Barndop

En ljuvlig sommardag i den gamla medeltidskyrkan i Vickleby blev yngsta barnbarnet Hans Herman döpt. Storebror slog kullerbyttor på mattan och körde leksaksbilen på altarringen. Högtiden inramades med barnaglädje och även huvudpersonen var på soligt humör.

Det blev ingen konkurrens mellan släkterna om vilken dopklänning Hans Herman skulle bära. Min var sydd för halländska barndop, det vill säga för spädbarn. Passade inte alls en 10 månaders gosse. I det Schartauanska Halland skulle barnen döpas snabbt. Tre veckor var i längsta laget. Det var inte heller alltid så att barnets föräldrar följde med till kyrkan utan faddrarna, gudföräldrarna gick med barnet till kyrkan själva. Långt ifrån den fest vi blev inbjudna till idag.

Min farfar som var född i Slöinge 1903 berättade många gånger om ett tidigt barndomsminne från när hans kusin Judith skulle döpas. Han stod i fönstret och såg sina farföräldrar, som var faddrar, komma med Judith i famnen påväg till kyrkan. Men han förstod inte förrän som vuxen varför de inte gick landsvägen utan istället tvärs över åkrarna. De skämdes och ville inte möta någon på väg till kyrkan. Judiths mamma hade kommit hem till föräldrarna och varit gravid. Barnets far var troligen arbetsgivaren eller sonen i det hem i Göteborg där hon arbetat.

Vem borde känna skam över detta? I alla fall inte de som gjorde det hela livet och som pekades ut och påmindes om detta av omgivningen: Judith, hennes mor och hennes morföräldrar. Men så blev det och så grymt var det.

Men nu är det Hans Hermans glädjedag och må ingen trångsynt moralism förmörka ditt liv. För säkerhets skull läste jag Kristina Lugns dikt för dig:

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna

Jag är boksynt

Något måste ha gått snett i min karriär för det finaste arbetsbetyget jag fått var efter mitt allra första jobb. Sexton år gammal var jag bokhandelsbiträde i AB Lindgrens eftr. Bokhandel i Laholm. När sommaren var slut skrev bokhandlare Alf Göransson ett betyg till mig där han framhöll att jag var boksynt. Över 40 år senare kan jag nog i ärlighetens namn säga att det fanns annat han inte framhöll. Jag var nog alldeles för blyg och trulig för att passa som biträde och mina presentinslagningar var rena katastroferna. Men jag var bra på att prismärka och sortera in böcker i rätt hyllor. Skrev också tålmodigt kvitton till Laholms original, möbelhandlare Nore Norold (senare filmregissör, men det är en annan historia). Han kom några gånger varje dag och köpte ett frimärke i taget. Alltid med kvitto där det skulle stå ”kontorsmaterial” istället. Frimärken var inte momsbelagda (eller oms som det var på den tiden). På det viset sparade han några ören. Min och bokhandelns medverkan i den här skattesmitningen bör vara preskriberat vid det här laget.

Den boksynta 16-åringen trivdes bäst med att sortera och ställa fram sommarens reaböcker. Där kunde jag lägga undan böcker för eget köp. Med personalrabatt 20% på reapriset. Där kom en hel del av min timpenning tillbaka till bokhandelns kassa.

IMG_3388

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av fynden från reahyllan

Redan som 16-åring hade jag alltså framtiden utstakad. Jag skulle arbeta i en bokhandel, eller kanske äga en bokhandel. Antikvariat gick också bra. Men karriären kom av sig, trots att jag har papper på att jag är boksynt. Eller är det inte en bra merit för en affärsverksamhet.

Genom åren har jag istället stöttat bokhandlar och antikvariat genom att köpa alldeles för många böcker. Är man dessutom gift med en annan boksamlare blir hemmet tilläggsisolerat med böcker och bokhyllor längs väggarna. Trots gemensamma hem i snart 40 år har vi separata hyllor för allt utom tåglitteraturen. Det intresset delar vi. Men annars tar vi inga risker. Mina böcker är mina. En särskild hylla innehåller metalitteraturen böcker om böcker och om bokhandlar.

Där finns Helene Hanffs bok ”Brev till en bokhandel”. Den 5 oktober 1949 skrev den amerikanska författaren Helene Hanff ett brev till Marks & Co på 84 Charing Cross i London med en förfrågan om ett antal böcker. Det var början på en 20 år lång brevväxling mellan Helene och bokhandelns föreståndare Frank Doel. Breven formar en underbar berättelse om böcker, livet och vänskap över kontinenter.
De fick aldrig mötas på riktigt, Frank dog 1969, men Helen kom över till London några år senare för att möta hans kolleger och hans familj. Den resan blev också en bok, ”Hertiginnan av Bloomsbury Street”.

En annan bok i den hyllan är Sylvia Beachs självbiografi ”Shakespeare och Company” där hon berättar om sin engelska bokhandel i Paris som hon startade 1919. Förutom att bokhandeln var en kulturell samlingspunkt blev den också ett förlag. Sylvia Beach var den enda som vågade ge ut James Joyces mästerverk ”Ulysseus”.

Hyllan rymmer mer och har ändå säkert bara en bråkdel av alla böcker om bokhandlar och antikvariat. Snart ska den få en ny bok som sällskap. Bara några kapitel kvar på Shaun Bytells ”En bokhandlares dagbok”. Den kom ut i våras och skildrar en frustrerad antikvariatägares vardag i Skottland. Hopplösa anställda, jobbiga kunder och allt tuffare konkurrens. Underbart roligt skrivet och trots risken att hamna i en uppföljare är det lockande att besöka den som kund eller kanske ska jag erbjuda mig vara volontär i verksamheten? Boksynt är jag ju åtminstone.

Jag ägde nästan en matta av Judith Johansson

Kvart över ett idag trodde jag att ett stycke hembygd skulle ligga under soffbordet. Jag hade vunnit budgivningen på nätauktionen. Nu skulle en matta från Judith Johanssons vävateljé i Knäred pryda mitt hem. Men…jag hade missat det finstilta: trots högsta bud nådde jag inte upp till en ”lägsta godtagna pris”. Mattan gick tillbaka till ägaren. Snopet. Hembygdens matta får komma till Öland en annan gång.
Vävateljén i Knäred grundades 1938 av Judith Johansson och hennes make John. 1986 togs företaget över av dottern Britt-Mari Glyssbo. Runt 500 mattor hann Judith designa, mattor för hem, offentliga miljöer och kyrkorum. Främst var det röllakan, men på 50-talet kom också mattor i linnerya. Naturen var den stora inspirationskällan och kanske därför blir hennes mattor extra laddade för mig. Södra Hallands natur tolkad och vävd av en konstnär.
Jag intalar mig att detta är ett sunt ha-begär. Detta att omge sig med föremål som är laddade av minnen, historia och skapade och tolkade av konstnärer eller konsthantverkare.
I väntan på att Knäredsnaturen ska pryda mitt golv tänker jag köpa boken ”JJ Så vävdes ett livsverk” av Torsten Andersson.

Farmor

Farmor hade tur. Hon hade tur när hon blev bortauktionerad. Hon kom till en bra familj. Hennes älskade syster hade inte samma tur. Hon dog ett år senare i lunginflammation. Då hade hon legat och hackat tänder i kökssoffan i ett utkylt kök en hel vinter. Elda i spisen fick hon inte göra på kvällen eller natten. Först på morgonen fick hon lägga i vedpinnar så att spisen var varm när familjen kom in i köket.

Jag hade tur. 51 år senare än farmor föddes jag in i det Sverige som inte längre var fattigdomens och orättvisornas land utan ett land fylld av framtidstro och välfärdsbygge. Allt var möjligt. Mina föräldrar hade både TV, hembiträde och bil. Och nu 1958 också ett efterlängtat och planerat barn.

Farmor hade drömt om att ha två barn, en pojke och en flicka. Det blev en familj med åtta barn. Farmor höll noga koll på alla  unga kvinnor i byn och kommenterade gärna om första barnet kom till världen väl fort, men hon lämnade rummet och slog igen dörren hårt efter sig när min far en gång i vuxen ålder dristade sig till  att säga att hon själv varit snabb mellan bröllopsnatt och förlossning. Åtta barn, födda mellan 1927 och 1948. Den förste när hon var ung, bara drygt 20, den siste när kroppen och sinnet började bli gammalt. Då hade de äldsta barnen för länge sedan flyttat hemifrån.

Det finns inte många bilder av farmor, men märkligt nog finns ett foto bevarad från 1940 där hon står tillsammans med sina fem äldsta barn. Fotografen är okänd och ingen vet varför bilden togs. Alla är dessutom arbetsklädda, inte finklädda på bilden. Barnarbete var en självklarhet så visst behövde pojkarna overaller.  Hur skulle annars familjen klara sig? Farfar låg inkallad under kriget och alla händer behövdes för att hålla svälten borta. Riktigt räckte det egna arbetet inte till utan grannarna stack till familjen matpaket. På bilden har farmor  förkläde över klänningen och naturligtvis ett huckle för att dölja håret. Hon var ju en gift kvinna.

 

Amanda med sina barn 1940

När farmor fyllde femtio kom kyrkoherde Cervin cyklande och uppvaktade henne med en inslagen present. Det var ett stort ögonblick i hennes liv. En strävsam schartauansk kvinna som gick till kyrkan varje söndag blev här sedd. Tänk att Hjalmar Cervin i egen person kom på hennes uppvaktning. Och presenten – ett inramat fotografi av honom. Så fantastiskt. Prästporträttet hängde i sovrummet resten av hennes liv. Hon var så stolt. Nu hänger Hjalmar i mitt arbetsrum och tittar på mig. Ibland tittar jag på honom och tänker att det är skönt att du håller på ordning på mig och påminner mig om varifrån jag kommit.

Köket var din självklara plats inomhus. Här tror jag du trivdes bäst. Få gå mellan skafferi, spis och bänk i egen takt. Du jobbade gärna medan familj och gäster satt bänkade runt köksbordet. När det var kalas och gästerna satt i finrummet satt du aldrig vid matbordet. Du gick fram och tillbaka med mat och dryck och åt själv i all hast sittande vid skärbrädan i köket. Därifrån såg du in i finrummet och kunde snabbt resa dig om det behövdes.

Du ville inte gärna åka hemifrån. Ja till kyrkan på söndagar åkte du, men helst inte någon annanstans. Kanske var det så att för dig som förlorade föräldrar och  barndomshem vid sju års ålder så är den egna stugan så viktig och så full av trygghet att du helst inte ville lämna den. Jag önskar att vi förstått det när du levde och inte visat vår besvikelse så ofta över att du aldrig ville komma och hälsa på utan alltid skyllde på att du var trött när något barn eller barnbarn fyllde år.

Vi stod inte varandra nära när du levde, jag var bara ett av de 22 barnbarnen. Men ju äldre jag själv blir desto mer nyfiken blir jag på vem du var Jag minns ditt kök, jag minns dofterna i köket, bonaden på väggen, de grova hemvävda handdukarna, utsikten över gårdsplan och åker. Det gör inte mina barn och det kommer inte mina barnbarn göra. Men jag vill föra berättelsen om ditt liv vidare till dem och säga att vi alltid måste fortsätta arbeta för en värld där ingen fryser ihjäl ensam i en kökssoffa.

 

Laga Ni Äta Vi

”Laga Ni Äta Vi”. Oumbärlig kunskap att ha med sig hela livet? Får medge att dotterns sambo med rötter i Norrland blev lite chockad när han första gången stod vid Lagans strand. Var detta den stora flod han lärt sig namnet på  i fjärde klass i skolan i Jokkmokk? Värre blev det förra helgen när vi åkte i Viskans dalgång från Varberg till Borås. Han hade nog väntat sig något större med tanke på den möda man lagt i skolan på att barnen skulle kunna Hallands floder utantill. Själv kan jag inte Norrlands älvar för vi hann inte så långt i Geografi i årskurs 4 innan det blev sommarlov.

Men jag kan kraftverken i Lagan från smålandsgränsen till kusten: Majenfors, Bassalt, Knäred Övre, Knärde Nedre, Skogaby, Karsefors och Laholm. Viktig kunskap som inpräntades i årskurs 3 i halländska skolor under 60-talet när vi läste om vårt eget landskap. Jag lärde mig också att det i Oskarström finns en jutefabrik och en katolsk kyrka för många industriarbetare var invandrade från sydeuropa. Idag är jutefabriken nedlagd, men katolska församlingen finns kvar. Kanske inte så anmärkningsvärt längre så att det måste inpräntas i varje 9-årig hallännings minne.

Det är inte så att jag dagligdags går och tänker på hallands floder eller ordningen på kraftverken, men  boken ”Electricitetens högborgar” som handlar om vattenkraftverken i Lagan var naturligtvis oemotståndlig när jag såg den i bokhandeln i Laholm. Skriven av Ida Dicksson, Lena Knutsson Udd och Bengt Spade och utgiven av Länsstyrelsen i Halland 2015. En fantastisk bok att fördjupa sig i: arkitektur, industrihistoria, teknik och natur. Mitt i läsningen och fascinationen inför bilderna av den tempelliknande maskinhallen i  Karsefors med vackert kakel i fönstersmygarna, kryssvalv i taket och schackrutigt klinkersgolv kommer en annan bild upp.

En bild som jag sett i en hembygdstidning för många år sedan. En stenmur och ett äppleträd alldeles intill en idyllisk sjöstrand. Idyllen var från Hjörneredssjörna uppströms Karsefors. Ett konstgjort sjösystem skapat som vattenresevoar till kraftverket på 20-talet. En hel by dränktes för den idustriella utvecklingens skull. Människor som bott där i generationer tvingades sälja sina gårdar, ofta till underpriser, och flytta. ”Vi gick ofta tillbaka på söndagarna” berättade en gammal kvinna som var född i byn Hjörnered. ”Bara en stenmur och ett äppleträd återstod. Vi satt där en stund, grät en skvätt och tänkte tillbaka på hur fint vi hade haft det”. Och så visade hon det gamla svartvita fotografiet.

Det är ett privilegium att tillhöra de som har en hembygd kvar. Inte bara i hjärtat och minnet utan också en hembygd möjlig att besöka. En hembygd som inte är dränkt av ett dammbygge, sönderbombad, riven eller i en krigszon.

Laga Ni Äta Vi….

 

Ett julminne

Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.

Tankar om Pehr Osbeck

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.

Jag minns Svante Grände

”Svante Grände, säger namnet er något?”. Det är Maria Schottenius som ställer den retoriska frågan i Dagens Nyheter idag i en krönika om svenskar som deltar i krig utomlands. Plötsligt är jag 40 år tillbaks i tiden. Svante Grände – visst minns jag prästsonen från Rolfstorp i Halland som gav sig iväg som biståndsarbetare till Chile, anslöt sig till motståndsrörelsen mot Pinochet och dödades i ett bakhåll. Ett minne som legat långt bak och där namnet plötsligt lyfter fram en mängd bilder:  Tv-reportagen från stadion i Santiago, ambassadör Harald Edelstams mod och civilkurage, de chilenska flyktingarna som kom till Sverige hösten 1973 och familjen som mina föräldrar tog emot i vårt hem under julhelgen. Och så artiklarna i Hallandsposten om Svante Grändes död. Ser bilden av Svante framför mig och minns den fina texten som, tror jag, hans far skrev: ”Svante dog för det han trodde på”. Men det intressanta är naturligtvis inte mina personliga minnesbilder utan vikten av att vi påminns om att vi har alla ett ansvar och ett uppdrag att bidra till att göra världen bättre. En del beredda att riskera sina liv för detta, men för oss andra så låt oss åtminstone se till att ta ställning mot all slapp vardagsrasism omkring oss och rösta in demokratiska och anständiga politiker i vårt parlament på söndag.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-forbjud-svenska-medborgare-att-delta-i-krig-i-andra-lander/

Revidering 2023-01-18:

Fick ett mail från en student på Linnéuniversitetet, Tobias Monsler, som har skrivit sitt examensarbete om Svante Grändes brev hem och hur dessa kan användas i undervisningen i historia för gymnasieelever. En intressant läsning:

Maria Schottenius artikel är tyvärr låst numera, men på SVT Play finns en dokumentär om Svante Grände från 1980: Löjtnant Julio

https://www.svtplay.se/video/8DWZ4dK/lojtnant-julio-en-utlandssvensk

Långfredag

Bild

70-tal. Jag, min pappa och min farfar är alldeles i närheten av platsen där min farfarsfarfar och farfarsfarmor levde. Gränstrakterna mellan Halland och Småland i närheten av samhället Fegen.

20 år senare skriver min far den här texten om långfredagen 1992. Dagen då min farfar Georg gick bort. Nu är även pappa borta från jordelivet, men att läsa hans fina text är att fortfarande komma honom nära.

Kurts dagbok långfredagen 1992.

Ja, det blev en tidig början på långfredagen. Jag har några får att ta hand om. En tacka såg ut att vara färdig för lamning när jag såg till den vid elva-tiden i går kväll. Nu vaknade jag och gick ut klockan ett, men det var en timme för sent. Ett lamm hade kommit till världen men nummer två  hade fastnat halvvägs. Min hjälp borde kommit någon timme tidigare, för att rädda livet  på detta och även på det tredje lammet. Det var förargligt att jag inte stannade uppe men sådant här är svårt att förutse.

Nu går det inte att sova efter den här händelsen. Jag tänder ljuset och tar en bok som ligger i sängen bredvid. Denna säng är för tillfället tom eftersom hustru Rut är på en resa under påskhelgen. Så därför stör jag ingen med mitt läsande så här mitt i natten. Boken är Fredrik Ströms ”Folket i Simlångsdalen”. Tänk att denne författare endast var 23 år när han skrev detta ver som väl idag räknas till de svenska klassikerna. Tydligen en mycket mogen och begåvad 23-åring.

Jag har läst den här boken några gånger förut men vill friska upp mitt minne inför sommarens bussresor genom Simlångsdalen. De flesta resenärer tycker nog det är intressant att få veta något om Sig Folkesson, Marit Vankelmod och om herrgårdarna som det skrivs om.

Ja, så var boken utläst, klockan är fyra och jag klär mig för att se till fåren ännu en gång. Fåren ser ut att må väl och jag går en runda runt gården. Ett par hundra meter bort flyter Lagan och i nattens månsken ser den ut som en silversjö. Men inte är det Lagan jag tänker på. I tankarna är jag fortfarande kvar i Simlångsdalen och jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag befinner mig. Är jag kanhända någon av personerna i romanen. Ja, inte är jag Stig Folkesson, jag trånar inte efter pengar och makt. Och inte är jag gästgivaren och inte vill jag springa med bössan i skogen som Jörgen Ödman. Den ende jag i så fall skulle passa att vara det är nog luffaren Sebelius, en snäll och förnöjsam människa som tycker om att gå omkring och prata med folk.

Borta vid Laholm far en påskraket upp och återför mig till verkligheten. Jag går in för att sova ett par timmar till.

Klockan är sju och jag har redan ätit havregrynsgröt och smörgåsar till frukost. Fåren har jag sett till och är nu färdig att ta bilen och köra till Falkenberg.

Min far Georg som nyss fyllt 89 år har i ett par månader varit sjuk. Han är nu sämre och det är alltid någon av oss åtta syskon som är hos honom både natt och dag. Far hade nu blivit betydligt sämre sen jag var hos honom för ett par dagar sen. Han låg hopkrupen som ett litet barn, andningen var långsam och ojämn och vi fick ingen kontakt med honom. Vi min syster, bror, svägerska och ett av fars barnbarn satt tysta vid hans säng och alla förstod vi att hans tid snart var tillända. Klockan tio på förmiddagen blev allt plötsligt helt tyst och han slocknade helt lugnt för alltid.

Visst kändes det konstigt att ens egen far på någon minut gick över gränsen från de levande och till de döda men han hade flera gånger under den här sjukdomstiden sagt att det skulle vara skönt att få somna in för gott och han fick verkligen somna in helt odramatiskt. Och fast man förstått att detta kunde hända när som helst så var man ändå inte riktigt förberedd på denna händelse. Man stod med gråten i halsen och torkade tårarna och visste inte riktigt vad som skulle göras. Då kom det in en ung sjuksköterska som på ett mycket fint sätt tog hand om både oss och far. Hon lyssnade på hans hjärta och lade igen hans ögonlock. Hon undrade om vi ville tala med en doktor och hon bjöd in oss i ett rum där vi fick vänta någon timme. Så fick vi komma in igen och då hade man bäddat sängen och far låg som om han bara sov en stund. Man hade tänt levande ljus och denna unga kvinna klarade av en sådan här svår stund på ett mycket fint sätt. Tack vare henne så blev detta något av en högtidlig minnesstund för oss.

Så skiljs vi syskon åt och jag sitter i bilen och skall åka till Laholm igen. Men jag ändrar mig och tar vägen mot mitt gamla hem Granelund där far bodde tills han blev sjuk för ett par månader sen. På vägen över Årstad och emot Asige ser jag flera hus och gårdar som far varit med om att bygga. Han var en sån skicklig murare och han slarvade aldrig, allt skulle göras rejält och han var aldrig främmande för att hjälpa till med vad som helst vid ett bygge om det behövdes.

Ja, så är jag hemma där jag har levat ifrån tre-årsåldern och tills jag flyttade hemifrån när jag fyllt femton. Men på något vis så är det inte längre mitt hem nu när far är borta. Det verkar så tomt här men ändå känner jag att jag att jag vill vara ensam här en stund för att i tankarna vandra tillbaka och minnas stunder och tillfällen ur fars och mitt eget liv. Jag går inte in i huset, jag känner inte för detta. Allting här på gården påminner om far. Husen är om och tillbyggda flera gånger. När vi kom hit 1931 så var det ett par nästan fallfärdige ruckel och nu ser allt så välskött och prydligt ut.

Trädgården tog far hand om när mor dog för 20 år sedan och rabatterna är fulla av vårblommor och perenner som börjar sticka upp. Fönstren är fulla av krukväxter och dessa har den senaste tiden skötts av mina systrar men dessförinnan var de fars skötebarn.

Jag går in i logan. Där minns jag att far tröskade med plejel för att få takhalm. I hans verkstad ligger skrädyxan som han använde till alla bjälkar som han högg i sin ungdom. Där ligger också hans verktyg som han använde till att göra träskor under senare år. Några av hans högtidsstunder var säkert när han för några år sedan var med på hembygdsdagar för att visa hur det gick till att tillverka träskor.

Jag tar på mig stövlar och går runt markerna på de 13 tunnland som hör till gården. När vi kom hit så var det endast 3 tunnland här men far köpte 10 tunnland skogsmark för tusen kronor och med mycket slit och möda så odlade han upp detta på ett tio-tal år. Några stenrösen ute på åkrarna och några i skogskanten talar sitt tydliga språk om allt slit han haft med sin jord. Jag går här och minns. Här hade vi barn våra små odlingar av potatis och säd. Även om vi tidigt fick hjälpa till med fars odling så ville vi ändå ha vår egen lilla täppa.

Jag kommer till skogskanten. Här var grinden och stigen som korna gick på när de betade på skogen hela sommaren. Man hörde deras bjällror hela degen och för det mesta stod de vid grinden på kvällen när det var mjölkningsdags. Om inte så fick vi barn ge oss ut i skogen för att leta upp dem. Men nu växer det stor granskog där korna betade och de stigar där vi sprang som barn är helt igenväxta.

På väg fram till gården tänker jag på om far fick det liv han ville eller önskade. Ja, jag tror att han var nöjd med sitt liv. Han var lycklig över att han klarat att föda och fostra åtta barn på den lilla gården och på sitt arbete som murare. Men visst hade han långa arbetsdagar. Det var endast på söndagar som han tog sig ledigt och endast skötte om djuren. Alla andra dagar var hans arbetsdag från tidig morgon och till sena kvällen. Men arbete var hans liv och han var en ovanligt förnöjd människa. Det enda som förmörkade hans tillvaro var de tider då han hade besvär med sin rygg.

Allt är så tyst och stilla här precis som när man var barn och det var långfredag. En sådan dag liksom de andra stora helgerna, de firades i stillhet. Det var endast kyrkbesöken, djurens skötsel och matlagningen. I övrigt firade man verkligen en sådan här helgdag. Vi barn var väl inte direkt förbjudna att leka men jag kan inte minnas att vi någon gång kivades eller väsnades en sådan här dag. Det var på något sätt självklart för oss barn att ta hänsyn till att det var en kyrkans helgdagar som firades.

Ja, så är jag tillbaka på gården och vid bilen. Jag behövde den här stunden för att ensam och kanske för sista gången få vandra på stigar och marker där jag har alla mina barndomsminnen. Nu är jag i bilen, på väg förbi Hagbards galge där far som tio-åring var med farfar när man reste upp en sten som länge legat nedfallen. Farfar och några andra starka karar lyckades med hjälp av en stubb-brytare och ”våkter” få den tunga stenen på plats igen.

I Asige kör jag fram till kyrkan. Hit tog mor oss med varenda söndag ifrån vi var småbarn och tills vi var konfirmerade. Sen när jag fyllt femton år vägrade jag att följa med. Men i tjugo-årsåldern kom jag hit igen eftersom jag vikarierade som kyrkvaktmästare.

Jag går upp i tornet till klockorna som nu drivs av motorer. På min tid ringdes de för hand och det var slitsamt i början tills man lärt sig tekniken. Sedan var det endast i början och i slutet av ringningen son man behövde anstränga sig.

Inne i kyrkan är det ommålat men annars sig likt. Det välbekanta tickandet från golvuret, denna klocka som man alltid tyckte gick för sakta under de långa predikningarna. Altartavlan med korsfästelsen passar ju in i bilden en dag som denna. Ute på kyrkogården gör jag jämförelser med hur det var när jag var barn och hur det är i dag.  Förr var ju de mesta gravstenarna bara ett namn som man inte visste så mycket om men nu så är många namn personer som jag kände och minns. Här ligger alla de som jag av olika anledningar hade kontakt med. Släktingar, grannar, smeden, postbäraren, barnmorskan och lärarinnan. Ja, vid nästan varje sten kan man stanna och minnas något möte eller något som var speciellt med denna människa.

Även om ingen väntar på mig där hemma så känner jag ändå att det kan vara skönt att komma hem nu och jag kör nu mot Laholm och vår gård i byn Hov

Vid solnedgången går jag ner till Lagan för att se så inte rådjur och harar skadat de träd och buskar som jag nyligen planterat. Fast nordanvinden biter i skinnet så följer jag Lagan en bit emot Laholm. Fåglarna sjunger för fullt men vitsipporna har redan slagit igen blommorna för dagen. Jag kommer in på en stig där många människor brukar gå men i kväll är ingen ute. Jag går förbi några stora ekar och tänk om dessa kunde berätta om vad som hänt här under alla år som de stått här, Men det kan de inte och jag återvänder hem och det är tid att gå till sängs efter en minnesvärd dag.

Kurt Karlsson.

Farmors bokhylla

I farmors kök stod i ett hörn en frysbox och brummade. Frysboxen doldes under en duk och en vas blommor.  I ett annat hörn ett jättestort kylskåp. Yttermåtten var gigantiska alltså. För inuti var det riktigt litet. Men räckte till mjölk och pålägg. Bredvid vedspisen fanns en smal elektrisk spis med tre plattor. De moderna bekvämligheterna hade på 60-talet kommit till det lilla huset i skogskanten.

Ovanför frysboxen fanns en liten hylla för böcker. Säker inte mer än 40 cm lång. Men den rymde de böcker huset hade. Bibel, postilla, psalmbok och några häftade böcker med jakt- och fiskehistorier.

Och så fanns där kåserisamlingen Hasse Z:s bästa. Hur den kommit dit är en gåta för den enda som läste i den var jag. Men jag läste desto mer i den. Inte för att den var bra utan för att det var bästa tidsfördrivet för en ditsläpad tonåring.

Läser någon kåserier nuförtiden? Mer än jag? Tycker nog att Barbro Alvings ”Käringen mot strömmen” fortfarande håller. Men visst har Hasse Z  sina poänger. Ta det här lilla citatet ur första kåseriet i boken:

Asplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för 50 kronor. Med segel och allt. Jag bor bredvid Asplund, och Asplund bad mig hjälpa honom rigga på båten. Vi riggade på båten, d.v.s. vi satte 2 segel med olika namn samt en mast i mitten och satte alltihop i sjön. En erfaren sjöman skulle först ha satt båten i sjön och sedan riggat på den, men det har alltid legat något originellt över Asplund. Då båten kom i sjön sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blevo rätt överraskade och Asplund bad till Gud om en revolver och 22 kr för att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för 50 kr och som visste vad han gjorde.

247 sidor i den här stilen räddade många söndagseftermiddagar. Har dessutom till min glädje fått ärva boken som en viktig artefakt för mig kan den även nu förgylla en och annan söndag. Även om jag inte fnissar lika hejdlöst längre.