Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Läs mer

Det är roligast i köket

 

Tänk så kloka mina fastrar är. De som drygade ut hushållskassan med att hjälpa till i köket på kalas. Bröllop, födelsedagar och begravningar. De kunde köken utan och innan i alla bygdegårdar i trakten. Visste när man behövde ta med egna torkhanddukar och var propparna gick om för många plattor var på samtidigt. De dukade, serverade och diskade till långt in på småtimmarna. Trötta fötter, svettrosor underarmarna, fettstänk i håret. Vant föste de ut överförfriskade festdeltagare som skulle in i köket och klappa om ”töserna”. Långt efter midnatt kom värden in i köket med en sedelbunt i fickan. Ibland betalt på öret, ibland extra lön för mödan. ”Tack töser!”

”Töser”, fnös de, ”vi är väl käringar vid det här laget”.

Jag minns skratten, skämten, allvaret och de goda samtalen medan man torkade disken. Den gemenskapen runt diskbaljan bär jag med mig i minnet. För där kunde en riktig tös, en blyg tonåring som inte trivdes ute i den rökiga och bullriga festlokalen och inte blev uppbjuden på dans få vara delaktig. Få smita in i kökets värme, ta en handduk, torka tallrikar och känna sig sedd. Få lyssna och delta i deras samtal och hoppas att en dag få bli så klok som de var.

Tankar vid Torslunda Hembygdsgård den 6 juni 2017

En förkortad version av det tal jag höll på nationaldagsfirandet i Torslunda hembygdsgård

En hembygdsgård bär en bygds, en sockens historia och är en källa till kunskap och en plattform för oss och kommande generationer som är med och skapar framtidens hembygd.

Nationen Sverige är ett lapptäcke av olika hembygder: geografiska, mentala och historiska. Och en del av rutorna bär på platser och minnen från andra delar av vår jord. Ett lapptäcke i ständig förändring där nya rutor sys dit och mönstret förändras.

Nationaldagen kan vara en lämplig dag att reflektera över våra egna lapptäcken, våra mentala och fysiska hembygder: vår barndoms stigar, platser vi bott på, platsen vi bor på, släktens historia, kollektiva och personliga minnen.

Idag skrev Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför borde vi inte vara rädda för våra rötter” bland annat det här:

Hur märks det i mitt liv att min mormor föddes som statare? När jag kokar rabarber eller stryker örngott tänker jag på henne, nej, tänker är fel ord, hennes händer finns i mina. Också saker vi glömt eller aldrig varit med om kan eka för oss långt efteråt. Finns det inte fortfarande en ­obearbetad fantomsmärta i folkkroppen efter utvandringsvågen till USA?

I lapptäcket Sverige finns idag många andra smärtor vi tillsammans måste hjälpa till att lindra. Många i Sverige idag bär minnen av krig och svält, minnen av flykt över hav och land. Och vi lyckligt lottade som sluppit dessa upplevelser behöver komma ihåg detta, se parallellen i vår egen historia och bjuda in till gemenskap.

Låt oss gå tillbaks till statarlängan, rabarberna och örngotten eller vad det är som väcker minnen om våra egna liv och historia. Vår egen Madeleinekaka, namnet på den kaka som var utgångspunkten för den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. En kaka som gav upphov till en svit på sju böcker

Själv kan jag ibland reflektera över hur det märks i mitt liv att min far också föddes i en statarlänga, blev bonde, men att hans passion och engagemang var kultur och hembygdsrörelsen. Sådana här tankar och reflektioner har vi säkert alla och som sagt, det här är en bra dag att låta dem utvecklas.

Numera märks det tydligt i mitt liv att jag vid sidan av min man också lever tätt intill en annan man, Carl Malmsten. Ja, jag har aldrig träffat honom, men han finns mycket påtagligt i väggarna på min arbetsplats Capellagården.

Carl Malmsten kom till Vickleby 1957, grundade Capellagården och förändrade en hel by och kanske hela södra Öland genom den injektion och energi han gav kulturlivet då som nu.

Han lämnade sin hembygd som var Bergshamra vid Brunnsviken i Norra Stockholm vid 69 års ålder, för att tillsammans med hustrun Siv bygga en skola på Södra Öland. Han bodde här långa tider, förlorade sitt hjärta till Öland, fick sista vilan på Vickleby kyrkogård.

Han sökte och fann en plats där han kunde förverkliga sin vision:

  • En plats där man kunde odla sin egen mat, njuta av sin egen trädgårds skönhet
  • En plats där man kunde bo, äta, leva, arbeta i gemenskap
  • En plats för möten, goda samtal och för att lära känna nya människor
  • En plats för inspiration, kreativitet i en miljö med vacker natur och mycket kultur

Idag är utmaningen, för oss som verkar på Capellagården, men också för Vickleby och resten av Södra Öland att förvalta hans arv och tolka hans filosofi i vår tid.

Tolka i vår tid… Ja det gäller hela vårt nationella och kulturella arv också. Att vi förmår tolka det i vår tid. Och hur gör vi det: ja låt oss göra som Carl: skapa möjligheter för de goda samtalen, för gemenskap mellan människor, för görandet och skapandet och för att få gemensamma upplevelser.

 

 

 

 

En hummer på diskbänken

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Vad ska vi äta idag?

I kväll åt vi blinier med gräddfil, lök och ishavsrom. Det är ju helgkväll och skäl till lite lyx.
Lyx och lyx. Kommer man skratta åt vår meny om 50 år? Jag slog upp mammas ”Husmoderns köksalmanack” årgång 1966. Då i min barndom åt vi lutfisk på trettondagen. Efterrätten var äpplekaka med vaniljsås. Inte precis vad jag skulle planerat i år.
Husmoderns köksalmanack var hemmets sambandscentral. Här skrev mamma instruktioner och matsedlar till hembiträdet. Varje dag fanns det ett färdigt förslag med recept tryckt i boken om den egna fantasin skulle tryta.”Evas kaviarlåda med kokta ägg” var redaktionens förslag, men vi åt som sagt lutfisk.

För Er som vill testa kaviarlåda är receptet följande:

Skiva kokt potatis och lägg i en form. Öppna en burk kaviar (Kalles?) och bred över. Stek gul lök och lägg på. Lägg sedan på ett lager skivad potatis till, häll över lite gräddmjölk och ett lite riven ost. Gratinera.

Ring klocka, ring

Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.

 

 

 

Ett julminne

Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.