En magisk plats

Det var i orkidéernas tid. Två unga studenter från Linköping vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av  Sankte Pers nycklar och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Den prestegifyllda och lite lätt elitistiska norska floran av Lid och den svenska klassikern Krok & Almquist. Fast studentskan hade också packat ner en bildflora i smyg. Efter några timmars botaniserande på Alvaret såg de bort mot väster där ett kyrktorn och några uppstickande tak avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Vickleby alvar, foto författaren

Det var också i syrenernas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande syrendoft omkring sig, och kom ner till Vickleby Bygata med  Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De vågade sig inte in på området utan gick vidare söderut längs bygatan i Vickleby. Längre bort låg en affär som tyvärr hade hunnit stänga. Försiktigt satte de sig på affärstrappan och drömde. Drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats där en unik natur möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och pojkvännen, som nu blivit min make, och jag flyttade in i gamla affären i Vickleby.

För Siv och Carl Malmsten var säkert Vickleby också en magisk plats. De kom en vårdag 1957 till Vickleby för att titta på en gård som kanske kunde passa till att bli en skola. Efter flera tidigare skolprojekt visste de nu vad de sökte. Det skulle inte bara vara byggnader lämpliga för hantverksutbildning. De hade ett helhetstänkande om att de studerande skulle kunna bo, äta och leva i en gemenskap. Verkstäderna skulle kunna vara öppna dygnet runt alla dagar i veckan. De hade också två andra viktiga krav på platsen. Det ena var att skolan skulle omges av en trädgård så att man kunde odla grönsaker till skolans kök och där blomsterrabatter skulle bidra till inspiration och till platsens skönhet. Det andra kravet var att det skulle vara nära till en inspirerande naturmiljö.

Gården de bestämde sig för att köpa uppfyllde med råge alla deras önskemål och de kunde snart starta såväl sommarkurser som helårsutbildningar i möbelsnickeri, textil och keramik.

Capellagården, foto Urban Anjar

Även Carl von Linné var förtjust i dalgången där Vickleby ligger. Han berättar i sina noteringar från sin öländska resa i juni 1741 om att: ”Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin ser, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa; de bestodo av lind, hassel och ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar eller mossa; här och där såg man de härligaste ängar av åkerfält.” Nu är dalgången till största delen uppodlad, men i naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man fortfarande uppleva den miljö som Linné uppskattade så mycket. Han har också skrivit en rekommendation om att ” En som blivit trött vid denna världens ostadiga sinnelag och söker undandra sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare reträtt.”

 Linné var utsänd av svenska riksdagen för att kartlägga rikets tillgångar i form av främst outnyttjade naturtillgångar, men det hindrar inte att reseskildringen från den Öländska resan är en fantastisk och njutbar berättelse om vårt landskap. Även om han har ett starkt sinne för florans och faunans skönhet trots sitt egentliga ekonomiska uppdrag så var han inte speciellt imponerad av Alvaret. Kanske var alvarmarken ändå alltför mager för att passa in i hans intresse.

Men Alvarets botaniska särart och rikedom blev under 1900-talet uppmärksammad av den tidens stora botanister och Sten Selander tillbringar mycket tid på Öland och vid sidan om Lappmarken blir Alvaret en plats som han inte bara beskriver vetenskapligt utan också poetiskt.

I en av de första broschyrerna för Ölands Konstnatt under Skördefesten fanns ett citat som jag tänkt på många gånger. Det var en gammal öländsk kvinna som på frågan vad hon tyckte om konstnatten entusiastiskt hade svarat att ”jag visste inte att jag bodde på en sådan här vacker plats förrän konstnärerna kom hit och berättade det”.

Det kan vara så med magiska platser. Även om vi njuter av att vara där blir upplevelsen ännu starkare ju mer vi kan avkoda naturen och kulturhistorien kring platsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s