Lärde mig två nya ord i lördags (i favoritradioprogrammet Spanarna). Rykande färska om man kan karaktärisera ord på detta sätt. Staycation är redan etablerat och ger 387000 träffar på Google, medan den svenska motsvarigheten ännu bara når upp till 6 träfffar.

Vad de innebär? Jo, de har uppstått i finanskrisens spår och innebär att vi människor, anpassningsbara som vi är, skapar ett positivt begrepp kring det i sig trista faktum att pengarna inte räcker att resa bort på semester. Vi stannar hemma och gör ett roligt projekt av detta. Amerikanska web-sajter är fulla av reportage och goda råd om hur man firar en trevlig semester i hemmamiljön. Jag vill inte vara sämre utan här kommer mina tips:

• Packa picknick-korgen och gå till busstationen. Ta första bästa buss som kommer och åk med till ändhållplatsen. Promenera runt tills du hittar en bra picknick-plats.
• Gå in på Turistbyrån och hämta en turistbroschyr. Säkert finns det något museum du inte besökt eller någon staty du inte sett.

Lärde mig en bra sak på lunchen idag:
”Av alla verkningslösa huskurer mot förkylningar är konjak den bästa”.

I morgon är det vårt matlags julknytkalas. I snart 25 år har vi träffats en söndag i månaden för att äta tillsammans. Familjer har kommit och gått under åren, men nu är vi en kärna av fyra trogna familjer som håller liv i en trevlig tradition och samvaro.

Vårt bidrag till morgonens julbord är currysill, ost och Janssons frestelse (som vanligt). Currysillen är en höjdare; otroligt lätt att göra, jättegod och skänker en stressad yrkeskvinna en känsla av att för en gång skull vara huslig.

Gör så här:

Smält lite smör i en gryta. Fräs finhackad lök och en matsked curry i smöret. tillsätt en burk creme fraichle och blanda till en jämn sås. Vänd ner en burk matjessill (avrunnen). Låt inläggningen stå i kylskåp över natten innan den avnjutes. Står sig sedan en vecka i kylen.

Sen kväll i Stockholm. Mörkt och duggregn Jag skyndade tvärs över det nästan folktomms Hötorget på väg mot hotellets inbjudande värme när jag hörde någon ropa på mig;

-Ursäkta, ursäkta damen.

Det var den unge mannen med sydländskt utseende som stod i ena hörnet på torget och sålde korv.

-Ursäkta, kan ni bara hjälpa med en språkfråga?

Han höll fram ett papper med ett tio-tal meningar.

-Jag är inte säker på den första, ”Intet nytt under solen”

Jag tittade på pappret där han skrivit med spretig stil förklaringar på svenska uttryck. ”Allt har hänt någon gång tidigare” stod det under fråga 1.

-Ja, det är rätt sa jag och han lyste upp.

– Jättesnällt. Jag hade svårt förstå ”Intet”. Det har jag inte hört förut.

-Det är en gammal form av inget sa jag mer tvärsäker än jag var.

-Gissade att det var gammalt. Har inte sett det förut.

Jag gick vidare i duggregnet. Lite varmare inombords och lite fundersam? Hur ska det gå för den unge korvförsäljaren? Blir goda språkkunskaper språngbrädan till ett annat liv? Är det en ny Kallifatides jag mötte i gathörnet? Varför stannade jag inte och språkade vidare? Nu kom jag ju på att uttrycket är bibliskt. ”Intet nytt sker under solen” står det i Predikaren. Den kunskapen får korvförsäljaren klara sig utan.

Fem timmars tågresa mellan Kalmar och Stockholm. Fem timmars chans till att jobba ifatt, tänka och läsa. Miljöinsatsen att ta tåget till mötet istället för flyget känns inte så betungande, snarare nästan syndigt behagligt.

På den här resan sitter jag i en tyst förstaklass-vagn. Så här sent på kvällen har mobiltelfonerandet nästan upphört.Tänker på alla tågresor jag gjort. Måste vara åtskilliga hundra genom åren. En av de första gjorde jag som sex-åring från Bromölla till Skogaby i Halland. Reste ensam från mormor hem och bytte tåg i Hässleholm. Det är jag fortfarande lite stolt över. Kunde man klara ett tågbyte ensam som litet barn bör man klara mycket som vuxen.

Numera talar man tyvärr inte med sina medpassagerare i någon störrre utsträckning. Placeringen av stolarna inbjuder inte till ögonkontakt och samtalsstarter. Istället får man ofrivilligt lyssna på medpassagerarnas mobiltelefonsamtal med vänner, kunder och kollegor. Ibland roligt, oftast störande.

En god vän till mig pendlade från Lund till Växjö och brukade säga att han hade full insyn i IKEAS affärsstrategier genom de mobilsamtal han tvingades lyssna på under sträckan fram till Älmhult.

Tänker nostalgiskt på alla resor jag gjorde under studietiden mellan Linköping-Halmstad och där orange rälsbussar körde sträckan från Nässjö. Där var alla säten placerade mittemot varandra och hela miljön inbjöd till trevliga pratstunder. När antalet passagerare glesnade på slutet kom även konduktören och slog sig ner. På fredagkvällar reste Hallands riksdagsmän hem med detta tåg och då tåget demokratiskt nog bara hade 2-klass vagnar blev det spännande möten mellan politiker och väljare.

Men i mitt tysta tåg ikväll får jag underhålla mig själv. Ångrar att jag inte packade ner Jenny Dilskis roman ”Främlingar på tåg” där hon beskriver alla spännande möten med medpassagerare hon hade under ett nära ett års tågresande. Hon är storrökare och de tåg hon åkte hade rökkupeér och det var där nästan alla samtalen ägde rum. Här i Sverige är det kanske så att man ska gå ut och ”låtsasröka” på perrongen vid längre uppehåll på stationerna? Från fönstret ser det ut som rökarna ser ut att ha trevligt därute.

Har hittat en ny trevlig matblogg. Matmolekyler heter den och skrivs av Malin Sandström och Lisa Förare Winbladh. De har fått forskningsmedel från FORMAS för att skriva en bok om mat med naturvetenskaplig förankring. Arbetstiteln är ”Molekylär gastronomi i ditt eget kök” och under forskningsarbetet kommer de även skriv bloggen Matmolekyler. Verkar väldigt spännande. Äntligen en uppföljare till min 90-tals favorit ”Koka soppa på fysik” av Jan-Boris Möller och Hans-Uno Bengtsson där många ”sanningar” om matlagning punkterades. Minns att marinering inte behövde göras särskilt länge. Marinaden trängde ändå bara in några millimeter samt att en termometer är kockens bästa vän.

På tal om mat: när jag bodde på hotell häromveckan fanns följande citat målat på väggen i frukostmatsalen:

”I was on diet for two weeks and all I lost was fourteen days” (W C Fields)