Glöm inte Homs

Bläddrar man förbi alla artiklar om den nya prinsessan möter man en annan verklighet. Glöm inte bort babyn i Homs och glöm inte bort den modiga reportern Marie Colvin som skrev från den syriska staden Homs: ”Såg en bebis dö i dag. Splitter, läkarna kunde inget göra. Hans lilla mage hävdes tills han slutade andas. Kände mig hjälplös.”. Idag är även Marie Colvin död. Åsne Seierstad tecknar ett fint porträtt av sin vän i DN. ”Hon skrev med hamrande samvete”.

Ingen tid att mata duvor

”Först brukar jag skriva ordet ARBETSRO på tavlan. Utan arbetsro ingen inlärning. Sedan förklarar jag att det är jag som är kung i det här klassrummet”. Citatet är från DN:s Familjesida och det är Åke Malmberg som berättar. Han fyller 75 år idag, och förutom att arbeta som lärarvikarie med ovanstående som yrkesknep så är han även reseledare.

Åkes livsstil ligger i tiden nu när pensionsåldern kanske höjs. Här gäller det för en stackars 53-åring att inse att det är 20 år kvar innan det är dags att mata duvor i parken. Tänker på en bekant som också var lärarvikarie fram till 80-årsåldern. Hans knep var att ha kostym, vit skjorta och fluga på jobbet. ”En sådan klädesel hade ungarna aldrig sett så de blev tysta av bara min uppenbarelse. Sedan sa jag att de var tvungna och ta det lite lugnt så jag inte fick en hjärtattack och dog eftersom jag var så gammal” brukade han belåtet berätta. Se där – ytterligare ett yrkesknep.

Igår hade jag en inskolningsdag på mitt nya jobb som jag tillträder officiellt 2 april. Min företrädare är 70 år ung och vi startade vår gemensamma arbetsdag klockan 7 på morgonen. 11 timmar senare avslutade vi dagens sista möte och sa trevlig helg till varandra. Han gick med spänstiga steg till gaten på flygplatsen för att flyga hem, jag körde dödstrött de två milen hem och somnade framför TV:n.

Det gäller att kämpa på och försöka hålla jämna steg med 70-åringarna. När jag har åldern inne ska jag minsann bli drottning på jobbet.

Världen bättre än vi tror

Jag erkänner: aporna på Skansen kan mer om världen än jag. Eller rättare sagt så skulle deras slumpmässiga svar på frågor om världens tillstånd ge fler rätt än vad många av oss skulle svara. Vi är indoktrinerade av gamla, inaktuella kunskaper, fördomar om biståndsverksamheten samt av det ständiga bruset av negativa nyheter.

Inte visste jag att läskunnigheten bland unga Tanzanianer är 80% eller att familjeplaneringen har slagit igenom i många muslimska länder. Nu vet jag lite mer tack vare Hans Roslings artikel i DN i veckan.

Mer positiva nyheter: följ folkbildaren Hans Rosling på hans hemsida http://www.gapminder.org/

Ett fruset ögonblick

En hel första klass tysta och chockade. En blek fröken. Vad ska hända? Stackars Lars! Vilken hemsk present.

Det är adventstid. Året är 1965. Alla barn i klassen skulle ta med en inslagen liten present och varje dag i december fick en av oss välja ett paket. Och en dag var det Lars tur och han fick Kickis paket. Stackars Kicki som inte hade någon hemma som brydde sig särskilt mycket om hennes skolgång. Men Kicki hade varit driftig och själv letat upp något vackert i skafferiet och slagit in det.

Nu satt vi alla och tittade förskräckta på ett färgglatt buljongpaket. Skulle Lars börja gråta? Nej då. Han kom med de förlösande orden som fick hela klassen att andas ut, fröken att få färg i ansiktet och Kicki att sluta skämmas.

”Tack så väldigt mycket. Det här ska jag ge mamma i julklapp”.

En annan tid, men ändå nära

Svenska Dagbladet hade igår en ledare med en personlig och fin skildring av ett Sverige som inte ligger långt borta i tiden. ock blev det en märklig eftersmak av läsningen då författaren Per Gudmundsson låter berättelsen från fattigsverige och sin morfar hårda uppväxt mynna ut i en anklagelse mot Juholts mottagande av bostadsersättningar. Är alla moderater historielösa? Vilka ägde torvmossarna där 14-åringar fick slita ont och vilka var ordförande i fattigvårdsstyrelserna som tvingade människor leva och dö i förnedring och fattigdom? Kan det ha varit högermän?

Låt oss i alla fall konstatera att girighet, likgiltighet och ren ondska tycks vara människans onda följeslagare och bästa sättet att skydda oss för varandra är att bygga ett anständigt samhälle där mänskliga rättigheter hela tiden försvaras.

Fattigsverige är förvisso långt borta, men skildringarna från de privata äldre boendena i Stockholm visar med önskvärd tydlighet att smahällsbygget har sina brister.

Vi behöver också påminnas om det samhälle som de flesta av oss kommer ifrån för att inse vikten av det goda samhället och bättre förstå vad som är viktigt.

Sitter med min egen fars berättarskatt framför mig. När han gick bort 2007 hade han levt i nästan 80 år i ett samhälle där han föddes som statarson, fick ta emot allmosor under kriget för att han och syskonen inte skulle svälta, till att uppleva hur Sverige blev ett välfärdssamhälle.

Han var född 1928 och det betyder att hans berättelser och minnen har rätter långt in i Sveriges 1800-tal. Några av hans fina minnesskildringar har jg tidigare publicerat på bloggen, t ex Till minne av min far och fler kommer.


Min egen Mima

I Harry Martinsons rymdepos Aniara förströdde sig de stackars utlämnade passagerarna med bilder från den mystiska apparaten Miman.

Vi hade salighetens strand i miman fången,
i timmar lyste dess härlighet.

Är det en Mima jag köpt? Sitter med min iPhone i handen, försedd med läderfodral från Mulberry, och undrar om jag är riktigt klok. Falla så lätt för en frestelse! Jag borde veta att

Men nu är salighetens värld förgången,
förslungad mot en annan ändlöshet.
Bland mörka skuggor dränktes denna saga
av strömmar som ej miman kan förjaga.

Och vi är åter huttrande och svaga.

Nåja, min Mima hjälper mig minsann både med mental träning, meditation och mindfulness. Dessutom kan jag lyssna på Tranströmers dikter och på Roseanne Cashs musik.

Och så har jag laddat ner ett stearinljus där lågan slocknar om jag blåser på den. Kul en hel kvart.

Och tänk att ett köp av en iPhone lockar till omläsning av Martinsons diktning. Det är inte så dumt att äga en Mima

Vägen valde dig

Det är nu 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch i Kongo. Läser  i kväll hans postuma dagbok ”Vägmärken”.  Dagboken fanns i hans bostad i New York tillsammans med ett brev ställt till hans vän kabinettssekreterare Leif Belfrage. I brevet säger Hammarskjöld att dagboken får publiceras för att ge eftervärlden den ”enda riktiga profile som kan tecknas”.  Till mångas förvåning kom en ganska okänd sida av FN:s generalsekreterare fram:  intresset för mysticism och meditation.

Hammarskjölds gärning som generalsekreterare kan inte överskattas, men tillhör ändå samtidshistorien. Den utgivna dagboken är däremot en ständigt aktuell källa att begrunda och meditera över.

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”.

Var dag den första -.Var dag ett liv”.

När jag läser om Hammarskjölds liv och gärning och den stoicism och uppoffring han visade tänker jag att nedanstående dikt så väl summerar hans syn på liv och plikt och också kan vara tröst till oss vanliga dödliga som ibland kan tycka våra plikter tynger:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig-
och du ska tacka.

Varför kan inte kvinnor vara mejerister?

Sitter och följer upp ett projekt vi jobbar med på firman: automationslösningar åt Stockholm Mejeri Kallhäll. Projektet går bra och både vi och kunden är nöjda så är långt. Det är en imponerande anläggning: man tar emot 200 miljoner kg mjölk varje år och tillverkar 50 olika mjölkbaserade produkter.

Tänker på det när jag går förbi mejeriet i Vickleby som har fått nytt liv som bykrog på sommaren. Som mejeri försvann det dock redan 1948. Som mest tog man emot 1 miljon kg  mjölk per år från 44 gårdar. På 30-talet fanns det 22 mejerier på Öland, idag inte ett enda. Mjölken transporteras över bron till Kalmar.

Mejeristen i Vickleby hade tjänstebostad i form av ett rum i mejeribyggnaden och enligt protokoll från 1922 rätt att hålla sig med gris. Var den stian fanns framgår inte. Undrar om mejeristen på Stockholm Mejeri har tjänstebostad och gris?

Men mest nyfiken är jag på vad som hände på mejeriet i Vickleby 1915. Jag citerar den hemlighetsfulla texten ur jubileumsskriften ”Öländsk Mejerihantering 100 år 1885-1985”:

De första 10 åren hade man kvinnliga mejerister. Av viss orsak beslöts 1915 om manliga mejerister, Oskar Levin till 1920, därefter Hilmer Vickström, som skötte mejeriet på ett mycket föredömligt sätt.”

Då andra sovit..

”Då andra sovit har jag läsit, då andra supit har jag skrevit”.

Så svarade prosten Pehr Osbeck, en av Linnés lärjungar, de som beundrade hans stora arbetskapacitet.

Tänkte på detta citat när jag lyssnade på idrottspsykologen Lars-Erik Uneståhl som menar att talang är överskattat; det handlar om inställning och hårt arbete. Inget att skylla på med andra ord. 1000 timmar om året i 10 år skapar en mästare, inget annat. Så det är bara att kavla upp armarna.

Samma tanke har konstnären Yrjö Edelmann som arbetar disciplinerat i sin ateljé från tidig morgon till sen kväll och som i en tidningsartikel säger att brist på inspiration är amatörernas bortförklaring.

Med andra ord – det är bara att kavla upp armarna. Men först ska jag ha semester.