Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

”1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

– Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s