En dag i Hjalmar Gullbergs bibliotek

Allt var upplagt för en dag med stora läsupplevelser. På ett litet antikvariat i Malmö fyndade jag en liten bok om Hjalmar Gullberg, utgiven av FIB:s lyrikklubb 1955 och en lyrikbok av poeten Jan Mårtenson, ”En fläkt av liv i Malmö”. I väskan låg redan Jaques Werups ”Du har funnits här”.
Jag visste precis var den bästa platsen för att sitta och läsa skulle vara. Hade suttit och läst där för några år sedan. Högst upp på Malmö Stadsbibliotek finns ett rum inrett som Hjalmar Gullbergs bibliotek. Ett tidsdokment med bågnande bokhyllor med litteratr som företräder tiden fram till 1960.
Full av förväntan tog jag hissen till fjärde våningen och öppnade dörren som skulle kasta mig mer än 50 år tillbaka i tiden.
Men minnesbild och verklighet stämde inte. Fram till jag kom in i rummet hade jag precis vetat hur det skulle se ut. Väl där insåg jag hur fel jag hade, Visserligen fanns böckerna där, fast inlåsta i moderna bokskåp med glasdörrar. Och rummet för övrigt – ett ovanligt trist sammanträdesrum.
Tänk så fel man kan minnas. Plötsligt minns jag att jag upplevde samma besvikelse förra gången jag var där. Mitt minne var inte verkligheten utan bilden jag skapade redan vid förra besöket.
Tittade på bokryggarna för att få lite stämning med mig och tog sedan hissen ner, gick ut ur byggnaden och satte mig på första bästa fik och började läsa. Tre koppar och tre timmar senare gick jag ut därifrån efter en härlig bokupplevelse.

Johnny Cash 26 feb 1932-12 sep 2003

10 år sedan Johnny Cash gick bort. Har hedrat honom genom att lyssna igenom ett stort antal låtar ikväll. Läste också om den text som följt mig i många år:

But I changed my mind
I changed a lot of things
A lot of things changed me
I am always changing, always
will be changing.
I´m growing, building, expanding.
I´m still being born
You haven´t seen the
complete me yet.

En liten minnestext värd att läsa ikväll:

http://www.hollywoodreporter.com/earshot/remembering-johnny-cash-10-years-628313

45 årigt mysterium löst

Jag vet att nedanstående dikt är helt fel för den underbara vårmånad vi nu är i, men jag blev så glad att jag hittat den. Projekt Runeberg är verkligen fantastiskt. Som 10-åring stod jag i Ysby Bygdegård på luciadagens kväll och deklamerade en av verserna: ”Befrielsens suck från lättade bröst…”. Ha aldrig återfunnit den så jag har kunnat läsa om dikten i sin helhet. Min omgivning har aldrig uppskattat att jag deklamerat detta brottstycke. Återstår att se om den uppskattar när jag läser dikten i sin helhet. Bra att jag hittade den redan nu i maj. Ska jag kunna den utantill den 13 december är det bäst att börja träna. Förmågan att lära sig saker utantill är inte alls i klass med vad den var för 45 år sedan.

Författaren till dikten är Daniel Fallström och boken finns inscannad i projekt Runebergs fina databas. Bra att veta om ni väl läsa fler av Fallströms dikter…

 

 

Legend.

Se, stjärnorna flamma i frost klart blå
som tända facklor i natten,
men svarta furuskogarna stå
vid älfvarnas mörka vatten.

Det lyser i kyrkan. Hvar julenatt,
när byarna rundt om sofva,
de döda stiga ur grafvarna att
den födde förlossaren lofva.

Men allt är tystnad. Ej tonar sång,
och ingen ringare sätter
de stumma klockor med repet i gång
i stjärnklara julenätter

På knä kring altarets röda rund
i hvita svepningar ligga
alla de döda i midnattsstund
och försoning vid korset tigga.

Då träder för strålande altare fram
ett barn, och när orgeln brusar:
se, Guds eget heliga dyra lamm!
en suck genom hvalfven susar —

befrielsens suck från lättade bröst,
som ro ej funnit i mullen,
men våndats och kvidit, när storm om höst
strött lindarnes löf kring kullen.

Så brusar orgeln ett ljust ackord,
och bort församlingen svinner,
den sjunker tillbaka i kyrkogård,
men julnattens stjärna brinner.

Den str&lar öfver de lefvandes hus,
den lyser öfver de döde
och kastar genom tidernas brus
från Gud sitt skimrande flöde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb

Den andre Jan Mårtenson

Jag medger gärna att jag är svag för deckarförfattaren Jan Mårtenson och nog läst alla han skrivit. Är lite vag för de är många; uppåt 40 vid det här laget. Snart tangerar den flitige diplomaten Mårtenson Maria Langs produktion. Ett annat skäl för vagheten är att de är förströelse för stunden och åtminstone jag glömmer intrigen så fort jag lagt ifrån mig boken.
Hans namne däremot, journalisten Jan Mårtenson, har texter och budskskap som sitter i minnet. Redan som tonåring läste jag hans diktsamling ”Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx” från 1973. En titel som väl karakteriserar hans dikter; humor, professionalism och politik.

Några smakprov (citerade från hemsidan
http://www.janmartenson.net/):

Hållplats

Jag väntar i 40 minuter
vid hållplatsen.
Mitt emot
försöker missionsförbundarna
sätta upp
ett plakat
om Gud och julmarknad.

Plakatet ramlar ner.
Bussen dröjer.

Missionsförbundarna tar fram
spett och spade.

Bussen dröjer.
Plakatet ramlar ner.

Och jag tänkte:
Gud måste vara
på ett strålande humör
som en så vacker dag
kan jävlas
med dessa sina minsta.

Kortdistansdikt till Lennart Strandberg

Vad är väl 100 meter i Berlin
mot 10,3 rader av Ferlin…

Varning!

Alla ni som hatar Utlänningar,
åk inte till Jugoslavien.
Där vimlar det av dem!
I lördags hittade jag ett fantastiskt antikvariat på Geijersgatan i Göteborg: Faust antikvariat. Bara namnet! Där fanns en mycket välsorterad lyrikhylla så nu är min egen bokhylla kompletterad med två nya Mårtensondiktsamlingar: Mellan oss (1969) och Närmare (1972). Bägge var recensionsexemplar och fulla med understrykningar och kommentarer i marginalerna. Fick därför rabatt, men för mig höjde det värdet. Spännande följa föregående läsare på det här sättet.

Den här strofen ur Mellan oss tycker recensenten påminner om Tranströmer:

Jag vill ta ett häftigt språng
Rakt in i folkvimlet.
Men människorna i denna stad
(om de ens funnits)
är ansiktslösa.
Och alla klockor
saknar visare,
Tiden har gått vilse
I sig själv.

Som glad amatör kan man väl inte göra annat än nicka instämmande.

Farmors bokhylla

I farmors kök stod i ett hörn en frysbox och brummade. Frysboxen doldes under en duk och en vas blommor.  I ett annat hörn ett jättestort kylskåp. Yttermåtten var gigantiska alltså. För inuti var det riktigt litet. Men räckte till mjölk och pålägg. Bredvid vedspisen fanns en smal elektrisk spis med tre plattor. De moderna bekvämligheterna hade på 60-talet kommit till det lilla huset i skogskanten.

Ovanför frysboxen fanns en liten hylla för böcker. Säker inte mer än 40 cm lång. Men den rymde de böcker huset hade. Bibel, postilla, psalmbok och några häftade böcker med jakt- och fiskehistorier.

Och så fanns där kåserisamlingen Hasse Z:s bästa. Hur den kommit dit är en gåta för den enda som läste i den var jag. Men jag läste desto mer i den. Inte för att den var bra utan för att det var bästa tidsfördrivet för en ditsläpad tonåring.

Läser någon kåserier nuförtiden? Mer än jag? Tycker nog att Barbro Alvings ”Käringen mot strömmen” fortfarande håller. Men visst har Hasse Z  sina poänger. Ta det här lilla citatet ur första kåseriet i boken:

Asplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för 50 kronor. Med segel och allt. Jag bor bredvid Asplund, och Asplund bad mig hjälpa honom rigga på båten. Vi riggade på båten, d.v.s. vi satte 2 segel med olika namn samt en mast i mitten och satte alltihop i sjön. En erfaren sjöman skulle först ha satt båten i sjön och sedan riggat på den, men det har alltid legat något originellt över Asplund. Då båten kom i sjön sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blevo rätt överraskade och Asplund bad till Gud om en revolver och 22 kr för att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för 50 kr och som visste vad han gjorde.

247 sidor i den här stilen räddade många söndagseftermiddagar. Har dessutom till min glädje fått ärva boken som en viktig artefakt för mig kan den även nu förgylla en och annan söndag. Även om jag inte fnissar lika hejdlöst längre.

Joyces försvunna brev

När Ebba Atterbom dog 1961 hade hennes hyresvärd bråttom att få lägenheten tömd så han kunde hyra ut den snabbt igen. Det var synd för den 93-åriga damen översatte 1921  James Joyces verk  ”Ett porträtt av författaren som ung” till svenska och hade därför i sin ägo ett antal brev skrivna av James Joyce. De lär aldrig ha träffats, men brevväxlade under översättningsarbetet då Ebba Atterbom skickade listor till Joyce på ord och uttryck hon var osäker på för att få författarens förklaringar och förtydliganden.

James Joyce, som kunde såväl danska som norska var mycket fascinerad av Norden och väl bevandrad i såväl Ibsens verk som i isländsk sagotradition. I flera brev lär han avsiktligen missförstått Ebbas förnamn och kallat henne Edda. Hon fick också en plats i hans sista verk, ”Finnegans Wake”:

At Island Bridge she met her tide.

Attabom, attabom, attabombomboom!

The Fin had a flux and his Ebba a ride.

Attabom, attabom, attabombomboom!

Ebba var barnbarn till författaren Per Daniel Amadeus Atterbom och försörjde sig  framförallt som privatlärare i Italienska och som översättare av italienska verk till svenska och vice versa. Italienska hade hon lärt sig på egen hand när hon på 1890-talet följde med som sällskapsdam under en svensk familjs Italienvistelse.

Men som sagt: var försiktig med vad du slänger.

Kristina Lugn som tröst

De vackraste orden jag läst på länge är Kristina Lugns dikt om Erland Josephson. En dikt till tröst för oss alla som sörjer.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag

 

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

 

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

 

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn

 

Kaffe som tröst

Det är onsdag morgon. Snön ligger djup över Öland och när jag sitter vid mitt skrivbord ser jag ut över ett tidlöst landskap. Ladan i blickfånget med sin vackra skiftesverksvägg har säkert stått där i hundra år. Texterna som jag redigera i datorn skildrar min fars, farfars och farfarsfars liv. Den första minnesbilden är från 1893 och jag tänker på den nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe. Det är lätt att bli vemodig och melankolisk när man läser texten som är en nedtecknad intervju av min farfar, Viktors son. Och som ni förstår behövs kaffe till läsningen.

”1893 är Viktor 15 år gammal och ska ge sig iväg från Småland till Halland för att ta drängplats. Föräldrarna Kristina och Karl är ledsna, de börjar bli gamla och utslitna och fruktar ensamheten och fattigdomen.

Nu har Karl gått ner till sjön Hurven för att fiska. Det blir inte så stor fångst men de svälter ju inte om det finns fisk i huset. Säkert gick han också för att slippa se sista barnet försvinna ut i världen. De andra fyra äldre barnen hade alla tidigare rest till Amerika .

Mor Kristina snyftade när hon gick omkring med en brinnande enruska. Hon hade tröstat sig med en kopp kaffe och nu fick hon försöka få bort doften för Karl tyckte inte om att hon slösade bort deras fattiga slantar på något så onödigt som kaffe.

– Du måste vara rädd om dig och res inte till Amerika för du måste ta hand om oss när vi blir gamla och orkeslösa, sa Kristina under tiden hon packade ner färdkost till Viktor”

Till historien hör att stackars Kristina aldrig återsåg sin son mer. Han kom hem först på hennes begravning 1914.

En dag med en Dag i Dublin

Så var det äntligen dags att tillbringa en dag i Dublin. Hämtade nyöversättningen av”Ulysses” på OK/Q8 (sic!) igår och packade upp paketet från nätbokhandeln. Förutom ”Ulysses” hade jag också köpt boken av översättaren Erik Andersson, ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”.

Förmiddagen tillbringade jag i Erik Anderssons sällskap. Han är en minst lika lysande ciceron och inspiratör som Olof Lagercrantz (”Om James Joyces Odysseus”). Stärkt av detta sällskap tog jag mod till mig och öppnade den 792 sidor långa ”Ulysses”. Vilken läsning! Klockan är nu åtta på kvällen och jag har följt såväl Stephen Dedalus som Leopold Blooms förmiddag fram till klockan 11 i Dublin den 16 juni 1904. Vilken översättning! Läsningen flyter fram och med all respekt för Thomas Warburtons tidigare översättning så är detta ett av mina största läsupplevelser. Ibland har all intensiv Joyceläsning känts lite otacksam, men nu är kärleken verkligen besvarad. Tonsatta dikter av James Joyce (Chamber Music) i bakgrunden bidrar till euforin.

Du som ännu inte läst ”Ulysses” -köp ett ex av den vackra turkosa nyutgåvan, komplettera med Erik Anderssons bok och ett härligt läsäventyr ligger framför dig.