Det är nu 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch i Kongo. Läser  i kväll hans postuma dagbok ”Vägmärken”.  Dagboken fanns i hans bostad i New York tillsammans med ett brev ställt till hans vän kabinettssekreterare Leif Belfrage. I brevet säger Hammarskjöld att dagboken får publiceras för att ge eftervärlden den ”enda riktiga profile som kan tecknas”.  Till mångas förvåning kom en ganska okänd sida av FN:s generalsekreterare fram:  intresset för mysticism och meditation.

Hammarskjölds gärning som generalsekreterare kan inte överskattas, men tillhör ändå samtidshistorien. Den utgivna dagboken är däremot en ständigt aktuell källa att begrunda och meditera över.

”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”.

”Var dag den första -.Var dag ett liv”.

När jag läser om Hammarskjölds liv och gärning och den stoicism och uppoffring han visade tänker jag att nedanstående dikt så väl summerar hans syn på liv och plikt och också kan vara tröst till oss vanliga dödliga som ibland kan tycka våra plikter tynger:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig-
och du ska tacka.