Vad ska vi äta idag?

I kväll åt vi blinier med gräddfil, lök och ishavsrom. Det är ju helgkväll och skäl till lite lyx.
Lyx och lyx. Kommer man skratta åt vår meny om 50 år? Jag slog upp mammas ”Husmoderns köksalmanack” årgång 1966. Då i min barndom åt vi lutfisk på trettondagen. Efterrätten var äpplekaka med vaniljsås. Inte precis vad jag skulle planerat i år.
Husmoderns köksalmanack var hemmets sambandscentral. Här skrev mamma instruktioner och matsedlar till hembiträdet. Varje dag fanns det ett färdigt förslag med recept tryckt i boken om den egna fantasin skulle tryta.”Evas kaviarlåda med kokta ägg” var redaktionens förslag, men vi åt som sagt lutfisk.

För Er som vill testa kaviarlåda är receptet följande:

Skiva kokt potatis och lägg i en form. Öppna en burk kaviar (Kalles?) och bred över. Stek gul lök och lägg på. Lägg sedan på ett lager skivad potatis till, häll över lite gräddmjölk och ett lite riven ost. Gratinera.

Ring klocka, ring

Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.

 

 

 

Ett julminne

Det är julafton 1890. Min fars farmor Johanna står med sina syskon i fönstret i det lilla torpet. De väntar otåligt på att far ska komma hem. I år ska de nämligen fira julafton har han lovat. När han kommer hem från dagsverket på Stensjö gård i Halland ska han ha med sig en julgran. Granen ska de pynta med röda äpplen de sparat undan och så ska de dansa och sjunga.

Men far kommer aldrig. De väntar och väntar. Till sist somnar minsta syskonet och snart har alla barnen somnat. Först vid midnatt kommer Gustaf hem. Det hade blivit dubbla dagsverken för torparna. En skuta hade kommit från England och den skulle lastas med gatsten från gårdens stenhuggeri. När han till sist fick lämna arbetet var det så mörkt att han fick tag i en tall istället för en gran. Hustrun Anna tyckte inte att de skulle väcka barnen utan fira jul dagen efter. Men Gustaf menar att ett löfte är ett löfte och barnen väcks mitt i natten. ”Vi pyntade tallen”, berättade Johanna för sina barn och barnbarn. ”Sedan sjöng vi och dansade halva natten.” Denna jul var den finaste hon upplevt och aldrig tyckte hon någon julgran var bättre än barndomens tall.

Jag vill till Kocs

”Kocs är en ort i provinsen Komárom-Esztergom i nordvästra Ungern. Den ligger ca 10 km sydväst om Tata och ca 75 km väst om Budapest. År 2004 hade Kocs 2 716 invånare. Känt för vagntillverkning” (Wikipedia)

Lyssnade på ett föredrag av professor Lars Lindqvist igår och lärde mig att ordet coach  kommer just av namnet på orten där man 1400-talet hade en duktig vagnmakare som kunde tillverka mycket komfortabla vagnar för persontransporter. Orten gav sedan namn åt hästdragna vagnar och tyskans kutsche, franskans coche samt engelskans coach stammar alltså från ortsnamnet.

Sedan blev det engelska coach också generellt en metafor för såväl handledare inom idrott som inom engelska skolväsendet. Och idag så coachar vi människor såväl inom företag som inom personlig utveckling och jobbsökande.

Men allt började i alltså i Kocs för mer än 500 år sedan och nu när jag ibland känner mig sliten som ledare och coach efter snart  25 år som chef kanske en resa till platsen där det hela började skulle ge lite näring och energi? Om inte annat iallafall miljöombyte.

2 februari – vilken festdag!

Förutom den kyrkliga högtiden Kyndelsmäss kan vi fira:

James Joyces födelsedag
Murmeldjurets dag
Kvinnofestdagen

Den sistnämnda festen lär vara en sed i det gamla bondesamhället som kommit av likheten mellan uttalet av kyndel och kvinna ( låter lite långsökt?)
Och då kvinnorna i byn samlades för en egen fest med mycket stearinljus och festande på de sista resterna av julmaten.

Medelålders dam på tåg

 

Åkte tåg från Laholm till Kalmar för ett dag sedan.  Det var ingen bra resdag. Jo, för Öresundståget, men inte för resenärer utan platsbiljett.

Tåget jag skulle byta till i Lund var redan överfullt av resenärer från Kastrup som skulle hem till Småland. Inte nog med att alla sittplatser var slut, gången var full av stora resväskor och med oss som gått på i Malmö eller Lund.

Och jag som hade läsplattan full av nedladdade tidningar och Björn Larssons senaste bok i väskan. Och jag som skulle skriva så mycket och planera så mycket.

”Varsågod damen, här är en plats” hörs plötsligt en stilig ung man med småländsk dialekt och mellanöstern-utseende säga. Så trevligt, tänkte jag, att en ung man reser sig och offrar sin sittplats för en äldre dam.

Men så inser jag att det är jag som är den äldre damen. Äldst i mittgången. ”Tack” säger jag generat och dimper ner på stolen.  Det är rätt trångt för stolen är vid en fyra-plats och jag kommer inte riktigt för mig att börja packa upp mina ambitioner ur den gamla röda ryggsäcken.

Ryggsäck ja, Runt mig sitter tre oerhört eleganta damer; fru, mamma, syster (?) till min välgörare. Snygga sjalar, perfekta makeuper, fina blusar och kjolar. Högklackade eleganta stövlar, smycken och flotta handväskor.  De hade säkert rest långt av de stora resväskorna i gången att döma. Men något resdamm eller ressvett syntes eller kändes inte.

För min enormt långa resa mellan Laholm och Lund hade jag klätt mig i praktiska walkingskor (fula!), jeans och min Burberry oljerock. Förlåt, menar min oljerock från Börjes för 425 spänn. Elegansen toppades av den röda ryggsäcken med reklamtryck från Högskolan i Kalmar på.

Ett tag hoppades jag att oljerocken fick mig att se ut som en dam från den skånska adeln, men jag insåg att min outfit snarare gav mulletant-signaler. All respekt till Friluftsfrämjandet, men ibland vill man hellre vara skånsk adel.

Istället för att läsa började jag lyssna på Pod-radion Värvet. Intervju med Mikael Bindefeldt. Hjälpte inte upp självförtroendet alls. Men jag har ju faktiskt varit på en Bindefeldt-fest för en vecka sedan. På Waldemarsudde. Funderade på hur jag skulle kunna nämna detta för mina eleganta medresenärer, men kom inte på något sätt. På Waldemarsudde var jag något elegantare klädd; inte adel men åtminstone som en bonddotter.

I Växjö klev mitt ressällskap av och jag började boosta mig genom att lyssna på en intervju med Bea Uusma. Mulletanten blev plötsligt en polarfarare och klädseln kändes helt rätt. Framme i Kalmar var jag helt i balans och kände mig väldigt bekväm som äventyrare. Tills jag skulle resa mig upp och gå av tåget. Sabla knän att vara stela och göra ont. Blir inte lätt att nå Vitön på min polarexpdition..

Stapplar fram i gången och hör en yngling säga: ”Ska jag hjälpa damen med väskan”?