Äntligen hade jag hittat platsen. Efter att ha irrat runt en stund på kyrkogården stod jag framför graven. Min mormors föräldrars grav, Fredrikke och Herman Bergers. Två strävsamma, fattiga arbetare i Bromölla som nu vilar i de rikas del av kyrkogården.

När mormorsmor Fredrikke blev intervjuad av Landsarkivet i Lund 1949 var det första hon stolt berättar är att hon och maken Herman kommer att begravas i gravplatsen som hennes arbetsgivare vid sekelskiftet, ingenjör Hermansen, köpt åt sig och sin familj. ”Hermansen gick det dåligt för. Han slutade som en fattig man på ett Lasarett i Köpenhamn. Sin grav han hade köpt här fick han ingen användning för, och eftersom platsen redan är köpt en gång så ha de bestämt att jag och min man ska vila där, när vi slutar en gång, eftersom jag nu var hos dem i så pass många år och är närmast till det.”

Det är Fredrikkes egna ord, fast översatta till svenska. Hon lärde sig inte tala svenska ordentligt utan blandade in danska ord och hade dansk betoning hela vuxenlivet i Sverige. Till Bromölla kom hon med som tjänsteflicka åt familjen Hermansen år 1901 då ingenjör Axel Hermansen köpte AB Ifö Kaolinbruk.

Fredrikke och Herman fick alltså platsen, men tog inte plats. Här skulle säkert varit en hög sten, ett staket med järnkätting, kanske buxbomhäck. Istället blev det en liten liggande sten mitt på en stor tom yta. Även efter jordelivet märks klasskillnaderna fastän de ligger i den förnämsta delen av kyrkogården. Eller kanske just därför blir det extra tydligt.

Vilka ”de” var som gav gravplatsen till Fredrikke och Herman framgår inte. Kanske kyrkorådet?  I en uppsats som Kaisa Persson skrivit under en kurs i Trädgårdshistoria på Alnarp 1999 berättar hon att den här delen av Ivetofta kyrkogård anlades runt år 1900 och välbeställda Bromöllabor erbjöds köpa gravplatser längs med ytterkanterna av kyrkogården. I mitten blev sedan mindre bemedlade begravda. Utifrån dåtidens klassperspektiv var det här Fredrikke och Herman hörde hemma. Men sett till deras liv och gärning förtjänar de både gravplatsen de fick och att bli hågkomna. Fredrikke med socialt patos som tog  hand om ett övergivet barn som fosterson och som såg till att ett begåvat barnbarn fick gå i realskolan, Herman som var med och drog igång en fackföreningsrörelse på Iföverken och som stred för sig och sina kamraters rätt till drägliga löner och arbetsvillkor. Ett engagemang som kostade Fredrikke jobbet för ingenjör Hermansen lät henne välja mellan anställningen och fästmannen. Även bostaden miste de.

Men efter ett långt liv tillsammans fick de vila ihop i Hermansens grav.