Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.