1980 började jag mitt liv med Olof Lagercrantz. Fick hans Strindbergbiografi i julklapp och sedan dess har få  författare betytt mer för mig. Hans författarbiografier om James Joyce, Agnes von Krusenstierna, Stig Dagerman och Gunnar Ekelöf och många andra har lotsat in mig i nya världar och nya bekantskaper. Han har varit min ciceron i Dublin där jag med boken ”Om James Joyce” vandrade i Ulysseus fotspår. I somras stod jag på kyrkogården i Älvkarleby för att besöka Stig Dagermans grav. Olofs biografi låg i packningen.

Oblygt har jag klivit in i hans liv genom att läsa hans dagböcker och dikter. Sömnlösa nätter har jag suttit och läst vad han skrivit och tänkt att mycket av dessa texter var hans terapi att skriva under tunga arbetsår. Min terapi är att  ha hans böcker som sällskap i läsfåtöljen.

Nästa vecka  skulle han fyllt 100. Jag minns hans 90-årsdag. . Då levde han fortfarande och den fina vänboken ”Vårt behov av Olof” kom ut. Den ska jag läsa om i helgen tillsammans med DN:s kulturbilaga som idag är helt ägnad åt Olof Lagercrantz. Minns också när jag hörde på radio den 23 juli 2002 att han avlidit. Satt i bilen utanför Linneryd i Småland och kände mig väldigt sorgsen.

Det är författaren Olof Lagercrantz jag känner. Opinionsbildaren, kulturkritikern  och journalisten Olof Lagercrantz vet jag mycket lite om. Känner inte heller personen mer än som biografiska data.. Var för ung när han var DN:s  chefredaktör. Förstår dock att han var omstridd och den väne mannen i fluga hade en skarp tunga och en skarp penna. Vet inte riktigt om jag vill bli vän med även den Olof. Men ska i alla fall läsa samlingen av artiklar som finns utgivna i boken ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”.

Det sista ordet ger jag poeten Lagercrantz:

En blödande ros

Finns en blödande ros

I världens stora trädgård.

Bryt den åt mig,

kära mäster.

Jag vet ett hjärta

i otakt med hela världen.

Jag vet ett bröst

i pansar tvingat in.

Där fäster jag rosen

och allt blir bra.

Visst blir allting bra.