Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

”1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

– Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

Nittiofyra minuter

”Nittiofyra minuter av ett liv är inte mycket, ge ”Kokvinnorna” bara en bråkdel av det du lägger på ”Bonde söker fru”, schlager och torftiga lekprogram, och jag garanterar dig en upplevelse att bära med sig i månader.”

Det är inte ofta DN:s recensent Johan Croneman är så här entusiastisk. Men i recensionen av dokumentären om Britt och hennes syster Inger i Sibbalt i Södra Halland spar han inte lovorden (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/kokvinnorna). I ”Kokvinnorna”  skildrar Peter Gerdehag och Tell Aulin livet på gården där Britt i över 70 år levt med och av sina älskade kor.

I väntan på att jag ska se den i Knäred den 13 mars får jag nöja mig med trailern http://se.filmtrailer.com/cinema/6474/Kokvinnorna+bio+film+trailer.html. En försmak och tankeställare om vad som gör livet rikt.

Så blev våra liv

Min far var en passionerad hembygdsforskare och han intresserade sig särskilt för hur ”vanligt folks” liv hade gestaltats sig. Han lyfte fram berättelser från fattigsverige;  berättelser som många av de han intervjuade aldrig tidigare beräättat för någon. Inte ens för de egna barnen.

Dessa berättelser återgav han i otaliga föredrag och  i artiklar i olika hembygdstidningar och -böcker. Dock drömde han om att de även skulle komma i bokform. Inte för sin egen del, utan för att minnena och förståelsen för hur livet gestaltade sig för de flesta under tidigt 1900-tal skulle bevaras. Drömmen gick inte i uppfyllelse under hans levnad, men i december 2009, 2 år efter hans död, kom boken ”Så blev våra liv” ut.

Jag har nu köpt in restupplagan från förlaget och säljer den för 50 kr + porto. Hör av er med adress så skickar jag den.

Jag har tidigare skrivit om min pappa, Kurt Karlsson, i blogginlägget ”till minne av min far” den 13 januari 2008.

Ett livsavgörande ögonblick

”Sommaren 1914 fick två unga Halmstadpojkar följa med sin mor till Baltiska utställningen i Malmö. Den ene skulle fylla 15 år, den andre hade nyss fyllt 13 år. På utställningen fick e se en målning av en ryske konstnären Wassily Kandinsky….Vid hemkonsten sparar de ihop till penslar och oljefärger och börjar måla. De båda bröderna var Axel och Erik Olsson.”

Så börjar Viveka Bosson sin bok om Halmstadgruppen (Halmstadgruppen. Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst).

Tankarna far iväg. Vad fick en fattig målarhustru från Halmstad att göra resan till Malmö? Eget intresse eller för sönernas skull? Anade hon deras talanger och kallelser? Vad hade hänt om hon inte rest?

Ingen vet, men vi är tacksamma för den kloka modern ( hon har inget namn i boken) som la grunden för att Halmstadgruppen kunde bildas.,

Tavlor på rymmen

Var på både Halmstads museum och Mjellby Konstmuseum idag.  Hade sett framemot att återse Halmstadgruppens verk: t ex  Erik Olsons  ”Sökaren”,  Esaias Thoréns  ”Spelet har börjat” men tavlorna var utlånade till Norrköpings konstmuseum. Lite snopet, men det är bara att gratulera Östgötarna som har fått tillgång till en sådan fin utställning.

Själv fick jag en oväntad konstupplevelse istället: dansken Peter Callesen som jag aldrig hört talas om innan. Men nu är jag helt uppfylld av vad jag sett av hans konst skapad av papper och kniv:

Se mer av honom på länkarna: Mjellby konstmuseum och Petercallesen

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Så var det dags för släktträff i Långaryd. Över 600 släktingar sitter bänkade i kyrkan kl 16 när organisten börja spela psalm 297:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,

släkten följa släktens gång”

Det är märkligt att tänka sig att jag är släkt med nästan alla i kyrkan. Och med en och en halv procent av Er som läser bloggen. För så många är vi i Sverige som tillhör Långarydssläkten.

Totalt har två släktmedlemmar, Per Andersson och Johan Linhardt, kartlagt och redovisat 208 000 efterkommande till  kyrkvärden Nils Andersson och hans hustru Börta. Vi är hittills 16 generationer kartlagda från 1620 och framåt.

Jag blir riktigt rörd när Per Andersson tar till orda efter gudstjänsten och berättar om sitt arbete från 1976 fram till idag. Det är hoppingivande med människor som har sådant stort engagemang och som satsar tid och kunskap på projekt med social och kulturell vinning istället för ekonomisk. Lite stolt över att vara släkt med honom. Vi behöver fler idealister i vår tid.

Bär hem 5 tunga bokband där hela släkten finns redovisad i.  Mörka vinterkvällar ska jag söka mina rötter bakåt.  På kavajslaget sitter en pin med släktvapnet. Fast servetterna var tyvärr slut.

Asige skola på 30-talet

Så här berättar min pappa, Kurt Karlsson, om sin skoltid i Asige skola i Halland på 30-talet:

Skoltiden varade i sex år. I en B-skola var vi 40 elever fördelade på fyra klasser. Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Denna lärarinna var född och uppväxt i byn och hon hade ett mycket stort intresse för sin hembygd. Denna kunskap om bygden var kanske det bästa man fick med sig ut i livet och mitt intresse för hembygden och hembygdsfrågor är fortfarande stort.

Vid min skolavslutning höll skolstyrelsens ordförande, vår kyrkoherde, ett långt tal om hur viktigt det är att alltid gå den smala vägen och vad man hamnar om man kommer in på den breda vägen. Det här kommer jag inte ihåg så mycket av. Däremot höll byns handlare också ett tal till oss, och denne som själv endast gått i sex-årig skola, sa några tänkvärda ord till oss som jag fortfarande kommer väl ihåg. Han sa bl.a. att det inte räcker med dessa skolår utan man måste skaffa sig kunskaper under hela livet. Det finns alltid något nytt och intressant att lära sig. Han talade om nyttan och glädjen av att deltaga i studiecirklar och att studier på korrespondens var ett bra alternativ för landsbygdens ungdomar.

Studier av olika slag blev också ett av fritidsintressena under de närmaste åren även om arbetet hemma och på gårdarna runt omkring upptog den mesta tiden. Från 14 års ålder och tills jag var 18 år så var jag dräng på ett par gårdar. En i Heberg och på en gård i Guntorp Asige.

Fler av pappas barndomsminne finns publicerat i mina bloggar tidigare i veckan.

Boken om Ysby

Alla byar har en historia (och en nutid och förhoppningsvis en framtid). Vi vet sällan så mycket om de byar vi passerar och kanske lever i. Vi ser en skara hus, en väg, kanske fortfarande en bensinmack och en affär. En del har något att lyfta fram; den medeltida kyrkan, den vackra utsikten eller hembygdsgården där man serverar våfflor på söndageftermiddagarna. Andra ser ut att ha gett upp.

Även Ysby är lätt att missa. Byn ligger knappt en mil öster om Laholm vid sidan av de stora vägarna. Det tar inte många minuter att passera byn. Kanske hinner man se att där finns ett lanthandelsmuseum, en gammal kyrka och en idrottsplats.

Men det som skiljer Ysby från andra byar är att här kan vi alla få lära känna byn och dess invånare. I ”Boken om Ysby och dess invånare 2007” har Ysby hembygdsförening dokumenterat varenda gård och varenda hus och låtit alla komma till tals. Plötsligt förstår man att byn pulserar av liv; här finns föreningar, traditioner och företag. Inget är för litet för att inte få vara med. Tipspromenadernas vinnare och alla som varit lucior under åren presenteras. De yngsta och äldsta i byn finns på foto.

Jag tänker tanken att boken får byn och dess invånare att växa. Kanske märker vi som passerar byn detta och därför bromsar in för att upptäcka mer. Upptäcka den vackra Lagadalen, gå in i lanthandelsmuseet, besöka den vackra medeltidskyrkan? Men kanske är det bara jag som är lokalpatriot? Jag finns ju faktiskt omnämnd på sidan 94.