Tack för allt Jacques Werup!

LP-skivan ”Kärlek mellan krigen” snurrar på skivspelaren. ”Tack för Allt /Tack för en vacker dag /Tack för allt välbehag, /Tack för allt smått och stort./Nu är det gjort” sjunger Jacques Werup. Ja, tack för allt; du har följt mig sedan 1983 när jag packade upp en samlingsvolym av dina dikter från ett bokpaket från förlaget Bra Lyrik. En stark läsupplevelse där det kändes som om dikterna beskrev mitt barndomslandskap och min flytt till staden. Dikternas precisa geografi: Österlen och Malmö gick lätt att överföra till Laholmsslätten och Linköping. Tyckte jag då och tycker jag än idag då jag läser om boken:

Tristessen, ödsligheten, tidens gång, längtan bort, längtan dit, kärleken  – och samma grundton  vare sig den geografiska myllan är land eller stad.

Samma år kom skivan med sånger  och musik av Jaques Werup och Rolf Sesam. Werups baksidestext känns skrämmande aktuell idag, eller kanske hoppfull idag:

Våra drömmar är hotade från alla håll. Kärleken är ett undantagstillstånd. Avspänningen påminner om stillheten före en urladdning. Ondskan före godheten. Kriget finns inuti freden. Hatet är kärlekens ena sida. Allt hör ihop, blandas och upplöses. Historien drabbar oss medan vi sköter vårt, livet, bagatellerna. Också under katastroferna småpratar folk, ammar, leker med husdjuren, dansar. Krigets eller kärlekens ansikte: banalt och sammansatt.

Jag kände inte personen Jacques Werup, men författaren Jacques Werup är viktig i mitt liv och det är med vemod jag läser minnesartiklarna om honom i dagens tidningar när han i veckan gått bort. Jag inser att jag missat hans sista bok som är en personlig essä om diktarnas och dikternas betydelse för oss människor. Du har funnits här heter den och är Werups personliga urval vilka hans följeslagare varit.

Jag ställer tillbaka boken från 1983, ”Mellan rotfrukt och måne” i hyllan. Tänker att snart får den sällskap av ”Du har funnits här”. 

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
(Envoi 1980)

Laga Ni Äta Vi

”Laga Ni Äta Vi”. Oumbärlig kunskap att ha med sig hela livet? Får medge att dotterns sambo med rötter i Norrland blev lite chockad när han första gången stod vid Lagans strand. Var detta den stora flod han lärt sig namnet på  i fjärde klass i skolan i Jokkmokk? Värre blev det förra helgen när vi åkte i Viskans dalgång från Varberg till Borås. Han hade nog väntat sig något större med tanke på den möda man lagt i skolan på att barnen skulle kunna Hallands floder utantill. Själv kan jag inte Norrlands älvar för vi hann inte så långt i Geografi i årskurs 4 innan det blev sommarlov.

Men jag kan kraftverken i Lagan från smålandsgränsen till kusten: Majenfors, Bassalt, Knäred Övre, Knärde Nedre, Skogaby, Karsefors och Laholm. Viktig kunskap som inpräntades i årskurs 3 i halländska skolor under 60-talet när vi läste om vårt eget landskap. Jag lärde mig också att det i Oskarström finns en jutefabrik och en katolsk kyrka för många industriarbetare var invandrade från sydeuropa. Idag är jutefabriken nedlagd, men katolska församlingen finns kvar. Kanske inte så anmärkningsvärt längre så att det måste inpräntas i varje 9-årig hallännings minne.

Det är inte så att jag dagligdags går och tänker på hallands floder eller ordningen på kraftverken, men  boken ”Electricitetens högborgar” som handlar om vattenkraftverken i Lagan var naturligtvis oemotståndlig när jag såg den i bokhandeln i Laholm. Skriven av Ida Dicksson, Lena Knutsson Udd och Bengt Spade och utgiven av Länsstyrelsen i Halland 2015. En fantastisk bok att fördjupa sig i: arkitektur, industrihistoria, teknik och natur. Mitt i läsningen och fascinationen inför bilderna av den tempelliknande maskinhallen i  Karsefors med vackert kakel i fönstersmygarna, kryssvalv i taket och schackrutigt klinkersgolv kommer en annan bild upp.

En bild som jag sett i en hembygdstidning för många år sedan. En stenmur och ett äppleträd alldeles intill en idyllisk sjöstrand. Idyllen var från Hjörneredssjörna uppströms Karsefors. Ett konstgjort sjösystem skapat som vattenresevoar till kraftverket på 20-talet. En hel by dränktes för den idustriella utvecklingens skull. Människor som bott där i generationer tvingades sälja sina gårdar, ofta till underpriser, och flytta. ”Vi gick ofta tillbaka på söndagarna” berättade en gammal kvinna som var född i byn Hjörnered. ”Bara en stenmur och ett äppleträd återstod. Vi satt där en stund, grät en skvätt och tänkte tillbaka på hur fint vi hade haft det”. Och så visade hon det gamla svartvita fotografiet.

Det är ett privilegium att tillhöra de som har en hembygd kvar. Inte bara i hjärtat och minnet utan också en hembygd möjlig att besöka. En hembygd som inte är dränkt av ett dammbygge, sönderbombad, riven eller i en krigszon.

Laga Ni Äta Vi….

 

Svart svan ett nytt kryss

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.

Ring klocka, ring

Kanske är det fars berättelser om sin tid som kyrkvaktmästare och klockare, eller att jag fått följa med faster, som hade samma yrke, upp i kyrktornet, öppna luckorna och höra ringningen däruppifrån som skapat intresset. Eller började det med den nyårsaftonen på 70-talet när vår familj var bortbjudna, satt i fina Malmstenssoffan  vid tolvslaget och värdinnan satte på radion. Sveriges domkyrkor ringde in det nya året. Ett program som alltid är förknippat med en grön Malmstenssoffa.

Det går inte ett nyår utan att jag lyssnar på P1 vid tolvslaget. Lord Tennyson och Skansen får ursäkta. Ursäkta får också de värdpar som fått sin festplanering omregisserad när en gäst prompt insisterat på radiolyssning och sedan mentalt varit ute och besökt domkyrkor i landet.

Har dock ännu inte följt Tomas Sjödins exempel. I sin bok ”Ett brustet halleluja” berättar han om när han åkte från en fest in till Göteborgs domkyrka vid tolvslaget för att upptäcka att tekniken var trasig och klockorna inte ringde det året. På riktigt alltså, i bilradion klingade det inspelade ljudet som vanligt.

Men det är något visst med kyrkklockor. Nu medan jag skriver börjar plötsligt kyrkklockan här i Vickleby ringa. Dags för nyårsbön. Men klockorna ringer inte bara för kyrkliga sammankomster. Min far har beskrivit skräckkänslan när klockorna ringde i Asige kyrka när tyskarna tågat in i Danmark och Norge. Och glädjen när de förkunnade fred.

Nyårsafton 2015 började bra. Slog upp DN vid frukostbordet och hittar en artikel om kyrkklockor. dn.se/kultur-noje/det-nya-aret-borjar-med-klockors-vilda-klang. Och i kväll får värdparet ursäkta, men jag sätter på P1 klockan 23.50.

 

 

 

Tankar om Pehr Osbeck

Då andra supit har jag läsit
Då andra sovit har jag skrevit,
Då andra spelt har jag granskat örter,
då andra dött, har jag tänkt på döden,
Nu gör han mig ej häpen.

Ovanstående rader fanns nerklottrade i ett manuskript som prästen och naturforskaren Pehr Osbeck skrivit. Osbeck var en av Linnés lärjungar och blev skickad med ett Ostindiska kompaniets fartyg till Canton för att göra vetenskapliga studier. Dit kom fartyget hösten 1751 och under hösten och vintern gjorde Osbeck exkursioner på land och studerade och samlade växter, skrev rapporter om seder och bruk, levnadsvillkor  samt om hur jordbruket bedrevs. Linné hade önskat att få hem en teplanta, men när fartyget sköt salut vid avresan från Cantons hamn ramlade Osbecks insamlade planta överbord!

Efter resan blev Osbeck prost i Hasslövs pastorat i Södra Halland. Gunnar Eriksson beskriver hans gärning där i Svenskt Biografiskt Lexikon: 

Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brand-stodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar.” …..O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar  och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri.

Jag blev påmind om Osbeck i Kerstin Ekmans fina bok ”Då var allt levande och lustigt” (Albert Bonniers förlag 2015) som handlar om en annan Linnélärjunge, Clas Bjerkander, som hade samma starka flit och drivkraft och ett liknande levnadsöde.

Osbecks rader dyker då och då upp i mitt minne. Kanske som föredöme? Jag skrev en text för fyra år sedan https://bodilanjar.wordpress.com/2011/07/20/ och får väl tyvärr konstatera att trots goda intentioner har jag knappast blivit mycket flitigare.  Det finns mycket distraktioner i livet.

Osbeck är också en länk till min far. Han citerade gärna raderna och de stämde väl in på honom själv. I hans bokhylla fanns en nyutgåva av Osbecks ”Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri” och den läste han flera gånger och reflekterade över skillnader mellan förr och nu. Far blev inte präst, inte student heller. Sex år i folkskolan fick räcka trots att han hade läshuvud. Sedan behövdes han för familjens försörjning. Men fliten, bildningshungern och viljan att göra skillnad hade han med sig hela livet.

En vemodig Fars Dagssöndag kan man trösta sig med att ord och texter har betydelse och gör att minnen och erfarenheter från tidigare generationer hålls levande.

Jag vill till Kocs

”Kocs är en ort i provinsen Komárom-Esztergom i nordvästra Ungern. Den ligger ca 10 km sydväst om Tata och ca 75 km väst om Budapest. År 2004 hade Kocs 2 716 invånare. Känt för vagntillverkning” (Wikipedia)

Lyssnade på ett föredrag av professor Lars Lindqvist igår och lärde mig att ordet coach  kommer just av namnet på orten där man 1400-talet hade en duktig vagnmakare som kunde tillverka mycket komfortabla vagnar för persontransporter. Orten gav sedan namn åt hästdragna vagnar och tyskans kutsche, franskans coche samt engelskans coach stammar alltså från ortsnamnet.

Sedan blev det engelska coach också generellt en metafor för såväl handledare inom idrott som inom engelska skolväsendet. Och idag så coachar vi människor såväl inom företag som inom personlig utveckling och jobbsökande.

Men allt började i alltså i Kocs för mer än 500 år sedan och nu när jag ibland känner mig sliten som ledare och coach efter snart  25 år som chef kanske en resa till platsen där det hela började skulle ge lite näring och energi? Om inte annat iallafall miljöombyte.

Joyces försvunna brev

När Ebba Atterbom dog 1961 hade hennes hyresvärd bråttom att få lägenheten tömd så han kunde hyra ut den snabbt igen. Det var synd för den 93-åriga damen översatte 1921  James Joyces verk  ”Ett porträtt av författaren som ung” till svenska och hade därför i sin ägo ett antal brev skrivna av James Joyce. De lär aldrig ha träffats, men brevväxlade under översättningsarbetet då Ebba Atterbom skickade listor till Joyce på ord och uttryck hon var osäker på för att få författarens förklaringar och förtydliganden.

James Joyce, som kunde såväl danska som norska var mycket fascinerad av Norden och väl bevandrad i såväl Ibsens verk som i isländsk sagotradition. I flera brev lär han avsiktligen missförstått Ebbas förnamn och kallat henne Edda. Hon fick också en plats i hans sista verk, ”Finnegans Wake”:

At Island Bridge she met her tide.

Attabom, attabom, attabombomboom!

The Fin had a flux and his Ebba a ride.

Attabom, attabom, attabombomboom!

Ebba var barnbarn till författaren Per Daniel Amadeus Atterbom och försörjde sig  framförallt som privatlärare i Italienska och som översättare av italienska verk till svenska och vice versa. Italienska hade hon lärt sig på egen hand när hon på 1890-talet följde med som sällskapsdam under en svensk familjs Italienvistelse.

Men som sagt: var försiktig med vad du slänger.