Det är tidigt 30-tal. En lördag. En ung kvinna cyklar de 26 kilometerna från byn Kornhult i Hallands skogsbygder till staden Laholm. Det är tredje lördagen hon cyklar in till staden. Målet är detsamma varje gång. Hon ska till Bejves bosättningsaffär. Den här lördagen köper hon porslinet. Efter många månaders sparande från piglönen så är det så dags att bli ägare till matservisen från Karlskrona porslinsfabrik. Hela 60 delar består den av. Hon får hjälp att surra fast den tunga lådan på pakethållaren, men vågar inte cykla utan leder cykeln hem. Det är över midnatt när hon äntligen kommer fram till föräldrahemmet och kan packa upp det egna finporslinet, porslinet med guldkant.

I november 1978 är min mamma på auktion i Kornhult. Hon ser en vacker matservis som hon inte kan motstå. Vid hennes bud på 750 kronor slår auktionisten och servisen är hennes. En gammal kvinna kommer fram till mamma. Det är hon som säljer lösöret på en auktion. Snart ska hon flytta in på ålderdomshemmet. Hon orkar inte bo kvar på den lilla skogsgården längre och måste göra sig av med de flesta ägodelarna för rummet hon ska till är litet och redan möblerat med institutionsmöbler.

-Såg att ni köpte servisen.

-Ja säger mamma. Den är så vacker och jag kommer duka med den när vi har fester. Snart är det jul och då blir det första gången i mitt hem.

-Så roligt, säger den gamla kvinnan. Så roligt att den kommer användas. Ni förstår, jag har aldrig använt den så den är som ny. Det blev inte så. Jag gifte mig inte utan bodde här med bror min och vi hade aldrig gäster. Jo, en gång tog jag några tallrikar från den då vi hade folk i trösket och vardagsporslinet inte räckte till.

November 2019. Jag och min bror delar upp mamma och pappas hem. Bägge är borta och nu ska huset tömmas. Vi hittar mammas anteckningsbok där hon noga skrivit upp var och när hon köpt de saker som betydde mycket för henne.

Vi läser noteringen om porslinet och minns historien hon berättade för oss om mötet med kvinnan som ägt servisen. Vi minns att mamma verkligen såg till att servisen kom till användning. I nästan 40 år användes porslinet på födelsedagar, storhelger och andra kalas. Nu står den i Malmstensskåpet och vi tar fram den och ställer alla delar på bordet. Tittar på varandra.

-Jag har redan en finservis.

-Jag kommer aldrig använda den. Går inte att diska i maskin.

Med en suck av vemod packas servisen ner i en låda och ställs i hörnet bland allt annat som ska säljas eller bortskänkas.

-Tre sju noll fem ett

Jag kom av mig. När hörde jag någon svara med sitt telefonnummer senast? Måste ha varit för åratal sedan.

-Hallå?

– Förlåt. Det här är Bodil Anjar och jag…..

Efter samtalet satt jag och mindes – telefonnummer. 22244 hade min bästis Ulla. När jag ringde dit svarade oftast hennes mamma. Då skulle man presentera sig och artigt fråga om man fick prata med Ulla. Och luren räcktes då över. 62203 var numret till oss. I höstas sa jag upp det abonnemanget när mamma skulle flytta in på demensboende. Kändes lite vemodigt. Samtidigt sa jag upp vårt eget fasta eftersom det nästan bara var mamma som ringt på det.

När jag var barn minns jag att de vuxna skrattade åt Göte, en äldre släkting, för att han alltid kammade sig innan han svarade i sin telefon eller ringde. Men kanske var bara Göte 50 år före sin tid. Idag känns det många gånger som att man borde gjort som Göte när man svarar på ett FaceTime-samtal.

En del ord bär vi med oss hela livet. Kurt Karlsson glömde inte sin skolavslutning där handlaren i byn sa till barnen att det inte räcker med kunskaperna från de sex skolåren utan att det alltid finns något nytt och intressant att lära sig. Han gjorde som handlaren sa och tecknade ner det han hört och lärt av människor han mött. I den här boken finns berättelser han skrev om sitt eget liv och om sin familj. Ett stycke 1900-tals historia som förtjänar att minnas och begrundas.

Kurt som var min far gick bort i december 2007 och jag har nu äntligen blivit färdig med redigering och publicering. En lång resa för mig, en resa i minnen, glädje och sorg. Men nu äntligen håller jag den i min hand.

Boken kan beställas direkt av mig på mail bodil.anjar@gmail.com. Den kostar 150 kr inkl porto.

Når jag gick i första klass lekte vi charader på roliga timmen. Vi skulle visa olika yrken och klassen skulle gissa. Jag visade min pappas jobb och ingen, inte ens fröken kunde lista ut vad jag försökte illustrera. Själv tyckte jag att jag spelade rollen bra. Låtsades ta på mig vit rock och gummihandskar, stack ner handen i en kylväska och tog upp en ampull, bökade in handen i en kos livmoder och öppnade ampullen med tjursperma.
Pappa var seminör och åkte runt till kobönder för att inseminera deras kor och kvigor. På lördagar hände det att jag fick åka med honom och därför lärde jag mig momenten ordentligt. Inget konstigt med det. Underligare att inte min lärarinna eller klasskamrater förstod.

Innan pappa gifte sig var han kontrollassistent och det hade varit svårare att spela upp som charad. Arbetet som kontrollassistent innebar att man hade ett distrikt där man regelbundet besökte gårdar med mjölkkor för att hjälpa till med att beräkna mjölkens fetthalt och optimera fodertilldelningen utifrån detta. Man skulle komma på eftermiddagen, vara med på kvällsmjölkningen och sedan på morgonmjölkningen. Det viktigaste redskapet var räknestickan och är det något jag förknippar pappa med så är det just en räknesticka på skrivbordet. Detta fantastiska hjälpmedel, med rötter från 1600-talet som användes fram till 1980-talet då elektroniska kalkylatorer konkurrerade ut dem.

Pappas distrikt låg i Simlångsdalen i mellersta Halland. Han trivdes mycket bra med jobbet och bevarade Simlångsdalen som en plats i sitt hjärta. Åtskilliga gånger läste han om hallandsförfattaren Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”.

Så här berättar han själv om arbetet som kontrollassistent:

I augusti 1953 flyttade jag österut in emot smålandsgränsen till det vackra och mångbesjungna Simlångsdalen. Som kontrollassistent stannade man ett dygn på varje gård och gårdarna stod för mat och husrum. De arbetsuppgifter som jag nu skulle göra var tämligen enkla och tog inte så lång tid att lära. En del av de gårdar jag besökte hade 10-15 kor och man var intresserad av att djuren skulle prestera så mycket som möjligt. Här på dessa gårdar kom mina kunskaper och erfarenheter väl till nytta och arbetsmässigt så var dessa gårdar både intressanta och givande att komma till.
När jag kom till gårdarna vid första besöket som en främling så blev jag nästan mottagen som en hedersgäst. Alla ville veta vem jag var och var jag kom ifrån och det var ovanligt lätt att bli bekant med dessa människor. Och fastän jag varje dag flyttade till en ny gård så kände jag mig ovanligt väl hemma här. I många fall bodde man här rätt så långt ifrån varandra men det var ändå en gemenskap dem emellan. Något av det gamla livet fanns kvar och levdes här. Man gjorde bl.a. julagillen för alla sina grannar och samma personer kunde träffas kväll efter kväll under julhelgen. Julmaten fanns på bordet överallt och efter maten spelades det ibland kort men man roades sig också med jullekar, sång, musik och historieberättande. Framåt midnatt när kaffet och alla julkakorna serverats var det dags att gå hem för de flesta skulle ju upp och mjölka sina kor. Men dessförinnan hade man bestämt vem som skulle ha gille kvällen därpå och även om det inte var en gård där man anlitade mina tjänster så nog blev jag inbjuden i alla fall.
På de här oftast små gårdarna så hade jag en lindrig arbetsdag. Jag var med ute i ladugården vid mjölkningen morgon och kväll och sen tog resten av mitt arbete med provning av mjölkens fetthalt och bokföring ett par timmar i anspråk. Jag som alltid varit van vid att slita hårt från morgon till kväll kunde ju inte sitta med armarna i kors, så jag deltog i allt arbete där man behövde min hjälp. Och man uppskattade min tjänstvillighet, så tillmötesgående hade inte mina förutvarande kollegor gjort.
På vintern så var de flesta bönderna här sysselsatta med arbete i sin skog. Då fick jag oftast tillbringa mina lediga timmar i köket för detta var oftast det enda rummet som var varmt på dagen. Men inte ens här behövde jag vara arbetslös. Fanns det barn i huset så passade och lekte jag med dem och jag var inte främmande för att hjälpa till med hushållsarbete. Så jag användes till olika sysslor, jag rullade köttbullar, skalade potatis och rensade lingon. Ja, ingenting fick en kontrollassistent vara främmande för om man ville ha en god kontakt och gemenskap med dem man arbetade för.
Ett par tillfällen av gemenskap men med rätt så olika karaktär kommer fram ur minnet. En lördagskväll var jag på gården Böshult men tog prover på en annan gård också. När mjölkningen var klar vid sju-tiden så frågade frun om jag ville ha kvällsmat nu eller när jag kom tillbaka. Vi kom överens om att jag nog var tillbaka vid åtta-tiden och att vi kunde äta då. Nu var det så att när jag kom till gården Lillared där ägaren Joel var ungkarl så låg han på sin soffa och sov. Han ville inte gå ut just då för först ville han höra den gamla dansmusiken i radion. Jag fick ju foga mig i detta och det fanns ytterligare en soVa i rummet och ingen av oss hörde någon dansmusik för vi sov så gott i ett par timmar. Jag vaknade och lyckades få ut den sömniga Joel till mjölkningen och vid elva-tiden på kvällen var jag äntligen tillbaka i Böshult. De satt uppe och väntade och var oroliga för de trodde förstås att en olycka hänt.
Denna Joel hade en broder som ofta kom till gården. Han var synskadad men kunde ändå sköta hushållsarbetet. En gång när jag när jag skulle sova där så hade han bäddat en säng till mig och när jag kröp ner så upptäckte jag att det var bäddat med två stora nymanglade linnedukar istället för lakan. Det gick förstås bra att sova så också.
Till Edvin i Moshult var det alltid trevligt att komma. Frun Barbro sjöng och spelade orgel för mig då och då under någon paus i arbetet. Edvin läste ofta dikter högt. En vårdag när jag var där så kom en släkting till dem på besök. På kvällen följdes vi åt in i skogen till en plats där det tidigare legat en gård. Här satt vi på resterna av stengrunden och njöt av det fina vårvädret och fågelsången. Edvin läste en vårdikt och släktingen bjöd oss på en vårsång. Nu är det din tur, sa Edvin till mig och något om våren kom jag inte på så istället läste jag utantill hela Erik Gustav Geijers Odalbonden för dem. Detta imponerade mycket på dessa lyrikintresserade herrar och jag aktade mig noga för att berätta att jag tränat in den kvällen före.

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Fortsätt läsa →