Ännu lite mer 60-tals nostalgi.  Jag läste i dagens GP en artikel av Per Nordangård som bland annat handlade om Enid Blyton. Hon skulle fyllt 110 år i år och enligt artikeln är hon världens 5:e mest spridde författare, före Shakespeare men efter Agatha Christie och Jules Verne. De övriga två var förvånande nog Walt Disney och Vladimir Lenin. Mer än 400 miljoner Blytonböcker är sålda och de finns på 90 språk. Hur ligger Astrid Lindgen till i den statistiken? Men det är ju 10 år kvar innan hon blir 110 år. Läste också i artikeln att det snart kommer en film om hur fem-böckernas hjältar Julian, Dick, Anne och Georgina (förlåt, George menar jag) lever som vuxna. Härligt. Den premiären ska jag inte missa. I väntan på filmen läste jag i eftermiddags om min gamla ”Fem i fara” från 1960.  Man får ha ett nostalgifilter på sig för att klara förlegade könsroller, rasism, överklassfasoner mm. Men för övrigt är det en härlig tidsresa tillbaks till barndomen. Och visst drömmer vi alla om att hyra in oss hos en Fru Jones:

I vardagsrummet brann en stor brasa, och frukostbordet var dukat. Men av mat fanns bara bröd, smör och hemgjord marmelad och en kolossal bringare med kall, oskummad mjölj.

Fru Jones kom in nästan omedelbart, och hon strålade mot dem. – God morgon på er allihop, sade hon… Vad skulle ni vilja ha till frukost då? Skinka och ägg eller hemgjord fläskkorv eller köttpastejer eller…