Långfredag

Bild

70-tal. Jag, min pappa och min farfar är alldeles i närheten av platsen där min farfarsfarfar och farfarsfarmor levde. Gränstrakterna mellan Halland och Småland i närheten av samhället Fegen.

20 år senare skriver min far den här texten om långfredagen 1992. Dagen då min farfar Georg gick bort. Nu är även pappa borta från jordelivet, men att läsa hans fina text är att fortfarande komma honom nära.

Kurts dagbok långfredagen 1992.

Ja, det blev en tidig början på långfredagen. Jag har några får att ta hand om. En tacka såg ut att vara färdig för lamning när jag såg till den vid elva-tiden i går kväll. Nu vaknade jag och gick ut klockan ett, men det var en timme för sent. Ett lamm hade kommit till världen men nummer två  hade fastnat halvvägs. Min hjälp borde kommit någon timme tidigare, för att rädda livet  på detta och även på det tredje lammet. Det var förargligt att jag inte stannade uppe men sådant här är svårt att förutse.

Nu går det inte att sova efter den här händelsen. Jag tänder ljuset och tar en bok som ligger i sängen bredvid. Denna säng är för tillfället tom eftersom hustru Rut är på en resa under påskhelgen. Så därför stör jag ingen med mitt läsande så här mitt i natten. Boken är Fredrik Ströms ”Folket i Simlångsdalen”. Tänk att denne författare endast var 23 år när han skrev detta ver som väl idag räknas till de svenska klassikerna. Tydligen en mycket mogen och begåvad 23-åring.

Jag har läst den här boken några gånger förut men vill friska upp mitt minne inför sommarens bussresor genom Simlångsdalen. De flesta resenärer tycker nog det är intressant att få veta något om Sig Folkesson, Marit Vankelmod och om herrgårdarna som det skrivs om.

Ja, så var boken utläst, klockan är fyra och jag klär mig för att se till fåren ännu en gång. Fåren ser ut att må väl och jag går en runda runt gården. Ett par hundra meter bort flyter Lagan och i nattens månsken ser den ut som en silversjö. Men inte är det Lagan jag tänker på. I tankarna är jag fortfarande kvar i Simlångsdalen och jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag befinner mig. Är jag kanhända någon av personerna i romanen. Ja, inte är jag Stig Folkesson, jag trånar inte efter pengar och makt. Och inte är jag gästgivaren och inte vill jag springa med bössan i skogen som Jörgen Ödman. Den ende jag i så fall skulle passa att vara det är nog luffaren Sebelius, en snäll och förnöjsam människa som tycker om att gå omkring och prata med folk.

Borta vid Laholm far en påskraket upp och återför mig till verkligheten. Jag går in för att sova ett par timmar till.

Klockan är sju och jag har redan ätit havregrynsgröt och smörgåsar till frukost. Fåren har jag sett till och är nu färdig att ta bilen och köra till Falkenberg.

Min far Georg som nyss fyllt 89 år har i ett par månader varit sjuk. Han är nu sämre och det är alltid någon av oss åtta syskon som är hos honom både natt och dag. Far hade nu blivit betydligt sämre sen jag var hos honom för ett par dagar sen. Han låg hopkrupen som ett litet barn, andningen var långsam och ojämn och vi fick ingen kontakt med honom. Vi min syster, bror, svägerska och ett av fars barnbarn satt tysta vid hans säng och alla förstod vi att hans tid snart var tillända. Klockan tio på förmiddagen blev allt plötsligt helt tyst och han slocknade helt lugnt för alltid.

Visst kändes det konstigt att ens egen far på någon minut gick över gränsen från de levande och till de döda men han hade flera gånger under den här sjukdomstiden sagt att det skulle vara skönt att få somna in för gott och han fick verkligen somna in helt odramatiskt. Och fast man förstått att detta kunde hända när som helst så var man ändå inte riktigt förberedd på denna händelse. Man stod med gråten i halsen och torkade tårarna och visste inte riktigt vad som skulle göras. Då kom det in en ung sjuksköterska som på ett mycket fint sätt tog hand om både oss och far. Hon lyssnade på hans hjärta och lade igen hans ögonlock. Hon undrade om vi ville tala med en doktor och hon bjöd in oss i ett rum där vi fick vänta någon timme. Så fick vi komma in igen och då hade man bäddat sängen och far låg som om han bara sov en stund. Man hade tänt levande ljus och denna unga kvinna klarade av en sådan här svår stund på ett mycket fint sätt. Tack vare henne så blev detta något av en högtidlig minnesstund för oss.

Så skiljs vi syskon åt och jag sitter i bilen och skall åka till Laholm igen. Men jag ändrar mig och tar vägen mot mitt gamla hem Granelund där far bodde tills han blev sjuk för ett par månader sen. På vägen över Årstad och emot Asige ser jag flera hus och gårdar som far varit med om att bygga. Han var en sån skicklig murare och han slarvade aldrig, allt skulle göras rejält och han var aldrig främmande för att hjälpa till med vad som helst vid ett bygge om det behövdes.

Ja, så är jag hemma där jag har levat ifrån tre-årsåldern och tills jag flyttade hemifrån när jag fyllt femton. Men på något vis så är det inte längre mitt hem nu när far är borta. Det verkar så tomt här men ändå känner jag att jag att jag vill vara ensam här en stund för att i tankarna vandra tillbaka och minnas stunder och tillfällen ur fars och mitt eget liv. Jag går inte in i huset, jag känner inte för detta. Allting här på gården påminner om far. Husen är om och tillbyggda flera gånger. När vi kom hit 1931 så var det ett par nästan fallfärdige ruckel och nu ser allt så välskött och prydligt ut.

Trädgården tog far hand om när mor dog för 20 år sedan och rabatterna är fulla av vårblommor och perenner som börjar sticka upp. Fönstren är fulla av krukväxter och dessa har den senaste tiden skötts av mina systrar men dessförinnan var de fars skötebarn.

Jag går in i logan. Där minns jag att far tröskade med plejel för att få takhalm. I hans verkstad ligger skrädyxan som han använde till alla bjälkar som han högg i sin ungdom. Där ligger också hans verktyg som han använde till att göra träskor under senare år. Några av hans högtidsstunder var säkert när han för några år sedan var med på hembygdsdagar för att visa hur det gick till att tillverka träskor.

Jag tar på mig stövlar och går runt markerna på de 13 tunnland som hör till gården. När vi kom hit så var det endast 3 tunnland här men far köpte 10 tunnland skogsmark för tusen kronor och med mycket slit och möda så odlade han upp detta på ett tio-tal år. Några stenrösen ute på åkrarna och några i skogskanten talar sitt tydliga språk om allt slit han haft med sin jord. Jag går här och minns. Här hade vi barn våra små odlingar av potatis och säd. Även om vi tidigt fick hjälpa till med fars odling så ville vi ändå ha vår egen lilla täppa.

Jag kommer till skogskanten. Här var grinden och stigen som korna gick på när de betade på skogen hela sommaren. Man hörde deras bjällror hela degen och för det mesta stod de vid grinden på kvällen när det var mjölkningsdags. Om inte så fick vi barn ge oss ut i skogen för att leta upp dem. Men nu växer det stor granskog där korna betade och de stigar där vi sprang som barn är helt igenväxta.

På väg fram till gården tänker jag på om far fick det liv han ville eller önskade. Ja, jag tror att han var nöjd med sitt liv. Han var lycklig över att han klarat att föda och fostra åtta barn på den lilla gården och på sitt arbete som murare. Men visst hade han långa arbetsdagar. Det var endast på söndagar som han tog sig ledigt och endast skötte om djuren. Alla andra dagar var hans arbetsdag från tidig morgon och till sena kvällen. Men arbete var hans liv och han var en ovanligt förnöjd människa. Det enda som förmörkade hans tillvaro var de tider då han hade besvär med sin rygg.

Allt är så tyst och stilla här precis som när man var barn och det var långfredag. En sådan dag liksom de andra stora helgerna, de firades i stillhet. Det var endast kyrkbesöken, djurens skötsel och matlagningen. I övrigt firade man verkligen en sådan här helgdag. Vi barn var väl inte direkt förbjudna att leka men jag kan inte minnas att vi någon gång kivades eller väsnades en sådan här dag. Det var på något sätt självklart för oss barn att ta hänsyn till att det var en kyrkans helgdagar som firades.

Ja, så är jag tillbaka på gården och vid bilen. Jag behövde den här stunden för att ensam och kanske för sista gången få vandra på stigar och marker där jag har alla mina barndomsminnen. Nu är jag i bilen, på väg förbi Hagbards galge där far som tio-åring var med farfar när man reste upp en sten som länge legat nedfallen. Farfar och några andra starka karar lyckades med hjälp av en stubb-brytare och ”våkter” få den tunga stenen på plats igen.

I Asige kör jag fram till kyrkan. Hit tog mor oss med varenda söndag ifrån vi var småbarn och tills vi var konfirmerade. Sen när jag fyllt femton år vägrade jag att följa med. Men i tjugo-årsåldern kom jag hit igen eftersom jag vikarierade som kyrkvaktmästare.

Jag går upp i tornet till klockorna som nu drivs av motorer. På min tid ringdes de för hand och det var slitsamt i början tills man lärt sig tekniken. Sedan var det endast i början och i slutet av ringningen son man behövde anstränga sig.

Inne i kyrkan är det ommålat men annars sig likt. Det välbekanta tickandet från golvuret, denna klocka som man alltid tyckte gick för sakta under de långa predikningarna. Altartavlan med korsfästelsen passar ju in i bilden en dag som denna. Ute på kyrkogården gör jag jämförelser med hur det var när jag var barn och hur det är i dag.  Förr var ju de mesta gravstenarna bara ett namn som man inte visste så mycket om men nu så är många namn personer som jag kände och minns. Här ligger alla de som jag av olika anledningar hade kontakt med. Släktingar, grannar, smeden, postbäraren, barnmorskan och lärarinnan. Ja, vid nästan varje sten kan man stanna och minnas något möte eller något som var speciellt med denna människa.

Även om ingen väntar på mig där hemma så känner jag ändå att det kan vara skönt att komma hem nu och jag kör nu mot Laholm och vår gård i byn Hov

Vid solnedgången går jag ner till Lagan för att se så inte rådjur och harar skadat de träd och buskar som jag nyligen planterat. Fast nordanvinden biter i skinnet så följer jag Lagan en bit emot Laholm. Fåglarna sjunger för fullt men vitsipporna har redan slagit igen blommorna för dagen. Jag kommer in på en stig där många människor brukar gå men i kväll är ingen ute. Jag går förbi några stora ekar och tänk om dessa kunde berätta om vad som hänt här under alla år som de stått här, Men det kan de inte och jag återvänder hem och det är tid att gå till sängs efter en minnesvärd dag.

Kurt Karlsson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s