Tankar vid Torslunda Hembygdsgård den 6 juni 2017

En förkortad version av det tal jag höll på nationaldagsfirandet i Torslunda hembygdsgård

En hembygdsgård bär en bygds, en sockens historia och är en källa till kunskap och en plattform för oss och kommande generationer som är med och skapar framtidens hembygd.

Nationen Sverige är ett lapptäcke av olika hembygder: geografiska, mentala och historiska. Och en del av rutorna bär på platser och minnen från andra delar av vår jord. Ett lapptäcke i ständig förändring där nya rutor sys dit och mönstret förändras.

Nationaldagen kan vara en lämplig dag att reflektera över våra egna lapptäcken, våra mentala och fysiska hembygder: vår barndoms stigar, platser vi bott på, platsen vi bor på, släktens historia, kollektiva och personliga minnen.

Idag skrev Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför borde vi inte vara rädda för våra rötter” bland annat det här:

Hur märks det i mitt liv att min mormor föddes som statare? När jag kokar rabarber eller stryker örngott tänker jag på henne, nej, tänker är fel ord, hennes händer finns i mina. Också saker vi glömt eller aldrig varit med om kan eka för oss långt efteråt. Finns det inte fortfarande en ­obearbetad fantomsmärta i folkkroppen efter utvandringsvågen till USA?

I lapptäcket Sverige finns idag många andra smärtor vi tillsammans måste hjälpa till att lindra. Många i Sverige idag bär minnen av krig och svält, minnen av flykt över hav och land. Och vi lyckligt lottade som sluppit dessa upplevelser behöver komma ihåg detta, se parallellen i vår egen historia och bjuda in till gemenskap.

Låt oss gå tillbaks till statarlängan, rabarberna och örngotten eller vad det är som väcker minnen om våra egna liv och historia. Vår egen Madeleinekaka, namnet på den kaka som var utgångspunkten för den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. En kaka som gav upphov till en svit på sju böcker

Själv kan jag ibland reflektera över hur det märks i mitt liv att min far också föddes i en statarlänga, blev bonde, men att hans passion och engagemang var kultur och hembygdsrörelsen. Sådana här tankar och reflektioner har vi säkert alla och som sagt, det här är en bra dag att låta dem utvecklas.

Numera märks det tydligt i mitt liv att jag vid sidan av min man också lever tätt intill en annan man, Carl Malmsten. Ja, jag har aldrig träffat honom, men han finns mycket påtagligt i väggarna på min arbetsplats Capellagården.

Carl Malmsten kom till Vickleby 1957, grundade Capellagården och förändrade en hel by och kanske hela södra Öland genom den injektion och energi han gav kulturlivet då som nu.

Han lämnade sin hembygd som var Bergshamra vid Brunnsviken i Norra Stockholm vid 69 års ålder, för att tillsammans med hustrun Siv bygga en skola på Södra Öland. Han bodde här långa tider, förlorade sitt hjärta till Öland, fick sista vilan på Vickleby kyrkogård.

Han sökte och fann en plats där han kunde förverkliga sin vision:

  • En plats där man kunde odla sin egen mat, njuta av sin egen trädgårds skönhet
  • En plats där man kunde bo, äta, leva, arbeta i gemenskap
  • En plats för möten, goda samtal och för att lära känna nya människor
  • En plats för inspiration, kreativitet i en miljö med vacker natur och mycket kultur

Idag är utmaningen, för oss som verkar på Capellagården, men också för Vickleby och resten av Södra Öland att förvalta hans arv och tolka hans filosofi i vår tid.

Tolka i vår tid… Ja det gäller hela vårt nationella och kulturella arv också. Att vi förmår tolka det i vår tid. Och hur gör vi det: ja låt oss göra som Carl: skapa möjligheter för de goda samtalen, för gemenskap mellan människor, för görandet och skapandet och för att få gemensamma upplevelser.

 

 

 

 

Bror Blixen fyllde aldrig 60

Det är en fascinerande man, han som en gång skrev att ”även jag hade en farm i Afrika”. Det är alltså Karen Blixens make åren 1914-1925. Hans fullständiga namn var, om man ska vara korrekt, Bror Fredrik von Blixen-Finecke.

Jag läste en del om honom för ett tio-tal år sedan. Framförallt Björn Fontanders spännande biografi, men läste också om hans tredje hustru, Eva Dickson. Svensk äventyrerska och rallyförare och den första kvinnan som korsade Sahara med bil. Hennes egen bok  En Eva i Sahara från 1936 finns att ladda ner från Universitetsbiblioteket i Göteborg.

Nu är det en sak som jag framförallt minns av vad jag läst, En sak som börjar bli påtaglig för mig själv. På lördag fyller jag 59. När Bror Blixen fyllde det så ställde han till en stor fest. ”För säkerhets skull”. Klokt av honom. För knappt tre månader före sin 60-årsdag, den 4 mars 1946, omkom han i en bilolycka. Framtiden är inte given. Bror Blixen har lärt mig ta vara på 59-års dagen. Det blir inte en stor fest, men väl en trevlig resa till Wanås.

 

 

Tack för allt Jacques Werup!

LP-skivan ”Kärlek mellan krigen” snurrar på skivspelaren. ”Tack för Allt /Tack för en vacker dag /Tack för allt välbehag, /Tack för allt smått och stort./Nu är det gjort” sjunger Jacques Werup. Ja, tack för allt; du har följt mig sedan 1983 när jag packade upp en samlingsvolym av dina dikter från ett bokpaket från förlaget Bra Lyrik. En stark läsupplevelse där det kändes som om dikterna beskrev mitt barndomslandskap och min flytt till staden. Dikternas precisa geografi: Österlen och Malmö gick lätt att överföra till Laholmsslätten och Linköping. Tyckte jag då och tycker jag än idag då jag läser om boken:

Tristessen, ödsligheten, tidens gång, längtan bort, längtan dit, kärleken  – och samma grundton  vare sig den geografiska myllan är land eller stad.

Samma år kom skivan med sånger  och musik av Jaques Werup och Rolf Sesam. Werups baksidestext känns skrämmande aktuell idag, eller kanske hoppfull idag:

Våra drömmar är hotade från alla håll. Kärleken är ett undantagstillstånd. Avspänningen påminner om stillheten före en urladdning. Ondskan före godheten. Kriget finns inuti freden. Hatet är kärlekens ena sida. Allt hör ihop, blandas och upplöses. Historien drabbar oss medan vi sköter vårt, livet, bagatellerna. Också under katastroferna småpratar folk, ammar, leker med husdjuren, dansar. Krigets eller kärlekens ansikte: banalt och sammansatt.

Jag kände inte personen Jacques Werup, men författaren Jacques Werup är viktig i mitt liv och det är med vemod jag läser minnesartiklarna om honom i dagens tidningar när han i veckan gått bort. Jag inser att jag missat hans sista bok som är en personlig essä om diktarnas och dikternas betydelse för oss människor. Du har funnits här heter den och är Werups personliga urval vilka hans följeslagare varit.

Jag ställer tillbaka boken från 1983, ”Mellan rotfrukt och måne” i hyllan. Tänker att snart får den sällskap av ”Du har funnits här”. 

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
(Envoi 1980)

De som gick köksvägen

IMG_0019Som tonåring läste jag med stor förtjusning den norska författarinnan Sigrid Boos roman ”Vi som går köksvägen”. Det häftade exemplaret jag hittade i mammas bokhylla blev till slut helt sönderläst. I vuxen ålder har jag köpt ett nytt exemplar, den här gången inbunden. Utgiven på Saxon och Linströms förlag 1942. Omläsningen är förbryllande: vad i berättelsen fångade en tonåring på 70-talet? Boken beskriver i kåserande stil hur en överklassflicka genom ett förhastat vad med fästmannen tar plats som tjänsteflicka in cognito under ett år. Hon som till en början varken kan koka kaffe eller laga kalvfrikassé. I romanen är allt glatt och lustigt.

Glatt och lustigt är inte de epitet man skulle sätta på Ester Blenda Nordströms reportagebok ”En piga bland pigor”. Något tidigare, det medges, den är från 1914. Men  ändå.

Samma upplägg – men på riktigt. Journalisten Nordström tar plats som bondpiga på en gård i Sörmland och ger en skakande skildring av hur pigorna på gårdarna hade det. Reportageboken blev en bestseller och fick tryckas i 15 upplagor. Varför vet vi så lite om denna pionjärkvinna? Nu vet i alla fall jag att Günter Wallraff inte var först. Den här typen av arbetssätt bör med rätta kallas ”nordströmande” inte ”wallraffande”.

Kanske var hon också en inspiration till Astrid Lindgren? För Ester Blenda Nordström gav på 20-talet ut en ungdomsbok som hette ”En rackarunge” och det är svårt att inte tänka på både Emil och Pippi när man läser om rackarungen Ann-Maries alla upptåg.  Knappast en högläsningsbok för dagens barn för såväl språk som handling är väl gammaldags, men jag har läst den med stort nöje. Fast med tanke på min ungdoms förtjusning i ”Vi som går köksvägen” säger det kanske mer om mig än om bokens kvaliteter.

 

Laga Ni Äta Vi

”Laga Ni Äta Vi”. Oumbärlig kunskap att ha med sig hela livet? Får medge att dotterns sambo med rötter i Norrland blev lite chockad när han första gången stod vid Lagans strand. Var detta den stora flod han lärt sig namnet på  i fjärde klass i skolan i Jokkmokk? Värre blev det förra helgen när vi åkte i Viskans dalgång från Varberg till Borås. Han hade nog väntat sig något större med tanke på den möda man lagt i skolan på att barnen skulle kunna Hallands floder utantill. Själv kan jag inte Norrlands älvar för vi hann inte så långt i Geografi i årskurs 4 innan det blev sommarlov.

Men jag kan kraftverken i Lagan från smålandsgränsen till kusten: Majenfors, Bassalt, Knäred Övre, Knärde Nedre, Skogaby, Karsefors och Laholm. Viktig kunskap som inpräntades i årskurs 3 i halländska skolor under 60-talet när vi läste om vårt eget landskap. Jag lärde mig också att det i Oskarström finns en jutefabrik och en katolsk kyrka för många industriarbetare var invandrade från sydeuropa. Idag är jutefabriken nedlagd, men katolska församlingen finns kvar. Kanske inte så anmärkningsvärt längre så att det måste inpräntas i varje 9-årig hallännings minne.

Det är inte så att jag dagligdags går och tänker på hallands floder eller ordningen på kraftverken, men  boken ”Electricitetens högborgar” som handlar om vattenkraftverken i Lagan var naturligtvis oemotståndlig när jag såg den i bokhandeln i Laholm. Skriven av Ida Dicksson, Lena Knutsson Udd och Bengt Spade och utgiven av Länsstyrelsen i Halland 2015. En fantastisk bok att fördjupa sig i: arkitektur, industrihistoria, teknik och natur. Mitt i läsningen och fascinationen inför bilderna av den tempelliknande maskinhallen i  Karsefors med vackert kakel i fönstersmygarna, kryssvalv i taket och schackrutigt klinkersgolv kommer en annan bild upp.

En bild som jag sett i en hembygdstidning för många år sedan. En stenmur och ett äppleträd alldeles intill en idyllisk sjöstrand. Idyllen var från Hjörneredssjörna uppströms Karsefors. Ett konstgjort sjösystem skapat som vattenresevoar till kraftverket på 20-talet. En hel by dränktes för den idustriella utvecklingens skull. Människor som bott där i generationer tvingades sälja sina gårdar, ofta till underpriser, och flytta. ”Vi gick ofta tillbaka på söndagarna” berättade en gammal kvinna som var född i byn Hjörnered. ”Bara en stenmur och ett äppleträd återstod. Vi satt där en stund, grät en skvätt och tänkte tillbaka på hur fint vi hade haft det”. Och så visade hon det gamla svartvita fotografiet.

Det är ett privilegium att tillhöra de som har en hembygd kvar. Inte bara i hjärtat och minnet utan också en hembygd möjlig att besöka. En hembygd som inte är dränkt av ett dammbygge, sönderbombad, riven eller i en krigszon.

Laga Ni Äta Vi….

 

En hummer på diskbänken

På diskbänken ligger ett fyrkantigt avlångt paket från kyldisken på ICA. En djupfryst, färdigkokt hummer ligger och väntar på att tillagas till kvällens supé. ”Låt hummern tina på rygg” står det på förpackningen. Känns nästan lite väl intimt; en påminnelse om att hummern har varit en levande varelse som simmat runt i havet. Sådana korkade tankar har en husmor av årgång 2016 och säger strängt till sig själv att skärpa sig. ”Bli vegan om du är så är blödig”. När min mamma skulle göra kvällsbuffé runt 1960 kunde hon använda receptet från Bonnier kokbok där första steget var att skaffa sig en pigg och rörlig hummer som hon sedan klyvde levande. Receptet varnar för att hummern slår med stjärten och kränger på kropen så kniven ska stadigt sitta i kroppen en stund innan man klyver stjärten och krossar klorna samt avlägsnar mage och tarm. Min hummer är inte pigg och rörlig utan ligger still på rygg.

Allt är Sara Danius fel eller förtjänst. Hon fick mig att bli hummerfixerad igår och kommer vara med som samtalsämne under tumanhandsupén ikväll. Hoppas hon tycker det blir trevligt.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” (Albert Bonniers förlag 2014) har Sara Danius använt de olika upplagorna av Bonniers kokbok mellan 1960 och 2010 för att visa samtidsutvecklingen med kök och matlagning som utgångspunkt. 2010 är husmodern död. Punkt. Vi kan och vill inte längre flå harar i köket eller bevittna humrars dödskamp.

Redan 1983 hade husmödrar blivit blödiga. Då skulle hummern avlivas genom att läggas i kallt vatten som sakta kokas upp. Kokboken försäkrar att det inte är djurplågeri: ”Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta”. Skönt. Supéstämningen räddad även det året.

Nu ska jag gå och kolla om hummern har det bra på rygg.

 

 

 

Svart svan ett nytt kryss

Nej det är inget nytt fågelkryss. Än är det långt till medlemskap i ornitologernas Club 300. Dessutom räknas nog inte den australiensiska fågeln till godkänt kryss även om den tydligen ibland ses i Sverige.

Mitt kryss är ett bokkryss, kanske också ett bildningskryss. Hittade en bok med titeln ” Den svarta svanen” i bibliotekets hylla för försäljning av utrangerade böcker (5 kronor). När jag kom hem upptäckte jag att boken var ursprungskällan till begreppet. Professor Nassim Nicholas Talebs driver tesen att oväntade händelser, de svarta svanarna, skapar ödesdigra händelser i världen och att vi inte kan förlita oss på historiska data för att dra slutsatser om framtiden. En stundtals ganska obehaglig läsning. Jag kanske är en kalkon? Kalkonen blir matad och ompysslad varje dag och mer och mer övertygad om att det är så här livet ska vara. Men så närmar sig Thanksgivning Day och vad händer då med de feta goda kalkonerna?

Det var ett år sedan jag hörde talas om svarta svanar första gången. Kjell A Nordström höll en presentation av teserna i sin nya bok ”Urban Express” och en man i publiken ställde frågan om Nordströms framtidsscenario om urbanisering och städernas lockelse hade någon svart svan. Det hade den inte svarade föreläsaren lugnande. Han hade vänt på alla stenar. Några veckor senare kom en dock invändningar om att Nordströms teser byggde på felaktig och missförstådd statistik. Om inte ett korthus, så i alla fall lite kvicksand i tesbygget.

Sedan dess har jag oroligt spanat efter svarta svanar i min egen värld. Jag hoppas att min första svan är en riktig fågel. Kanske blir jag lugnare när jag hunnit till kapitel 19 i Talebs bok. Det kapitlet heter ”Fifty-fifty eller Hur man kan försonas med den svarta svanen”.