Det är tyst och stilla på Drakabygget denna augustidag. Vid första anblicken ser det ut som vilken skogsgård som helst här i Örkelljungatrakten. Men kanske är mangårdsbyggnaden lite väl blå i färgen för att vara på en vanlig gård och de ingjutna flaskbottnarna, emaljbitarna och porslinsskärvorna i cementtrappan hör inte heller till det vanligaste. Men det är framför allt den stora graffittiliknande målningen i det öppna vagnslidret som signalerar att här är det inte en vilken gammal bondgård som helst, här har något annat också funnits.

Cecilia Zwick Nash som numera äger gården möter mig på gårdsplanen och bjuder på kaffe i trädgården.  Vi sitter och tittar ut över de vackra hagarna med betande djur. Det är bara hon som är här nu.

Det måste varit annorlunda när du var barn här på 70-talet och det här var ett konstnärskollektiv” inleder jag vårt samtal.

Cecilia rättar mig försynt. ”Det var ju många konstnärer som bodde och arbetade här, men jag skulle hellre kalla det kollektivverkstad. Det var mamma och pappa som ägde gården och vår familj bodde i huset här medan konstnärerna som var här bodde i rum ute vid ateljéerna i det gamla stallet och kunde laga mat i ett kök där ute. Men alla förväntades att hjälpa till och bidra både till gårdens skötsel och till gemensamma middagar. Vi var många runt matbordet här ibland.”

Jag berättar om mitt minne från ett möte med Jörgen Nash på 80-talet då han berättade om hur alla som bodde där en sommar fick lämna gården när de en varm dag åkte och badade i stället för att hjälpa till med höskörden. Cecilia nickar igenkännande.  

Drakabygget är en relativt stor gård på 50 tunnland skog och åkermark. Det var nödvändigt att försöka bruka jorden och ha djur för att få ekonomin att gå ihop.

-Men pappa var ingen vidare bonde” berättar Cecilia. ”Det blev med åren mest fårskötsel för det var enklast Jag är uppfödd på fårkorv och lammstekar. Grönsaker bytte vi oss till från grannarna. Han var kanske inte heller världens mest inkännande för jag hade en tacka, Kele, som inte längre gav lamm och därför borde slaktats men som jag fick behålla som min. Men en dag när jag kom hem från skolan hittade jag inte Kele, men däremot en massa korvar i kylen märkta med lappar: Kele med rosmarin, Kele med cognac, Kele naturell. Då matvägrade jag.

Jag berättar om hur min far inte ens klarade av att slakta sina egna får utan bytte får med grannen när det var slaktdags. Cecilia kommer med ett bra tips från några goda vänner som just börjat med ett lantbruk. Djuren som inte ska slaktas får personliga namn medan tjurkalvarna som ska bli mat döps till T-benssteken, Kotletten eller Filén.

Cecilia är alltså yngsta dottern till Jörgen Nash och Lis Zwick och har fem halvsyskon.  Hon har växt upp här och bodde här fram till att hon som 16-åring 1984 började teatergymnasium i Helsingborg och sedan blev skådespelare. I Sverige är det mest hennes roll i Wallander-filmerna där hon spelade Wallanders dotter som hon är känd för. Men i Danmark innefattade karriären också danska TV-serier och teaterpjäser.

-Men så kom jag i den åldern då det inte fanns så många erbjudande till kvinnliga skådespelare och i stället för att bli bitter och sitta i klagosoffan så gjorde jag vad jag lärt från barndomen på Drakabygget att man jobbar, man skapar, man gör egna grejer.

Så jag tog karriären i egna händer och turnerade i Danmark med mina egna pjäser. Idealet var att få plats med allt jag behövde i en koffert, men det gick inte riktigt. Behövde ha kontroll över ljudet så den utrustningen fick ta lite plats. Men hade en egen turnébil, full med rostfläckar så jag döpte den till Dalmatinerbilen.

Första egna föreställningen var 2004 ”Livet bliver ikke genudsendt” med Jörgen Nashs dikter med tonsättning av Poul Halberg. Det var en pjäs som Jörgen hann se i Köpenhamn innan han dog. ”I Havfruemorderens Datter ”från 2010 är det inte bara dikt, sång och musik utan här berättar Cecilia också om Drakabygget och om sin uppväxt. Samt naturligtvis om Jörgens största happening och mediajippo nämligen avsågningen av statyns huvud. Vare sig det var han eller inte så har han sett till att för evigt bli förknippad med detta.

I hennes senaste föreställning, ”Vinger på hjernen” möter vi såväl Nora från Ett dockhem som Selma Lagerlöf och den danska kvinnokämpen Emma Gad. Och Jaques Werups dikter. 

Men nu har hon återvänt till rötterna, till Drakabygget för att här kunna bjuda in människor som vill förverkliga sitt skapande. ”Det här stället drar till sig bra folk” säger Cecilia. ”Det finns en positiv urskaparkraft här och man får lust och idéer av att vara här”. Vi går och tittar i Emaljverkstaden. I centrum i rummet står den stora emaljugnen. Verkstaden kom till efter en katastrofal vinter 1976 då det föll så mycket snö på fårstallet att taket rasade in. I stället för ett nytt stall bestämde Lis och Jörgen sig för att göra en emaljverkstad. Jörgen var en riktig igångsättare och även om pengarna inte fanns kom ändå verkstad och ugn på ett mirakulöst sätt på plats.

Det var ett klokt beslut. Emalj blev en teknik och ett material som passade dem bägge. Särskilt Lis gjorde många offentliga utsmyckningar och utvecklade en speciell teknik där hon utnyttjade glasets transparens för att lägga på tunna, tunna färglager. I Bromölla bibliotek finns ett av hennes finaste konstverk, Ivar-Lo sviten från 1986.

När vi står i den stora emaljverkstaden så är den stora ugnen i centrum, men även ett bord med många kartonger med tidningar och brev drar till sig blickarna. Här står Cecilia och sorterar fram bilden av Jörgen Nashs gärning. Det är inget lätt jobb. Han var så otroligt produktiv och tanken svindlar när man funderar på vad han skulle kunna åstadkomma idag med dator och internet. Då var det skrivmaskin och frankerade brev som gällde. Här finns dikter, debattartiklar, brev till myndigheter och pamfletter. Samt tidningsartiklar om honom och om Drakabygget. Hade man nyhetstorka i dagstidningarna i Köpenhamn på somrarna kunde man ringa till Jörgen så levererade han snabbt och glatt ett underlag till en artikel, sann eller falsk var inte viktigt i detta sammanhang. Allt var en del av ett konstprojekt.

Drakabygget var som en egen ö, ett eget samhälle, som råkade ligga i Örkelljunga kommun. Det var knappast kommunen som lockade till sig danska konstnärer, snarare tvärtom. I Norra Skåne fanns billiga gårdar på fina och enskilda platser, något man inte kunde hitta i Danmark. Så till detta frikyrkobälte kom alltså denna ”ogudaktiga” grupp av danskar. Det talades säkert mycket om detta i hemmen, i kyrkorna och i kommunpolitiken. Inte blev det bättre av att lokalpressen svalde allt som berättades. När Cecilias mamma som relativt ny på Drakabygget blev intervjuad av lokaltidningen svarade hon artigt på frågan om det var sant att alla gick nakna på kollektivet: ” Javisst,” ljög hon glatt, ”och varje kväll rider vi nakna ner till sjön och badar”. Det blev morgondagens löpsedel och säkert blev många örkelljungabor besvikna när de smög i buskarna och aldrig såg några nakna danskar på hästryggen.

Barnavårdsnämnden i Örkelljunga fick ta hand om ett besvärligt ärende hösten 1968. På Helsingborgs BB fanns en ogift mor med ett nyfött flickebarn. Modern var Lis och dottern Cecilia. En oroad barnavårdsinspektör besökte Lis och föreslog att barnet skulle adopteras bort. Hon försäkrade modern att det fanns gott om trevliga familjer som gärna ville ha ett barn från intellektuella föräldrar (!).

”Men jag är inte ensamstående” protesterade modern, ”jag lever med barnets far, Jörgen Nash.” Men det räknades inte. Inte förrän Jörgen kom på att de kunde låtsas att de var trolovade. Då drog inspektören en suck av lättnad. Det var åtminstone mer legitimt och hon kunde rapportera hem till nämnden att allt var i ordning. För säkerhets skull satte Jörgen in en annons i tidningen där Lis och han tackade för alla presenter de fått på ”trolovningsdagen”.

”På högstadiet hade jag en lärare som suttit i barnavårdsnämnden tiden då när man ville adoptera bort mig”, berättar Cecilia. Lite märkligt att möta honom i skolan, men det tyckte vi nog båda. Drakabygget var inte helt en isolerad ö, särskilt inte för barnen som gick i skolan i samhället. Myndigheter och kommun hade ibland bråda tider med alla ärenden de ansåg sig behöva utreda eller åtgärda. Med åren blev dock relationen med samhället och kollektivverkstaden alltmer normala allteftersom åren gick. Under några år fanns det till och med en Konsthall i Örkelljunga med Lis och Jörgens konst som bas i utställningen. Nu håller Cecilia håller öppet hus sommarsöndagar på Drakabygget och många kommer och berättar sina minnen från förr; vad som sas i deras hem om Drakabygget, om de varit på besök eller hjälpt till med något. Så Drakabygget är på väg bli Örkelljungas angelägenhet och stolthet.