Henrik Pryds Beck

Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.

Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.

Men efter lite småprat är det nu dags att återvända till Henriks liv och hans väg till ladugården på Drakabygget. Det började på ett galleri i Odense där Henrik och Jörgen Nash för första gången träffades. Henrik hade bestämt sig för att också bli konstnär, men fick först gå en traditionell yrkesutbildning för att bli målare. Det var på föräldrarnas uttryckliga önskan. Han skulle ha ett yrke, något tryggt att försörja sig på. Visserligen lärde han sig mycket om färg, men också om monotonin i att hela tiden göra samma sak. Passionen och längtan till det konstnärliga och kreativa uttrycket tog överhanden och genom flitigt tecknande på Glyptoteket i Köpenhamn på kvällarna i över ett halvår klarade han inträdesprovet till Konstnärsakademien.

Redan under studietiden på Konstnärsakademien startade han och några konstnärsvänner Galleri 38 i Köpenhamn och drev det vid sidan av studierna och eget konstnärskap, en mötesplats för många konstnärer. Förutom utställningar hade man filmfestivaler, poesiuppläsningar, musikframträdanden och ”happenings” som det så lockande stod på en av affischerna från galleriets verksamhet.

Foto Urban Anjar

En happening som visserligen inte skedde på galleriet, men som Henrik deltog i var när Jörgen Nash öppnade ett ”svenskt systembolag” en helg i september 1976. Det hela skedde i ett partytält på stranden utanför Kronoborgs slott. Man hade ordnat utskänkningstillstånd från polisen. All sprit var gratis. Happeningen döptes till ”Systembolaget, et samfund i sorg, sprit og glaede”. Det blev en strandfest att minnas, men svenska systembolaget stod kvar och gör så än idag. Inte ens flaskpost som kastades i sundet med hälsningar från festivalen skakade monopolet.

Henrik gjorde sedan ett försök att etablera i Sverige. Hyrde en gård i Kattarp utanför Helsingborg 1977, men efter drygt ett år var han nära ge upp. Pengarna räckte inte och det var svårt etablera sig som konstnär i Sverige. Men en eftermiddag kom Jörgen Nash och hans hustru Liz körande från Drakabygget. Man satt och drack folköl och pratade om livets villkor när plötsligt Jörgen reste sig och deklarerade högtidligt att Henrik minsann skulle kunna stanna i Sverige för han skulle få Drakabyggets Arbetsstipendium. Förmodligen inrättat som en stundens ingivelse. Henrik flyttade till Drakabygget och fick mat och husrum under ett år. ”Men jag hjälpte till med matlagning och var Jörgens chaufför också”. Fast tiden räckte till det nattliga skapande sida vid sida med Jörgen Nash. Tiden räckte också till umgänge, fester och inspiration från andra Drakabyggsinvånare. Under detta år fanns där också kollektivet Herzogstrasse från München. Medan Jörgen och Henrik arbetade i gamla stallet höll Herzogsstrasse till ute på gårdsplanen.

För Jörgen Nash blev relationen med Sverige komplicerad. I boken ”Rebellen i vårt röda blod” finns en essä med titeln ”Invandrare, tag skeden och landet i vacker hand” där han beskriver sina tragikomiska möten med den svenska kulturen och sin upplevelse av utanförskap. Henrik antyder inget sådant i mitt möte med honom utan har under åren bott och verket växelvis i de båda länderna. Nu har han ateljé och hem i Köpenhamn och fritidshus i Vånga i Nordöstra Skåne. Jörgen Nashs rotlöshet i att varken vara hemma i Danmark eller Sverige blev för Henrik berikande möjligheter att bo och arbeta i två länder.

Varje månad kommer det in 746 svenska kronor på Henriks konto. En oväntad liten pension från Sverige. Delvis från terminen som kulturlärare på Örkelljunga högstadium. En tjänst han har några driftiga tonårsflickor att tacka för. De ville tvunget jobba med teater som valbart ämne, men det tyckte inte deras föräldrar. ”Satsa på något nyttigt”. Och rektorn hävdade att det inte fanns någon lämplig lärare. Men flickorna stod på sig och hittade själva kandidaten till jobbet. Henrik kom till intervju och blev uppmanad att skicka in en skriftlig ansökan. Han tog hjälp av en svensk vän, en byråsekreterare som skrev en oklanderlig ansökan åt honom. En imponerad rektor ringde upp och erbjöd jobbet. ”Du talar dålig svenska, men skriver perfekt”. Någon budget fanns inte när Henrik
ville köpa in material till kulissbygge. Det fick bli kartonger i wellpapp från den stora matvaru-affären. Flickorna var flitiga, skrev en pjäs, byggde och målade kulisser. Allt förberett för premiär, men nerverna och modet svek flickorna. Det blev ingen föreställning. Henrik tröstade med att ”det är processen som är det viktiga” och gav alla högsta betyg. Det gladde föräldrarna och flickorna, men inte rektorn. Det relativa betygssystemet skulle följas. Det blev inga fler lärarjobb, men väl en påminnelse om jobbet i form av den månatliga pensionen.

Nu lockades Henrik av det keramiska materialet och det blev 10 år som designer på det anrika danska keramikföretaget Kähler i Naestved. Han blev en av 8 nordiska konstnärer som företaget bjöd in för att göra konstverk förknippade med nordisk mytologi. Resultatet blev en vandringsutställning med namnet ”De nordiska gudarna”. För Kähler var det ett sätt anknyta till företagets historia för på 1890-talet gjorde man mycket keramik inspirerad av den nordiska mytologin.

Det har blivit kväll och skymning utanför fönstren. Ett långt samtal finns i diktafonen att skriva ner, ett samtal om konst och om att förverkliga sina drömmar. Precis när jag ska gå så visar Henrik mig en artikel om hans senaste utställning i somras. Han ställde ut tillsammans med Mette Aarre, som också har ett förflutet från Drakabygget, i en ombyggd transformatorstation i Gylsboda nära Lönsboda. Utställningen bestod av målningar, keramik, emalj och collage. Jag tittar på bilderna, danska smörrebröd serveras till besökarna och det är lite av en folkfest vid vernissagen. Eller en liten happening, en blinkning från Drakabygget till en annan plats, en annan tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s