Så här berättar min pappa, Kurt Karlsson, om sin skoltid i Asige skola i Halland på 30-talet:

Skoltiden varade i sex år. I en B-skola var vi 40 elever fördelade på fyra klasser. Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Denna lärarinna var född och uppväxt i byn och hon hade ett mycket stort intresse för sin hembygd. Denna kunskap om bygden var kanske det bästa man fick med sig ut i livet och mitt intresse för hembygden och hembygdsfrågor är fortfarande stort.

Vid min skolavslutning höll skolstyrelsens ordförande, vår kyrkoherde, ett långt tal om hur viktigt det är att alltid gå den smala vägen och vad man hamnar om man kommer in på den breda vägen. Det här kommer jag inte ihåg så mycket av. Däremot höll byns handlare också ett tal till oss, och denne som själv endast gått i sex-årig skola, sa några tänkvärda ord till oss som jag fortfarande kommer väl ihåg. Han sa bl.a. att det inte räcker med dessa skolår utan man måste skaffa sig kunskaper under hela livet. Det finns alltid något nytt och intressant att lära sig. Han talade om nyttan och glädjen av att deltaga i studiecirklar och att studier på korrespondens var ett bra alternativ för landsbygdens ungdomar.

Studier av olika slag blev också ett av fritidsintressena under de närmaste åren även om arbetet hemma och på gårdarna runt omkring upptog den mesta tiden. Från 14 års ålder och tills jag var 18 år så var jag dräng på ett par gårdar. En i Heberg och på en gård i Guntorp Asige.

Fler av pappas barndomsminne finns publicerat i mina bloggar tidigare i veckan.