Om bodilanjar

Jag är en ingenjör som gärna går på strövtåg i litteraturen. Jag drömmer om att hinna bygga mer med meccano, återskapa 50-talets landsbygd i mitt modelljärnvägslandskap och köra mer med min Citroen 2CV. Någon gång ska jag läsa Proust samt söka James Joyces spår i Trieste.

Släktens baronessa

Om inte den danska baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler hade anställt min mormorsmor som barnflicka hade jag inte suttit här och skrivit. Det är en märklig tanke att den egna korta existensen är produkten av oändligt många tillfälligheter. Barnflickan Fredrikke fick följa med familjen från Köpenhamn till Bromölla. För en fattig arbetarsläkt som vår är det naturligtvis något speciellt att mormorsmor varit i tjänst hos en baronessa och fått ett titthål in i en annan värld. Inte bättre, mer än materiellt, men annorlunda. Detta är min berättelse om Birthe och hennes liv och tid.

Det är den 23 januari år 1900. I kyrkan på Dragsholm slott på nordvästra Själland gifter sig baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler med ingenjör Axel Hermansen. Birthe är 31 år och Axel tre år yngre. 

Dragsholm slott på Själland. Foto Kirstine Fryd

Dragsholm slott har anor från 1300-talet och har varit såväl biskopssäte som fängelse för misshagliga adelsmän. När Karl X Gustav i det andra svensk-danska kriget 1658-1660 först ockuperat Själland och sedan tvingats retirera sprängde svenskarna delar av slottet innan reträtten från Danmark. Det var ett sargat slott som släkten Adeler tog över 1697 och de renoverade slottet från att ha varit en fästning med vallgravar och vindbrygga till att bli ett slott i dåtidens arkitekur, barockstil.  

Äldsta dottern till baron Frederik Herman Christian de Falsen Zytphen-Adeler och hans hustru Malvina ska alltså gifta sig. Fyra år tidigare gifte sig yngsta dottern Anna sig med Greve Christian Lerche-Lerchenborg här i slottskyrkan. Anna var bara 17 år och greve Lerche 14 år äldre. Alla Birthes fem syskon gifter sig inom den danska adeln så det är inte svårt att föreställa sig att ett giftemål med en ofrälse, en Hermansen, måste ha väckt starka känslor. Men till skillnad från lillasyster Anna är Birthe vid tiden för äktenskapet en kvinna som hunnit skaffa sig ett yrke och en karriär.  Hon hade studerat till läkare i Köpenhamn och i Lund. Dessutom arbetat i England som barnmorska och där också drivit ett sjukhus.

Slottskyrkan på Dragsholm. Foto Ida Ejdrup Nielsen

Mannen vid hennes sida framme vid altaret, var förvisso långt ifrån hennes kretsar och släkt. Han stod för det moderna samhället, för ingenjörskonst och industrialism och för ett samhälle där kunskap och framåtanda kunde föra människor långt. Vi vet inte var de träffades, kanske i Köpenhamn där Birthe arbetade som läkare på en egen mottagning, kanske redan under studietiden i Lund där Axel studerade tekniska ämnen samtidigt och Birthe ägnade sig åt medicinstudier? 

Inte heller vet vi inte vad man tänkte och viskade om i kyrkbänkarna denna januaridag.  Såg man det som en opposition mot familjen och mot hennes uppväxt och de förväntade kraven på hur en baronessa skulle uppföra sig och leva sitt liv?  Eller såg man Axel Hermansen som en framtidens man? Eller som en skojare som ville åt släktens pengar? Den enda frågan vi kan få svar på är att Axel fick åtminstone en nära vän inom släkten, Greve Lerche, Birthes lillasyster Annas make.  Däremot hälsade föräldrarna aldrig på sin dotter i hennes och Axels hem.

Efter bröllopet levde paret Hermansen visserligen parallella liv och gjorde parallella karriärer, men personligheterna och drivkrafterna verkade de dela. Och det var Birthe som blev den framgångsrika av de två.

Efter bröllopet bosatte sig de först i Köpenhamn där sonen Otto föddes. Men snart började de planera för en flytt till Bromölla i Skåne. Det är oklart hur makarna kom i kontakt med företaget Ifö Kaolinbruk i Bromölla, men såväl grundaren Dr Nielsen som den tekniske ledaren Tideman var danskar så kanske korsades deras vägar i Köpenhamn. 1901 köpte Axel företaget och familjen lämnade Köpenhamn. Birthes plan var att starta ett sanatorium i en barrskog nära Bromölla där luften och miljön ansågs vara sund och läkande.

Hon var övertygad om att hon med sin bakgrund skulle kunna arbeta som läkare även i Sverige Men trots att den danska prinsessan, och sedemera drottningen av England, Alexandra, hjälpte henne genom att lägga ett gott ord för henne till svenske kungen Oskar den förste så fick hon ingen svensk legitimation. Detta bakslag hindrade inte paret att flytta till Bromölla och en barnflicka anställdes i Köpenhamn för att följa med till den nya bostadsorten. Barnflickan var Fredrikke, min mormorsmor.

De kom till ett nybyggarsamhälle där mycket ännu saknades. En ögonvittnesskildring är från Louise Fischer som flyttade dit tillsammans med make och barn från Tyskland, lockade till ett bättre arbete och liv.

Men när vi kom hit och såg hur det såg ut hade vi helst velat låta bli att lasta ur våra möbler och vända om igen. Det fanns ju ingenting, inga vägar, ingen belysning och inga affärer eller hus….Vi hade inga toaletter första vintern, så vi fick sätta oss nere bland buskarna. Det var det värsta av alltsammans, när vi kom hit. Hemma i Freinwalde hade vi ju haft vattenklosett…När vi skulle hämta vatten fick vi gå långa vägar och kliva i långa stövlar över de leriga lyckorna.

Men Birte och Axel flyttade in i ett bättre hus.  De tog över den tjänstebostad som brukets förre ägare Dr Nielsen hade haft. Bostaden låg i ett hus som ursprungligen varit ett badhus i Kristianstad och som Dr Nielsen köpte på 1890-talet och låtit montera ner och byggas upp i Bromölla. Förutom bostad var även brukskontoret inrymt i huset.

Familjen Hermansens bostad i Bromölla. Foto från Ifö Industrimuseum

Birthe hade en egen privat förmögenhet och satsade inget av den i makens projekt utan när hon tvingades lägga ner planerna på ett sanatorium ägnade hon sig istället åt lantbruk och skogsbruk. I Bromölla arrenderade hon en gård som sköttes av ett par drängar under hennes arbetsledning. Där hade hon 6 kor och 4 hästar. Sedan köpte hon ett sågverk några mil norrut och lät också uppföra en såg i Bromölla efter en kraftig storm 1902 när det fanns mycket virke att ta vara på.

I Bromölla titulerades hon doktor Hermansen och de flesta trodde nog att hon var veterinär då hon hade ett stort kunnande och intresse för djur och djurskötsel. Min mormorsmor Fredrikke hade stora sympatier för sin arbetsgivare fru Hermansen. Men knappast för maken. 

Fru Hermansen fick lida mycket. Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare, och då var det hon som fick sitta emellan. Han hade en sekreterare på sina resor och en hemma, och sen kom frun som nummer tre. Men har de bara något här i världen så lyfter folk på hatten för dem.”

Fredrikke beskriver Birthe som enkel och flärdfri. Gick klädd i gråa långa klänningar och var inte rädd av sig utan manhaftig i sitt uppträdande. Men, tillägger Fredrikke:

 ”ett litet rart ansikte det hade hon i alla fall.”

I Bromölla fanns i början på 1900-talet ingen läkare utan akuta fall hamnade i familjen Hermansens kök. Birthe lärde därför upp Fredrikke i enklare sjukvård så att hon själv skulle slippa ta hand om alla. Det mest dramatiska som kvinnorna klarade av tillsammans i köket var när en karl kallad Änge-Nissen blev svårt knivhuggen i ett slagsmål och bars in med sju knivstick i ryggen och en skada på halspulsådern. Birthe hejdade blodflödet i halsen och förband alla skador och sedan fick Fredrikke med hjälp av sin fästman Herman  och två andra karlar åka med Änge-Nissen i häst och vagn till doktor Assarsson i Sölvesborg för ytterligare hjälp. Det blev en dramatisk resa de 10 kilometrarna över Ryssberget då förövarna två gånger försökte hindra vagnsfärden med stenar på vägen för att komma åt Änge-Nissen igen. Kusken lyckades med piskan skydda passagerarna och komma förbi hindren så man kom fram till Sölvesborg. 

Birthe hade god hand om hästar och red och körde gärna själv. 1904 var det en stor brand i fabriken och slammeriet blev totalförstört. En imponerad fabriksarbetare, Martin Isaksson, berättade senare om att 

Fru Hermansen var en ruter kvinna. Hon tyckte inte det gick som det skulle med släckningsarbetet, så hon flög upp i vagnen, fick tömmarna och körde vatten hela kvällen så länge branden pågick.” 

En gång gick det dock illa när hon köpt två nya hästar och skulle ut och provrida. Maken blev orolig och avrådde, men hon gav sig av upp mot Näsum, några mil norr om Bromölla. Redan efter ett par kilometer blev hon avkastad. En förbipasserande erbjöd sig hjälpa henne upp på hästen, men såg inte att det var en kvinna utan titulerade henne artigt med Herrn. Det blev en god historia hon skrattade gott åt senare. Dock spred sig ryktet om att hon blivit avkastad och Axel blev orolig, lät spänna för en vagn och gav sig av efter henne. Och tur var det för i Näsum hade hon blivit avkastad för andra gången och nu slagit sig rejält. 

Karl Johan Svensson var Birthes närmaste man och han var såväl kusk åt henne och åt bruket som ansvarig för hennes bondgård.

När jag var kusk så hade jag en särskild uniform, syrtut och hög hatt; det ”hållde” bolaget. Jag var inne i Kristianstad och beställde syrtuten hos en skräddare, och han skaffade knappar med Ifö-vrkens initialer på. Vid sidan av hatten satt en stjärna, det kallas visst kokard. Det var en gul blomma i den. Och så hade jag stövlar med gula skaft och handskar, vita på sommaren och bruna på vintern.

Karl Johan var en av de som arbetade närmast Birthe. Han var arbetsledare åt de anställda drängarna och planerade deras arbete. Förutom vara kusk köpte han såväl hästar som vagnar och utrustning åt henne. Som kusk tillbringade han mycket tid med henne och de gjorde ofta resor tillsammans till  Kristianstad när hon behövde fördriva tiden eller göra några inköp.

Men skillnaden mellan herrskap och tjänstefolk var tydligt. Över 40 år efter att Karl Johan varit Birthes närmaste man berättar han i Landsarkivets intervju om en inköpsresa till Köpenhamn han gjorde åt henne:

Jag trivdes bra med Hermansens, men snåla var de. Vi kan ju ta ett exempel. När jag reste till Köpenhamn med hästarna, fick jag pengar till biljett och så jag kunde ligga och äta i Köpenhamn. När jag kom hem hade jag dessutom förstört 1 krona av hennes pengar, för Mina egna räckte inte till. Då, när jag skulle ha min lön gången därpå, så gick hon själv till kontoret och hämtade den och drog av sin krona.

Även om Birthe bodde i ett nybyggarsamhälle långt ifrån större städer hade hon nära kontakt med framförallt lillasyster Anna som ofta kom på besök. Annas make, Greve Lerche var en av maken Axels kompanjoner och finansiärer så kontakterna var naturliga. Många andra vänner kom också på besök och festerna var många.  Regelbundet gav sig också Birthe sig iväg till Danmark.

För de andra inflyttade var det inte lika lätt. Louise Fischer, som kom från Tyskland tillsammans med make och barn för vad de trodde ett bättre liv hade inte möjlighet återvända på besök till hembygdens Freischwald förrän efter 10 år.

Men hos familjen Hermansen var det mycket kalas och umgänge. I våra släktmyter har vi alltid tänkt oss att Fredrikke var kokerskan som lagade maten på festerna, men nu när jag läst på så var det främst vardagsmaten och arbetarnas mat hon lagade. Till festerna var det främst familjens ständige gäst Einar Penders som var kock. Han var agent för en champagnefirma så förutom maten stod han också för dryckesval och drycker. Fredrikke berättar själv att hon hade chans till att få en utbildning i finare matlagning, men tackade nej. Axel ville skicka henne på fransk matlagningskurs på hotell d´Angleterre i Köpenhamn. Fästmannen var viktigare. 

Det kostade för det första 400 kronor bara för att få vara där och lära sig, och sen gick jag ju och hade mina tankar hos Herman här och då ville jag inte ge mig iväg, för jag hade ju inte kunnat stanna och göra nytta för mig sen.

Om kusken Karl Johan upplevde herrskapet som snåla så hade Fredrikke en helt annan bild av Birthe. Fredrikke fick 200 kronor i månaden av Axel för att handla mat för till hushållet, men Birthe brukade sticka till henne extra. De båda kvinnorna åkte ofta till Köpenhamn tillsammans, sammanlagt tretton resor hann Fredrikke vara med på under sina 3 år hos Birthe.

1904 lämnar Birthe Bromölla och köper herrgården Ingelstad söder om Växjö för 165000 kronor. Det motsvarar ca 9 miljoner i dagens penningvärde. Sedan satsade hon lika mycket pengar på att rusta upp gården. Gården drevs med hjälp av 60 statare, en rättare och en inspektor. Det här måste ha varit ett mycket stort steg för henne. Det handlar om nästan en tio-dubbling av verksamheten jämfört med vad hon drivit i Bromölla. Ett bakslag var säkert också att två av hennes närmaste medarbetare, kusken Karl Johan och kokerskan och barnflickan Fredrikke vägrade följa med henne till Ingelstad. Men lite hjälp av dem fick hon ändå . Karl John bistod henne vid köp av nya hästar och grisar och Fredrikke var uppe vid två tillfällen och hjälpte till att laga mat. Den ena gången var nyårsafton 1906 då Birthe ställer till med en stor fest för gårdens 65 anställda.

Det är försommaren 2019. Jag står på gårdsplanen till Ingelstads herrgård tillsammans med hembygdsföreningens ordförande Kenneth Svensson. Vi försöker föreställa oss hur det såg ut i början på 1900-talet. Det är inte helt lätt då huvudbyggnaden från 1794 brann i början på 30-talet. Idag är den uppbyggda huvudbyggnaden helt annorlunda och hela gården är numera ett naturbruksgymnasium. Det är lättare tänka sig tillbaka när vi vandrar ut mot ägorna, tittar på en gammal lada, på åkrarna och skogsbrynet längre bort. Här red Birthe runt och inspekterade och gav order. Under sig hade hon en inspektor, en rättare, en fördräng och en ladugårdskarl samt alla statare och torpare. I anslutning till huvudbyggnaden hittar vi en bit stenmur; kanske grunden till tidigare herrgårdens flyglar. Vi sätter oss på stenmuren och även om det är tyst och helt lugnt på platsen när skolan nu har sommarlov går det ändå att tänka sig allt liv och rörelse som måste varit här för 100 år sedan. Det är inte heller svårt att förstå hur tufft det måste varit för Birthe när hennes första stora nysatsning misslyckades.

Ingelstads Herrgård efter återuppbyggnad och renoveringar. Foto Urban Anjar
Lada på Ingelstad. Foto Urban Anjar

Hon hade beslutat sig för en stor svinproduktion och köpte med hjälp från kusken Karl Johan i Bromölla in 75 suggor och några hundra kultingar. Men hon missbedömde gårdens förmåga att producera foder till grisarna så hon fick abrupt lägga ner den verksamheten. Men bortsett från det misslyckandet blev hennes jordbruk framgångsrikt och de vittnesmål som finns kvar visar en stor respekt och beundran för ”doktorn”. 

På Lantmäteriet finns digitala kopior på de några handlingar rörande Ingelstads herrgård vid tiden runt år 1904. Det känns som om man är händelserna mycket nära när man ser de vackra handskrivna dokumenten. Det framgår tydligt att köparen enbart är fru Birthe Hermansen, född baronessan Birthe Elisabeth Margrethe de Falsen Zytphen-Adeler.

I fyra år bodde hon ensam i Ingelstad medan maken ledde sitt företag i Bromölla. Var sonen Otto befann sig är lite oklart, men förmodligen kvar i Bromölla till åtminstone 1906 då Fredrikke slutade sitt arbete hos Hermansens. 

De var bägge måna om att skapa goda relationer i bygden. Smålandsposten rapporterar 1905 om hur godtemplarföreningen tågar med sin musikkår i spetsen upp till herrgården för att tacka för gåvan i form av en tomt till bygget av ett ordenshus. Efter musik och tacktal rapporterar reportern att paret Hermansen bjöd på förfriskningar i trädgården. Vid ett annat tillfälle skriver Svenska Dagbladet om en musikstund på Furulidens Sanatorium i Ingelstad:

”…den kända sångerskan och pianisten fru Hanka Petzold jämte en ny stjärna i tonernas värld fröken Kjerulf från Köpenhamn voro vänliga nog att besöka sanatoriet och under ett par timmar förströ de sjuka med sång och musik…. De båda damerna ha någon tid vistats på Ingelstads gård, vars ägarinna är en väninna till fru Perzold.”

1909 kom kraschen i Bromölla. Hermansens företag gick i konkurs och Axel Hermansen lämnade Bromölla och flyttade upp till Ingelstad.

Makarna skulle nu samsas under samma tak och på samma plats driva sina verksamheter. Axel startade upp ett ingenjörskontor för att konstruera och prova nya modelller på ugnar till glasbruk och Birthe fortsatte driva och utveckla jordbruket.

Nu började också en stor ombyggnad av herrgården och det är inte svårt gissa vem av makarna som drev detta. Huvudbyggnaden utökades med ett tavelgalleri, en inomhustennisbana med åskådarläktare och ett 33 meter högt utsiktstorn. Vattenklosetter installerades och man lät bygga en bastu och ett badrum. Husan Helfrid Roos berättar i sina minnen att vatten- och avloppssystemet var en födelsedagspresent till Birthe från hennes danska släkt.  Nu började också de överdådiga festerna. Så här berättar husan om en av dessa:

Middagen började med soppa. Efter soppan följde så smörgåsbord och huvudrätt – kött med grönsaker och sås. Sedan kom en fiskrätt. Efterrätten bestod av rödgröt med flöde. Till varje rätt serverades ett passande vin…Vi var sex servitriser, som bar omkring de stora faten. Gästerna samlades i salongen. När det var färdigt att gå till bords, reste sig ingenjören och klappade i händerna. Husan öppnade dubbeldörrarna till matsalen. Alla tågade in. Herrarna bar frack och damerna långklänning. Vi stod på parad, svartklädda med vita serveringsförkläden. Servisen var det kunglige danske porslinet…Dukar och servetter var från fru doktors hem på Dragsholms slott i Danmark. Över det invävda monogrammet satt en adelskrona.

Men hur gick det för sonen Otto? Han nämns av husan i hennes minnesteckning;

”Herr Otto tog studenten i Danmark och det var mycket festligt när han kom tillbaka efter examen. Vid portarna var en ärebåge rest och från den gick girlander ända fram till stora huset”. 

Vid det laget hade Otto två halvsyskon, ingenjörens söner Yngve och Ove. Yngves mor blev psykiskt sjuk och Birthe såg till att pojken fick komma till Ingelstad och uppfostras där. Ni läste rätt! Birthe tog hand om Yngve. Drygt 100 år senare studsar vi för det händelseförloppet. Men vi vet egentligen ingenting om Birthe och Axel och deras äktenskap. I husans berättelse står det att Yngve hade guvernant först och sedan informator samt att han fick en högre utbildning i Danmark. Både husan Helfrid Roos och Fredrikke berättar att Otto var klen och hade astma. Därför, berättar Helfrid:

vistades han i Arabien och Afrika under vintrarna. 

Sedan upphör alla spår efter Otto. Men han hade en liten förmögenhet så någon materiell nöd gick det inte på honom. När hans morfar kammerherre Frederik Georg de Falsen Zytphen-Adeler gick bort 1908 blev dottern Birthe arvslös på grund av  fideikomissbestämmelserna, men efter en rättslig process fick Otto ett större arv. 

Otto, han var en slubbert precis som sin far” 

konstaterade mormorsmor Fredrikke krasst. Slubbert är ett danskt uttryck för en slyngel. Under somrarna när Otto var hemma på Ingelstads gård for han ofta till Teleborgs slott utanför Växjö där han kunde få tala arabiska med herrskapet där skriver husan i sina minnen. 

Tala arabiska? På Teleborgs slott? En märklig kommentar i husans text som hon skriver som självklar. Jag börjar läsa om Teleborgs slott, men det tar ett tag innan jag förstår varför arabiska talades där. Men vi tar det från början.

Teleborgs slott utanför Växjö. Foto Ludwig Sörmlind

Teleborgs slott ligger alltså söder om Växjö och när man ser det så tänker man närmast på en tysk riddarborg. Men slottet är från år 1900 och byggdes av greve Gustav Fredrik Bonde af Björnö som en bröllopsgåva till sin andra hustru, den 24 år yngre Anna Koskull. Äktenskapet var lite skandalomsusat då greven från början var Anna Koskulls förmyndare. Äktenskapslyckan blev kort, greven avled redan 1909 och hustrun åtta år senare. En brorson tog över och 1922 hyrde han ut slottet till Elsa Kjellander, en lärarinna från Norrköping. Elsa startade tillsammans med sin make en flickpension där språk, litteratur och gott uppförande stod på schemat. Maken hette Abdulla el Kirsch och var ursprungligen från Etiopien. Det var alltså därför Otto kom i kontakt med såväl språket som den arabiska kulturen. Stackars Abdullah vande sig aldrig vide det nordiska klimatet och hade ständigt på sig en rock av kamelpäls. 1931 flyttade han till Kairo och Elsa la ner flickpensionen på Teleborg och startade istället om i Nynäshamn.

Kanske träffades Otto och Abdullah i Kairo senare under Ottos alla resor? 

Otto blev ganska snart moderlös. Birthe dog redan 1923, bara 54 år gammal. Det enda jag vet om detta är att hon dog i Hornbaek och begravdes i familjegraven på Dragsholm. 54 händelserika år började och slutade i Danmark.

Lär mig du skog, att vissna glad

”Är du säker på att jag inte ska följa dig till stationen?” Kära lilla mamma, där stod du framåtlutad och höll i rullatorn och tittade på mig när jag tog på kappa och stövlar. 17 minuter tar det i min takt att gå från äldreboendet till stationen i Laholm. Nu var det 20 minuter kvar till tåget. ”Det behövs inte, stanna du inne och gå och titta på TV”. ”Hej då älskling. Var rädd om dig” sa mamma och verkade väldigt glad. Vi kramade om varandra, jag stannade vid ytterdörren och vinkade. Mamma kastade en slängkyss och vände sedan rullatorn och körde mot dagrummet. När jag stressade mot stationen i den kyliga januarikvällen rann tårarna längs kinderna. I tacksamhet över hur bra hon hade det på demensboendet, i glädje över hur bra hon mådde när livet bara består av ett nu och då oron för framtiden och ältandet av det förflutna är borta. Men också stora sorgetårar över att ha förlorat den mamma hon en gång var.

Åtta dagar senare kom fler tårar. Då ringde man mig och sa att hennes  hjärta inte hade orkat längre.

De månader mamma hann bo på demensboendet Tangon var nog de bästa hon upplevt sedan hon blev änka 11 år tidigare. God omsorg och omtanke gjorde både henne och vi anhöriga trygga och lyckliga.

En trygghet och lycka som mammas mormor Fredrikke inte fick uppleva. Jag håller två bilder i min hand som ramar in hennes sista år i livet. Den ena från maken Hermans 70-årsdag 1950 när hela deras familj är samlad utanför deras hus. Den andra bilden är  programmet som trycktes upp till hennes begravning 1962.  Familjebilden med alla barn, barnbarn och ingifta visar i det av fotografen frusna ögonblicket upp en stor och lycklig familj framför det egna hemmet. Kanske var det inte alls så, kanske var det gräl och osämja mellan många på bilden. Mer eller mindre tydligt utsagt i släktberättelserna tyder nog på att det var så, men just då, i den stunden är det lycka och glädje som anas i bilden.

12 år senare är det jordfästning för änkefru Fredrikke Berger. Ett pampigt program fanns upptryckt.

Men de tolv åren mellan bilderna blev tunga för Fredrikke och Herman. De kunde inte bo kvar i huset utan fick flytta in till dottern Ebba i Håkanryd någon halvmil bort. Där hjälptes Ebba och Herman åt att ta hand om den allt mer dementa Fredrikke. När Herman gått bort 1959 hade precis Bromölla fått sitt nya ålderdomshem invigt. Fredrikke fick en plats och barnen kunde andas ut. Men glädjen varade en vecka. Sedan meddelade man att ålderdomshemmet inte kunde ta hand om Fredrikke. Hon var allt för vårdkrävande. Då blev det inskrivning på Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund.

”Det var hemskt att besöka henne. En del på avdelningen var fastbundna i sängarna, andra vankade runt och bara skrek eller satt passiva på en stol och vaggade fram och tillbaka”. Alla som berättar för mig om sina besök på sjukhuset är ännu idag berörda och minnena fortfarande svåra. Det var tunga år för alla. Ingen ålderdom man önskade att  någon skulle uppleva, men det fanns inget alternativ för Fredrikke. Hem till Bromölla kom hon först i en kista. Men hade det varit i början på 50-talet hade hon troligen begravts på sjukhusets kyrkogård. Begravts utan namn, under ett järnkors med bara journalnummer och kön M eller K inristat.

Nu kom hon hem, ett program trycktes upp och jag ser att första psalmen man sjöng under akten är ”Lär mig, du skog, att vissna glad (Lær mig, o Skov, at visne glad)” skriven av dansken Adam Oehenschläger. Jag läser den sakta för mig själv:

Lär mig du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Änkefru Fredrikke Berger fick sedan sin sista vila bredvid sin make i den förnäma gravplatsen ärvd efter ingenjör Hermansen. Ett värdigt slut på ett innehållsrikt liv. Hennes år på Sankt Lars känns fortfarande tunga för oss som hört berättelserna därifrån. Själv är jag inget ögonvittne, var bara fyra år när Fredrikke gick bort och förstod först som vuxen att mars1962 var en tung månad för min mamma. Först dog hennes far, min morfar och Fredrikkes svärson i början på månaden och sedan strax efter dog Fredrikke. Dessutom var mamma gravid i sjunde månaden. Mina suddiga barndomsminnen är att jag minns att mamma hade hatt med flor och att hon kom hem från en av begravningarna och berättade att en moster sagt till henne att ”hon var lika smal som alltid”. Antingen satt klänningen hårt eller var graviditetsmagen väldigt liten. Av någon anledning var detta något mamma var lite stolt över.

Ska jag försöka följa spåren i Lund och se om jag får veta mer om Fredrikke? Förstår snart att det gamla mentalsjukhuset är rivet och att ett bostadsområde är uppfört i den gamla parken. Jag läser om mentalsjukhuset, tittar på bilder på internet. De flesta bilder känns tillrättalagda, sjuksköterskor i strikta uniformer, bilder från utflykter, promenader i parken och bilder från måltider. Men här och var skymtar vardagen och det verkliga livet fram. Badkar för medicinska långbad i upp till en vecka, sängar med spännband oändliga kaklade sjukhuskorridorer och stora patientsalar. Bestämmer mig för att jag sett och vet tillräckligt om de sista åren. Fredrikke ska minnas som den hon var när hon levde i Bromölla.

Åter till Strömsnäsbruk

I början på nittiotalet arbetade jag ofta i Tallinn. På fredagarna strax innan taxin till flygplatsen skulle komma brukade jag springa in i en lite lyxigare livsmedelsaffär och köpa en burk svart kaviar och en flaska rysk champagne. Det här blev verkligen en glamorös inledning på inägget, men det var så att kaviaren kostade runt 5 dollar burken och den sötsliskiga champagnen var ännu billigare.

När barnen somnat på lördagskvällen brukade vi bjuda grannarna på den ryska kaviaren och champagnen. Tydligen lite väl ofta för grannarna tröttnade på kaviarsmaken och erbjöd sig laga andra smårätter till lördagsumgänget.

I

I Dubai några år senare öppnade en kollega en burk iransk kaviar från minibaren och tänkte bjuda mig och chefen på något gott på kvällen. Men min smålänning till chef såg minibarspriserna. ”Bertil, för helvete, burken kostar 50 dollar. Vi får gå ut och köpa en likadan och ställa tillbaka”. Lasses ord var lag och vi gick ut i den becksvarta kvällen. Gata upp och gata ner och in i varenda livsmedelsaffär. Vi såg och vred på många burkar iransk kaviar, men ingen av den sorten som fanns i minibaren. Till sist hittade vi den. 25 dollar! I triumf köpte Lasse den och vi återvände till hotellet för att lägga den oöppnade i minibaren och kalasa på den öppnade.

Vad har detta med Strömsnäsbruk att göra? Trodde inte att jag skulle skriva mer om samhället vid Lagans strand strax norr om Markaryd utan var färdig med ämnet redan 2007 https://bodilanjar.com/2007/07/29/har-ni-varit-i-stromsnasbruk/. Men så läste jag Dagens Industris helgbilaga i morse och vad har det nedlagda pappersbruket i Strömsnäsbruk blivit?

Jo, där producerar företaget Arctic Roe of Scandinavia svart kaviar. Man har byggt stora bassänger för sibirisk stör och flyger in experter från Lettland med jämna mellanrum som mjölkar ut den exklusiva rommen ur fisken. 20000 kronor kilot är konsumentpriset för den svarta kaviaren från Strömsnäsbruk.

Det finns nog ingen outlet eller fabriksförsäljning i Strömsnäsbruk av den småländska svarta kaviaren, men det var 25 år sedan jag öppnade en burk senast. 50 gram? 500 kronor. Visst kan det vara värt 500 kronor att återuppleva klicket när locket lossar, den kyliga, syrliga doften, känslan när man lyfter de klibbiga svarta kornen med en sked och smakexplosionen i munnen när kornen landar i gommen. Det här blir första nyårslöftet.

En servis dukad med drömmar

Det är tidigt 30-tal. En lördag. En ung kvinna cyklar de 26 kilometerna från byn Kornhult i Hallands skogsbygder till staden Laholm. Det är tredje lördagen hon cyklar in till staden. Målet är detsamma varje gång. Hon ska till Bejves bosättningsaffär. Den här lördagen köper hon porslinet. Efter många månaders sparande från piglönen så är det så dags att bli ägare till matservisen från Karlskrona porslinsfabrik. Hela 60 delar består den av. Hon får hjälp att surra fast den tunga lådan på pakethållaren, men vågar inte cykla utan leder cykeln hem. Det är över midnatt när hon äntligen kommer fram till föräldrahemmet och kan packa upp det egna finporslinet, porslinet med guldkant.

I november 1978 är min mamma på auktion i Kornhult. Hon ser en vacker matservis som hon inte kan motstå. Vid hennes bud på 750 kronor slår auktionisten och servisen är hennes. En gammal kvinna kommer fram till mamma. Det är hon som säljer lösöret på en auktion. Snart ska hon flytta in på ålderdomshemmet. Hon orkar inte bo kvar på den lilla skogsgården längre och måste göra sig av med de flesta ägodelarna för rummet hon ska till är litet och redan möblerat med institutionsmöbler.

-Såg att ni köpte servisen.

-Ja säger mamma. Den är så vacker och jag kommer duka med den när vi har fester. Snart är det jul och då blir det första gången i mitt hem.

-Så roligt, säger den gamla kvinnan. Så roligt att den kommer användas. Ni förstår, jag har aldrig använt den så den är som ny. Det blev inte så. Jag gifte mig inte utan bodde här med bror min och vi hade aldrig gäster. Jo, en gång tog jag några tallrikar från den då vi hade folk i trösket och vardagsporslinet inte räckte till.

November 2019. Jag och min bror delar upp mamma och pappas hem. Bägge är borta och nu ska huset tömmas. Vi hittar mammas anteckningsbok där hon noga skrivit upp var och när hon köpt de saker som betydde mycket för henne.

Vi läser noteringen om porslinet och minns historien hon berättade för oss om mötet med kvinnan som ägt servisen. Vi minns att mamma verkligen såg till att servisen kom till användning. I nästan 40 år användes porslinet på födelsedagar, storhelger och andra kalas. Nu står den i Malmstensskåpet och vi tar fram den och ställer alla delar på bordet. Tittar på varandra.

-Jag har redan en finservis.

-Jag kommer aldrig använda den. Går inte att diska i maskin.

Med en suck av vemod packas servisen ner i en låda och ställs i hörnet bland allt annat som ska säljas eller bortskänkas.

Ibsen och jag

Först en bekännelse. Jag har stulit en bok. Göran Lindströms ”Att läsa Dramatik”. Till mitt försvar: 1. Det fanns en hel klassuppsättning i materielrummet på Sannarpsgymnasiet i Halmstad. 2. Brottet är nog preskriberat då det ägde rum för över 40 år sedan.  3. Boken finns kvar i min bokhylla och är välskött utan hundöron eller kaffefläckar och kan återlämnas om så önskas. 4. Jag behövde boken så förtvivlat väl.

IMG_4410

Jag skriver detta med risk att bli kontaktad av Sannarpsgymnasiets nuvarande rektor och tvingad få stå till svars för att årskullarna efter mig har varit svaga i ämnet litteraturhistoria, delkurs dramatik. En kodbok för att förstå och njuta av att läsa dramatik har fattats i materielrummet.

Det var inte lätt att älska ämnet litteraturhistoria på 70-talet när alla författare som ansågs vara värda att nämna var män och då de få kvinnor som behandlades var manhaftiga eller hysteriska och som inte skrev om allmängiltiga frågor (=manliga frågor) utan om ”bara” kvinnors liv. Men Henrik Ibsen blev min fyrbåk i mörkret och vilsenheten. Manlig författare visserligen och han skrev dramatik som kräver en del av läsaren för att tränga in i texten. Men det sistnämnda  hade jag ju löst genom att evighetslåna Göran Lindströms bok. Viktigast med Henrik Ibsen var för mig de fantastiska kvinnorna i hans pjäser: Nora, Hedvig, Hilde, Hedda, Maja, Ella, Solveig.

Henrik Ibsen levde mellan 1828-1906. En helt annan tid alltså, men de relationer, känslor, problem han skildrade i pjäserna är lika viktiga och intressanta idag. Inte minst visas det i höstens spännande litterära projekt där de tre författarna Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren valt varsin av Ibsens kvinnor och skrivit en roman om sin kvinna. Kvinnorna har lyfts från scenen och från dramatiktexten och fått en ny projektionsyta i tid och rum. Vigdis Hjorth har till och med bytt kön på Hedda Gabler och gjort henne till nutidsmannen Henrik. Merete Pryds Helle har låtit Nora i ”Ett Dockhem” komma till insikt om livets villkor som omyndigförklarad kvinna och konsekvenserna av detta under fördjupade scener från äktenskapet med Torvald.  Hilde från ”Frun från havet” och  ”Byggmästare Solness” förflyttas av Klas Östergren till Berlin och får berätta sin historia på en psykiatrikers soffa.

Det är mycket Ibsen i år för i somras kom Karl-Ove Knausgårds roman om Solveig från ”Peer Gynt”. ”Fuglene under himmelen” är en vacker skildring av en medelålders kvinnas slitningar mellan sin gamla mor, sitt yrke och sin dotter.

IMG_4351.JPG

Alla romaner och skådespel är en sådan fantastisk läsning och då jag inte vill uppmana till bokstöld så rekommenderar jag närmaste bibliotek. Ibsens samtliga pjäser finns utgivna av Norstedts 2008 i översättning av Klas Östergren. De tre nya romanerna kom samtidigt och på de tre språken i Norge, Danmark och Sverige för några veckor sedan. Knausgårds finns nu också i svensk översättning.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/jjfocokc7nn2auzzf93p/Hilde_av_Klas_-stergren.jpg

Min läsning av Vigdis Hjorts ”Henrik” blev till en början lätt förvirrad då jag rört ihop Hedda med Hedvig och trodde den underliggande pjäsen var ”Vildanden” istället för ”Hedda Gabler”. Mina amatörmässiga försök att få ihop roman med pjäs hade inte givit något högt svenskabetyg på Sannarpsgymnasiet. Inte ens med Göran Lindströms hjälp. Men när jag plötsligt förstod felet och började om och tänkte rätt blev allt så mycket lättare och mer begripligt.

Stephen Farran-Lee på Natur & Kultur: jag är redo att ta mig an Hedvig från ”Vildanden”. Har en del intressanta vinklingar mot ”Hedda Gabler” också.

Siv och Maja – två starka Vicklebykvinnor

En vintermorgon 1913 går en ung man förbi Stockholms centralstation och får se en vacker kvinna. Deras blickar möts och han lägger märke till hennes glada ögon. Hon minns inte mötet, men han glömmer inte henne. Så ser han henne igen på Operan men vågar inte gå fram. Och – en tredje gång på Riddargatan där hon går in till Högre lärarinneseminariet. Och nu måste han våga ta kontakt. Han går in på skolans expedition och ber om en klasslista. Frågan är nu vem hon är.

En dag får en flicka i klassen två teaterbiljetter i ett anonymt kuvert. Alla tycker det är spännande, flickan går med en kamrat, men inget särskilt händer. Men så får Siv en dag också två teaterbiljetter och går på föreställningen med sin mamma. Inget händer, men en ung man verkar välbekant och han går efter dem hem till porten, men ger sig inte tillkänna. Men nu vet han vem hon är och Siv får ett brev från en viss Carl Malmsten som bjuder henne till en lyrikafton. Siv går dit med sin bror som förkläde och det blir början på livet tillsammans.

44 år senare går Siv och Carl nerför gången mot en gård i Vickleby. Gården är till salu, Siv sätter sig på en av trappstenarna och känner in platsen och atmosfären. ”Blir det en bra skola här?” frågar Carl henne oroligt. Och hon nickar. Det här är platsen de sökt. Här kan de skapa den skola de drömt om.

Under dessa 44 år mellan mötet 1913 och starten för Capellagården – en skola för gestaltande arbete – i Vickleby vågar jag påstå att Siv har varit projektledaren som möjliggjort att Carls visioner och drömmar blivit verklighet. Det är bara att läsa mellan raderna i de biografier som tillägnats maken och hans verk.

Det började med att äldste sonen i familjens barnaskara på fem barn skulle börja skolan. Siv och Carl gick dit med honom, gick hem efter skoldagen och bestämde att – där skulle inte Ulf gå. Inte i en ”pluggskola” utan hänsyn till barns individuella behov och intressen. Vad gör driftiga föräldrar då som nu? Startar egen skola och Olofsskolan kom igång. Under alla de egna barnens skolår var Siv drivande i skolan, som pedagog, som förälder och som organisatör.

Somrarna ägnade hon åt att hjälpa maken med sommarkurser. På olika ställen i landet organiserade hon och Carl korta kurser i skapande ämnen, kurser för människor i alla åldrar och bakgrunder. Tänk själv projektplanen: hitta lärare, elever, lämplig plats, boende åt alla, organisera matlagning, organisera kursgenomförandet. Dessutom den egna logistiken med en visionär entreprenör som make och fem barn som skulle följa med. All beundran till Siv som under kurser dessutom medverkade och ledde morgonsamlingar.

Siv var alltså väl rustad för att bygga upp Capellagården efter dessa 44 år tillsammans med Carl och hans visioner och projekt. Tillsammans drev de Capellagården fram till 1972 då Carl gick bort. Siv levde till 1987 och under de 15 år fullföljde hon deras tankar och intentioner. Och nu idag får vi på skolan tolka Siv och Carl i vår tid.

Kanske hade Siv kunnat bli riktigt god vän med Maja Uddenberg om inte Carl hade mött henne först med katastrofalt resultat. Han rusade till sin granne och tyckte att Maja och hennes pensionatsverksamhet skulle kunna ge ett rejält bidrag till Capellagården. ”What is in it for me?” sa hon säkert inte, men väl något liknande. Den motfrågan väckte Carls ilska för så hade han aldrig tänkt. Hon skulle väl vara stolt över att få hjälpa honom och inte kräva något eget. Sedan den stunden var kontakterna mellan Capellagården och närmsta granne Bo Pensionat frostiga.

Nej, Maja Uddenberg  var en duktig affärskvinna och hade mycket målmedvetet byggt upp sin pensionatrörelse. Medan Siv var född i en övre ståndsfamilj – släkten Munthe – föddes Maja som tredje barn i en fattig prästfamilj på norra Öland. Fadern dog när hon var baby, modern när hon var 6 år. De föräldralösa barnen fick flytta runt hos släkten och Maja tillbringade en hel del i Vickleby hos sin morfar. Vid ungefär samma tid som Siv mötte Carl dvs runt 1913 hade Maja bestämt sig för att öppna ett pensionat och stå på egna ben. Noggrant hade hon förberett sig. Tagit jobb hos en änkeman i Karlshamn och skött hans hushåll och passat hans små barn. Hon åkte inte dit förrän hon hade sparat ihop till en returbiljett till Kalmar om hon inte ville stanna. Men det gjorde hon och förmodligen var det änkemannen, en baron, som lånade henne pengar till att köpa Bostället i Vickleby. 1914 startade Maja och hennes väninna Gerda Ekström, prästdottern i byn, Bo Pensionat. Huset hade de köpt för 10000 kronor. Efter några år köpte Maja ut Gerda och var ensam ägare fram till sista pensionatssäsongen 1972.

Det blev en imponerande affärsverksamhet. Över 100 gäster vissa veckor, ett 60-tal rum. Dels i egna hus, dels inackoderade i husen i byn och grannbyarna. Erik Axel Karlfeldt bodde i prästgården 1917 och skrev sin diktsamling Flora och Bellona. Maja köpte stugor från Småland och flyttade hit. De ligger i vad vi kallar Pensionatsbacken på andra sidan bygatan. Hon köpte på 20-talet byns gamla skola som blivit för liten och flyttade de till Pensionatsbacken. Den har nu Capellagården nu döpt till Majagården och där finns en inkubator för kreativa företagare. Mycket passande.

Pensionatet var en stor arbetsgivare. Det behövdes potttömmare, städerskor, tvätterskor, strykerskor, kokerskor, pigor och serveringspersonal. Samt trädgårdsmästare. Man hade egna vagnar för att skjutsa gästerna till och från Vickleby station, till havet och upp på alvaret.

30- och 40-talet var pensionatets guldålder innan våra semestervanor förändrades  och vi blev mobila. För Bo Pensionat blev konstnärer viktiga gäster. De kom till Vickleby på rekommendation av Arthur Percy som var född i Vickleby. När Europa blev osäker och oroligt på 30-talet och man inte vågade åka till Frankrike och måla så rekommenderade han Vickleby med ljuset och vidderna på alvaret. Och till pensionatet så kom 30-talets konstnärer. ”Ett Normandie för svenska målare” stod det i DN 1944.

Arvid Fougstedt, Bror Hjorth, Harald Sallberg, Gösta Palm, William Nording och Arthur Percy är några av konstnärerna i den s.k. Vicklebyskolan.

Maja var som sagt en duktig affärskvinna, men kunde växla in en faktura mot konst. Dessutom köpte hon en hel del direkt av konstnärerna. All hennes konst ägs  av den Uddenbergska stiftelsen och förvaras på Kalmar Länsmuseum. Lite kan man se på Bo Pensionat där nuvarande ägare fått disponera en del av tavlorna.

Arthur Percy hade en god vän, också konstnär, William Nording och William lockade ner sin mor och far till Vickleby. De tre tillbringade många somrar i byn. William var klen ansåg hans föräldrar och kunde inte ta över familjens parfymeri utan fick bli konstnär istället. När Williams far dött återvände mor och son flera somrar och sedan när modern också gått bort kom han ensam. Och då, 50 år gammal tog han mod till sig och friade till Maja. De åkte till Köpenhamn och gifte sig och sedan lät Maja bygga två konstnärsateljéer till William. Han var en sällskaplig man och konserverade gärna med gästerna, men affärsverksamheten den skötte Maja även fortsättningsvis. De var väldigt förälskade och en del gäster uppbragdes över deras kyssande och kramande. För första gången kände Maja att hon vill ha ett privat sfär och inte bo och leva mitt i pensionatsverksamheten. Hon renoverade ett gammalt stall till en gemensam bostad, Privaten. De fick 20 lyckliga år tillsammans innan William gick bort 1956.

 

 

 

 

Konsten att tillverka ett havregryn

Det började med en broschyr om arbetslivsmuseum i Region Västra Götaland. Sonen och jag stod på Rydals Spinneri och läste i den. Rydals spinneri är förresten också värt ett besök. Men det nya efterlängtade besöksmålet var Hillefors grynkvarn. Vi kände båda att chansen att se en havregrynskvarn var något omotståndligt. Raskt planerade vi en familjesemester i Alingsås kring detta besök.

Jag ber om ursäkt om jag skrev lite raljerande, för det är verkligen spännande att besöka nerlagda industrier. Historien sitter bokstavligen ”i väggarna”. Det är få museer eller hembygdsgårdar som kan förmedla den känslan man får i en industribyggnad. I Hillefors, som lades ner 1988, kunde man fortfarande känna doften av spannmål och kunna se och ta på kvarndammet. Vi klättrade på smala stegar mellan de fyra våningarna, såg de öppna remmarna som drev maskinerna, fascinerades av de specialtillverkade maskinerna som tog havrekärnan från inlastningsluckan fram till gryn packade i påse. Men det var mycket mänsklig kraft och slit för att få processen att fungera. Det är inte svårt att förstå slitet med säckar på upp till 60 kg, mörkret innan elektriciteten och då bara fotogenlampor lyste upp, kylan på vintern, riskerna med öppen remdrift, de höga, branta stegarna och risken för eldsvådor.

Den maskin vi blev mest fascinerade av var spetsmaskinen som klippte av toppen på havrekärnan. Där sitter nämligen fettfibrer som riskerar att härskna under lagring.

Naturligtvis måste jag avsluta med ett recept på havregrynsgröt ; svärsonens lyxvariant:

  • Smält och bryn en klick smör i en gryta
  • Tillsätt havremjöl ca 1 dl i omgångar. Vispa till en jämn smet.
  • Späd med lika delar havremjölk och vatten.
  • Rör ner 2 dl havregryn och fortsätt späd till ca 5-6 dl vätska
  • Salta lätt och koka till blandningen fått grötkonsistens.

(Räcker till 1-2 personer)

 

 

 

 

Den romantiska ananasen

_d753160

foto Urban Anjar

Den vackraste bröllopsskildringen jag läst är när Emilia Fogelklou i sin bok ”Arnold” berättar, i lätt fiktiv form. om sitt bröllop. September 1922. De har precis flyttat in i en liten stuga och stugan är överfull av boklådor. Optimistiska försökte de hinna packa upp och göra fint i stugan innan vigseln, men fick ge upp och ta tåget till Järfälla där de skulle vigas i kyrkan. Omtänksamma vänner tog dock sig till stugan och röjde upp och satte böckerna i hyllorna medan vigseln pågick. Bröllopsresan var kort och enkel: de vandrade tillsammans hem ”i den genomskinligt klara septemberkvällen, som börjat tända sina stjärnor, medan de var på väg”. När de kom hem att vännerna packat upp böckerna och gjort stugan fin innan de gett sig iväg. Hemhjälpen hade dukat fram en bröllopsmåltid åt paret. ”Och så åt de sin första måltid på tu man hand vid eget bord, med ett stort fång djupröda rosor och ”världens största fruktfat”, där en jätteananas med grönskande topp hade kring sig alla tänkbara sorters frukter från olika luftstreck”. Resten av kvällen satt de i sitt bibliotek framför brasan och Arnold läste dikter högt för Emilia. ”De var i paradiset”. Sju år fick de tillsammans innan Arnold gick bort i en lungsjukdom, 44 år gammal.

Fortsätt läsa

Herman

Herman Berger

Året är 1885. Platsen är Lübeck. I en liten lägenhet bor en ung svenska med sina tre barn. Den äldste är 5 år. Hennes make har precis övergett dem. ”Min far tröttnade på familjelivet” konstaterade äldste sonen Herman lakoniskt som vuxen. Det dröjde 17 år innan de sågs igen. Båda Hermans föräldrar,  Maria och Nils hade sökt sig till Tyskland för att komma ifrån svält och fattigdom i Sverige. Hon blev bondpiga och han fick arbete som tröskare och åkte från gård till gård med en ångtröskmaskin. De träffades på gården där hon arbetade, gifte sig och fick de tre barnen. Men så försvann Nils till sjöss. För den unga övergivna modern var den enda utvägen att ta sig hem till Sverige. Arbeta kunde hon inte göra med tre små barn att ta hand om och lägenheten fick hon inte behålla. När hon kom till Sverige var hon tvungen bosätta sig i makens hemförsamling för att få kommunalt fattigdomsstöd. Så därför kom familjen till Grödby utanför Bromölla istället för till hennes hemort Ringamåla i Blekinge. ”Stödet” bestod i att familjen fick flytta in i en gammal ensam gummas stuga och vårda henne mot att de fick bo där. Var femte vecka fick de 7 kronor kontant och ibland lyckades mamman få ett dagsverke hos någon bonde. ”En dag” har Herman berättat ”när jag var 7 och kom hem från skolan var stugan tom”. Gumman hade dött och mamman tvingats lämna den för att flytta in hos en annan sjuk gumma. I den stugan fick de dock bo kvar även efter gummans död.

Säkert var det en stor lättnad för familjen när både Herman och hans mor kunde börja arbeta på Ifö-verken och få varsin regelbunden lön. Herman var 16 när han fick börja skära lera till tegelstenar och hans mor körde vagnar med tegelstenar till ugnarna. Ganska snart fick Herman en ny arbetsuppgift; styrman på de pråmar som fraktade lera från Ivön till Bromölla. Ett förskräckligt jobb på höst och vinter när vågorna slog in i pråmen och som styrman blev han genomblöt. Inga kläder räckte för att hålla värmen.

Herman lämnade fabriksjobbet och begav sig till sin mors födelsebygd och lärde sig till målare och sedan blev det militärtjänst i Malmö i två år vid kavalleriförbandet Kronprinsens Husarer. En försommardag 1902 kom ett brev från hans mor att fadern kommit till Bromölla. ”Då hade han varit borta i 17 år, och jag hade ju ingen känsla för att det var min far, även om det var så. Men jag var ju nyfiken på gubben och begärde midsommarpermission och reste hem och hälsade på.”

*

Maj 2019. Jag sitter på ett kafé på Malmö Centralstation och läser intervjun som Folklivsarkivet i Lund gjorde med Herman 1949. Den maskinskrivna texten är på 31 sidor. Sidor som rymmer en kort biografi och en lång berättelse om arbetarnas villkor på fabriken. Det är i den texten Herman berättar om sin barndom och om sitt möte med sin far. Snart ska jag själv åka till Bromölla och träffa hans barnbarn Ina och Berit och få höra mer om Herman. Idag tar det en timme och 23 minuter att åka tåg den sträckan. Sommaren 1902 när Herman reste hem för att möta sin far var det en avsevärt längre resa att först ta sig till Hässleholm på Södra stambanan, sedan byta till Kristianstad och därifrån resa på den smalspåriga järnvägen till Bromölla. Kanske passerade han förbi där jag nu sitter på sin väg från garnisonen till tåget och tredjeklassvagnen? Mina tankar far och är tillbaka till Lübeck 1885. Hur tog sig Maria till Grödby med sina tre små barn? Båt hela vägen till Sölvesborg eller åkte hon först båt till Ystad eller Malmö och sedan tåg? Eller? Och vem betalade resan? Hade hon några besparingar? Det får vi nog aldrig veta, men väl föreställa oss hur det måste känts att resa ensam med tre små barn till en plats hon aldrig varit i och inte heller kände någon där.

Läser vidare i texten för att få veta något om mötet mellan far och son, men Herman beskriver inga detaljer eller känslor alls. Berättar att fadern flackat runt i världen, men kommit tillbaka till Hamburg med ett fartyg han arbetat på. Blev skadad i lastrummet och kom på sjukhus. När han lämnade sjukhuset hade fartyget redan seglat iväg. Alla hans tillhörigheter fanns kvar på båten och han var helt utblottad. Hans enda utväg blev att ta sig hem till Bromölla. ”Han såg ju ruskig ut när han kom, mest som en luffare”. Nils syster Gunilla tog hand om honom, gav honom kläder och tak över huvudet en vecka, men ”sen så tyckte mor att det var synd om honom, så han fick flytta hem till henne och så blev de ett par igen. Och han kunde flytande tyska så det var inte svårt för honom att få anställning på bruket.” Därefter försvinner både fader Nils och modern Maria ur Hermans berättelse. Nils lär ha lämnat Maria igen och flyttat iväg någon annanstans. Klart är att de inte är begravda tillsammans. Marias grav är intill sonens.

*

Efter militärtjänsten kom han tillbaka till Ifö-verken. ”Måste ha varit en skicklig arbetare” tänker jag lite stolt när jag hittar referenser till honom i boken ”Bromölla samhälle och industri vid Ivösjöns strand” (TBV 1986). Det är Herman man citerar och hans skiss får illustrera när tillverkningen av gasretorter ska förklaras. Retorter? Det är ett destillationskärl tillverkat av t ex chamottelera och som användes för att framställa stadsgas och koks. Första hälften av 1900-talet expanderade behovet av stadsgas i Sverige och det byggdes gasverk i många städer. Herman ansvarade för bränningen av retortrarna i ugnarna. Retortrarna byggdes varv för varv då de var för stora att göras i form. Hela processen var känslig, allt från uppbyggnaden till glaseringen och bränningen och Herman konstaterar att ”det var många hundrade som gick sönder. Vi är bara imponerade över att några höll.”

På lunchrasten kunde man gå upp till fabrikör Hermansens kök och köpa mjölk av pigorna. Det gjorde Herman och där träffade han hushållerskan Fredrikke Johansen. Så blev de två ett par och gifte sig i januari 1904. Valborgsmässoafton samma år föddes dottern Ester, min mormor. Det var alltså bråttom med giftemålet. Förmodligen var det hennes danska medlemskap som försenade vigseln. Det står i kyrkoböckerna att hon ”styrkt sin hinderslöshet genom trenne gånger i Post- och Inrikestidningar införd annons” och att hon dessutom ”förettet intyg från Danmark, att hon därstädes icke varit gift”. Fredrikke arbetade kvar i fabrikörsfamiljen efter att Ester fötts och familjen bodde i en lägenhet som ägdes av bruket. Men 1906 tog det slut med såväl bruksbostad som med hustruns anställning hos fabrikören. Herman engagerade sig i den nybildade fackföreningen och det tålde inte fabrikör Hermansen. Det var bara att flytta och när Fredrikke mötte sin gamle arbetsgivare så hälsade han inte på henne.

Familjen växte. Efter Ester föddes Erland, Ebba, Holger, Stig, Henry, Gunnar och Vega. Också hade man fosterbarn: Marianne, Rut, Allan och Kurth. Mellan Ester och yngsta barnet Vega skilde det 12 år. Under de åren måste även fosterdottern Marianne varit i familjen. På 20-talet kom sedan Rut till familjen och i början på 30-talet Allan och Kurth. Alla dessa barn, egna och andras, som de hade hand om under alla dessa år. När Kurth lämnade sina fosterföräldrar i början på 50-talet för att studera på Önnestad folkhögskola var Herman redan folkpensionär.

*

”Hur var din morfar? Kan du berätta något om honom?” Jag sitter i barnbarnet Inas uterum och dricker kaffe. Min moster Elsie är där, Inas kusin Berit och Inas dotter Kethy. Nu ska jag äntligen få lära känna honom, få veta något om personen, inte bara om husaren, fabriksarbetaren och fackföreningsmannen. Men ingen har så mycket att berätta om sin morfar. Visst träffade de sina morföräldrar, men de kom inte nära. ”En gång tog morfar med oss barn till stranden av Ivösjön och täljde sälgpipor åt oss” berättar Ina. ”Men det var enda gången jag minns han gjorde något med oss barn. ”Men generös och omtänksam var både han och Fredrikke” fortsätter hon. ”När hushållsgrisen vi hade dog så kom de cyklande med en stor låda på pakethållaren full av kött till oss”. Jag tänker på min egen farfar -morfar dog när jag bara var fyra – som levde tills jag var vuxen själv. Aldrig att vi talade med varandra, aldrig att han lekte med mig heller. Det var kanske så i den generationen. Inas morfar täljde i alla fall sälgpipor åt sina barnbarn. Min mamma berättade en gång ett annat minne: hur Herman alltid sjöng och var glad. ”Herman var en munter fyr, munter fyr” sjöng han för barnbarnen när han hjälpte till att måla om hos dottern Ester.

Närmare Herman kommer jag nog inte. En glad fyr som kunde tälja säljpipor var han. En duktig yrkesman som engagerade sig i sina medmänniskor såväl genom facklig kamp som genom att ta hand om fosterbarn. Men utan den 31 sidor långa intervjun 1949 hade han bara varit en not i släktforskningens personakter:

Husar, målare, lagerarbetare, porslinsarbetare Frans, Herman, Bertold Jönsson Berger. Född 1880-07-24 Lübeck Tyskland. Död 1959-02-09 Grödby 21:80, Ivetofta, Bromölla, Skåne

Nu har han ändå trätt fram för mig ur historien. Visat mig varifrån jag kommit, påmint mig om vilket gott liv jag själv har, gett mig möjlighet till fina möten med människor vars historia jag delar.

Axel och jag

Familjen Hermansen är en så viktig del av min mors historia att vi ibland nästan får för oss att de är släkt med oss. Men så är det naturligtvis inte. Vi kommer från arbetarklassen och de från en helt annan klass. Fru Hermansen  var född baronessa de Falsen Zytphen-Adeler och Axel Hermansen utbildad ingenjör.  Våra släkters vägar korsades under 6 korta år i 1900-talets början, men de åren var så avgörande i mina mormorsföräldrars liv att familjen Hermansen långt fram vår tid var ett levande minne och en projektionsyta för beundran, skadeglädje och frustration. Mormorsmor och mormorsfar fick till och med ta över familjen Hermansens gravplats vilket kapitlet Fredrikkes grav handlar om.

”Det er sagt om H. at hans svaghed måske var den at han bedst forstod sig på den store tabel – den lille lærte han aldrig” står det i  Dansk Biografisk Leksikon – 2. udgave.
Och nog känns det som att han var djärv och vårdslös  i sina affärsambitioner och kanske beräknande. Var det verkligen av kärlek han gifte sig med en baronessa eller var det för pengarna?

Min mormorsmor, Fredrikke, har sin bild klar: ”Hermansen var en rysligt vidlyftig människa, en riktig kvinnojägare och då var det hon (baronessan alltså) som fick sitta emellan”. Får man tro  Fredrikke  hängde sig Axels kokerska när Axel kom hem med sin fru efter giftemålet. Han hade lovat kokerskan evig kärlek. Dock dementerar Fredrikke de rykten som fanns i Bromölla vid tiden då hon slutade hos paret om att han utnyttjat henne och haft ett förhållande med henne. Hon ville helt enkelt inte följa med paret till nya bostadsorten Ingelstad utanför Växjö.

Hermansen var alltså ingenjör, med examen från Polyteknisk læreanstalt i Köpenhamn . Efter examen arbetade han en kort tid i familjeföretaget Hermansens Sønners Maskinfabrik og Jernstøberi i Næstved, men fick sedan ett uppdrag att kontrollera bygget av hängbroar  i Newcastle och Leeds. Efter att sedan arbetat med utbyggnaden av Köpenhamns gasverk, på en maskinfabrik i Århus gjorde han en fyra månader lång studieresa i Ryssland och var så 1897, 26 år gammal, redo för att starta egen ingenjörsfirma i Köpenhamn. I Köpenhamn bildade han alltså familj och sonen Otto föddes. Och här träder då Fredrikke Anna Reinholde Johansen in i bilden. Min mormorsmor alltså, född i Viborg 1886 som fjärde barnet i en syskonskara på sex barn. Hennes far var trähandlare enligt kyrkoboken och hennes faddrar vid dopet var alla från hantverksskrån: körsnärer, skräddare, tunnbindare och trädgårdsmästare.

Som vuxen blev Fredrikke barnflicka åt familjen Hermansen i Köpenhamn och fick följa med arbetsgivaren till Bromölla år 1901 när Axel blev ägare till  Ifö  Kaolinbruk. Fem händelserika år för såväl familjen Hermansen som för Fredrikke. Fem år som slutade med konkurs och flytt till Ingelstad för familjen Hermansen och för ett stillsammare familjeliv för Fredrikke.