På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.