Passa tider eller passa tillfällen?

Läser ett citat av Tomas Sjödin:

”Varför är vi så noga med att passa tider och så slarviga med att passa tillfällen? Möter man en människa som har något att berätta om den inre läkedom och den helhet vi alla tycks längta efter, ska man inte gå sin väg. Då är det mötet man ska passa, inte tiden.”  (Sjödin T: Jag lutar åt Gud. Libris 2010).

Vi har ju svårt att skilja på vad som är bråttom och vad som är viktigt.  Men viktigt för mig just nu är en promenad med maken och att sedan hämta en vän på flyget.

Maken skrev i sin blogg om viktigt /bråttom alldeles nyss. Läs den här.

 

Alla dessa dagar

” Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att det var livet”.

Så lyder dikten ”Förlusten” från diktsamlingen ”Den kapsejsade himlen” av Stig Johansson. Kanske är texten enav Sveriges mest kända och använda, men få vet att det är en dikt eller vem som är författare. Talesätt, ordspråk eller tänkvärt ord är vad dikten oftast benämns som.

Men detta är mitt bidrag till att Stig Johansson lyfts fram. Fyra diktsamlingar har han hittills gett ut. Köp eller låna dem för det är han värd.

Fyll ”alla dessa dagar” med lyrik för då blir dagarna livet.

 

Drabbad av poesi

Barometern hade i går på ledarsidan en essä om poesi av Ulf Wickbom. Befriande och hoppingivande dagen före valet.

Nu har jag också lyssnat på essän som finns som ljudklipp på Barometerns hemsida.

Äntligen poesins comeback? När börjar vi memorera dikter igen för att ha till hands i sällskapslivet eller på jobbet?

Det är inte lika lätt att lära sig dikt i medelåldern som det var under skoltiden, men jag kämpar med att lära mig åtminstone början av essäns temadikt av Gunnar Ekelöf:

      • En värld är varje människa
      • En värld är varje människa, befolkad
        av blinda varelser i dunkelt uppror
        mot jaget konungen som härskar över dem.
        I varje själ är tusen själar fångna,
        i varje värld är tusen världar dolda
        och dessa blinda, dessa undre världar
        är verkliga och levande, fast ofullgångna,
        så sant som jag är verklig. Och vi konungar
        och furstar av de tusen möjliga inom oss
        är själva undersåtar, fångna själva
        i någon större varelse, vars jag och väsen
        vi lika litet fattar som vår överman
        sin överman. Av deras död och kärlek
        har våra egna känslor fått en färgton.Som när en väldig ångare passerar
        långt ute, under horisonten, där den ligger
        så aftonblank. – Och vi vet inte om den
        förrän en svallvåg når till oss på stranden,
        först en, så ännu en och många flera
        som slår och brusar till dess allt har blivit
        som förut. – Allt är ändå annorlunda.

        Så grips vi skuggor av en sällsam oro
        när något säger oss att folk har färdats,
        att några av de möjliga befriats.

Alltidhult och Tröstlösahult

Vi brukar använda det fiktiva (?) ortsnamnet Tröstlösahult för de små samhällen ”in the middle of nowhere” i Sverige där fina hus står öde och varje bebott hus har en rullatorramp och där sista affären, fabriken och macken fösvann på 70-talet.

Trodde att Aldrighult och Alltidhult också bara var sprungna ur vår familjs fantasi, men åtminstone Alltidhult är inte bara en existerande bygd, utan en i hög grad litterär sådan.

Alltidhult, i Blekinge på gränsen mot Skåne, är såväl beskriven av Harry Martinsson i ”Nässlorna blommar” som av Sven-Edvin Salje i romanserien om Kjell Loväng. Tänk vad man lär sig av att läsa Laholms Tidning!

Skolan i Alltidhult är k-märkt och finns beskriven på Länsstyrelsens hemsida.

Inga ursäkter eller tramsande om Tröstlösahult mer. Nu är det dags för en utflykt till Alltidhult.

Dödsmask och lustgård

”Till Boel av tillgivna vännerna Kickan och Alex julafton 1952”.

Hittade texten i Gullbergs diktsamling ”Dödsmask och lustgård” i halvfranskt band som jag köpte på antikvariat i Tingsryd häromdagen.

Känns nästan lite för privat att Boel, Kickan och Alex finns i min bokhylla. Vilka är de? Lever de ännu? Blev Boel glad över julklappen och läste hon Gullbergs dikter?

Jag har i alla fall läst dikterna nu och bitvis skämts över att jag är så obildad att jag inte vet vad karyatid är eller vem Faëton var och bara till nöds förstår de bibliska och hellenistiska associationerna. Jag hoppas Boel klarade detta bättre i tiden före Google.

Starkast intryck gjorde dock dikten med rötterna och associationerna till Småland; dikten om Gullbergs förfader orgelmästaren och bonden Johan Magnusson från Lemnhults socken.

Konflikten mellan skapande och försörjning uttrycker Gullberg så här lakoniskt:

Den som bygger en orgel åt Gud
låter sin gård förfalla.

Hela dikten  finns att läsa på nedanstående länk:

http://www.mars11.net/corner/backebo.htm

fotnot: karyatid=kvinnoskulptur i naturlig eller halvt naturlig storlek som används som stöd i stället för en kolonn

Faëton=Solguden Heleos son.

Sinnesfrid

Påverkar Internet vår hjärnas sätt att arbeta? Skadar den vår förmåga till djupläsning och koncentration?

Nickolas Carr menar det i sin bok ”Shallows” där han hävdar att internetanvändandet förändrar vårt sätt att tänka, läsa och minnas.

Sant eller inte. Sommaren är en utmärkt tid att skapa utrymme för koncentration på en uppgift i taget istället för det ständiga ”många bollar i luften”-livet. För mig passar läsning av böcker med lite tuggmotstånd bäst. Som vanligt börjar jag med Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Den påverkade mig djupt när jag var ung och den ger mig fortfarande intressanta tankespår.

I nästa vecka är det den 16 juni – dagen då James Joyces roman ”Ulysseus” utspelar sig. En mycket god ursäkt till att fördjupa sig i en bok som kräver mycket, men ger mångdubbelt tillbaka.
Djupläsning är min väg till kontemplation och långsamhet för att få ökad sinnesfrid. En motvikt mot det spännande och hetsiga livet som surfare och bloggare på Internet. Fast bloggandet skänker mig en möjlighet att sjunka in i en koncentration och välgörande fokusering och ibland få uppleva den euforiska känslan av flyt, ”flow”.

En Meccanoflicka berättar

Kristihimmelsfärdsdagen 2010. Det ösregnar ute. Minns tydligt en Kristihimmelsfärdsdag för 11 år sedan då vädret var likadant. Den då 12-årige sonen och jag ägnade hela den dagen åt att bygga en lyftkran i Meccano. Jag är nämligen stolt ägare till Meccanolåda nummer 4 som jag önskade och fick i 40-årspresent av maken. Presenten var inspirerad Jan Myrdals fantastiska bok ”En Meccanopojke berättar” (Wikens förlag 1989).

Får erkänna att jag sedan den dagen inte byggt med mitt Meccano. Men idag är det kanske lämpligt? En helikopter kanske? Eller är jag kanske en teoretisk Meccanoflicka som istället ska fördjupa mig i omläsning av Myrdals bok och lite surfande till spännande Meccanosidor?

Blir du inspirerad? Börja med www.internationalmeccanomen.org.uk/

Klättergrodan

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du klättrat upp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Trodde att Ferlin var sönderälskad, men efter att ha sett en fantastisk pjäs av Lokalteater i Kalmar med  Ferlin som tema   gick jag raka vägen till bokhyllan och började läsa om hans dikter.  Och visst har han överlevt min tonåriga sönderläsning och visst finns det så mycket mer än ”Barfotabarn” och ”Inte ens en liten grå fågel”.  Ovanstående dikt till exempel.  ”Klättergrodan” har gett namn till pjäsen där en utbränd schlagerförfattare får gå tillbaks i i tiden och möta Nils Ferlin och hans samtida författarbröder och -systrar på Cafe Cosmopolite. Levande 1900-tals historia i ord, bild och musik.

Ivars kvinnor

Det är säkert över 20 år sedan jag läste något av Ivar Lo-Johansson. Har gallrat rätt hårt bland titlarna i bokhyllan så där finns bara några enstaka böcker kvar av honom. Men måste medge att jag är sugen på att läsa om någon bok nu. Och framförallt läsa ”Ivar Lo-Johansson och kärleken” av Margareta Wersäll.

Maria Nordberg, Loyse Sjöcrona, Lillian Kåge, Ingrid Stiernblad, Sara Lidman och Ann Smith. Min tidigare bild av den ensamme ungkarlen som valde skrivandet före kärleken behöver revideras. Det enda som stämmer är att han valde skrivandet före barn och äktenskap. Eller kommer det snart ut en bok om hans okända barn?

Men visst är det härligt att få frossa i kärlek och relationer och få kalla det litteraturhistoriska studier! Framförallt är jag nyfiken på Loyse Sjöcrona. Hon som efter en sommar med Ivar Lo flyttade samman med Barbro Alving för en livslång relation. När skrivs biografin över henne?