Fredrikke

Så stod den lilla familjen tillsammans med sin barnflicka i nybyggarsamhället Bromölla. De hade kommit från Köpenhamn, troligen med häst och vagn, och nu skulle ett nytt liv starta, i ett nytt land. Axel drömde om att bygga ett industriimperium och Birthe om att starta ett sanatorium. Deras liv och karriärer blev inte som de tänkte om den första dagen i det nya landet. Vad drömde barnflickan Fredrikke om när hon stod där och förmodligen höll lille Otto i famnen? Kanske drömde hon om att få åka tillbaka till familjen i Danmark? Till alla syskon och vänner? Hon hade knappast drömt om att behöva leva och arbeta i ett annat land, men som tjänsteflicka var det bara att följa med, en del av flyttlasset helt enkelt.

Ungdomsporträtt av Fredrikke.

Fredrikke anade knappast att hon tre år senare skulle arbeta åt herrskapet med ett eget barn i famnen och med en make som var industriarbetare i Axels företag och att hon skulle bo och leva i Sverige hela sitt liv.

Men nu är det 1901 och familjen Hermansen gör sig hemmastadda i den nya bostaden. Det är säkert det finaste huset i Bromölla, men ändå långt ifrån den standard de haft i Danmark. Men nu är man nybyggare i ett samhälle fullt med möjligheter. 

Fredrikke kommer att arbeta nära frun, både eftersom hon är Ottos barnflicka, men säkert också för att de har språket och den danska kulturen gemensamt. Birthe lär Fredrikke elementär sjukvård och Fredrikke är så intresserad och läraktig och hon drömmer om att utbilda sig till barnmorska. Den ambitionen stödde Birthe, men Fredrikke blev inte antagen. Ingenjör Axel Hermansen å sin sida ville skicka Fredrikke på matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn, men det tackade hon nej till. Här var det kärleken som avgjorde. Hon hade precis träffat Herman och kunde inte tänka sig resa iväg.

Men 13 resor till Köpenhamn gjorde Birthe och Fredrikke tillsammans. Birthe behövde göra inköp och träffa sin släkt och kanske hann Fredrikke också med att besöka sina föräldrar som flyttat från Viborg till Köpenhamn. 

Hemma i Bromölla hade man pigor för städning och på Fredrikkes lott var förutom barnpassning att laga och planera maten samt göra inköpen. Varje onsdag och fredag åkte hon in till Kristianstad för att handla. Hennes hushållskassa var på 200 kronor i månaden. Förutom Otto och herrskapet fick hon servera mat till ingenjör Hermansens affärsbesök och till drängarna på en av de bondgårdar fru Hermansen köpt. Hon påpekar själv att makarna Hermansen var mycket nöjda med maten. Fästmannen, som sedan blev maken Herman, var dock mycket upprörd över att drängarna klagar på hennes mat. De danska recepten faller dem inte i smaken.

Men det är vardagsmaten hon ansvarar för. Det societetsliv som framförallt ingenjör Hermansen introducerar i Bromölla regisserades och arrangerades av makarnas ständige gäst, Einar Penders. Förutom att vara kock på bjudningar såg han också till att vinkällaren var full av champagner från den vingård han var agent för. En minnesvärd fest var när en ny fabriksdel invigdes i augusti 1904, ”Stora slammeriet” . Såväl landshövding som bankdirektören var på plats och en särskild festlokal byggdes i en park. 

Men även de anställda bjöds på fester. Båtar smyckade med björkris tog personalen till Ivön där man serverade mat och dryck.

Einar Peders vistelse i familjen fick ett förskräckligt slut. Fredrikke berättar själv om händelsen:

Jag gick upp med kaffe till honom varje morgon. Så kom jag en dag som vanligt och hade med mig min lilla Ester. Vi gick in först och frågade om han ville ha sitt kaffe. Det ville han först ha om en halvtimme, sade han. När jag var därinne så lade jag märke till att han hade lagt fram en del böcker och skrivit anvisningar om vart de skulle skickas. Så jag kunde inte låta bli att fråga honom varför han skrev det när han kunde göra det själv. Det ska ni inte fundera över, svarade han. Men jag borde ju ha förstått. När jag kom upp en halvtimme senare, så öppnade jag dörren och fann honom liggande död på golvet. Och fastän det är så många år sedan det hände så kan jag än idag inte öppna en dörr utan att det far genom min hjärna: vad ska jag finna därinne?

”Min lilla Ester”. Det är min mormor. Hon föddes 1904 så Peders självmord måste ha skett därefter.

Fredrikke arbetade kvar hos familjen Hermansen även efter giftemålet med Herman. De hade träffats i köket där Herman och andra arbetare kunde komma och köpa mjölk. Tycke uppstod och i januari 1904 gifte de sig och flyttade ihop i en lägenhet i en av Hermansens gårdar – Tiansgården. De skulle gift sig tidigare, för det var bråttom då Fredrikke var gravid, men hennes danska medborgarskap fördröjde hindersprövning och först efter annons i Post- och Inrikestidning kunde det konstateras att inga hinder för äktenskap förelågs. 

Fredrikke fortsatte arbeta hos herrskapet fram till 1906. Då hände två avgörande saker: Fru Hermansen köpte Ingelstad Herrgård söder om Växjö och började tillbringa allt mer tid där och arbetarna på bruket bildade till ingenjörs Hermansens stora ilska en fackförening. Herman var inte med på första mötet då hans kamrater var osäkra på vad han stod i frågan med en fru som arbetade åt Hermansen. Men dagen efter sökte han upp styrelsen och anmälde sig. Det tog inte lång tid innan ryktet nådde Hermansen och han konfronterade Fredrikke. Herman berättar:

En dag kom han till min hustru och sade: ”jag höre at Fredrikke vaert ude at agitere”. ”Det har jag inte alls”, sa hon, ”jag har mina åsikter men dem håller jag mig hemma med och springer inte ute och agiterar”. 

Men det slutade med att Fredrikke fick lämna sin tjänst och makarna Berger fick hitta en lägenhet som inte ägdes av bruket. Ett hårt slag för Fredrikke som in på skinnet fick känna att hon bara varit en utbytbar tjänsteflicka i familjen, inget mer. Att leva i samma lilla samhälle gjorde ju att möten blev oundvikliga.

”Sen mötte jag disponenten ibland utan att han hälsade på mig, och det var ju tråkigt efter att jag hade varit där i familjen så länge.”

Det blev ett förändrat liv nu. Från att haft en fot i herrskapsfolkets liv och leverne blev hon nu en vanlig fabriksarbetarehustru. Dessutom en kvinna som talade svårbegriplig danska vilket kanske inte gjorde umgänget med de andra fruarna lättare. Men två saker gjorde henne lite speciell. För det första var hon ju kunnig i sjukvård, upplärd som hon blivit av läkaren Birthe Hermansen och hon tog hand om en hel del enklare sjukvårdsfall hemma i köket. För det andra var hon uppe i Ingelstad på herrgården vid två tillfällen och hade ögonvittnesskildringar därifrån att berätta. För även efter att ingenjör Hermansen också lämnat Bromölla måste det ha gått historier om familjens fortsatta öde. I Landsarkivets intervju med Fredrikke 1947 och i en bandad intervju 1950 har Fredrikke mycket att berätta om Hermansens tid i Ingelstad. Får dock erkänna att min mormorsmor verkar ha gjort sina egna tolkningar och kryddat berättelserna med en hel del osanningar. Det mesta till ingenjörens nackdel. Honom verkar hon ha haft ett livslångt agg till.

Sysslor i det egna hemmet lär inte saknats. 1906 hade Fredrikke och Herman två barn, min mormor Ester och lillebror Erland. Sedan fick de ytterligare fem barn och hade också periodvis fosterbarn.

I slutet på 20-talet när de äldsta barnen hade flyttat och bildat egna familjer åkte Fredrikke till ett barnhem i Kristianstad för att hämta ett fosterbarn till, Allan. Men när hon kom till barnhemmet var det en liten parvel som högg henne i kjolarna och vägrade släppa. Fredrikke veknade och kom hem med både Allan och Kurth. Två nya småbarn att fostra för det 50-åriga paret. 

Jag tror att Kurth blev ett barn som verkligen stod Fredrikke och Herman nära och han blev som deras son, men längtan efter att få kontakt med sina riktiga rötter släppte inte honom. Jag fick aldrig lära känna Kurth, som gick bort 2007, men har haft förmånen att träffa hans hustru Svea och hört vad hon berättat om Kurths uppväxt i det Bergerska hemmet. En märklig händelse som han berättat för sin hustru var att när han var riktigt liten och lekte i trädgården kom en man förbi, tittade på honom och gav honom en slant. När han sprang in och visade slanten för Fredrikke sa hon ”Det var din far”. Var mötet uppgjort för att fadern i smyg skulle få se sin son? Kurth fick aldrig veta. Nästa möte med fadern lämnade en livslång bitterhet. Kurth åkte i smyg i tonåren till Eslöv där han visste fadern arbetade som bagare. Han sökte upp fadern och blev tillsagd gå tillbaka till stationen och vänta där. Sent omsider, när fadern slutat sitt arbete, kom han och bjöd på lite mat och lämnade några sedlar samt gav en brysk uppmaning till sonen att aldrig mer söka upp honom. Bagaren hade en ny familj som inte visste om att han sedan tidigare hade en son. Kurth hade han fått som ung med en ung kvinna och igen av dem var beredda att gifta sig och ta hand om sonen. Kurth blev därför barnhemsbarn. 

Hela släkten samlad framför Fredrikkes och Hermans hus på Hermnans 70-årsdag. Hagberts i Bromölla förevigade dagen.

Fredrikkes ålderdom blev dyster när hon gled in i svår demens, men förhoppningsvis hann hon glädjas åt att Kurth fick chansen göra en klassresa och läsa vidare på först Önnestads folkhögskola och sedan på Lunds universitet för att bli socionom.

Jag var bara fyra år när Fredrikke gick bort, men ibland talades det om henne och hemma hos min mormor Ester gick man aldrig ut i trädgården; man gick ut i haven. ”Det är för att Esters mor Fredrikke pratade danska” sa de vuxna. Sedan beklagade sig mina föräldrar över att det var så svårt att begripa vad hon sa. ”Synd”, sa de, ”hon hade säkert haft mycket att berätta”. Det var ju tur att personalchefen på Ifö-verken var insiktsfull nog att se till att hennes och många andras berättelser blev nedtecknade. 1950 gjorde någon en bandad intervju med Fredrikke och Herman och den fördes senare över på ett kassettband som jag fick för något år sedan. Det var med viss bävan jag började lyssna och hade en reservplan på att be några danska vänner hjälpa till att tolka hennes svårbegripliga danska. Men det var inga problem att förstå vad Fredrikke sa. Var det så att ovanan vid ett främmande språk som gjorde att hennes barnbarn inte förstod henne? Nu sitter jag vid skrivbordet och hör Fredrikkes och Hermans röster, 70 år efter att intervjun gjordes, jag hör deras berättelser, får ytterligare pusselbitar till deras liv, känner närheten fast det är 60 år sedan de lämnade jordelivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s