En bekant till mig skulle göra ett reportage i Värnamo för en personaltidning. Hon åkte i god tid från Kalmar och kom fram alldeles för tidigt. En plötslig impuls fick henne att parkera bilen på en gata och ta en lång morgonpromenad. Plötsligt upptäckte hon att hon var precis utanför den arbetscentral som hon skulle besöka. Glad i hågen klev hon in, blev hjärtligt mottagen och tillbringade sedan hela dagen med att följa teknikernas olika uppdrag. Vid fyra-tiden tackade hon för sig och gick ut för att ta bilen hem till Kalmar. Bilen, ja. Var stod den? Hjälpsamma tekniker skjutsade runt henne i över en timme innan hon tackade dem för allt besvär och bad dem släppa henne vid polisstationen.

Vid sju-tiden hade en polispatrull lokaliserat hennes bil och hon kunde börja köra hemåt.

Jag har skrattat mycket åt den här historien och även återberättat den ibland. Det gör jag inte längre.

Igår när jag tillbringat hela dagen på Almedalens bibliotek i Visby med lustläsning och lite studier skulle jag ta bilen och köra hem till dottern. Bilen, ja. Var stod den? Jag vandrade runt i Visbys innerstad i över en timme och letade. Försökte rekapitulera vägen jag gått, men minns bara att jag passserat ett kafé som heter Burmeisters. Lustigt nog kände ingen förbipasserande till detta kafé.

En gång i kvarten ringde dottern och gav mig glada tillrop och frågade om hon verkligen inte skulle organisera en skallgångskedja?

Till sist såg jag plötsligt bilen. Hade jag verkligen ställt den där? Och hette verkligen kafét Bredablick?

Men jag behövde i alla fall inte polishjälp…