Läser om Claes Hylingers essäsamling ”Nya dagar och nätter” Bonniers 1988 och fastnade för denna text:

Le violon d’Ingres, ”Ingres fiol” är ett franskt uttryck som betecknar en konst eller en hobby som man utövar vid sidan om sin egentliga verksamhet. Det syftar på konstnären Ingres som var orolig för att han en dag av någon orsak, till exempel försämrad syn, inte skulle kunna måla längre. I så fall ville han ha något att falla tillbaka på – han skulle kanske kunna ge fiollektioner? Så den uppburne konstnären övade fiol dagligen vid sidan av sitt måleri och gjorde så hela sitt liv.

Plötsligt får jag ett namn, en diagnos på vad jag själv håller på med. Att hålla på med udda hobbyprojekt kan ju inte vara annat än en variant av Ingres fiol. Fast i vårt välfärdssamhälle är det inte primärt försörjningsproblemet som oroar oss utan mer rädslan att vara sysslolös, stå vid sidan av samhället.

Mina fiolövningar består av manin att starta och driva märkliga föreningar. Allt för att få trevligt umgänge och en ursäkt att skriva ihop små medlemsblad.

Den ena föreningen, BBC, är nu inne på 10:e verksamhetsåret och syftar till att dess 8 medlemmar ska få ett forum varje månad där man kan byta böcker med varandra samt få en ursäkt att besöka en pub. Den andra föreningen har det ståtliga namnet ”The James Joyce Society in Kalmar” och är bara bråkdelen så seriös som den låter. Men verksamheten är mycket trevlig. Särskilt högtidlighållandet av den 16 juni, dagen då hans roman Ulysseus utspelar sig är en riktig höjdpunkt. Två gånger har vi firat dagen i Dublin, övriga år på en irländsk pub.

Som sagt, en och annan symbolisk fiollektion, förhöjer tillvaron.