Jag kom lite plötsligt till Visby i helgen och kommer bli kvar den här veckan. Nu är det måndag förmiddag och jag har inget uppbokat förrän ikväll. Jag vandrar längs stadsmuren och tänker på att jag nu är i en av nordeuropas vackraste och intressantaste städer. Men jag känner ingenting. Har inte mentalt landat på platsen ännu. Försöker förgäves minnas en dikt av Lennart Sjögren om ett besök på Louvren där någon står framför MonaLisa och tänker ”Jaha // Det är som havet”.

Just nu är det lite känsla av ”jaha”, men jag tröstar mig med ett annat minne: en konstnär från Laholm som ogärna lät sina cirklar rubbas och vid ett tillfälle med tvekan följde med i vår bil till en blomsterexkursion och då bad min mor (som inom parantes nog aldrig kört för fort) att sakta farten för ”hans själ hann inte med”.

Jag går in på S:t Hans konditori och beställer en kopp kaffe. Skriver ömsom på bloggen, läser ömsom ur Owe Wikströms ”Ikonen i fickan. Om ytte och inre resor”. Känner långsamt att den inre resan hinner i fatt den yttre. Kafémiljöer är  utmärkta platser  för detta. Efter några timmar tittar solen fram genom de gråa molnen och jag känner mig plötsligt redo för en vandring längs Visby ringmur.