamma tekniker skjutsade runt henne i över en timme innan hon tackade dem för allt besvär och bad dem släppa henne vid polisstationen.

Vid sju-tiden hade en polispatrull lokaliserat hennes bil och hon kunde börja köra hemåt.

Jag har skrattat mycket åt den här historien och även återberättat den ibland. Det gör jag inte längre.

Igår när jag tillbringat hela dagen på Almedalens bibliotek i Visby med lustläsning och lite studier skulle jag ta bilen och köra hem till dottern. Bilen, ja. Var stod den? Jag vandrade runt i Visbys innerstad i över en timme och letade. Försökte rekapitulera vägen jag gått, men minns bara att jag passserat ett kafé som heter Burmeisters. Lustigt nog kände ingen förbipasserande till detta kafé.

En gång i kvarten ringde dottern och gav mig glada tillrop och frågade om hon verkligen inte skulle organisera en skallgångskedja?

Till sist såg jag plötsligt bilen. Hade jag verkligen ställt den där? Och hette verkligen kafét Bredablick?

Men jag behövde i alla fall inte polishjälp…

Den goda maten i Sezuan

Vi skulle ut och äta i lördags kväll. Vandrade lite planlöst i Visby innerstad och ratade ställe efter ställe. Antingen var det inget på matsedeln som riktigt lockade eller hade vi redan varit där eller så kändes interiören för kal och ödslig. Till sist började vi komma till de stadiet när man riskerar hamna på en trist pizzeria i ren desperation.

-Där inne ser det mysigt ut. Vi tar och äta kinamat säger dottern plötsligt och vi går in genom dörren under en röd lykta.

Det var inte kinamat. Det var mat från provinsen Sezuan. Alltför många års representationsätande och flackande på tjänstersor i Asien kan ju få en att tro sig upplevt det mesta. Helt fel. Underbar personal på ”Surfers” restaurang komponerade en härlig meny av smårätter åt oss och serverade utsökt vin därtill. ”Vänd mot himmelen -räkor”, Ingefärsflörtande tofu” och ”Bang-bang Ji Zi” gav smakupplevelser långt utöver det vanliga.

-Skriv om den fantastiska maten föreslår maken när jag ringer hem igår och har skrivkramp.

-Ja, men vad hette provinsen?

-Sezuan. Tänk på Brechtpjäsen ”Den goda människan i Sezuan”.

Hm. Det är ju jag som låtsas vara halvbildad och kulturell. Han ska ju stå för biologiskt och IT-tekniskt kunnande. Kommer inte alls ihåg den Brechtpjäsen. Jag hittar den dock på Visby stadsbibliotek i en härlig upplaga från 1968 inbundet i grått biblioteksband. Läser en förklarande analys av Herbert Grevenius innan jag ger mig i kast med själva pjäsen. Sensmoralen i pjäsen om den godhjärtade Shen Te är att när godheten söker hävda sig i ekonomiska sammanhang kommer den till korta. Ty om staden Sezuan står det i epilogen:

Den som gör gott där, står snart utan allt // ond gärning däremot ger tiofalt.// Om i en sådan stad du själv din utkomst har,// bygg om den, medan du har skjortan kvar.// Ej större lycka människan har fått // än vara god och göra gott.

Lördagen ledde inte bara till en oförglömlig måltid. Den inspirerade också till dramaläsning hela tisdagförmiddagen.

Ofrivillig turist

Jag kom lite plötsligt till Visby i helgen och kommer bli kvar den här veckan. Nu är det måndag förmiddag och jag har inget uppbokat förrän ikväll. Jag vandrar längs stadsmuren och tänker på att jag nu är i en av nordeuropas vackraste och intressantaste städer. Men jag känner ingenting. Har inte mentalt landat på platsen ännu. Försöker förgäves minnas en dikt av Lennart Sjögren om ett besök på Louvren där någon står framför MonaLisa och tänker ”Jaha // Det är som havet”.

Just nu är det lite känsla av ”jaha”, men jag tröstar mig med ett annat minne: en konstnär från Laholm som ogärna lät sina cirklar rubbas och vid ett tillfälle med tvekan följde med i vår bil till en blomsterexkursion och då bad min mor (som inom parantes nog aldrig kört för fort) att sakta farten för ”hans själ hann inte med”.

Jag går in på S:t Hans konditori och beställer en kopp kaffe. Skriver ömsom på bloggen, läser ömsom ur Owe Wikströms ”Ikonen i fickan. Om ytte och inre resor”. Känner långsamt att den inre resan hinner i fatt den yttre. Kafémiljöer är  utmärkta platser  för detta. Efter några timmar tittar solen fram genom de gråa molnen och jag känner mig plötsligt redo för en vandring längs Visby ringmur.

Utflyktsmål: Karsefors

I söndags gjorde jag den sista turen med Citroenen (se 8 oktober) innan jag definitivt ställde av den inför vintern. Turen gick till Karsefors kraftstation och till gamla å-fåran av Lagan. Åk gärna vid tillfälle till samhället Ysby, öster om Laholm och följ sedan skylten mot Karsefors.

Vi är nog många i Sverige som lärt oss rabbla Hallands floder med hjälp av minnesregeln ”Laga Ni så Äta Vi ”(Lagan, Nissan, Ätran, Viskan). För oss som dessutom bodde i Halland på 60-talet ingick dessutom i ämnet Hembygdskunskap att vi skulle kunna rabbla upp flodernas vattenkraftverk. För Lagans del handlar det alltså om ”Majenfors, Bassalt, Knärde övre, Knäred nedre, Skogaby, Karsefors, Laholm”.

Men tillbaks till Karsefors kraftstation: den invigdes 1929 och var resultatet av 700 arbetares slit. En kilometer lång ny åfåra byggdes och man åstadkom en fallhöjd på hela 27 meter vilket ger turbineffekt på över 13 MW. Det gör kraftverket till Lagans i särklass största.

Idag är det dock inte tekniken som imponerar utan byggnadernas ståtlighet. Arkitekten hette Hans Thyselius och han är tydligt inspirerad av klassisism och grekiska tempelbyggnader. Runt anläggningen fanns fram till 60-talet en park som sköttes av en anställd trädgårdsmästare. Än i dag kan man skönja spåren av gångar, trappor och planteringar samt hitta exotiska buskar och träd, men snart är allt igenväxt. Parken skapades av Rudolf Abelin, mest känd som grundare av Norrvikens trädgårdar.

Till sist ett citat från tiden då södra Sverige industrialiserades:

Må allt framgent älfvens
jättekrafter mala
ymnighet och lycka
samhällsfrid och styrka!
Må dess vattenstupors brus
sjunga framtid blid och ljus.
(Redaktör Ludvig Dahnström vid invigningen den
17 september 1910 av Majenfors, Bassalt och Knäred)

Med cittran mot vinterförvaringen

Idag var det dags att låta sommarbilen få komma till vinterförvaring. Vemodigt, som alltid och kanske särskilt efter en sommar då väder och arbete gjort att turerna med 2CV:n blivit ovanligt få. Som lite tröst har jag valt att köra bilen till fars loge 25 mil bort. Resan gick igenom ett underbart vackert höstlandskap och som vanligt följde jag enbart vägar som finns inritade i vägkartan från 1960. Jag har därför idag haft nöjet att köra igenom många vackra samhällen i Sydsverige. Med start i Kalmar har jag passerat Smedby, Trekanten, Nybro, Madesjö, Örsjö, Emmaboda, Tingsryd, Urshult, Ryd, Lönsboda, Osby, Verum, Vittsjö, Skånes Fagerhult, Hishult och slutligen nått Ysby i Södra Halland.

Det här är en resa genom en förunderligt vackert landskap i höstens vackraste färger. Jag har passerat glittrande sjöar, rödmålade smålandslängor, vackra kyrkor, ängar, glesa tallskogar, bokskogar och vackra bondgårdar. Samt naturligtvis en del ödehus och nedlagda butiker och spår av gamla järnvägslinjer.

Ibland drabbades jag av vemod och tänkte på dikten Tankar, tystnad som finns i Roland Andréassons bok Rapport från resa i nedlagt land:

Vid inlandets avfolkade badplatser har jag rastat
Jag har suttit på lastbryggorna
vid alla nedlagda järnvägsstationer
och sett de upprivna spåren löpa åstad
mot sovande samhällen.
Med bortrationaliserade busslinjer
på sönderkörda landsvägar
har jag rest till de övergivna byarna,
där barnens röster legat kvar
som ekon över ogräsgröna grusplaner
vid de stängda skolhusen.

….

Men ibland kände jag stor glädje när jag passerade hus med studsmattor utanför och fullt med leksaker i trädgården och jag tänkte på hur homogent vårt land egentligen är då vi inte längre egentligen har någon stor skillnad mellan land och stad. Det handlar mer om det personliga valet. När jag arbetade med internationella kurser för ett antal år sedan var detta något som förundrade våra kursdeltagare från i stort sett alla utomeuropeiska länder: standarden och utbildningsnivån på den svenska landsbygden. Vi hade studiebesök på bondgårdar och i småindustri för att visa IT-utvecklingen på landsbygden och detta att möta en öländsk bonde som på bra engelska berättade och demonstrerade hur han var uppkopplad mot mejeriets databas imponerade stort.

Författarinnan i Långasjö

Idag åkte jag igenom Långasjö i Sydöstra Småland. Tänkte då på författarinnan Gertrud Lilja som föddes här (1887) och som stora delar av sitt liv bodde i födelsebyn. Här vårdar nu Hembygdsföreningen minnet av henne med ett särskilt ”Gertrud Lilja-rum” i hembygdsgården. Under sin levnad hann Gertrud Lilja uppleva hur hon från fattig fabriksarbeterska blev en uppburen författare och därefter raskt betraktad som omodern och ointressant. Själv minns jag min reflektion över notiserna vid hennes bortgång 1984 : ”levde hon ännu?”

Jag läste Kvinnorna i släkten när jag var 15 år. Det var hennes namn jag fastnade för. Gertrud Lilja lät så vackert. Boken hittade jag i pappas bokhylla. Han hade köpt den 1947 för 2 kronor och 85 öre stod det på insidan av pärmen. Romanen kom ursprungligen ut 1936, fick då strålande recensioner och trycktes redan första året i fem upplagor. Gertrud Lilja ansågs vara en skarsynt psykolog och en ledande kvinnlig (!) författare. Är boken läsvärd idag? Tveksamt, ärligt talat. Det är mer intressant att begrunda Gertruds öde än läsa om hur kvinnor på landsbygden förtrycktes av såväl konventioner, religion som av sina män. Problemen är än idag aktuella, men ramen i form av en idag försvunnen bondekultur skymmer ibland ett allmängiltigt budskap.

Livet började i moll: hon blev tidigt faderlös, drömmarna att ta studenten och bli lärarinna krossades av en ärftlig hörselsjukdom. När sedan hennes ungdomskärlek svek henne reste hon till Stockholm för att bli ciselör. Hon fick arbete, men lönen var knapp och hon tvingades dela ett inackorderingsrum med en annan fabriksarbeterska för att klara sig. Julen 1920 räckte inte pengarna för att åka hem till Långasjö över ledigheten.

Efter författardebuten 1924 blev livet ljusare även om tilltagande dövhet gjorde henne ganska skygg. Hon hade dock en omfattande brevväxling med författare som Johannes Edfeldt och Vilhelm Moberg. Hon slog sig ner i Långasjö, men vistades långa tider i Stockholm.

*

Åren 1937 till 1951 beskrivs som hennes storhetstid som författare. Honoraren räckte dock inte ens till det spartanska liv hon levde utan en viktig försörjningskälla var noveller och ”Rådgivnings-spalt för unga kvinnor” i veckotidningen Idun.

Tvånget att försörja sig på detta sätt la också grunden till en tilltagande degradering av hennes författarskaps betydelse. Det var inte fint nog att medverka i veckotidningar och saka men säkert blev den skarpsynta kvinnoskildraren betraktad som en av många mediokra författare. Folkligheten blev en börda och i dagens analyser av hennes författarskap klassas hon i genren ”middle-brow” – enklast översatt som populär – men inte ”fin”.

*

Läs gärna mer om Gertrud Lilja i Maria Nilsons avhandling Att förhålla sig till moderniteten – en studie i Gertrud Liljas författarskap från 2003. Även om Gertrud Liljas böcker inte längre känns så angelägna är hennes levnadsporträtt väl värt att begrunda och studera.

En fika på Börjes

Sväng in i Tingsryd om ni är i Södra Småland. Kör fram till torget och titta er omkring. Det första jag tänkte på när jag kom dit första gången var att det visserligen inte var varken vackert eller pittoreskt, utan helt enkelt annorlunda. Det såg helt enkelt inte ut som samhällen i Sverige brukar. Inga affärer med de vanliga varumärkena syns utan istället täcks torgets ena långsida av entrén till Börjes varuhus i funkisstil, uppförd på 50-talet.

Söndagar håller Börjes stängt. Men måndag till lördag kan man gå in och uppleva det klassiska varuhusets fullsortiment med allt från spik och gummistövlar till de isterbanden gjorda efter Börjes familjerecept. Höjdpunkten är cafeterian en trappa upp med utsikt över varuhusets kommers. Kaffet kostar 1,50 och ostfrallan 4,50. Den prispolitiken gör att fiket alltid är välbesökt. Här trängs shoppande turister med ortsbefolkningen och diskussionens vågor går ibland höga vid de slitna borden. I bland sätter jag mig ensam och bara smyglyssnar på all klokskap och dårskap som avhandlas, ibland bjuder jag flott familj, släkt och vänner  på fikat och bidrar därmed till underhållning och ljudkuliss.

”Alla samhällen förtjänar en sådan här mötesplats” tänker jag och skänker salig Börje en tacksamhetens tanke.